Ett stycke barndom i repris

Jag läste någon gång någonstans att vi vuxna konstant ägnar oss åt att försöka återskapa vår barndom och att det är i igenkänningens trygghet som vi finner, eller åtminstone söker, lyckan. Oavsett om den teorin är sann eller ej så har min helg inneburit just en djupdykning bakåt i tiden och samtidigt en geografisk förflyttning till en av de platser på jorden som bär min barndoms historia och - faktiskt - total, enkel, barnslig och okomplicerad lycka.

I fredags eftermiddag drog vi iväg drygt tjugo mil norrut, Bosse, barnen och jag. Trippen var lika oplanerad och impulsiv som den blev härlig. Ett dygn i den lilla skogssocknen Ölsremma, långt bortom och högt ovan samhällets stress och brus, var precis vad vi behövde just nu. Där, djupt inne i de västgötska skogarna, där leende ljungkantade gläntor öppnar sig bakom granarnas mörka gärd, bor halva min historia och en del av mitt hjärta.

I den lilla bondbyn Lid, där den milsvida utsikten över Småland ständigt lockar och drar blickarna mot de blånande bergen och åsarna i fjärran, ligger ett gammalt skolhus som varit mina morföräldrars hem sedan mitten av 60-talet. Som barn tillbringade jag mycket tid här och när jag som vuxen tittar i min nostalgiska backspegel har Lid kommit att inta förstaplatsen som just den där eftersträvansvärda sinnebilden av lycklig barndom.

När jag växte upp innebar vistelsen hos mormor och morfar frihet och gemenskap. Här fick vi springa fritt, utforska närmiljön, plocka blåbär och hallon, smyga längs skogsranden och spana på raden av bil- och maskinvrak som redan då tecknade en historisk linje över en morfars liv med motordrivna farkoster av alla de slag. Här vaknade vi till de hemtrevliga ljuden av glada röster, ytterdörren som slängdes igen när någon kom eller gick, lukten av kaffe och luftens klarhet där möjligheterna svävade som ett gnistrande glitter över alltihop. Här var alla välkomna; folk i alla åldrar och med ärenden av alla de slag kom och gick, tog en kopp kaffe och en hembakt kaka under totalt kravlösa former. Prat och skratt ljöd från olika håll och inga artighetsfraser i världen behövdes när det enkla och självklara bar umgänget och definierade dess former.

Under tidig fredag kväll angör vi alltså gårdsplanen och tiden börjar upplösas och suddas ut. Ett helt gäng bilar står parkerade snett upp mot verkstan. Samma vy som alltid, trots att fordonen i sig företräder 2017 så är deras platser och ägare de samma som för trettio år sedan. Mostrarna är här och morbröderna också, nu precis som då. Fastän mormor inte längre bor här och trots att morfar aldrig mer kommer att göra oss sällskap i den här världen är det så välbekant, så hemtamt. Min morbror Joakim har tagit över huset och ombesörjt en välbehövlig skogsröjning som förändrat landskapets linjer, men kastanjen och askarna välkomnar oss som alltid. Vi tar oss upp till dammen, morfars egengrävda mörka spegel för de fåfänga granarna längst upp i skogen. Nu ska det fångas kräftor, i år liksom alla andra år. The same procedure as every year, James. Samma som i min barndom. Kräftburarna slängs i och repen knyts fast. Vattnet är fullt av kräftor och vi klättrar upp på den upp-och-nedvända gamla ekan i båthuset för att kunna spana på de små urtidsdjuren som knipsar med klorna och rör sig baklänges på botten. Ett barn trillar i dammen och fiskas upp lika snabbt. Vi hjälps åt med allt som ska göras. Barnen är allas och det finns vuxna så det räcker för varje liten som behöver uppmärksamhet.

Och jag upplever alltihop igen. Alvar ber mig följa med på små utfärder och tillsammans utforskar vi de stigar och platser där jag lekte som nioåring, alldeles nyss, och då blir nu och nu blir då och det går inte att se skillnad, för vi gör som vi alltid gjort, allihop. Vi pratar och skrattar, kommer och går, avspända och fria. Vi grillar och äter, sätter oss lite här och lite där, totalt opretentiöst och oorganiserat, precis som vi alltid gjort här. Var och en hittar sin plats – för rumpan och för själen. Vi är här och nu och allt det som varit finns med oss och allt flyter ihop. Tiden är inte linjär; den är glänsande såpbubblor med innehåll som går in i varandra och förstorar och vidgar upplevelserna.

Den gamla go-karten som morfar byggde på 50-talet dammas av, mekas med, tankas och startas av ett gäng pratande och skrattande män. När jag var liten var det pappa, morfar, morbror Joakim och en och annan kompis till den sistnämnde som stod för lekandet i det gubbdagis som verkstan inbjöd till, medan vi barn surrade som nyfikna flugor runt dem. Nu är det mina barns pappa och min nästan jämnårige morbror och lekkamrat Torbjörn som mekar och leker medan Joakim utgör länken till dåtiden. Go-karten dånar och ryker som ett lokomotiv från 1800-talet och när bensinen tar slut får fyrhjulingen ta över och bevisa sin kompetens som terrängfordon och dragbil åt släpet som vi forslar kräftburarna på. Barnen hjälper till. Eller stjälper till kanske snarare. Och så får de åka så klart. Precis som vi alltid gjorde.

Tidens slöja böljar runt mig och jag är ömsom nu, ömsom då. Är det jag och Torbjörn som springer och leker i augustimörkret mellan äppelträden långt efter läggdags eller är det mina barn och hans barn som följer i våra spår? Jag är här och jag är där, i nutiden och i det förflutna. Barnen är bara nu än så länge, men tanken svindlar när en av sönerna deklarerar att han ska ta över det gamla skolhuset när han blir stor – tänk om det verkligen skulle bli så? Tänk om också mina barn blir en länk i kedjan av minnen, i så fall är det inte bara nuet och dåtiden som rör sig i tidsbubblornas dans utan också framtiden…

Kanske kommer vi och våra barn och barnbarn att fortsätta träffas här i trettio år till. Kanske kommer tiden att fortsätta sjuda och bubbla och blanda våra minnen med vår nutid, koka en häxbrygd som håller oss evigt unga. Jag hoppas det. För i helgen har vi varit riktigt lyckliga.

Vardagsrutiner i sikte

En vecka av mitt liv. En vecka där varje dag har krävt mer kraft än den bjudit på. En läsårsstart på en helt ny skola är ett uppbådande av det vidaste spektrum av energiformer du kan tänka dig. Du ska vara lagom nyfiken utan att vara förveten, lagom framåt utan att sända ut besserwisser-vibbar, visa vad du går för utan att verka självgod, lära dig namnen på de nya kollegorna, memorera de nya lokalerna, försöka hänga med i svängarna längs den väg som är de andras självklara ram av det som sitter i väggarna, deras omedvetna vetskap om att så-här-gör-vi-på-den-här-skolan – och samtidigt ska själva jobbet utföras så att eleverna möts av trygghet, ett sammanhang där deras behov tillgodosetts genom en medvetet säkerställd planering, en undervisning som är till såväl innehåll som form känns på samma gång inspirerande och förtroendeingivande…

Lägg sedan till hemmavardagen fem morgnar med fyra sommarlovströtta barn som inte vill vakna kvart i sex på morgonen, som inte har någon som helst ork att äta frukost eller klä på sig själva, men desto mer ork att bråka om vems tur det är att sitta i bästa soffhörnet eller att ha den luddiga filten, som har tappat rutinerna som så väl hade behövts just nu, dessa första veckor på ett nytt jobb då mammans önskan om att komma i tid aldrig varit större (åtminstone inte under barnens livstid). På gamla jobbet visste de ju liksom att jag var bra ändå, även om jag kom för sent då och då, i synnerhet i läsårets början innan rutinerna satt sig…

Det är då en tacksamhetens tanke riktas mot den tid av min ungdom som tillbringades på demensavdelningen på äldreboendet där jag som student tjänade mitt uppehälle under sommarmånaderna. Jag är så glad för all lärdom som där inpräntades i mig av de fantastiska undersköterskor som då var i samma ålder som jag är nu och som säkerligen tampades med precis samma utmaningar hemma hos sina barn som på jobbet. När morgonkaoset är som värst och humöret närmar sig misströstans rand, det är då det händer. Jag kan känna hur mina läromästares lugna röster viskar till mig att ingenting går snabbare för att du stressar och jag vet med ens att de har rätt. Vetskapen bekräftas och förstärks av mina fjorton år som lärare i en skola där åtskilliga elever med eller utan diagnoser lärt mig att vi människor alla i grunden fungerar likadant i situationer som är jobbiga att överblicka – deras ansikten blixtrar förbi i mitt inre och manar mig att minnas att en tydlig ram uppbackad med små, diskreta påminnelser för arbetsminnet fungerar bättre än för höga förväntningar om självständighet som leder till frustration både hos den som har kommandot och hos den som förväntas följa. 

Alla ni fantastiska barn, ungdomar, tanter och farbröder som behövt mig och mina kollegor – tack för att ni många år senare hjälper mig i min vardag! Jag lyssnar och lyder; att göra något annat vore skamligt och inte minst mot bättre vetande. Så jag andas djupt, kväver sucken och sväljer meningen på tungan (bland annat innehållande orden ”hur många gånger ska jag behöva säga…”) och går och hämtar barnens kläder och lägger fram dem i rätt ordning framför dem. På vägen passar jag på att också lägga fram väskor, skor och jackor på fyra olika platser i hallen. En pojke vars liv en gång i tiden var nära sammanflätat med mitt yrkesliv och som bar en bit av mitt hjärta med sig när han gick vidare ut i världen, är den siste som visar sig för min inre blick. Han, som långt innan begreppet "lågaffektivt bemötande" ens var myntat, lärde mig allt om hur viktigt bemötandet i allmänhet och själva sättet att närma sig i synnerhet, är för att nå fram till ett samarbete med en människa som väldigt gärna vill, men som känner sig i underläge. Han ler mot mig och jag vidarebefordrar leendet till mitt krånglande barn och säger ”Ville du spela en liten stund innan vi åker? Klä på dig nu, så hinner du. Börja med tröjan!” Och det fungerar. I dag också.

Vi har varit i tid varje morgon den här veckan (och detta trots att jag i morse glömde svänga mot Vinslöv och av gammal vana fortsatte mot Hässleholm och mitt gamla jobb). Höstrutinerna börjar så smått att fungera på hemmaplan och om någon vecka kan jag med all sannolikhet känna detsamma om jobbet. För detta är jag tacksam mot mig själv. Min är insatsen, min är energin, mitt är arbetet, även om framgången som förhoppningsvis ska skördas måste kallas för vår.

Och efter en vecka av betydligt mer sådd än skörd är det nu så fantastiskt skönt att få koppla bort vardagen och hålla helg på riktigt, på det allra bästa sätt jag kan tänka mig. Familjen har landat i ett helt kravlöst sammanhang i mormors gamla hus i Ölsremma och just nu finns det ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja befinna mig på än just här. När helgen är över ska energibalansen vara återställd och kropp och själ ska vara redo för ännu en vecka av uppbyggnad.

Så går en dag än från vår tid, och så gör också sommarn

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med herrens frid till jorden sänkes ner... Vad kan vara mer passande än introt av en gammal läsarpsalm för att sätta ord på kvällskänslan i ett gammalt missionshus en lördag i augusti? Klockan är halv nio och skymningens dunkel ruvar över Minnet. Skuggorna i hörnen växer och stillheten sänker sig sakta efter ännu en hektisk sensommardag. För ingalunda är vår sommar mindre arbetsam än de jordbrukande förfäder vars gener fortfarande spökar i våra göranden och låtanden; det är bara karaktären på de sysslor och måsten som vi uppfunnit åt oss som skiljer sig från det gamla bondesamhällets sommarvardag.

Denna sommar, denna konstiga sommar, så kort, så kall, så oplanerad och full av variation. Ofta har den känts den som en kamp mot tiden; det är så mycket vi behöver göra under dessa fattiga ljusa veckor, så många saker som var och en placerar sig överst på prio-listan och kräver att stanna kvar där tills den blivit fixad. Och tiden i år är kort, så ovanligt kort eftersom Hässleholms kommun tydligen tycker att det är en bra idé att växla mellan extremlånga och extremkorta sommarlov för både barn och skolpersonal och året 2017 har dragit nitlotten. Det enda positiva är väl att ingen jävel här i trakten i år kan komma undan med någon pik, antydan eller avundsjukt skämt om lärares generösa sommarledighet utan att få det syrliga svaret: "En vecka. Jag hade sju dagars mer semester än du och då har jag jobbat 45 timmar i veckan under året - kallar du det en bra deal?"

Så hur har jag då fördrivit tiden under detta sex veckor långa "sommarlov"? Jo, som sagt så kallar tusen och åter tusen mer eller mindre nödvändiga uppgifter på oss. Fönstren här på Minnet borde vi ha tagit tag i för flera år sedan; nu hänger flera av dem och skallrar för vinden i sina stift, längtande efter nytt kitt och färg som kan skydda huset mot vinterstormarnas hurringar. De skriker på oss att skynda, skynda. Med noll och inga semesterdagar kvar står vi här och har inte ens börjat. Det är hög tid nu. Fönstren är nog vår sommars motsvarighet till bondesamhällets skörd. Det här måste vi göra, på det att vi inte må fara illa till vintern...

Så har vi ock sommarens ok att röja efter förra vintern, eller kanske snarare rusta inför kommande vintermånader. Översatt till Minnets nutidsspråk så innebär detta att färdigställa ovanvåningen - och då menar jag verkligen FÄRDIG-ställa. Det vill säg att alla våra efterlängtade garderober ska organiseras så att de blir just den effektiva förvaring de var avsedda att vara och att varenda liten list ska på plats (ja, jag menar det; VARENDA list, även de där små metallisterna runt vindsluckan i hallen). Här är vi på god väg. Garderoberna har jag ägnat en heldag åt (utom de stunder då jag var tvungen att laga mat, trösta, torka och konflikthantera, förstås. Att ha barn är sannerligen sinkande när det kommer till hemarbete) men nu är fullkomligheten bara en IKEA-resa bort. Det ligger något högst tillfredsställande i välorganiserade, välfyllda garderober och byråar och vad gäller den delen av livet och ansvaret så kan jag i alla fall sova gott i natt. Inte ett plagg av fel storlek, eller tillhörigt fel låda eller fel familjemedlem solkar nu känslan av perfektion i något av alla sex klädskåp.

Och så var det vår stora ommöblering på nedervåningen efter uppflytten som gav oss två "tomma" rum. Den som vi på typiskt spontant Sara-vis drog igång alldeles för sent på kvällen en tisdag härom veckan och som (även det på typiskt Sara-maner) visade sig vara betydligt mer komplicerat än att bara flytta på några möbler och sedan vara nöjd. Den som visade sig bli en besvikelse, då plan A sket sig med två centimeters marginal och plan B inte heller fungerade och vi tvingades inse att vi inte heller nu skulle få plats med de system vi så noggrant planerat och organiserat upp i fantasin under de år då vi nyttjat det rum som vi kallat "biblioteket" till sovrum. Upp som en sol, ner som en pannkaka är ett ordstäv som rätt väl beskriver vårt Projekt Bibliotek. Inspirationen tvärdog och vi övergav såväl hem som möblering och drog ut på vandring istället, en 1,5 mil lång genomblåsning av hjärna och hjärta i en mycket god väns sällskap. En välbehövlig paus skulle väl få lusten att återvända och idéerna och möjligheterna att visa sig? Nej. Det hjälpte inte. Hyllorna står där de står i vardagsrummet (förutom två som står och glor lite anklagande på oss från varsitt hörn) och böckerna likaså. Fortfarande.

Så går en dag än från vårt liv... Och lika hastigt förrinner en sommar, flyktig som alltid. Nu blommar ljungen sedan några veckor och då är sommaren slut, enligt min morfars gamla västgötska visdom. I fjol hade han fel. I år har han rätt. Hösten går redan att förnimma i kyliga vindkårar när skymningen nalkas, i dimman över betesmarkerna, i gräsets gråblå morgondagg som höljer och döljer grönskan långt fram på förmiddagen. Lördagskvällens helgmålsringning ramas in av rönnarnas grenar tungt dignande av bär, av de mustiga dofterna av mogen, prunkande grönska och växtlighet, av ljuden från skördetidens brådska från gårdarna runtomkring och av yllekoftans värme och strumpornas ovana grepp om anklarna.

Så går en sommar från vårt liv, men dröjes kvar i sinnet, och än ett årsvarv börjar om för alla oss på Minnet. Hösten 2017 markerar inträdet i en ny era för vår familj. För första gången har vi en tvååring i familjen utan att samtidigt ha en bebis. Tiden går och nu börjar våra småbarnsår lida mot sitt slut. Från och med nu kommer det att bli allt mindre av blöjbyten, matkladd, anpassningar efter sovtider och begränsningar på grund av småbarn. En ny frihet och nya möjligheter väntar runt hörnet! Samtidigt är den här höstterminen helt olik alla andra då den för mig inte bara innebär ett nytt läsår, utan även en helt ny arbetsplats. Efter tre dagar på min nya skola är skallen full av intryck, de flesta avgjort positiva och - tack och lov! - det viktigaste kravet uppfyllt så vitt jag kunnat bedöma hittills: ett trivsamt och positivt arbetslag med högt i tak och goda möjligheter till lyckat samarbete och trevligt umgänge. Så även om jag helst hade velat fånga och förlänga sommaren så kan jag faktiskt med tillförsikt hälsa även den här hösten. Välkommen!

Välkommen till Lilla Mossberget!

Vad gör man med fyra barn hela långa sommaren när solen dag efter dag misslyckas med sitt värv att värma upp luft och vatten till acceptabla temperaturer för somriga aktiviteter? Jo, man åker på utflykt förstås (och gläds över att bo i Skåne där allt finns inom rimligt avstånd) och så träffar man kusinerna och läser böcker och åker på ännu en utflykt och så spelar man spel, både elektroniska och brädspel och åker på utflykt igen och så spelar man bollspel på plattorna på innergården och bygger med lego och... och så kan man ge sig till att grunda en ny stad!

Alvar, Vilgot, Arvid och Edith kan nu välkomna dig till deras alldeles egna lilla civilisation (nåja, deras mor har väl också haft ett finger med i spelet). Staden heter Lilla Mossberget och ligger på solsidan av - just det - ett litet mossberg i närheten av vårt stora hus. När du äntrar den slingrande vägen uppför backen för att ta dig till vår stad möts du först av landsbygdens sista hus; Arvids rappade vita stenhus höljt av blommande klätterrosor och Alvars röda sommarstuga intill. En liten skylt berättar att du strax kommer att sätta din fot i Lilla Mossberget.

I stadens centrum ligger så klart dess torg med en fontän mitt på. Runt torget ligger butikerna. I vår lilla stad finns allt du kan behöva för att din vistelse här ska bli angenäm. Hos Alvars Bil kan du både köpa och hyra bil och dessutom tanka drivmedel i pumpen utanför. Utbudet av fordon är synnerligen varierat för en så liten stad. För den som så önskar utrustas nämligen bilen med en specialflaska fylld av magisk läsk som gör att dess maxhastighet ökar drastiskt. (Att sedan ett par av bilarna som sålts här har varit försedda med sprängmedel gömt i radion vill försäljaren helst tala tyst om, men tillägger kryptiskt att han har sina skäl för monteringen - även i Lilla Mossberget har man haft problem med brottslingar och i kampen mot biltjuvar är alla medel tillåtna.) Vill du ha förströelse erbjuder Arvids Leksaker på Torggatan just allehanda leksaker i den mysiga butiken där butiksbiträdet herr Tomat eller chefen själv, Arvid, kan rekommendera dig de bästa bollarna, snyggaste gunghästarna eller de coolaste spelen.

För den hungrige rekommenderas ett besök hos Vilgots Bageri, där herr Gurka bakar muffins, sockerkaka och syltkakor, som Johan Johansson bär in till butiken där Vilgot själv säljer läckerheterna över disk. Önskas något mer matnyttigt så finns i grannhuset affären Ediths Smått och Gott, som saluför allt som butiksinnehavaren Edith själv gillar. Kom in och smaka på korv, muffinssmet, ost, godis, bulldeg, chips eller något annat som stadens finsmakare nummer ett förtjänstfullt har valt ut.

Efter nästa sicksacksväng är du inne på Kyrkogatan och redan halvvägs uppe på bergets topp. Här finner du så klart den gamla stenkyrkan med blyinfattade fönster i färgat glas och en kyrkogård med gravstenar utanför.

Längre bort längs gatan trängs små pastellfärgade hus där ett par av byns hedervärda invånare håller till när de inte arbetar i butikerna ett kvarter norrut.

När du svänger in på Bergsgatan har du snart tagit dig igenom hela staden och har bara vandringen upp mot den gamla slottsruinen på bergets topp kvar. Här, uppe på gräddhyllan som ståtar med en magnifik utsikt över hela staden nedanför, ligger patriciervillorna, med gott om plats för den som har råd.

Nu lämnar vi staden bakom oss och stretar upp mot bergskammen. Där uppe ruvar ruinen efter en gammal kungaborg, tronande i ensamt majestät, högt över stadens sus och dus. Det sägs att en ruskig drake vaktar den skatt som ska finnas gömd bland ruinerna, så tag dig i akt!

Ja, med sommarlovstid, stenar, färg och fantasi bygger vi vårt lilla verklighetssubstitut, barnen och jag, när andan faller på. Har du vägarna förbi (och det tycker jag gott att du kan ha med tanke på det förnämliga caféet Humlalyckan och dess finfina inredningsbutik i skala 1:1 här på granngården) så passa på att ta en promenad, inte bara genom vårt vackra Bjärröd, utan också genom Lilla Mossbergets fantasivärld. Välkommen!

Midsommarmagi - med närodlade, ekologiska jordgubbar från Sösdala!

Dagen före midsommarafton inleder jag mitt sommarlov. Eller lov och lov, istället för att jobba med att förbereda elever för livet utanför skolan, jobbar jag nu med att förbereda inför midsommarafton. Närmare bestämt bakar jag tårta på tårta, medan jag en smula desillusionerat konstaterar att de lockande, lysande, magiska, mystiska timmar som kallas midsommarafton antagligen inte någonsin i egen kraft har ägt en aura större än de trägna kvinnors, som ägnat timmar av oromantiskt, svettigt arbete med att skapa förutsättningarna för en skimrande, glittrande, förtrollad midsommarnattsdröm - främst för alla andra, och kanske en liten aning för sin egen skull.

En av nackdelarna med att träda in i matronans ålder och ansvar är insikterna som drabbar en och de djupare insikter som de förra i sin tur genererar. Kallduschen när man inser att mamma, farmor och mormor med största sannolikhet inte upplevde den magi som mitt barn-jag gjorde inför åttio- och nittiotalens festkvällar; att deras sinnen troligen snarare fylldes av tankar på huruvida maten skulle räcka eller hur i all sin dar de skulle lyckas hålla huset städat tills gästerna anlänt än av förväntan inför kvällens upplevelser av glitter  av stillheten och den blågröna skymningens skimmer i bakom trädkronorna när solen går till vila en liten stund under årets kortaste natt. För att inte tala om käftsmällen som vältaligt upplyser en om att det här borde du verkligen ha fattat utan att behöva uppleva känslan inifrån...

För nog är det egentligen självklart att någon måste fixa alla de där detaljerna som tillsammans bygger helheten hos en härlig, klassisk midsommarfest. Någon måste städa och klippa gräset, någon måste plocka blommor och binda kransar, någon måste stryka klänningar och skjortor, någon måste duscha barn och klippa och rensa deras naglar, någon måste handla och laga all maten, någon måste plocka jordgubbar och baka tårtor; allt detta som sammantaget med stämningen och gästernas humör bildar perfektionen hos sommarens ljusaste kväll.

Så jag jobbar på med mina tårtor. Jag lyckas ställa in ugnen fel och bränner den första. Jag suckar, börjar om och tackar Gud för att min del av kalasförberedelserna den här gången endast sträcker sig till att baka tårtorna. Det tunga lasset drar Rebecka, vars hem vi ska gästa på midsommarafton. Och så plockar jag med barnens kläder och så fixar jag mellanmål, suckar över att barn behöver äta ständigt och jämt, kollar vädret (vågar jag vänta med att plocka kransblommorna till imorgon, tro?), konflikthanterar lite här och tröstar och blåser lite där, ringer maken för att höra om han är hemma i tid så att jag kan åka och plocka jordgubbar ikväll, suckar lite till över att behöva åka tre mil till närmsta jordgubbsfält, planerar för läggtider och suckar lite till över att något så roligt som midsommar ska behöva föregås av så här mycket arbete...

Men så vänder plötsligt allt. I en av de där facebookgrupperna som ömsom får en att le av igenkänning, tillhörighet och stolthet över den gemensamma hembygden och ömsom driver en till förtvivlans rand när den ogenerat blottar all inskränkthet, egocentricitet och självgodhet som ryms i människan, dyker det upp ett tips om en nystartad ekologisk jordgubbsodling med självplock - strax utanför Sösdala! Raskt stuvar jag om i planerna, plötsligt blev allt mycket lättare att rådda. Bosse kommer hem, två av tre tårtor blir klara och tas ut från ugnen, kvällsmat serveras och sedan drar jag iväg alldeles ensam, mot Söderlunds småbruk strax gamla Sösdala by.

Och här bjuder livet mig på en oväntad upplevelse. Den lilla gården ligger på solsidan av en ekskogsklädd bergknalle, mellan den urgamla landsvägens ringlande grusvall och den nya riksvägens raka asfaltsband. Ett par hästar hälsar välkommen och inne på gårdsplanen står två av grannarna och dryftar på grannars vis sådant som grannar är till för. Petra, ägarinnan till gården, berättar på en högst kommunikativ blandning av svenska och engelska att det är första året de odlar och säljer jordgubbar och att plantorna kommer från hennes hemland, Holland. Bakom stallet sluttar markerna ner mot den lilla trögflytande ån och här öppnar sig himmelriket - den gamla åkern har gett liv åt rad efter rad av de största, rödaste och sötaste jordgubbar jag någonsin träffat på.

Jordgubbarna är ekologiska, kravmärkta och helt obesprutade. Ogräset mellan dem rensas bort med handkraft och ett par fågelskrämmor har vakttjänst dygnet runt. Ute på åkern, med bruset från stora världen ...eller jag menar stora vägen i öronen, vinden i håret, Dagens gubbar är av sorten Rumba och så småningom kommer de vimpelprydda markeringsbanden att öppnas upp även mot odlingarna med Sonata- och Salsa-jordgubbar. Det går snabbt och lätt att få ihop ett par kilo och efter vägning i ladan sker betalningen enkelt med Swish eller kontanter.

Väl hemma sköljer jag bären och ställer durkslaget på tork på köksbänken. Den sista tårtbotten gräddas medan jag och sönerna slår oss ner framför Sommar med Ernst i sällskap av en skål chips och varsitt glas fyllt av vätska av varierande karaktär. Morgonen därpå är det midsommarafton. Bosse är ledig och vi är två som kan dela på det dagliga arbetet. Finkläderna stryks, grädden vispas och tårtorna läggs ihop. På bänken lyser jordgubbarna, lockande och löftesrika. Ute lyser solen, lika lockande och löftesrik den när jag cyklar Bjärröd runt i jakt på rödklöver. Grannen Ulla kommer med en bukett av de mest fantastiska vilda och tama blommor som sprider sin balsamiska väldoft i huset medan kransarna åt mina båda minsta växer till under mina händer. På granngården pågår de sista förberedelserna inför morgondagens bröllop. Midsommaraftonens förmiddag är lika lugn, behaglig och förväntansfull som gårdagen var stressig och besvärlig och jag börjar tro på midsommarmagin igen.

Och så blev det dags för avfärd. Mot midsommarfirandet på Vannarödsvägen, mot magin, mot glädjen, glittret och glammet. För visst blev vår midsommarafton precis så där magisk och skimrande som jag önskade. Med jordgubbstårta, sill, köttbullar, lek, skratt och sommar i uterummet. Och visst kom regnet precis när det var dags att klä midsommarstången och visst blev vi blöta allihop och visst skrattade vi och visst klarnade det upp lagom till kvällen... Precis som det ska vara på midsommarafton. Och vi var tillsammans som förr, Ida, Rebecka, Helena och jag och en drös trevliga människor därtill och våra barn lekte som om de varit vi för trettio år sedan. Midsommarmagi på riktigt.

Och förresten, vill du också plocka jordgubbar på Söderlunds småbruk, så har de öppet vardagar 15-19 och helger 9-14.30. Adressen är Sösdala 2068 och du kommer dit om du kör in på vägen mot Skoghus, fortsätter förbi gamla Sösdala by och tar höger när vägen delar sig. Sedan har du gården direkt till höger, vid hästhagarna.

Och så fanns vi inte mer...

Så kom det till sist i alla fall. Slutet. Fast det var svårt att tro, fast vi absolut inte ville och fast vi gjorde vad vi kunde för att ignorera och skratta bort alla tecken på att det närmade sig med skrämmande fart. Nedläggningen. Slutet för en skola, slutet för ett arbetslag, slutet för ett "vi" och ett "oss".

I går kväll hade vi vår tredje avslutningsmiddag (av fyra, som i T4 förstås) och när vi efteråt gick åt varsitt håll mot våra bilar, M och jag - vi som delat den sista klassen och den sista tiden, liksom vi delat undervisningen i många klasser och många arbetsår tillbaka i tiden - slängde jag över axeln det gamla vanliga: "Vi ses i morgon!" Där och då slog mig verkligheten i magen - ja, vi ses i morgon, men detta är sista gången någonsin de orden kan bekräfta vår arbetslagsgemenskap. I morgon kommer det inte att finnas något i morgon. Inte för oss. I morgon är vi inte längre ett vi, annat än i backspegeln. Tiden kom till slut i fatt oss, splittrade oss och tog ifrån oss vår samhörighet. Härifrån går vi vidare utan varandra, utan det sammanhang och den gemenskap som T4-skolans 7-9-arbetslag har stått för i nästan hela mitt yrkesliv hittills.

I tolv år har jag kommit och gått på T4. Kalla, mörka vintermorgnar och lika kalla och mörka eftermiddagar, över sommarhet asfalt och i strilande höstregn. Gått på lov och föräldraledigheter trygg i vissheten om att en plats väntar på mig när jag kommer tillbaka; en plats där jag trivts och som välkomnat mig med öppen famn. I morgon blir sista gången jag låser upp dörren med den nyckel som dinglat i min knippa och vars tyngd och form min hand känner lika väl som den invanda rörelsen handen utför av sig själv utan att hjärnan behöver kopplas på varje gång jag äntrar eller lämnar ett klassrum. I morgon stänger och låser jag om mina minnen, lämnar nyckeln och kör hem, mot det första sommarlovet som inte slutar med en återkomst.

Att byta jobb är egentligen ingen stor sak. Det finns det som är mycket värre. Som att mista sina närmsta vänner till exempel. Och det är väl just det som varit så speciellt med vårt arbetslag och som gör det så smärtsamt att skiljas - det vi förlorat är inte bara en liten, gemytlig och välfungerande skola med ett välsmort maskineri där varje kugge gjort sitt jobb för att bygga en fungerande verksamhet för varje elev - nej, vår nedläggning tecknar också en personlig förlust för den som varit van vid att varje dag få umgås, skratta och skoja med flera av de människor som stått en allra närmast. En gång i tiden kallade vi oss ett ungt arbetslag; många av oss var runt 25, fyllda av entusiasm och säkert också nybörjaraktigt naiva många gånger, men samtidigt som vi lekte, skrattade, festade och skämtade växte vi i ansvar och mognad tillsammans, ganska snabbt tror jag, kanske på grund av det förtroende som gavs oss och genom insikten att här gällde det att hugga i; ingen mamma fanns som rättade till det vi missade. Senare blev vi inte fullt så unga, utan kom att dela småbarnsårens trötthet, vabbande och deltidsarbete. Vi såg andra sidor av varandra, hittade tryggheten i relationer som krävde och tillät att vi hade överseende med varandra och ställde upp. Och så skojade och skrattade vi. Alltid.

Kära, fina, underbara T4-skolan, jag är så ledsen över att vi inte förmådde rädda dig. Nedläggningen är en förlust för alla, inte bara för oss personal utan främst för de elever som i framtiden hade behövt vårt lilla sammanhang och vårt trygga och elevnära arbetssätt. Jag är så ledsen. Dock överskuggas sorgen av den stolthet jag känner. T4-skolan, jag är så stolt över det du var och det du gav. Jag kan kanske inte med gott samvete säga att jag njutit av varje stund hos dig, men jag vågar lova att det inte är många människor som startat varje måndagsmorgon och som kommit tillbaka efter varje långhelg, lov eller semester med så ljusa tankar och så lite motståndskänslor som jag gjort de senaste tolv åren. Varje morgon har mitt hjärta varit lätt när vägen fört mig över Björkebergas vångar, över Nösdalakrönet med dess bedårande panorama över det ständigt skiftande konstverk som Göingeåsens träd bildar, ner i dalen förbi Tormestorp och Finjasjön och vidare upp längs Vankivavägens tulpanrabatter, dra västerut vid trafikljusen vid Kungsparken för att slutligen nå sitt mål på Norregatan. Aldrig har det varit tungt att gå uppför trapporna i glashuset och aldrig har skyltdockan Tyras välkomsthälsning känts hånfull eller falsk. Kära T4, jag kommer att sakna dig så!

Och till sist: Kära, fina, underbara ni som varit en del av världens bästa arbetslag, ni som fyllt T4 med skratt och värme, ni som stannat kvar vårt sista läsår och ni som valde eller tvingades att gå tidigare: jag önskar er alla ett nytt sammanhang lika positivt och vackert som det vi hade. T4 är historia men framtiden är vår. Ta med er glädjen och skrattet till nästa arbetsplats och låt det bygga en bro mellan det gamla och det nya. Fortsätt skämta, fortsätt vara nyfikna och intresserade och fortsätt skratta. Det tänker jag göra. Sen, när jag har gråtit färdigt.

Bröllopsdag

6 juni. Bröllopsdag. Ett helt år, trehundra-sextiofem dagar har flytt sedan den där perfekta junidagen då vi i denna ljuva sommartid stod med Ringsjöns himmelsblåa vattenspegel framför oss och Bosjöklosters vitskimrande slott i ryggen och lovade varandra den kärlek vi redan då delat i över tolv år.

Trehundrasextiofem dagar att älska, att skratta, att gråta, att slita, att tröttas, ja att ...leva, helt enkelt. Efter tolv år tillsammans, fyra barn, två hundar, två hus, en flytt, ett takbyte med dithörande komplikationer i form av inomhusregn och benbrytande fall, kan ingen säga att vi inte visste vad vi lovade. Vi lovade att fortsätta helt enkelt - fortsätta tillsammans i glädje och sorg, i med- och motgång. Ett år har gått av många, både i historien och -förhoppningsvis- framtiden. Vi fortsätter tillsammans längs vägen, du och jag, Bosse.

Trehundrasextiofem nätter har kommit och gått, gett oss den vila och återhämtning som krävs för att fortsätta de åtaganden som hamnat i våra famnar och som vuxit med vår familj. Ett år av sådd, skötsel, arbete och möda, men också av skörd. Vi har sedan förra nationaldagen skördat frukterna av vårt drygt två år långa slit för att förvandla en oinredd vind till fungerande sovrum för hela familjen, på det att de kommande årens nätter må ge än mer av den sömn och vila vi behöver, för att orka fortsätta.

I dag har vi firat vår andra bröllopsdag på samma plats som den första för ett år sedan. Med storfamiljen, alltså Maja och hennes barn - tillsammans och fulltaliga utgör vi en skara på elva personer och kan lätt misstas för en förskolegrupp på utflykt och nästintill få grupprabatt på inträdet också - har vi åter intagit Bosjöklosters underbara omgivningar. Den här gången för att både fira bröllopsdagen, högtidlighålla nationaldagen, uppleva platsen och njuta av allt som denna Ringsjöns pärla har att erbjuda, och det är inte lite, det. Vi har gosat (och stångats) med busiga getter, befunnit oss mitt ibland lamadjur, alpackor och små hästar som lekte något slags vild tafatt-lek, åkt linbana och lekt med galna gamla lekredskap som är farligare och roligare än på någon annan lekplats jag känner i världen. Vidare har vi insupit historia, byggnadskonst, kultur och skönhet som i representation sträcker sig ett millennium tillbaka i tiden, sjungit nationalsången i ett slottsvalv samt sprungit ikapp med en livs levande greve på åkgräsklippare som omsorgsfullt ansade de gräsytor som här och var pryds av skyltar som uppmanar besökarna att gärna gå på gräset. Av alla Bosjöklosters förtjänster är det kanske just gräset som barnen uppskattar mest; de frodiga, gröna, mjuka och böljande ytorna, vilkas famn passar lika bra till yster lek som för det anspråkslösa och alldeles underbara picknick-bröllop som vi burit med oss som ett gyllene minne i trehundrasextiofem dagar nu.

Trehundrasextiofem dagar senare, på samma plats som löftena avgavs och bröllopstårtan skars upp, har vi nu firat vår bröllopsdag med picknicklunch i slottsparken. På menyn i dag stod pannkakor med sylt till barnen och medelhavsmuffins med sallad till oss vuxna. Någon bröllopstårta värdig att efterträda den gudomliga skapelse som smälte i våra munnar och tjusade våra ögon för ett år sedan hade varken frun eller mannen på Minnet mäktat med att trolla fram i dag, men med jordgubbstårta och biskvier, nytvättad duk och pionbukett på bordet får man väl anse att dagen firats i så värdig stil och med så tillfredsställande resultat som någonsin är möjligt. Bröllopsdag eller ej, här och nu finns livet, väntande på oss, med förväntan om att vi ska ta chansen och leva det. Att detta står fullständigt klart borgar sju barn på utflykt för. Bröllopsdag - utflyktsdag - junidag - vanlig dag med storfamiljen... Det här är livet, så som vi valt det, så som vi valde för drygt tretton år sedan och för ett år sedan. Här och nu, vi och barnen, i ett rasande tempo där livet far fram som en virvelvind och det bara gäller att hänga med och försöka njuta av det hisnande i färden.

Älskade Bosse, mina ord i dag är främst till dig. För trehundrasextiofem dagar sedan stod vi med Bosjöklosters slott i ryggen och Ringsjön i blickfånget, med vår familj sittande i gräset runtomkring oss och avgav våra löften till varandra. Vi lovade att fortsätta och det har vi gjort i ett år nu. I dag lovar jag åter, med samma ord som då (sånär som på siffran, då ett år har gått), att jag fortfarande inget hellre vill än att fortsätta:

Bosse, i tretton år har du funnits vid min sida och jag har varit lycklig varje dag över att få älska och älskas av dig. Jag vill fortsätta älska dig och lovar att göra vad jag kan för att vår kärlek ska fortsätta att leva lika länge som vi lever. I tretton år har du funnits vid min sida och vi har delat de mest fantastiska stunderna och de svåraste. Jag vill fortsätta vandra bredvid dig på vår levnadsväg i solsken och regn, i nerförs- och uppförsbackar tills den når sitt slut. Jag vill älska dig och bara dig i resten av mitt liv.

(Och till sist till dig som läser: Vill du läsa mer om vårt bröllop så får du gärna göra det här!)