fredag 9 mars 2018

Ett rum för Edith

När vi hade tre barn var vi nöjda. När vi hade tre barn hade vi absolut inga planer på att skaffa några fler. När vi hade tre barn planerade vi vår ovanvånings planlösning, utifrån tanken att fyra sovrum var vad vår familj behövde. Innan ovanvåningen var färdig hade dock ödet eller Gud eller slumpen spelat oss det mest underbara spratt vi blivit utsatta för någon gång - vi blev utsedda att på något mystiskt och svårförklarat vis bli föräldrar åt ännu en liten varelse. Vi fick en Edith. En flicka efter de tre musketörerna. En urkraft som föddes på en halvtimme hemma på badrumsgolvet. En envis och handlingskraftig dam som tre veckor gammal besegrade RS-viruset på rekordtid. Ett hjärtebarn med hål mellan förmak och kammare, vilket inte bekom henne ett dugg. En virvelvind som stormade rakt in i våra liv och i våra hjärtan. Bosse uttryckte det så väl på sin kärnfulla norrländska härom dagen: "Tre hade räckt, helt klart. Men jag hade absolut inte velat vara utan den fjärde!"

Nu är hon tre år och stor flicka, enligt henne själv. Nästan lika stor som mamma och pappa och med samma rätt att bestämma saker och ting. I synnerhet styr hon och ställer med sina bröder, vilka med upphöjt lugn och road blick ofta låter henne hållas. När det gäller domäner här hemma så bor hon i hela huset och klargör bestämt att hon faktiskt har tre sängar som är hennes, nämligen hennes lilla, hennes stora och så dubbelsängen som hennes mamma och pappa också får plats i.

Och lite sant är det ju. Här, i ett hörn av vårt sovrum, nedanför det trekantiga fönstret vars utsikt mot Humlalyckans uteservering snart kommer att filtreras genom ett skimmer av vit körsbärsblom, har Edith sin huvudsakliga sovplats. Hennes lilla säng är en vitmålad fyrtiotalsmöbel som alla hennes bröder sovit i före henne och säkert många andra barn före dem. Om möbler kunnat tala hade jag så gärna lyssnat på den här utdragssängens berättelser. Om alla ungar som funnit sin nattro mellan dess kanter, om deras roliga infall, om alla godnattsagor som lästs vid dess sida och alla sovrum den bebott sedan min mormors barndom.

Över Ediths säng sitter en bonad som gissningsvis matchar sängen i ålder. Gud som haver barnen kär, vad kan passa bättre som garant för en trygg nattsömn i ett gammalt missionshus?

Jo, det skulle väl möjligen i så fall vara en attackfågel i trä, ständigt beredd att gå till anfall mot spöken, skelett och läskiga drömmar. Ediths lilla vaktfågel är en talgoxe som heter Krustina. Nej, jag slant inte på tangenterna. Hon heter faktiskt Krustina, med U. Det bestämde Edith själv samma dag som vi kom hem med den lilla talgoxen från min favorit-antikaffär. Tyvärr har Krustina bättre nattsömn än Edith och missar således både det ena och det andra som tydligen händer på nätterna och som både väcker Edith och hindrar henne från att våga klättra ur sängen i hörnet och gå de fem stegen till föräldrarnas sovplats.

Ediths stora säng är placerad i det hörn av hallen som hon själv kallar sitt "hörnrum". Utanför vår sovrumsdörr finns en avbalkning av hallen med en sovalkov och i den står en hög, vit prinsess-säng och väntar på att husets lilla tös ska bli stor nog att ta steget från att sova i sina föräldrars rum. För en djurälskande tjej vars framtid antingen ska innefatta en veterinärkarriär eller en djurskötar-dito bland lemurerna på Tropikariet i Helsingborg passar väl en gammal skolplansch med vild- och tamkaniner bra att vila ögonen på vid läggdags?

Mysbelysningens ljusslinga har fått skärmar av pappmuggar klädda i boksidor från en skolatlas. Den prinsessa som har svårt att sova i den här sängen kan fördriva tiden med att studera geografi. Alla världsdelar finns representerade och de flesta naturtyper.

Förutom en säng så måste ju ett rum, om än bara ett litet hörnrum, ha plats för lek och för ens egna saker. Här i Ediths krypin finns för förvaringens skull en gammal trälåda, målad i turkos kalkfärg och klädd med en av mina favorittapeter, Flora från Boråstapeter. Den är jag så sugen på att låta glädja mig från matrummets väggar, men vet inte om jag vågar...

I stort sett all inredning i Ediths rum är begagnat på ena eller andra viset. Mycket är köpt på second hand eller ärvt. En del är ommålat eller tapetserat, medan annat som t ex bordet och stolarna, fått vara precis som de var.

Jo, nog tycker jag att hon kan vara nöjd med sitt hörnrum, vår lilla. Jag är nöjd i alla fall med att ha åstadkommit ett nästan riktigt rum i ett hallhörn och med att ha fått till det så mysigt utan att behöva slösa på jordens resurser mer än nödvändigt. Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk när jag passerar hörnrummet på väg in mot vårt vallmoblommiga sovrum på kvällarna när världskartans lyktor lyser över kanintavla och lapptäcke. Här kan hon sova och leka i några år till, lilla fröken på Minnet.