söndag 30 oktober 2016

Favorit-hörn

I ett hus där renoveringen präglar i det närmaste vartenda rum, direkt eller indirekt, och effektivt förhindrar att någon som helst system för ordning och reda upprätthålls känns det ibland ganska oinspirerande att hålla efter även sådant som jag annars gillar att pyssla med. Blommor och annat sådant där pynt, ni vet. När skåp och fönsterbrädor förvandlats till tillfälliga förvaringsplatser för svällande högar av sådant som snart ska hitta sin nya plats antingen i något av de nya rummen där uppe eller i något av de rum här nere som kommer att möbleras om och få nya funktioner när sovrummen flyttas upp, ja, då är det varken lätt eller roligt att städa och hålla snyggt runtom heller. Därför är vårt hem just nu rätt tråkigt att betrakta och jag försöker att blunda för det och tänka att istället för till ingen nytta alls städa konstant så jobbar jag med saker som gör att vi närmar oss målet snabbare.

Härom dagen uppenbarade sig dock ett gyllene tillfälle att slå två flugor i en smäll. Bosse och jag röjde ett hörn som varit överhopat av sådant som så småningom ska förpassas in i pysselrummet som ska inredas i det som i dag är pojkarnas rum. Med ett tomt hörn i vardagsrummet öppnades massor av möjligheter upp och vi valde att så att säga gå händelserna i förväg och påbörja den ommöblering som vi planerat när vårt sovrum återgår till att vara bibliotek och således befriar vardagsrummet från bokhyllor och böcker. Som sagt; i stort sett alla rum här nere kommer att påverkas av flyttkarusellen när renoveringen är i hamn.

När vår gode vän och granne Rolf flyttade från Niklasgården här intill för drygt ett år sedan, skänkte han en del möbler och saker till oss. En av klenoderna var detta gamla drängaskåp, som vi förvarat i Stora Salen i väntan på flytt in i vardagsrummet, där det så småningom ska tjäna som laddningsstation för allt uppladdningsbart. Här kommer laddare till telefoner, datorer och surfplattor att trängas med laddare till tandborstar, radiostyrda leksaker och så klart uppladdningsbara batterier. Jag älskar skåpet och tycker att det ser ut som om det verkligen hittat sin plats där i hörnet. Och givetvis passade jag ju på att plantera om och flytta några blommor och sätta dit en tavla när jag ändå var i farten...

Bredvid skåpet hamnade ytterligare en gåva från Rolf, den lilla piedestalen som ståtat i den vackraste trädgården i Bjärröd. Nu väntar den på att limmas i fogarna, skrapas och målas om, men även i lite skamfilat skick pryder den sin plats, tycker jag. Det lilla bordet kommer att försvinna härifrån när Den Stora Flytten drar igång; det ska bli sybord i nya pysselrummet.

Den lilla söta tavlan uppe på skåpet kommer från mitt föräldrahem och är en av sex tavlor med sagotema målade av Britt-Lis Erlandsson. Jag tror att den föreställer grodprinsen och hans prinsessa som badar i dammen, men jag är inte säker. Oavsett motiv så är den så magisk och spännande, både i stämning och färg. Dessutom skimrar den i mina ögon av barndomsljus och frid.

Som sagt så är det inte ofta för närvarande som jag har någonstans att vila ögonen här hemma, men just nu är just detta hörn mitt favorithörn i huset och jag ser fram emot att få skapa fler!






fredag 28 oktober 2016

Till fritidspedagogernas lov

Klockan är 18.30 den sista torsdagen i oktober. Vädret, mörkret och kvällen är som sig bör vid den här tiden på året. Det är med andra ord rätt ruggigt, dystert och grått. Men mina barns skolgård lyses upp av brinnande marschaller och överallt flackar ljuskäglor från åtskilliga ficklampor som irrbloss i mörkret medan skratten och pratet ekar mellan byggnaderna. Det är Halloween-fest på Fritids för alla tvåor.

Utklädda till skelett, häxor, vampyrer och andra otäckheter och med uppskruvad förväntan  i varje rörelse väntar åttaåringarna på att dörrarna ska öppnas. När de gör det tystnar barnen ett ögonblick för att stumt betrakta de tre gestalterna som lösgör sig ur skuggorna och stelt skrider ut på trappan. En häxa och två vampyrer, klädda i svarta kåpor och med dödsbleka ansikten under hattarna, blickar ner på barnen. Det blir tyst en sekund, sedan kommer det första fnittret följt av en lättad barnröst "Det är ju bara D, J och E!" Ja, visst är det världens bästa fritidspedagoger som står där, utklädda visserligen, och möjligen lite läskiga i mörkret, men hälsande välkomna med samma vänliga och trygga röster som möter både barnen och oss föräldrar varje morgon. Skratten återvänder och åttaåringarna porlar in över trösklarna till Lill-Klas, samma byggnad som de lämnade för några timmar sedan, nu försänkt i ett sammetssvart mörker, så förändrad av kvällens stillhet som bara en plats som vanligtvis vimlar av människor, ljud och rörelse kan bli. Nu börjar det! Nu är de beredda att tänja sina gränser och våga bejaka skräckens lockelse i den trygghetens ram som deras fantastiska och engagerade pedagoger erbjuder.

Jag är så tacksam för och imponerad av mina barns fritidspedagoger. Ja, jag är förstås mer än nöjd med deras lärare också, men deras gärning kan jag mer förstå drivkrafterna bakom och jag känner igen organisationen, planen, arbetssättet och metoderna för att nå målen. Men trots att lärarens och fritidspedagogens vardag och uppdrag krokar i och kompletterar varandra, ligger den sistnämndas vision och kall långt bortom min egen förmåga och ork. Jag själv blir matt av bara tanken på att försöka utföra det jobb som de gör varje dag - och detta utför personalen på vårt fritids dessutom med ett leende på läpparna, med vänliga, nyfikna och personliga ord till varje barn (och deras föräldrar), med öppna ansikten som speglar välvilja, intresse och omtanke. De engagerar sig, ser varje barn, bygger grupper och utvecklar dynamiken i dem, fångar upp de barn som behöver en fysisk eller känslomässig hand att hålla i under vissa situationer, planerar och fixar aktiviteter, konflikthanterar, räknar in, förklarar och motiverar, delar ut och samlar in lappar, håller koll på lämnings- och hämttider, räknar in  igen, svarar på frågor, skojar, pratar allvar, hanterar scheman, ringer föräldrar och påminner om glömda lappar (utan att ens sucka lite), tar emot barnens förtroenden och förmedlar vid behov informationen vidare och säkert gör de en hel massa annat också som jag inte har en aning om att de gör - allt för våra barns skull och med våra barns bästa för ögonen. Det är ofattbart och oslagbart.

Jag som lärare har oftast 20-30 elever att hålla koll på - i ett rum. Min arbetsyta tillsammans med eleverna är klassrummet. Fyra väggar avgränsar friheten för eleverna och begränsar utmaningarna för mig. Fritidspedagogens elevantal begränsas i princip av intet och hens fysiska ansvarsområde är mångdubbelt större än mitt - ett antal rum plus en hel skolgård, eller två. Mitt uppdrag bygger på en läroplan med kursplaner och kunskapskrav för en obligatorisk skola. Visserligen är det min plikt och min glädje att individanpassa undervisningen, både i svårighetsnivå, och vad gäller utgångspunkter och metoder, men till sist faller allt ändå tillbaka på kravet att detta och detta måste vi göra, för det står i kursplanens centrala innehåll och är inget som går att välja bort utan det är bara att tugga i sig, vare sig jag och eleverna vill eller ej. Fritidshemmet har också en läroplan - men med mycket mer abstrakta och svårfångade mål. Fritids ska bl a enligt Skolverket "stödja elevernas sociala och allmänna utveckling, utvidga och fördjupa deras kunskaper och erfarenheter, samt erbjuda en meningsfull fritid." Det är stora ord för ett mycket viktigt uppdrag. Det lämnar mycket att tolka och omsätta i praktisk handling och planering. Det kräver sin pedagog för att lyckas med detta uppdrag som dessutom kompliceras av det lilla, högst subjektivt tolkningsbara ordet "meningsfull". För en meningsfull fritid ser ju knappast likadan ut för dig som för mig som för någon annan... Därför bygger relationerna och verksamheten här i mycket större utsträckning på frivillighet och personliga preferenser hos eleverna än vad skolarbetet gör, vilket innebär ett mer lättflyktigt och svårdefinierat verksamhetsbygge som kräver stora mått av inlevelseförmåga, intresse för andra, fantasi, kreativt och lösningsorienterat tänkande och fingertoppskänsla. Att det över huvud taget finns människor som besitter dessa kvaliteter i kombination med förmågan (för att inte nämna orken och viljan!) att utföra alla arbetsuppgifterna ovan gör mig förundrad, glad och hoppfull inför framtiden. Att så många av dessa människor dessutom har valt att arbeta på mina barns skola fyller mig med tacksamhet!

Så alla ni som jobbar på Fritids, i synnerhet i Sösdala, men förmodligen också på andra orter runtom i landet, känn att ni har min och garanterat också åtskilliga andra föräldrars - och barns fulla beundran, tacksamhet och förtroende. Gå in i höstlovsveckan i stolt medvetenhet om hur viktiga och värdefulla ni är och hur ert engagemang lyser upp höstmörkret för de barn vars fritid ligger i era händer och för deras föräldrar!

fredag 21 oktober 2016

Kärlekens pris



Det saknas en här hemma. Ingen dansande glad hund möter oss när vi kommer hem. Ingen håller mig sällskap på mina promenader mer. Ingen liten grå Bella-skugga kommer tassande på kvällen och lägger sin kalla nos i handen på matte eller husse när vi strandat i soffan sedan kvällslugnet har fallit över huset. Edith har ingen vovve att klappa, mata och pyssla om längre.
I nio år hade vi glädjen att få ha dig i vår familj, älskade Bella. När du kom var du liten, mager och vanvårdad och misshandlad. Du vägde ingenting, orkade ingenting och vågade ingenting. Eller jo, du vågade faktiskt välja; du valde oss. Kvinnan med hund-jourhemmet, hon som hade räddat dig från misären, berättade att ett par andra spekulanter varit och tittat på dig, men att du inte tyckte om dem och inte vågade närma dig dem. Du valde oss att dela ditt liv med och det är vi så tacksamma för! Om man med ordet "maskrosbarn" menar någon som trots de sämsta förutsättningar fått eller skapat sig ett bra liv, så måste du varit en maskroshund. Hade du slutat ditt liv i försommargrönskan så hade din kropp vigts till vila krönt av en maskroskrans - som en symbol för den lysande glädje du spred, för din och maskrosornas enträgenhet och förmåga att anpassa sig till omgivningens livsbetingelser. Nu blev det en oktoberbukett från trädgården som följde dig i graven. Symboliskt det också - en sista gåva från trädgården som tecknar årets och livets gång och åldrandets höst.


Ett hundliv är kort i en människas perspektiv, men när jag tänker på allt vi har delat med dig, Bella, känns det som om du funnits vid vår sida jämt. Du var med när vi flyttade från det gula huset med den gröna dörren på Torggatan i Sösdala, du och lilla "storasyster" Olivia intog Minnet i Bjärröd, du hälsade våra barn ett efter ett, tog emot dem med kärlek och tålamod. Åtskilliga är de promenader som du har förgyllt med din närvaro och många de kvällar du hållit oss sällskap framför brasan i kaminen. Tålig, tålmodig, snäll, följsam, lätthanterlig, anpassningsbar... Superlativen är lätta att hitta och lätta att stå för. En hund som du är en gåva och en ynnest och självklart kommer vi aldrig att hitta någon annan lika underbar som du.
Så hur går det nu för oss när du blivit en ängel? Chansen är väl inte så stor att det blir som Arvid tror att du och Olivia plötsligt en dag kommer att ramla ner från himlen och landa här, precis utanför vårt hus för att bli våra hundar igen. Och vill vi då försöka fylla tomrummet med en annan hund? Nej, inte just nu i alla fall. Det hade inte varit rättvist mot någon. Edith vinkar åt dig i fönstret varje dag ("Hejdå Bella, min Bella"), Arvid frågar och undrar vad du gör nu och försäkrar oss om att det finns en buske i himlen, lik den här hemma som du älskade att leka tafatt runt och att du och Olivia leker för fullt. Jag hör dig fortfarande snurra runt i korgen som inte längre står i matrummet varje kväll när jag lagt mig och sedan gråter jag när jag inser att du inte är här, att du aldrig kommer att vara här.

Vi försöker vänja oss vid ett liv utan dig, men det är svårt. Tusen små situationer varje dag dyker upp, saker som man aldrig tänkt på som präglas av din närvaro och numera frånvaro. Korgen är borta, liksom matskålarna och tabletterna har mammas hund Heidi fått av Edith och därmed är de mest synliga spåren borta. Kvar finns upptäckterna av allt du gjorde i vår vardag som vi inte ens tänkte på. Golvet kring bordet i matrummet har aldrig varit i större behov av dammsugning än det är nu. Ingen skvallrar för oss och förvarnar när det kommer besök. Anledningarna att gå ut och gå har minskat drastiskt.  I förrgår tog jag min första promenad utan dig, bara för att konstatera att du saknas inte bara här hemma på Minnet utan i hela Bjärröd.

Älskade Bella, ditt minne kommer att följa oss som en skugga. Vi sörjer och saknar dig och betalar nu i tårar priset för de nio åren av kärlek, tillit och glädje som du skänkt oss. Kärlekens pris. Det är högt, men ingalunda för högt i förhållande till vad vi fick. Tack Bella! Och du, sov gott!

söndag 9 oktober 2016

Tankar från en lantlig kyrkogård

På måndagar är Bosse föräldraledig och det är då jag passar på. Först och främst passar jag på att jobba - att börja så tidigt som möjligt och ofta stanna kvar efter att alla andra gått hem. På så vis kan jag göra undan någon av de förtroendetimmar som en lärare ska göra utöver sin arbetsplatsförlagda tid varje vecka. Förtroendetid på jobbet är både mycket trevligare och mer effektivt än förtroendetid hemma sent på kvällarna då barnen (i bästa fall) somnat eller på helgerna när alla andra är lediga. Dessutom passar jag på att uträtta sådant på måndagseftermiddagarna som jag aldrig kan göra på vägen hem de andra dagarna när jag skyndar för att hämta hos dagmamma och på fritids. Oftast rör det sig om sådant som att uträtta något ärende inne i stan eller storhandla. Någon gång ibland händer det dock att jag också passar på att stjäla en stund från mitt liv som mamma och gör sådant som bara Sara gillar att göra - ensam.


Som att vandra runt på en kyrkogård en stund. Norra Mellby är den enda kyrka jag passerar på väg hem och tursamt nog omges den av en av mina tre favoritkyrkogårdar i världen. Här finns så mycket av min historia - runt stenarna, som i olika grad av förvittring stumt vittnar om att här vilar mitt ursprung, dansar mina egna minnen med löven över gräset. Här, i Mellby, lekte jag, mina syskon och kusiner i farmors och farfars vita, snickarglada kråkslott intill prästgården. Här, på kyrkogården, lärde farfar oss att inte springa och hoppa, av respekt för de döda och de sörjande, medan farmor lärde oss att plantera ("Djupare! Mer vatten!") och berättade för oss om människoödena bakom gravvårdarna och monumenten.

Min passion för Norra Mellby kyrkogård baseras inte bara på det faktum att den bokstavligt och bildligt gömmer mina och släktens minnen utan även på de kvaliteter som skiljer ut den ur mängden av kyrkogårdar. Den är vacker - så vacker med sin kuperade terräng, sina ädellövträd, sin ovanliga minneslund och sin omgivning av gammal bybebyggelse och fäladsmark att den listats som en av de vackraste i vårt land. Variationen den bjuder på, både i natur och kultur är ovanlig för en kyrkogård ute på landet. I egenskap av sockenkyrka till stationssamhället Sösdala och patronatskyrka till godset Maglö har Norra Mellby genom åren kommit att famna döda och levande från alla samhällsklasser. Sida vid sida vilar här adel, präster, borgare och bönder, lika inför döden men dock fortfarande underkastade människans vilja att kategorisera utifrån gravvårdarna som i stil och prisklass återspeglar den dödes position i livet.

En sen måndag i september står jag alltså här, uppe på kullen och tittar ut över "min" kyrkogård. Vid horisonten skymtar den skogbeklädda randen av höjderna vid Lunnahöja några kilometer norrut; den plats som man enligt traditionen valde ut att bygga sockenkyrkan på för nästan niohundra år sedan. Dock fanns det tydligen högre krafter som motsatte sig att den urgamla hedniska tingsplatsen skulle helgas åt den nye guden. Det som byggdes upp på dagen raserades på natten och våra förfäder fann sig tvungna att fatta beslut om huruvida man skulle fortsätta bygga i Lunnahöja eller försöka hitta en säkrare plats för sin kyrka. För att få ledning i frågan tog de till en väl beprövad metod. De släppte lös två vita kalvar på kyrktomten i Lunnahöja. Blev de kvar där så skulle också kyrkan byggas där; gick de till en annan plats så skulle detta visa på var dess rätta läge borde vara. Och självfallet gick det så, att de båda vita kalvarna lämnade Lunnahöja för att återfinnas i Norra Mellby, varför kyrkan kom att byggas här istället.

Den vita elvahundratalskyrkan, som fram till år 1917 då tornet byggdes hade en helt annan profil, har sedan 1400-talet flankerats av sin trogne vän klockstapeln. Om den första kyrkklockan finns också en sägen, som börjar när Mellbyborna just hade fått sin klocka upphängd och tagen i bruk. Precis som i resten av landet, fanns det i denna trakt troll och dessa varelser har som bekant svårt att tåla både vita kyrkor och deras klockklang. Trollen i Lundshallen i Vannaröd stod inte ut med ljudet av Mellby-kyrkans klocka och tog sig för att riva ner den från dess stapel och sänka den i en vattenfylld håla som de grävt några hundra meter väster om kyrkan. Där, på botten, kunde Mellbyborna nu skymta sin klocka, men få upp den igen, det rådde de inte med eftersom den var förtrollad och inte kunde bärgas enbart med muskelstyrka. Nu kom man att tänka på de vita kalvarna och deras förmåga att bryta trolldom. Man födde upp fyra vita kalvar, som så småningom skulle få dra upp klockan ur djupet. Dock fick kalvarna inte utfodras på vanligt sätt; för att magin skulle verka fick de endast dricka mjölk, absolut inte vatten. När tiden var inne för kalvarna att okas på för att med gemensamma krafter rädda klockan, såg det först ut att gå vägen. Kalvarna drog och drog och klockan steg uppåt, mot ljuset och de väntande, utsträckta människohänderna. Men plötsligt föll en av kalvarna till marken och de andra förmådde inte att hålla emot, utan kyrkklockan sjönk snabbt tillbaka ner i det mörka djupet. Samtidigt ljöd trollens hånfulla rop: "Där stöp vannkalven!" Det visade sig att man hade fuskat med uppfödningen av kalven; den hade fått vatten att dricka och kunde således inte bidra till att bryta förtrollningen. Klockan som i dag hänger i tornet är alltså en annan klocka, av senare datum. Den ursprungliga ligger fortfarande kvar i sitt hål, sägs det.

Mellan ekekullen och kyrkan sträcker sig en smal ås och på toppen av den är minneslunden belägen. Strax intill ljusbäraren finns två gamla grindstolpar och bortanför dessa löper helt tydligt en gammal väg. Denna är den äldsta sträckningen av den väg som i dag är en riksväg och bär numret 23. Sedan urminnes tider har det funnits en färdväg från Röinge och söderöver och en gång i tiden löpte den alltså här uppe på åskammen. Så småningom flyttades vägen ner väster om kyrkan. I dag löper den vägen genom Norra Mellby, samtidigt som ljudet av 23:an påminner om vår tids brådska och effektivitet - inte kan en väg tillåtas snirkla sig fram och följa naturen och bebyggelsen om det finns ett snabbare, bredare, rakare alternativ.

Jag står en stund vid farfars grav uppe på kullen och tänker på vägar och resor. Han brukade bjuda barn och barnbarn på resor runtom i Sverige och Europa. Vi startade alltid i Mellby, där bruset från vägen lockade när varje förbisusande bils möte med vägbanan blev till ett "Koooom!" när de körde förbi. Kom, kom, kom! Här rinner vägen upp, vill du följa den till okända och spännande platser? Koooom! Fortfarande låter landsvägens ljud likadant i Mellby och för mig knyter det ihop livet på jorden och det som jag hoppas och tror väntar efteråt. Det är ett färdens och resans ljud, en förhoppning och ett löfte om att mer finns att upptäcka, nya platser att utforska.

På andra sidan kyrkogården breder landsbygden ut sig, som en fysisk och sinnlig motpol till vägen. Här betar kossor som de alltid har gjort och de små husen i byn Betlehem intill är små, låga stugor av falurött trä med halmtak. Nästan längst bort mot gärdet finns en låg, fyrkantig sten rest till minnet av min farmors farmors far Per Bengtsson från Vannaröd och hans fru Elise. Efter att hon hade lämnat jordelivet tog det inte lång tid innan också han låg för döden. Hans dotter Maria skötte honom och vakade över honom när han brinnande av feber och av oro yrade och gång på gång ängslades över att han "inte kunde komma ner". Maria undrade förstås vart det var han ville och fick det kusliga svaret "Jag kommer inte ner i graven!" Så småningom segrade sjukdomen över rädslan och Per följde sin hustru över gränsen till de dödas rike. När begravningsföljet kom fram till gravplatsen fann de att jorden från gropen hade rasat ner i hålet igen - Per kunde alltså inte komma ner i graven! Kistan fick ställas ner på marken i väntan på att en vaktmästare tillkallats som kunde skotta undan jorden och öppna graven. När kistan slutligen kommit på plats tyckte prästen att klockringningen som brukade avsluta begravningsakten var onödig och kunde hoppas över, men detta motsatte sig de efterlevande. Självklart skulle Pers avslut ramas in av klockringning när han nu slutligen lyckats komma ner i graven!

Närmast kyrkan finns gravstenar av en helt annan stil. Här är stenarna höga och kolonnlika. Omgärdade av smidda staket och krattade grusgårdar reser de sig stolta och strama i vittnesbörd om att här vilar de som haft en mer framskjuten plats i samhället. Prostar och kyrkoherdar, grevar och baroner, men också barnmorskor och lärare sover den eviga sömnen i ringen närmast helgedomen. Många av stenarna pryds av symboler som representerar den dödes ställning och livsgärning. Den svenska studentsångens fader Otto Lindblads gravsten är så klart en lindstam, krönt av en lundensisk lagerkrans. Den mest talande av alla gravvårdarna tillhör dock den unge montören Anton Emil Andgren som dog 1918, endast 27 år gammal. Han var förlovad och skulle strax därpå gifta sig med hönsa-Maria, men istället för att förbereda hans bröllop fick hans familj ordna med hans begravning. Efter gravsättningen tog den förtvivlade fästmön sin brudslöja och draperade den över stolpen som markerade Antons grav. Som ett minne härav fick hans gravsten huggas just sådan - en kolonn med namn och datum, och överst tronande brudslöjan som berättar om kärleken som följde Anton i graven.

Mellby kyrkogård är ganska stor och har många vinklar och vrår. På en stulen stund på väg hem en måndag hinner jag ingalunda besöka alla gravar som jag har en relation till, men jag är nöjd. De tio minuternas vandring räcker för att hitta lugnet, jämvikten och få en överblick över tiden och perspektivet. Att se ut över sina förfäders gravar och minnas vad de kämpade med och kämpade för och betänka hur förutsättningarna har förändrats och förbättrats gör det lättare att sålla bland de "måsten" som fyller en nutidsmänniskas medvetande. Historia och identitet är viktigt, för både samhället och individen.


lördag 1 oktober 2016

En ängel i telefonen

Klockan är tjugo i sex en torsdag. En miljon svenska hem genomlider just hell hour; timmen på dygnet då i stort sett varenda förälder i hemlighet ifrågasätter hur de någonsin kunde längta efter att få barn. Ja, om de över huvud taget hinner tänka en så lång tanke mellan matlagning, konflikthantering, blöjbyten, läxläsning, tröstande, torkande, plåstrande och pratande flera personer samtidigt, förstås. Just när livet är som stökigast och mest fragmentariskt ringer telefonen. Efter att ha sprungit fram och tillbaka och lyft på tidningar, kläder och leksaker för att lokalisera ljudet från den trådlöse fan (det var bättre förr, på den väggfasta telefonens tid!) hittar jag den till sist liggande på en stol inskjuten under matbordet och ser numret. Ett sådant där nummer, ni vet. Ett som börjar på ett främmande riktnummer och som alltid innebär slöseri med tid, irritation, fåfänga försök att avsluta på ett bestämt sätt utan att för den skull vara otrevlig, ansträngningar för att undvika att säga ordet "ja" och slutligen dåligt samvete för att man suckat åt och avfärdat en stackars människa som behövde sälja sitt mög och som kanske sitter med telefonen i handen och tårar i ögonen när jag lättat tryckt bort samtalet.

Samvetet utkämpar en kort och ojämn strid med egot, som för en gångs skull understöds och får näring av åsynen av ett hem i förfall till soundtracket av fyra barnaröster som retas, tjatar, gråter och frågar samma fråga igen och igen utan att vänta på svar. Jag vill inte. JAG VILL INTE PRATA I TELEFON MED NÅGON JUST NU OCH I SYNNERHET INTE MED EN MÄNNISKA JAG INTE KÄNNER OCH SOM KALLAR MIG "SARA" I SLUTET AV VARJE MENING. När jag svarar gör jag det således i kort och sträv ton, beredd att så fort jag får en syl i vädret förklara att jag inte har tid - borde inte vem som helst begripa det förresten, vem i hela världen har tid klockan 17.40?!

I andra änden av linjen finns en kille som undrar om jag kan tänka mig att låna honom fyra minuter av min tid och svara på en undersökning för statens räkning. Han pratar lugnt och neutralt, verkar helt sakna den där forcerade och tillkämpat käcka ton som brukar känneteckna de människor som sitter på callcenters och tillbringar sin arbetstid med att reta upp främmande människor. Till min förvåning hör jag mig själv gå med på att delta och inser att detta kan innebära ett andningshål, en paus, en reva i tidens väv som jag kan fly in i och gömma mig i under fyra minuter. Irritationen dunstar och luften blir lite lättare att andas.

Det är nu det börjar hända underliga och underbara grejer. Han som ringde börjar ställa sina frågor. Redan den allra första frågan ruskar om mig och när jag drar efter andan för att svara är luften som fyller mina lungor så fylld av spirande, sprittande lycka att den går som kolsyra ut genom kapillärerna vidare i mitt blod och sprider sig i kroppen med en fysisk tydlighet som överraskar och får tiden att sakta in och tankarna att rusa, övermodigt snabba och kapabla att föra ett eget resonemang vid sidan av de svar som munnen formar och uttalar.

- Finns det några barn under 16 år i hushållet? Hur många i så fall?
- Ja, det gör det. Fyra stycken. Svarar jag och tänker:
     Fyra stycken?Fyra barn! Jag är mamma till fyra fantastiska, fina ungar! Vilken lycka. Vilken förmån att få ha dem allihop i mitt liv och få följa dem genom livet och uppleva en ny barndom genom dem. Och vilken otrolig tur jag hade som fick just de barnen som jag helst ville ha! 

Fyra barn! Och inte vilka barn som helst, utan mina barn! Alvar, Vilgot, Arvid och Edith, vilken ynnest!
Samtalet fortsätter.
- Finns det några i hushållet som är gifta eller sambor?
- Ja, det gör det. Det är jag och min man.
     Min man! Min make! Min älskade Bosse! Tänk att vi hittade varandra i den här världen och att vi vågade välja varandra för mer än tolv år sedan. Och tänk att vi till sist blev man och hustru på riktigt och att vår bröllopsdag blev så bra som den bara kunde. Så tacksam jag är över att få vandra vid din sida, älskling. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja odla min levnads trädgård än hos dig.






Han i luren, vars namn jag inte ens kommer ihåg, återkallar mig till nuet och fortsätter:
- Nästa fråga handlar om arbetsmarknad. Hur bedömer du risken för att du skulle bli arbetslös inom de närmaste fem åren?
   Leende konstaterar jag att den risken för en lärare i dag är så minimal att den är obefintlig och tankarna vandrar iväg till den byggnad som varit min arbetsplats och nästan som ett andra hem under elva år.
     Jag kommer inte att bli arbetslös; jag kommer bara att förlora min nuvarande arbetsplats. T4-skolans I-hus. Klassrummen med minnena av alla de fantastiska elever jag mött genom åren. Min första klass - born to be loved stod det på deras avslutningströjor- och min nuvarande som blir T4:s sista innan vi går i graven och som jag möter varje dag i den konstiga miljö som en nästintill nedlagd skola innebär. Arbetsrummen och dess dagliga invånare, mina kolleger. De människor som jag delat mitt liv med, i vissa perioder nästan mer än familjen och som blivit några av mina närmaste och bästa vänner. Medan ögonen tåras så att den riktiga världen suddas ut vänds min syn inåt och jag ser hur de passerar förbi hela gänget - de många som har gått vidare till nya gärningar och de få som finns kvar tillsammans med mig ända till vår skola drar sitt sista andetag i juni 2017. Jag är så ledsen att vi inte fick fortsätta att vara ett vi längre och jag saknar er som gått vidare, jag saknar er varje dag. Men lika stor som sorgen, nej, kanske till och med lite större undan för undan, är tacksamheten över de år jag fick med er och allt det har givit mig, som lärare och som människa... Tack!

- Då har jag några frågor om ert boende. Hur bor ni, i lägenhet, villa eller ...?
- Vi bor i en villa...
     En villa?! Det är ett alldeles för litet ord för att beskriva vårt tegel-åbäke till missionshus och hem... Jag får husera i ett gammalt kulturminne från favoritepoken runt förra sekelskiftet - kan det bli bättre? Jag har svårt att tänka mig det. Minnet, du stolta hus med de av lycka och gudfruktan impregnerade väggarna, jag är så glad att du accepterade oss som dina skyddslingar och att du låter Bjärröds ljus flöda in på oss genom dina vackra fönster så det blir skuggor av kors på golvet på det att vi aldrig ska glömma din historia!


 - Hur bedömer du att värdet på er bostad kommer att förändras under de närmsta åren; kommer det att stiga, sjunka eller ligga konstant?
- Det kommer att stiga! För snart är vi klara med ovanvåningen och då får vi plötsligt tre nya sovrum och ett badrum...
Blivande sovrum!
Jaa, tänk... Snart är vi i mål. Att värdet på huset ökar är ju trevligt förstås, men det är ju bara en bieffekt av den egentliga vinsten: vi kommer snart att ha sovrum till (nästan) alla och slipper sova sex personer i två rum varav ett är ett genomgångsrum. Vi kommer att ha dörrar att stänga till alla sovrum och tre gånger så många garderober som nu. Mitt älskade bibliotek kommer att återinvigas och kaminen väckas ur sin slummer för att ge oss av sin värme och sitt ljus igen... Två års arbete kommer snart att vara till ända och jag är så glad över allt det kommer att föra med sig till oss!

 Min nya vän ställer ett par frågor till och vi småpratar lite snällt och glatt om svaren. Jag lyfter blicken, rätar på ryggen, låter axlarna falla ner och käkmusklerna slappna av. Börjar andas på ett nytt sätt, känner lungorna fyllas av ljus, syrerik luft som doftar av hopp och tacksamhet. För jag har det ju så bra. Vi har det ju så bra, här på Minnet, i Sverige, i vår del av världen och jag är så tacksam. Det krävs bara att någon eller något påminner mig om det ibland. Den som agerade väckarklocka den här gången råkade vara en anställd på ett callcenter som utförde en statlig undersökning om hushållens ekonomi - för så var det väl, eller? Tänk att jag inte kommer ihåg vare sig hans namn eller namnet på företaget. Och inte var väl hans frågor riktigt så detaljerade och säkrade med backupfrågor som sådana undersökningskluster brukar vara? Jag minns mest hans tilltal, det roade, lite dröjande, inväntande. Som om hans samtal egentligen hade ett högre syfte än att bokföra mina gissningar. Kan det vara så? Var det en ängel som förärade mig ett telefonsamtal härom dagen? En knapp vecka senare lever effekten av hans frågor fortfarande i mig. Vetskapen om hur mycket det finns att vara tacksam för har lagt sig som ett filter för alla mina sinnesintryck och jag hoppas att det stannar kvar tills nästa gång en ängel har tid för mig.