fredag 24 mars 2017

En stubbe med rötter till vår historia


När jag var liten fanns på paradplats i min hemby Sösdala en åttkantig byggnad av gråsten, "Stubben" kallad. Den utgjordes av de taktäckta grundmurarna till den väderkvarn som en gång i samhällets barndom stod på kullen strax väster om torget. Kvarnen byggdes någon gång under 1860-talet och måste ha utgjort ett väl synligt landmärke i det unga stationssamhällets siluett. Byggherren var August Lindgren på Björkeberga-gården, bror till Axel Lindgren på Fredriksberg, som ett par år senare uppförde en liknande väderkvarn på sina ägor, alldeles intill den tidens landsväg mellan Sösdala och Häglinge.

Ingen av de båda brödrakvarnarna blev särskilt gamla. Sösdala-kvarnen brann ner en höstkväll i början av 1880-talet och det sägs att skenet från elden var så starkt att det lyste upp hela nejden i en radie av nära nog en halvmil. På Maglö gård, fyra kilometer västerut, kunde man trots att höstkvällen var mörk sitta ute på gårdsplanen och utan svårighet läsa tidningen i ljuset från eldsvådan. Inte bara själva kvarnen blev lågornas rov den där natten; dåvarande ägaren nämndeman Sven Trulsson i Tågarp förlorade även ett stort parti råg som förvarades innanför kvarnens väggar och dessutom en ansenlig summa pengar, då kvarnen vid tiden för branden inte var försäkrad. Trulsson hade nämligen bytt försäkringsbolag och den nya försäkringen hade ännu inte hunnit träda i kraft trots att den gamla slutat gälla.

Grundmurarna till den gamla kvarnen kom att stå kvar på platsen i runt hundra år och kröntes så småningom med ett tak. Jag minns från min barndom kullen med den fantasieggande murade byggnaden, som jag då uppfattade som ett torn eller en borg. Den revs för att ge plats åt lägenhetsbebyggelse i mitten av 1980-talet och jag kan inte annat än tycka att det var synd. Stubben skänkte åt byn, som i övrigt lider viss brist på historiska minnesmärken, en liten fläkt av historia och mystik, en hälsning från dåtiden och ett vittnesbörd om den optimism och framtidstro som präglade
det nya samhället som var ett barn av järnvägen. Dessutom var dess murar vackra att vila ögonen på, vilket verkligen inte är att förakta i en stadsbild, i synnerhet inte när byn i fråga kan tyckas lida en viss brist även härvidlag.

Att optimism var en egenskap som kännetecknade initiativtagaren till bygget av en väderkvarn mitt i de mellanskånska skogarna, blev patron Lindgren på Fredriksberg så småningom varse. I trakten fanns det gott om bäckar och ännu fler vattenkvarnar, vilkas drift var säkrare och mer förutsägbar än den oberäkneliga vinden. Till vattenkvarnarnas fördelar räknas också möjligheten att med hjälp av dämmen kunna lagra vatten och därmed påverka möjligheten till att kunna mala. Nära nog varenda bondby hade sin egen kvarn för traktens mäld och väderkvarnen på Fredriksberg kom inte i någon större utsträckning att förändra böndernas hantering av säden, trots att den låg bra till med sitt läge intill landsvägen. För att locka mer folk till sin vindmölla planerade Lindgren att bygga en väg till de närbelägna byarna Tågarp, Skea och Adseke. Dock fanns det tydligen en gräns för hur länge optimismen kunde leva och någon gång 1894-1895 monterades Fredriksbergskvarnen ner, såldes och transporterades till Sösdala station för vidare färd söderut på den järnväg som tjugofem år tidigare var den förutsättning som låg till grund för dess tillblivelse.


Ruinens gråstensmurar kröner ännu backen mellan den gamla och den nuvarande vägen. Den här stenfoten har inte raserats av mänsklig hand, utan endast frätts av tidens tand. Formationen är dock tydlig nog för att ge en bild av kvarnens konstruktion. Trappan finns kvar och visar var den forna ingången funnits och murkonstruktionen med en "gata" tvärs igenom ger vid handen att bönderna kunde köra in under kvarnen för att lasta och lossa genom en lucka i taket.

Alldeles intill kvarnen, bara tvärsöver vägen, ligger det lilla Mölletorpet ännu kvar. Här bodde, får man anta, möllaren som skötte kvarnen. I dag är den lilla röda stugan fritidsboende, men nog ser hon ut att fortfarande vaka över sin döde vän uppe på kullen?

Kanhända finns också kvarntomten fortfarande kvar i den gamla ruinen. I alla fall finns här en tomtegång  där en lagom liten varelse kan söka skydd undan regn och blåst i tunneln som löper under ruinens ena halva, från mittgången där ekipagen körde in och ut till kvarnfundamentets yttervägg. När jag var liten kröp jag en gång genom dess hemlighetsfulla mörker och minns det inte alls som något skrämmande eller klaustrofobiskt. Då stod granarna mörka och majestätiska runt stenformationen och deras hägn gav platsen en touch av mystik. När jag i duggregn och snålblåst besöker kvarnen i mars 2017 är intrycket ett annat. På den kalhuggna kullen är ruinen naken; dysterhet bor i de döda granruskorna som gör vad de kan för att snärja vandrarens fötter. Och vandraren, som vid tillfället bär en snorig och febrig tvååring i famnen, gör sig inte ens besväret att leta upp tomtens gång eller det som finns kvar av den.

Skövlingen av skogen på det där moderna sättet som gör skäl för sitt namn på det att inget levande med större omkrets än fem centimeter lämnas levande kvar liknar skövlingen av de historiska miljöerna och tar nästan lika effektivt bort upptäckarlusten och nyfikenheten på dåtiden. Återstår gör påminnelsen om alltings förgänglighet. Memento mori.

torsdag 9 mars 2017

En hälsning från stenåldersgrottan

I kväll sitter jag en stund i soffan i biblioteket - eller åtminstone i det rum som varit och snart återigen ska bli bibliotek, men som för närvarande ironiskt nog är det enda rummet i hela huset som inte innehåller en endaste liten bok. Dock ekar inte längre vartenda ljud mot en när man rör sig eller pratar därinne, ty den idoga damen på Minnet har inte låtit sig hindras av avsaknaden av en man i huset (maken har varit på jobbresa till Tjeckien, eller Kexien som lillgrabben säger) utan börjat möblera på egen hand. Detta trots att det innebär att springa varv på varv runt varje möbel som ska flyttas genom huset - fram och lägga en matta under, tillbaka för att skjuta på bakifrån, fram för att svänga, tillbaka för att skjuta på, fram för att öppna en dörr och lyfta möbeln över tröskeln, tillbaka för att skjuta på, fram för att kontrollera att mattan är kvar under och inte ligger kvar klämd mot tröskeln....

Det tar sin lilla tid, men det mesta går och nu står en soffa på den plats som i nästan fem års tid hyst vår säng. Ett runt bord har också hittat vägen hit in och bidragit till att lyfta rummet från nästan tom skräpkammare-nivå till nästan ett inrett rum, om än så länge utan annan funktion än att sitta i och kaminelda. Från mitt soffhörn kan jag konstatera att rummet trivs bättre som bibliotek än som sovrum och lever upp nu när dess forna stolthet och identifikationsmedel braskaminen har återtagit befälet som blickfång. I skenet från dess dansande brasa, insvept en gammal hästfilt som luktar mormor och morfar känner jag inte bara hemmafriden sänka sig över Minnet utan också hur spåren av de många liv som levts av de forna innehavarna av mina stenåldersgener fortfarande bor i mig, frodas och formar mina känslor, tankar och idéer.

Först är det detta med elden. Denna tjusande, värmande, ljusande, skrämmande urkraft som bara delvis låter sig tämjas av oss människor; som visserligen generöst skänker förutsättningar för liv även här i den nordliga köldens rike, men som samtidigt ständigt kräver vår respekt och omsorg. När lågorna dansar bakom kaminens glas är det samma uråldriga elddemon som ser mig, värmer mig, talar till mig och kräver min uppmärksamhet, samma eld som mina förmödrar tämjde, vårdade och vördade för många tusen år sedan och som sedan dess har sett människans värld förändras och förändras samtidigt som den själv förblivit fullständigt densamma. I förhållandet till elden är jag fortfarande en urtidsmänniska. I mötet med urkraften föds, gissar jag, samma tankar, känslor och frågor som präglat människan genom hela hennes existens och som särskiljer henne från djuren. Vadan? Varthän? Och alla små frågetecken som hopar sig i deras spår längs livets väg, ja, du vet...

Med ryggen mot de stabila tegelmurar som agerar substitut för mina förfäders grottors stenväggar erfar jag ännu ett arv från urtiden - behovet av ett stabilt hem och ursprunget till uttrycket "att ha ryggen fri". Fri från hotande faror, alltså. Jag minns känslan av svek när taket slutade skydda oss och regnet överväldigade oss med sin kraft, mängd och nyckfullhet och jag minns hur lång tid det tog att hitta tillbaka till tryggheten i och förtroendet för huset igen, långt efter att det nya gröna bandplåttaket hade kommit på plats och påbörjat sin förhoppningsvis långa och trogna tjänst. Men det gick. Sakta hittade vi tillbaka till varandra, huset och jag. Vi återvände till vår ursprungliga relation som byggt på ömsesidiga förväntningar. Skyddar du så rustar jag. Innanför Minnets egna grottväggar bor numera både trygghet, glädje och en stark tro på vår och husets gemensamma framtid.

I kväll sitter jag i biblioteket och viker tvätt i brasans sken. I tillfredsställelsen över att ha samlat och lagrat strumpor till familjens alla medlemmar så att garderober och byråar är fyllda till brädden, tittar hon återigen fram, grottmänniskan i mig. Hon suckar belåtet över resultatet av slitet - nu är vi förberedda, hon och jag. För henne handlade samlandet och organiserandet om överlevnad. För mig som konstant har tillgång till både affär och frys har sommarens och höstens karaktär av vinterförberedelser gått förlorad och nu när jag inte ens har ett par hästar i ett stall vars loft jag kan fylla med hö och halm som bevis på mina höstliga ansträngningar för överlevnaden under de kalla och karga månaderna, får jag istället söka den urgamla tillfredsställelsen på annat sätt. Som till exempel att förbereda inför kommande veckor för att slippa stressmonstret som annars så gärna gömmer sig och sina ungar i tvättkorgar och vantlådor på vardagsmorgnar. Och det är ju klart att förberedelser för att överleva vintern psykiskt är ju väl så viktigt, i synnerhet när arbetet går att kombinera med att elda en liten brasa! Så att stenåldersmänniskan i en kan vara nöjd ett tag...