Helg hos oss

Fredag kväll på Minnet, Bjärröd. Efter det sedvanliga eftermiddagsloppet där allas kamp mot alla inbegriper matlagningens kamp mot tröttheten, den barnsliga talträngdhetens kamp mot föräldrarnas huvuddunkande längtan efter tystnad, retlighetens och retsamhetens gemensamma strid mot syskonens eftermiddagströtta snarstuckenhet och sömnens tyngd mot springet i benen, lägrar sig efter maten slutligen kanske inte precis ett lugn, men åtminstone en stabilitet och ett litet andrum inför nästa utmaning - nattningen av barnen. Minstingen är antingen först eller sist ut, beroende på dagens sovmönster. Ikväll är hon till föräldrarnas tacksamhet trött och dessutom hyfsat samarbetsvillig efter att ha mutats med en tur i den älskade "nagnen". Vår lilla har alltid varit svår att få att sova och nuförtiden finns det egentligen bara tre sätt - åktur i vagnen, åktur i bilen eller gå och lägga sig med mamma i sängen. Det sistnämnda kräver dock både mörker och tystnad, något som är ganska svårt att uppbringa i ett sovrum som dels saknar dörr mot matrummet och dels fungerar som genomgångsrum till storebrorsornas rum. En kväll som den här har således en promenad med vagnen varit det självklara valet - i alla fall fram till för en månad sedan, då vår fyrbenta vandringskompis lämnade oss och tog med sig självklarheten och glädjen i aftonpromenader. Efter det har kvällspromenaderna mist en stor del av sin lockelse och glans.

I kväll framstår dock en tripp med vagnen som det bästa alternativet - att ligga bredvid en tvååring som inte vill somna och samtidigt kämpa mot sin egen överväldigande trötthet kan bara sluta på ett sätt, nämligen med en snarkande mamma i sängen och en springande Edith i resten av huset.

Fredagskvällen bjuder på ett härligt vinterväder - månsken och stjärnglans över snövita nejder och i luften har miljoner iskristaller förenats till en böljande dimma som suddar ut både ljud och synintryck. Trots att vindarna för länge sedan gått och lagt sig, rör sig diset i en svävande vinterdans, förvånande hastig och virvlande i luftströmmarna.

Landsvägen jag trampar stryker förbi Humlalyckans stenmurar och gårdens gräsmattor och fruktträdgård badar i månens silverljus. På den lilla grusvägen uppför backen upp mot Axbergs gård har jag att välja mellan att halka fram i de tillfrusna hjulspåren eller att kliva i snön mellan dem. I sommarens gympaskor. Lika illa vilket som alltså, och som jag ömsom stretar framåt, ömsom glider bakåt med barnvagnen som en rollator framför mig, känner jag starkt hur mitt påbrå av tidigare generationer av självuppoffrande kvinnor gjort sitt bästa för att slå sina klor även i mig. För självklart är alla fyra barnen sedan länge utrustade med vinterkängor i rätt storlekar, tjocka jackor, termobyxor, nya vantar och mössor, medan jag själv fortfarande sticker fötterna i gymnastikskorna varje dag, oavsett vart jag ska och vilket underlag mina fötter ska möta. De jackor jag har att välja mellan är min sommarjacka och en faslig skidoverallsöverdel om vilken det bästa man kan säga är att den räckte till för att innesluta hela min kropp när jag var höggravid med mina januaribarn Arvid för fyra år sedan och Edith två år senare. Så lätt det är att tänka att mina egna behov, dem kan jag fixa med sedan, jag får tid, när allt annat är färdigt. Problemet är bara att det där "sedan" aldrig kommer; det finns alltid andra, viktigare saker att ta tag i, andra behov att prioritera...

Men vad gör väl lite snö i skorna när kvällen är så gudomligt skön, när stillheten ringer i öronen och landsbygdens skönhet kröns av frostglitter som ler i månsilvret? När det är fredag kväll och en hel helg ligger framför, när en kär gammal vän är på kvällsvisit och tre uppsättningar gälla pojkröster uppsluppet pratar i mun på varandra så att det hörs ända ut på vägen, samtidigt som den lilla flickan stillnar i vagnen, blir tung och varm under filten när sömnen och vilan tar över hennes kropp och själ, då önskar jag inget mer. Med vagnen framför mig och skorna fulla av snö återvänder jag hem till Minnet. Hem till ljuset, värmen, sällskapet, chipsen, vinglaset och helgen.

Ett halvt dygn senare ser helgens ansikte ut så här. Nattens dimma har stillnat till frostglitter på buskar och träd. Solen är på väg upp över grantopparna på andra sidan dammen och fåren i hagen intill är vakna och ute. Lördagsmorgonen bär en helt annan känsla än fredagskvällen, men lika angenäm. I dag väntar tapetsering, iordningställande av ett hörn för målning av lister och kanske lite ompyntande av matrummet inför advent. Och just det, ja - jag ska ju köpa ett par kängor också. Och en vinterjacka. Om jag hinner...

Sommar-nostalgi i orangeri

Jag gjorde ett försök att kategorisera mina bilder i datorn i helgen. Det var inte lätt - hur bygger man sitt system bäst och mest effektivt, liksom? Och hur avgör man vilka foton som hör hemma i vilken kategori? En del av dem kan ju med lätthet platsa i fyra-fem olika grupper medan andra inte hör ihop med någon annan. Ytterligare en försvårande omständighet var att så många av mina bilder fångade min uppmärksamhet på helt andra sätt än de organisatoriska. Det är lätt att bli sentimental av att sitta och titta på gamla bilder. De här bilderna är några av de som jag dröjde lite extra vid. De är tagna i somras vid Hovdala, strax söder om Hässleholm och föreställer parkens pärla, det lilla orangeriet från 1790-talet.

Inuti det lilla huset finns det här vackra rummet, som på senare år återfått sin uppgift som härbärge åt slottets växter. De ojämna, vitrappade väggarna, den enkla takpanelen och det lite råa golvteglet andas stramhet och spartansk återhållsamhet och bildar en perfekt fond åt växternas frodiga och slingrande grönska och 1700-talsmöblernas sirliga formspråk.

Det är inte svårt att förstå att många väljer att gifta sig i det här underbara rummet. Även vi hade nog övervägt det om det inte varit för att hyran låg på ungefär lika mycket som vår sammanlagda bröllopsbudget.

Hovdala med sina båda borggårdar, sitt stolta vakttorn och sin omväxlande park är väl värt ett besök. Ett tips är att åka dit en kväll; då är det stor chans att man har hela området för sig själv. Jag och barnen var där en kväll i somras, alldeles ensamma. Det var en sällsam upplevelse att se barnen springa runt överallt och hur som helst, leka tagen, rulla nerför backarna, hojta och skrika hur mycket som helst utan risk att störa någon. För den vuxne kvällsbesökaren bjuds en stunds stilla ro (nåja, en väldigt liten stund om man är där i sällskap av fyra minimänniskor med obegränsade energimängder, men ändå...) och en trolsk stämning där historiens vingslag ekar mellan gråstenslängorna och skuggorna av tidigare generationers herrskap och tjänstefolk smyger i skumrasket för den som vill tro att tiden endast är en begränsande dimension för oss som är fast i den, på den här sidan gränsen mellan livet och det som vi levande kallar döden.