En februari-fredag är plötsligt morgonljuset här. Du vet, det där blåbleka, skimrande sköra som förebådar vårens ankomst, trots frostglittret på varje gren och grässtrå. Över Bjärröds grantoppar lovar det en ny ljusning, bär löftet om att ännu en sommar kommer att läggas till vår historieskrivning så småningom.
Ett par timmar senare har solen klättrat över skogsranden och låter sitt klara sken stråla över oss med den paradoxala mångfacettering som hör februarisolen till. Lika glödande som strålarna kysser det varmröda kristianstadsteglet på Minnets solsida, lika stålhårt och kyligt speglar det sig i snöfnyket som på en bångstyrig vindil letar sig in under halsduken på den som låtit sig luras utomhus av vårlängtan. Lika knivskarpt och avslöjande som ljuset strömmar in genom våra av barnhänder och flugfötter nedsmutsade fönster, lika milt och tröstande smeker samma solsken ruinerna efter det som fram till helt nyligen var en pittoresk faluröd och halmtaksprydd stuga med flera hundra år på nacken och som fick skatta åt förgängelsen inför eldens glupska käftar när vinterkylan stod som bistrast här i Bjärröd.
Ljusets återkomst sammanfaller i år med sportlovet. Nästan hela vår lediga vecka har vi sällskapat med solen, om än bara innanför fönstrens skyddande glasbarriär. Denna vecka som borde gått i sportandets tecken, med idrott och rörelse både på hemmaplan och där borta i Pyeongchang, har nämligen istället helt kommit att präglas av feber, hosta, snor och ögoninflammation. Första vågen slapp vi föräldrar, som så lägligt planerat in vår mycket försenade bröllopsresa den första helgen på sportlovet. På bekvämt avstånd och i bekväma sammanhang såsom i och runt varma pooler, bastur och vilstolar, med trivsamma saker som vinglas och choklad i händerna eller uppassade av restaurangpersonal som serverade den ena läckerheten efter den andra och med fantastisk glaskonst i blickfånget åt vilket håll vi än vände oss, njöt vi på Kosta-Boda Art Hotel. Mest njutbart och annorlunda med dagarna där var kanske tystnaden - och möjligheten att hinna avsluta både samtal och tankebanor, innan färden gick söderut mot sjukstugan och vår lediga sportlovsvecka.
Samtidigt som vi plaskade runt i 38-gradigt vatten i en rykande utomhuspool påbörjade barnens mormor kriget mot bacillerna när Arvid som förste man dukade under för febern och ögoninflammationen. Sedan var det Ediths (o)tur och så Vilgots några dagar senare och slutligen Alvars och så började det om med Edith igen som kom på att "bara" ögoninflammation kunde tyckas rätt menlöst, så hon följde brorsorna in i flera dagars feberyra med efterföljande hosta och snuva som extra krydda.
Således har alltså större delen av de gångna sju dagarna tillbringats inomhus. Med att snyta, trösta, hämta dricka, ge medicin, sätta igång film och tv-spel, stoppa om, sällskapa, läsa högt, spela Försvunna Diamanten i sängen, och så snyta igen. Förunderligt och ovanligt nog så har vi dock hela veckan varit två om arbetet eftersom Bosse varit föräldraledig. Tack vare detta så har vi ändå haft gott om tid till annat, sådant som vi inte planerat, men som varit väldans skönt att få gjort. Vi har bland annat nästintill färdigställt hörnet i hallen som ska bli Ediths rum, målat möbler, satt upp de sista listerna på ovanvåningen(!),varit på IKEA (Bosse) och sytt lapptäcke (jag).
Planerna för veckan var mängder av utflykter, museer, badhus, kompislek och utevistelse. Facit blev inomhusmys, kamineldande, snytande och snorande, bakning med följande fika, pyssel och pynt och en stor dos av familjeliv. Diskrepansen mellan förväntningarna och utfallet blev alltså oväntat stor, men ingalunda enbart en besvikelse. När allt kommer omkring är jag mycket nöjd med vår vecka ändå, faktiskt - och trots förkylning och hängighet så verkar alla barnen också vara tillfreds med sportlovet anno 2018.
