Höst igen

Den första september känns hösten i luften. Trots värmen i luften förnimmer vi årstidens omslag med alla våra sinnen under vår klockklangspromenad, Edith och jag. Vår promenad? Var detta inte en av de få stunder som jag helgade åt ensamheten och åt den tysta reflektion som endast kan erövras av ett strövtåg i hembygden på tu man hand sig själv? Jo, visst var det så, men det var då, det. Det var innan min treåriga dotter hade insett storheten i att sitta på en sten på en kulle i en hage och höra den spröda klangen från en kyrkklocka som ringt in helgen och värnat om människans vila i hundratals år. Det var innan Edith hade förstått att lördagens storhet inte bara bestod i godis, utan att den även bjuder på den bästa av promenadstunder; den som ackompanjeras av historiens helgmålsringning som bjuder vila och återhämtning även till en stressad nutidsmänniska som kanske inte ens förstår kyrkklockans ålderdomliga språk.

Efter denna underliga sommar som hakade upp sig i sina egna ambitioner kliver alltså jag och min lilla denna första höstafton ut genom Minnets grind för att vandra landsvägen västerut just när klockan slagit sex. Jo, för Äsphults kyrka släpar efter lite med helgmålsringningen. Nuförtiden finns ingen klockare som sätter en ära i att punktligt på slaget sex börja dra i repet som får klockan i gungning - nej, sådant sköts numera centralt och digitalt och torde följaktligen bli mycket säkrare och mer punktligt, men icke då. Hela sommaren har Äsphults kyrka låtit oss som lyssnar och bryr oss få vänta några minuter extra på helgfriden. Och inte mig emot - på så vis ökar mina chanser att lyckas höra helgklockans slag markant. Siktar man på att vara på plats på kullen mittemot Bjärrödsgården prick 18.00 så är man där lagom till att de klingande tonerna når fram till ens trumhinna ett antal minuter för sent. För så är det att ha en liten Lotta med sig. I kväll vill hon ha med sig Bamsen, så klart, och eftersom ingen riktigt vet var grisbjörnen befinner sig så ligger vår egen Bråkmakargata där alldeles tom och tyst när klockan slår sex och helgen borde vigas in. Men det är lugnt, här i Bjärröd har vi tiden på vår sida och gonggongen ljuder inte än på nästan åtta minuter och vid det laget har vi hunnit hitta Bamsen, gå längs den höstvåta och regnblanka vägen, ta oss över respektive under taggtråden till kohagen och inta våra platser på kullen.

Med en Lotta och en Bamse som sällskap blir lördagsvandringen lite långsammare och lite mer innehållsrik än den brukade vara i ensamhetens tid. Medan klockans uråldriga budskap ljuder över nejden och manar oss till vila och bjuder oss tid för återhämtning, smeker dess toner kohagens böljande och återigen friska och frodiga, gröna gräs och klingar i öronen hos de båda kvinnfolk som tar sig fram mot bäckfåran för att se om vattnet återvänt efter sommarens ökentorka. I bäcken finns gott om sten och en härlig sandbotten, men det livgivande vattnet lyser ännu med sin frånvaro. För att ersätta det livande med åtminstone något levande tar vi oss denna afton ner i själva fåran och följer den nedströms. Det är en konstig känsla att utan något som helst motstånd kliva där normalt sett naturens egna krafter håller alla mänskliga fötter på behörigt avstånd. Det är som att vi klampar in i något som är helgat åt ett annat element än vårt eget; vi stör på något vis balansen när vi okänsligt gör om de av vattenströmmarna rundslipade stenarna till vandringsled. Längre nedströms har brännässlorna hunnit mobilisera och ställa sig på vakt. För att skydda vattenandens helgade matarleder böjer de sig hotande över den uttorkade fåran och får oss barbenta och bararmade stackars ömtåliga varelser att vika undan och ta oss uppför strandbanken igen.

Uppe på betet tar vi oss vidare mot den gamla stenbron invid äppelträdet. En bro, ett äppelträd med lysande röda frukter och ett snärje av taggiga krusbärsbuskar vittnar om människors närvaro, bobyggarinstinkt och verksamhetslusta. Kanske har någon för längesedan valt att leva sitt liv eller delar därav just här invid den lilla, vanligtvis porlande och bubblande bäcken. Kanske har någon brukar stå just på den här lilla bron på lördagsaftnarna och lyssnat på hur kyrkans klocka klämtat för att skänka en hårt arbetande torpare och hans familj en dags välförtjänt vila. Jag lägger på minnet att jag vid tillfälle ska fråga grannen, han som är nionde generationen på gården och mer än oss andra har Bjärröd i blodet, om här möjligen legat någon liten backstuga invid bäcken. Vet inte han besked så gör säkert hans farbror det. Gammal kunskap går att lita på och förtjänar att leva vidare, om än det gäller något så banalt som tillkomsten av och historien bakom en stenbro över en bäck vars torra sandgrund nu täcks av sällan skådade mängder av röda små äpplen.

Bäckfåran efter sommaren 2018. Inget vatten, men desto mer äpplen.

För om sommarens väder farit hårt fram med bäckar och gräs, så har fruktträden uppskattat det desto mer. Jag har vad jag kan minnas aldrig sett så dignande fruktträd någonsin förr i alla fall. Och efter de senaste veckornas regn skådar jag hösten i vitögat. Den syns i äpplenas flammande färger, i lövens skiftningar och i avsaknaden av vatten i den uttorkade, steniga bäckfåran. Den hörs i tranornas lockrop från mossen där de samlas en gång om året för att ta farväl av Skåne och av sommaren. Den letar sig in i näsan som en mognadens mättade och rika doft, den som berättar att man är förbi försommarens hänryckande förälskelsetid och högsommarens generösa blomning och nu har skörden framför sig. Det smakar höst i frukterna som Edith tar ett bett av och sedan på bortskämt septembervis slänger bort direkt - det finns ju så många äpplen, överallt, på träden och på marken, vad gör det väl om man smakar utan att äta upp? Den känns mot huden också, hösten. En kylslagen smekning får mig att dra min nya, bruna höstkofta tätare omkring mig och skynda på våra steg hemåt.

Hemma på Minnet blir det också höstkväll. Mörkret sänker sig tidigt, vi ser på tv och äter godis. Grannpojken kommer över och leker en stund. Vi är på väg in i rutinerna för nästa fas och även om det är lite mer avlägset, lite mer annorlunda och lite svårare än efter en vanlig sommar så är det ändå ganska skönt på något sätt. Efter fyra månaders solsken är vi nu redo för höstrusket. Återstår att se bara om det kommer.