Father Christmas gästbloggar

Klockan har hunnit bli halv fyra på morgonkvisten innan jag angör Bjärröd och landar på Minnets gröna plåttak. Trots en förlig vind ända från Nordsjön har resan tagit både tid och kraft och det är med stapplande steg jag närmar mig östra skorstenen. För visst var det den östra jag skulle ner genom? Man vill ju inte gärna bli fast i ett igensatt kaminrör någonstans så här den mest hektiska jobbenatten på året...

Känslan visar sig vara rätt - genom skorstenen når jag den rätta kaminen och som vanligt har barnen i huset så påpassligt öppnat luckan och låtit den stå på glänt för den engelska tomten som kommer på natten. Turligt nog verkar den hårda blåsten över Skåne inte ha förorsakat något strömavbrott, för kaminen är kall och rensad på aska. Annars vet jag ju att folket i denna lilla avkrok är rätt luttrade när det gäller det lilla lokala elnätsbolagets luftledningar och den påverkan som skogsbygdens träd har på dessa så snart det blåser mer än nitton sekundmeter, så risken att behöva söka sig alternativa vägar in i huset var inte att nonchalera.

Via kaminens nyputsade glaslucka kravlar jag mig ut i det rum som agerat sovrum åt föräldrar och småbarn vid mina senaste fyra besök, men som sedan sist förvandlats till bibliotek. Och tur är väl det - att ingen längre sover här inne, menar jag - för jag snavar på kanten och drumlar handlöst ut på mattan med ett brak som ekar i det sovande huset. Med öronen på helspänn och utan att våga andas lyssnar jag inåt huset efter tecken på att de vaknat, samtidigt som ögonen söker av rummet efter lämpliga gömställen. Men förmodligen sover de hårt så här i vargtimmen; både småfolk och deras föräldrar brukar så göra.

Matrummet är ovanligt städat och julefriden dånar tyst mot mig från hundraåriga väggar. Det är något magiskt med sovande gamla hus i juletid - historiens röster viskar från tapeterna och mörkret utanför fönstren höljer allt oknytts framfart denna mest hemsökta nätter av alla i den gamla folktron. På tysta fötter tassar jag mot hallen; nu måste jag hitta till de nya sovrummen där uppe.

Hallen har liksom biblioteket genomgått en metamorfos sedan förra julen. En vacker spegel som ramas in av sirliga förgyllda jugendblommor ger ett ståndsmässigt välkomnande för den gäst som tar dörrvägen istället för den via skorstenspipan. Detta går inte att motstå - här måste jag ju ta en selfie. Instagram- och Facebook-kontona kräver ju en viss aktivitet så här års för en säsongsarbetare som jag. Så här blev resultatet - inte så pjåkigt, va?

Trappan knarrar rätt rejält. Man skulle nästan kunna tro att den var lika gammal som huset, men en erfaren tomte vet bättre än så. Uppför nya trappan och så befinner jag mig på okänd mark. En hall öppnar sig framför mig med tre dörrar och en korridor som även den tar slut med en stängd vit spegeldörr. Vadan? Varthän? Fyra barn ska här finnas, förhoppningsvis med varsin strumpa i närheten av sina sängar, men i vilka rum? Jag tar sikte på norra gavelrummet, smyger förbi murstocken på ett mjukt och vänligt furugolv.

Dörren knarrar lite när den glider upp, men ackompanjemanget av västanvindens vinande och pappans snarkningar gör att ingen reagerar. I ena hörnet finns en barnsäng med en sovande liten tös, så stillsam och tyst i sömnen som en motvikt mot resten av dygnets timmar. Över henne svävar i dunklet en liten träfågel, redo att försvara sin ägarinna med näbbar och klor om det skulle komma ett spöke eller ett skelett, men inte ska väl en tomte behöva frukta en talgoxe i trä vid namn Krustina? Jag har aldrig varit rädd för hundar i de hus jag besöker; de brukar vara harmlösa varelser, i synnerhet på nätterna, men fåglar gör mig lite nervös. Dessvärre verkar lilla Edith ha hängt sin julstrumpa precis invid sin vakt-talgoxe, så alternativet att ta en omväg finns ju inte. Jag överväger ett ögonblick möjligheten att anmäla den aggressiva attack-fågeln till facket som ett arbetsmiljöproblem, innan jag väljer att istället vara så försiktig att ingen, varen människa eller djur, ska kunna ens höra mig. Och det lyckas! Efter ett par minuter kan jag lättad smyga ut i hallen igen, nu med säcken ett par paket lättare.

I nästa rum sover två grabbar. Strumporna hänger ordentligt på sängkanten och inga plumpar finns i deras uppförandeprotokoll - åtminstone inte av sådan dignitet att julklapparna är i fara. Lite smågnabb syskon emellan hör uppväxten till och utvecklar den sociala kompetensen och efter vad jag erfar så är både Alvar och Vilgot två rättskaffens barn som gärna hjälper till där de kan. I deras strumpor hamnar förutom polkagrisar, skumtomtar och varsitt Kinderägg även en blandning av nyttosaker såsom resetandborstar och leksaker i form av bl a ett kortspel.

Längst ner i korridoren står dörren på glänt och ett svagt blinkande juleljus kastar sitt omväxlande röda, gröna, gula och blå sken i en kilformad strimma mot mig. Där i våningssängen sover Arvid, snälle, stillsamme lillebror, som trygg i förvissningen om engelska tomtens leverans hängt sin strumpa över stegen. Självklart fylls hans strumpa också. Godis och en liten ficklampa att ha i bilen på morgnarna och Paw Patrol-tatueringar (vad är det med dessa hundar som får alla barn att älska dem? Jag vet inte hur många julklappar av det märket jag delat ut förra julen och hittills den här...). I tystnaden invid en liten pojkes säng i ett sovande hus blir jag stående en stund medan tankarna vandrar. Julen är här i våra mörka länder och fastän inga stjärnor faller i denna blåsiga och småregniga natt  kan jag känna hur himlen sänker sig ner över jorden. I morgon kommer barnens klara ögon att spegla den omedvetna glädjen över att råka vara född i rätt land, i en familj som har möjligheten att skämma bort dem och låta dem få den jul som alla föräldrar borde ha rätt att ge sina barn. Viktor Rydbergs tomte stillnade vid sitt husbondefolks snusande andetag och tyckte sig höra tidens ström. Han hade sett tidevarv komma och försvinna medan släkten följde släktens gång och under sin julvandring genom den nattmörka gården grubblade han konstant över livets ursprung och slut - varifrån kommer själarna och var hamnar de när livet på jorden är slut? Drygt hundratrettio år senare står jag här, i julnattens mörker i missionshuset Minnet i Bjärröd och i min hjärna mal en annan filosofisk fråga. Jag önskar så att alla människor på jorden som ville skulle få fira en sådan jul som folket här i huset planerar - jag ville ge alla barn och vuxna trygghet, värme, mat, glädje och julefrid, men hur? Kan jag gå in och väcka mamman och pappan som sover lugnt i sitt blommiga sovrum och be dem dela med sig av sina tillgångar till andra som behöver? Nej, inte när bara timmar återstår innan de ska ge sig iväg till sitt julfirande...

Här och nu bestämmer jag mig för hur mitt nyårslöfte inför 2018 ska formuleras. Framåt hösten nästa år ska jag starta min kampanj för att försöka förmå alla de föräldrar, vilkas barn hänger upp julstrumpor och får besök av mig och mina kollegor, att göra något för att även andras barn, nära eller fjärran, ska få en fin jul. Det finns många sätt - att skänka pengar till hjälporganisationer, att sortera ut bland överskottet av leksaker och lämna till de hjältar som bedriver julklappsförmedling till behövande, att skaffa ett fadderbarn... Ja, så ska jag göra!

Medan huset sover vidare, avtar blåsten och jag smyger nerför den knarrande trappan. In i kaminen, uppför skorstenen, ut på taket - och så iväg! Mot nästa uppdrag, mot nästa år och så småningom mot nästa jul - en bättre jul för fler barn. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för någon annan. Jag tänker försöka - är du med mig?

En god jul och ett gott nytt år önskar jag dig!

/Father Christmas

Och så blev det advent...

Jul i Lilla Köket

Hösten kom och gick, försvinnande vacker, gråtmild och tungsint, precis som sig bör. Här i Skåne brukar just hösten vara rätt försynt; den kommer smygande och tar stillsamt över efter sommaren utan att man riktigt märker det. Plötsligt är den liksom bara här, som en förlängning av sommaren fast lite kallare, lite mörkare och lite blötare. Sedan sprakar den lite färgglatt ibland, men långtifrån varje år. Den kan lika gärna fortsätta att göra sin blygsamma natur rättvisa med ett suddigt orangefärgat dis som lägger sitt filter över sommargrönskan. I slutet av november har färgerna gått till vila och de skånska markerna glänser regnmättat brun-gröna och då passar hösten på att abdikera och smita ut bakvägen utan att någon märker det. När december och advent kommer är naturen sig lik. Ute ser det likadant ut som veckan innan, som om hösten fortfarande regerat, men just den där första adventshelgen vet alla att vi välkomnar vintern och plötsligt råder samma upptrissade frenetiska flit som när sommaren är i antågande, fast i motsatt riktning så att säga.

Nu ska saker in istället för ut. Enris, mossa och kottar ska plockas och arrangeras. Fönster ska putsas och lådor som varit tillslutna i elva månader öppnas. Övriga årstiders strävan efter renhet, ljus och minimalism är som bortblåst och alla hem ska nu bäddas in i ett mjukt, murrigt, röd-grönt överdåd av mys och juleljus. Måttfullhet är inte längre en dygd och lagom är långtifrån bäst. Julmusik ackompanjerar de nyvakna vinterandarnas intensiva inomhusstök, hemmen kläs i juleskrud och Facebook och Instagram svämmar över av inspirerande bilder av pepparkakshus, adventsljus, snö och granar, alla konkurrenter i tävlingen i att utstråla mest jul.

Advent i biblioteket.

Det är lätt att lite överseende raljera över fenomenet. Det är kanske ännu lättare att dras med och låta alla andras filtrerade bilder av overklighetens mikroskopiska ögonblick av julefrid och imiterad barndomsidyll bygga på stressen och pressen över vad som borde hinnas, borde göras, borde KÄNNAS inför julen. För en lärare på högstadiet underlättas förhållandet till advent och världens förväntningar på juletiden dock av betygstidens allt överskuggande arbetsbörda. Runt lucia ska terminens arbete summeras och kokas ned i bokstavsform och innan detta låter sig göras ska allt material från eleverna ha samlats och tjatats in (man kan härvidlag ibland undra vem som egentligen är mest angelägen om betyget - eleven eller jag), allt ska ha rättats och bedömts, ämnesvarningar ska ha delats ut, listorna på betygswebben ska ha kontrollerats och så vidare. Detta arbete pågår dag och natt och lämnar inte mycket tid över åt estetiska och kreativa utsvävningar och den energi som finns kvar till reflektioner eller för den delen julångest är högst begränsad. Det blir liksom ett hål i tiden; ett hål där inget annat finns än det nödvändiga arbetet. Varje år inför advent fylls min hjärna av idéer kring julkrubbor, kransar, ljusslingor, stakar och stjärnor. Varje november tror jag mig kunna omsätta åtminstone ett par av idéerna i verklighet. Och varje år står jag där sedan veckan innan jul med händerna fulla av det som MÅSTE hinnas med (typ julklappsinköp och julgran) och konstaterar att nähä, tiden räckte inte i år heller... Då är det bara att gilla läget om man över huvud taget ska få uppleva minsta lilla julefrid för egen del.

Ett pepparkakshus har jag i alla fall fått till. Eller fått och fått,

det tog några timmar, men ett kreativt projekt i juletid är ju

faktiskt ett måste...

Så i år ser julstatusen på Minnet ut som vanligt så här en vecka före julafton: Stjärnor och ljusstakar lyser i de flesta fönstren (som dock är oputsade allihop), röda ljusstakar och en och annan krans pryder lite ostrukturerat hemmets ytor lite här och var, medan juldukarna fortfarande väntar på att strykas och missionshuset suckar lite över att ingen i år heller tagit dess generösa erbjudande på allvar om en möjlig Fanny och Alexander-jul i gammaldags herrgårds-manér. Och husfrun instämmer i en ljudlös liten suck och tänker att kanske en gång, när barnen är lite större och om jobbet någon gång i framtiden inte kräver och kväver så mycket, då kanske, kanske Minnet kan få stråla av juleljus och julefrid i varje vrå och åtminstone små stunder då och då få leva upp till sinnebilden av en gammaldags, ståndsmässig, lantlig jul.

Till dess är jag nöjd med det lilla och bjuder på några bilder från de lite mer ordningsamma och pyntade platserna i vårt älskade missionshus. Jag önskar er alla en fröjdefull och stressfri sista adventsvecka!

Matsalsbordet i Lilla Salen. Jag älskar min lilla fotogenlampa, den

sprider ett så varmt sken trots sin litenhet!

Liten adventsgran i fönstret.

Enerisstjärnan har fått en ny plats i år - en riktig paradplats där ögonen faller på den

nästan så fort man stiger in i hallen. Och det är bra, för den är nog mitt absoluta

favoritpynt i adventstid.

Och så till sist - mina fyra tomtebarn. Känns de igen? Visst är det Alvar, Vilgot, Arvid och Edith som min porslinsmålande

mormor så skickligt fångat och avbildat, om än oavsiktligt.

En hälsning genom sekler

Från det att vi för första gången steg över missionshuset Minnets tröskel försommaren 2007 så visste jag. Från någonstans djupt i husets hjärta till någonstans långt inne i mitt undermedvetna gick en ström av klar visshet: Det här huset gömmer en hemlighet. Någonstans vilar och väntar en hälsning från förr och jag kommer inte att ge mig förrän vi har hittat den. Jag tror att nästan alla någon gång har drömt, i sovande eller vaket tillstånd, om hemliga rum, lönnfack och gömställen. Det är då oftast inte själva fyndet i gömslet som är det primära, utan den spännande jakten. Det är mysteriet som lockar och hemlighetens dolska själ som drar. Risken finns därmed alltid för en känsla av antiklimax - när (eller om) man lyckas hitta sitt lönnrum och avslöja dess hemlighet, visar sig i efterhand vägen vara mer spännande än målet och vissheten tyngre att bära än nyfikenheten.

Med denna filosofi i bakfickan har det aktiva sökandet efter husets hemlighet genom åren inte haft högsta prioritet. Skatten har funnits där, bidat sin tid och då och då berört mitt medvetande med sin existens. Vi har närmat oss varandra utan brådska. När taket byttes 2010 hittades något som skulle kunna vara Hemligheten. På en planka under tjärpappen fanns ett datum och ett årtal - 10 juli 1910 - skrivet med blyerts. Bara det. Var det inte mer än så vi sökt efter? Att Husets Hemlighet utgjordes av just en hälsning från det förgångna var i sig snarare en bekräftelse än en besvikelse, men torftigheten i det hela i kombination med placeringen under tjärpappen där ingen kunde se den utan att komma uppifrån och först ta bort taket - nja, det kändes inte tillräckligt, liksom. Vi fortsatte att vänta, skatten och jag.

Vid midsommar 2014 påbörjade vi vårt hittills största projekt i huset - att förvandla kallvinden till en fungerande ovanvåning med sovrum, badrum och garderober. När Bosse och hans bror Ola rev ner gammalt byggmaterial för att isolera och rikta upp väggar och golv var jag ofta uppe och tittade, snokade och förmanade. Jag kände väl att det närmade sig. Och så en dag hade huset väntat länge nog. Det var dags för en hälsning från det förgångna att nå fram. I hundrafyra år hade den legat och väntat, väntat på oss, gömd och glömd, vilande på det som är lilla salens tak.

På Facebook skrev jag den 26 oktober 2014: Den fanns! Den fanns verkligen! Den låg där och väntade sedan 104 år, som jag visste att den skulle göra, hälsningen från de som byggde missionshuset Minnet i Bjärröd år 1910... Och Bosse hittade den under golvplankor och isolering på ovanvåningen. (...) Tänk att man kan bli så exalterad över att ett meddelande från okända människor i en annan tid nått fram efter drygt ett sekel!

Ja, det är så att jag fortfarande ryser åt känslan. Tänk att någon lade tid på att skriva och gömma ett meddelande till okända människor som kanske någon gång i en framtid, som de inte kunde veta någonting om, skulle finna den. Och tänk att vi hittade den, mot alla odds. För inte var det självklart att Bosse skulle sticka ner handen under isoleringen just där; det finns många, många ställen i golvet som inte undersöktes, men som troligen inte heller gömde på hundraåriga hemligheter (om inte byggherrarna var antingen mycket skojfriska eller extremt noggranna, vill säga. Det sistnämnda är dock inte troligt om man utgår från vinklarnas förhållande till varandra i husets konstruktion...) Bosse stack ner handen under isoleringen just där för att... för att ...vaddå? Det var inte av någon förnuftig anledning alls, utan enbart på grund av ett plötsligt infall, en känsla av han borde kolla vad som fanns därunder.  Han trevade runt, kände en brädstump som låg lös - och jag fick min skatt. Var det slumpen eller var skriften menad för just våra ögon? Har "brevet" legat och väntat på samma plats sedan det skrevs eller har det skådats av andra ögon än våra och kanske rentav flyttats av andra händer någon gång under 1900-talet? Sådana frågor ges aldrig några svar, men jag är aldrig särskilt böjd att tro på en slumpartad verklighet där ingenting hänger ihop. Och jag visste ju redan från vår första dag i huset att vi skulle hitta något. Det var dags, helt enkelt. Ett sekel hade gått och kanske är det ungefär den tidsrymd som krävs för att några relativt oansenliga rader med ett ganska magert innehåll ändå ska lysa och skimra exotiskt och fantasieggande.

Efter en stunds intensivt arbete med papper och penna lyckades jag dechiffrera meddelandet. Kanske har du redan försökt tyda ut det? I så fall vet du att det till en början är både enkelt och tämligen ointressant. "Detta hus är byggt år 1910. Olof Nilsson Furuboda och Anders Göransson Åsum voro mästare för arbetet, murarna voro O Lövgren N Andersson A Pålsson." Så långt var du med, eller hur? Denna typ av information är väl ungefär vad man väntar sig att hitta på en hälsning av det här slaget och texten är dessutom relativt lättläst och logiskt placerad.

Därefter blir det svårare och också mer överraskande. Brädbiten tar slut och skribenten har fått ta till sin uppfinningsrikedom för att utnyttja de små ytor i hörnen som fortfarande är tomma. För det är något mer han vill ha sagt, han som vi inte vet namnet på men som lade tid på att skriva till oss för 107 år sedan. Kanske var det så att just dessa sista ord inte var tänkta från början utan kom dit på uppmaning av någon av hans kompisar som tyckte att det kunde vara intressant för oss efterkommande att få en annan bild än den självklara. Man kan misstänka att någon i gänget var lite av antingen en rebell eller lustigkurre. I vart fall så var han ingen hycklare, men kanske en lite obekväm sanningssägare. Vad står det då i det mystiska tillägget? Jag såg orden innan jag såg meningen. Som svensklärare har jag genom åren fått en viss träning i att tyda kråkfötter och hitta budskap i mönster som ibland inte uppvisar den minsta likhet med de symboler som bildar vårt alfabet, så visst såg jag orden, även om jag hade svårt urskilja deras ordning (de är placerade längs två kanter, i ett hörn och slutligen nästan mitt i texten) och ännu svårare att tro att de faktiskt bildade den mening som jag till sist inte kunde blunda för. Jag skrattade högt när jag insåg att det som står är: "den 28 september hade vi gille i Kråsjö där söps vildt".

Ja, här byggdes alltså ett missionshus av människor som i sann dåtida frikyrkoanda självklart avstod alkoholens berusning. Missionshuset Minnet uppfördes i en by där bönderna tidigare gjort ett aktivt och ansvarsfullt ställningstagande mot superiet i och med uppförandet av en stärkelsefabrik som ett alternativ till de brännerier som omvandlade de flesta av traktens potatisåkrars skörd till rus, fattigdom, misshandel och misär. (Läs gärna mer om Bjärröds och stärkelsefabrikens historia här om du är intresserad.) Trots detta hölls alltså ett supargille i grannbyn Kroksjö när missionshuset stod klart och där sparades det tydligen inte på brännvinet. Troligen (och förhoppningsvis) hade de inblandade en lyckad kväll och detta ville alltså någon att vi skulle veta. Gissningsvis var kanske plankbitshälsningen lite hemlig, tänker jag... Och desto mer värdefull blir hälsningen - det är mer än en husets hemlighet; det är någons egen lilla hemlighet som gömts, inte bara för att gäcka oss framtida levande utan också för att de som kanske inte hade uppskattat blinkningen inte skulle känna till dess existens.

Alla historiska artefakter väger tyngre än sin egen vikt; de bär också på ett ansvar, ett krav på upphittaren - hur ska man bäst förvalta det historiska budskapet? Vi funderade i nästan ett år, medan plankbiten bodde i kyrksalen. När ovanvåningen började närma sig sitt färdigställande och väggarna hade reglats upp och skulle få sin slutliga form medelst spånskivor hade vi äntligen bestämt oss. Brädan med hälsningen skulle gömmas igen, men inte ensam. Vi skapade en tidskapsel från vår vardag år 2015, en plåtlåda innehållande foton av huset och familjen, ett långt brev om vårt liv i Bjärröd och Sverige i dag, information om allt från vem som är statsminister till hur mycket en liter mjölk kostar, några sedlar och mynt, ett betalkort, en Ikea-katalog, en dagstidning och lite annat smått och gott som jag knappt minns nu två år senare.

På Facebook skrev jag: Idag, den förste november 2015, förseglade vi lönnrummet på Minnets ovanvåning. I det smala utrymmet ligger nu plankan med byggherrarnas hälsning från 1910 tillsammans med vår tidskapsel och väntar på att en gång i framtiden förhoppningsvis få glädja den som hittar dem.

Vi valde att följa "di gamles" exempel. Brädan är dokumenterad och återförd till det Minnets dunkel som bygger en del av mystiken kring ett gammalt hus och dess historia. Inne i ett litet lönnrum i en vägg bidar de sin tid, hälsningarna från 1910 och 2015. Vi gjorde som andra före oss och satsade tid på något som vi själva troligen aldrig får skörda frukterna av, men vår förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan glädja den som hittar vår tidskapsel - och vi håller tummarna för att det sker i samband med en renovering om sisådär hundra år, en ombyggnad som förhoppningsvis kommer att ge huset ytterligare ett sekel av liv och glädje!

Innan natten kommer...

Innan natten kommer faller skymningen över Bjärröd. Utanför biblioteksfönstren ruvar sedan ett par timmar oktobermörkret. Tungt och ogenomträngligt pressar det sig mot rutorna för att påminna oss om livet vi valde för tio år sedan då vi lämnade gatlyktors ljuskransar och villaraders välansade trädgårdar för livet på landet - en vardag i naturens kärva famn och med civilisationen på avstånd. När höstregnet strilar så att porlet från stuprören är det enda ljud utifrån som går att förnimma och ljuset från Humlalyckans välkomstskylt utgör det enda visuella beviset på mänskligt liv skulle man kunna tänka sig att det är lite ensligt, mörkt och kusligt att sitta i sitt ödsliga missionshus så långt från ära och redlighet man kan komma i Skånes i övrigt rätt tätbebyggda land. Men inte då! För här sitter jag och njuter i mitt bibliotek, där eftervärmen från kaminens dagsverke fortfarande sveper in mig som i en yllefilt och utgör en behaglig kontrast till det kylslagna höstrusket på andra sidan fönsterglaset.

Här sitter jag ikväll och här har jag tillbringat min dag. Hemma med ett krassligt barn som inte var sjukare än att han med lite Alvedon i kroppen orkade spela tv-spel, läsa Harry Potter och hålla sin ömma moder sällskap medan hon utnyttjade den ofrivilliga ledigheten till att komma ikapp med rättningsarbetet, detta samvetets ok som ständigt tynger en lärares axlar. Efter en dag uppkrupen i fåtöljen, omgiven av prov, uppsatser, matriser och med benäget bistånd av självaste läroplanen och en samarbetsvillig dator väger nu vågskålarna för uträttat respektive ogjort arbete betydligt mer jämnt och uppiggande än tidigare och det bådar ju gott inför det stundande höstlovet.

Tre rättningshögar har jag stökat undan i dag medan Alvar vänt blad efter blad i Harry Potter och Fenixorden. Medan jag i tanken har varit på Furutorpskolan i Vinslöv har min son varit på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Det är inte utan att jag avundas honom lite...

Sedan har vi spelat gitarr. Eller övat. Jag på min gamla gitarr som jag hade på kommunala musikskolan och Alvar på sin coola elgitarr. Målet är att kunna kompa en sång till jul och dithän tror jag nog att vi ska hinna, om vi bara lägger manken till...

Kvällens scoutträff gick precis som min dag i kontrasternas tecken. Eld - mörker - reflexer - regn - och efter sista Skoghus-kvällen för terminen var jag precis så smutsig, hungrig, rökluktande, frusen och våt om fötterna som man ska vara. Som Sösdalas barn har varit på torsdagskvällarna de senaste trettio åren i alla fall.

Tillbaka till vår kamin. Elden har matats och hållits levande under större delen av dagen och som gentjänst har vi fått värme, ljus, hemtrevligt knastrande och en härlig anstrykning av sotdoft i huset. Eldens magi är mäktig. Den tjusar och förskräcker, fascinerar och kräver, värmer och förpliktar. Ungefär som livet.

Innan natten kommer sitter jag ensam i biblioteket och tänker vilt och fritt. Blogginlägget skriver sig liksom av sig själv medan jag sömnigt stirrar in i skärmen och låter tankarna vandra. Och det finns ingen början, ingen mitt och inget slut bland mina ord. Det skrivna bara finns där. Och det är så det får vara precis innan natten kommer och bäddar in stor som liten i ett mörker som inte gör skillnad på drömlandskapets platser - i natt kan det vara ljus eller mörker, höst eller vår, Bjärröd eller storstad... Innan natten kommer vet vi intet om vilken värld vi ska möta bortom sömnens gäckande och böljande slöja. Men nu är natten kommen och jag önskar eder alla en god sömn och en härlig helg på andra sidan mörkret!

Söndagsmorgon på Minnet

I nattens sista mörka timme befinner jag mig i en drömd utomhus-konstutställning i närheten av en hembygdsgård. Det ska finnas en tavla där som jag skänkt bort och som jag nu inte kan komma ihåg hur den såg ut. En himmel och grantoppar är allt jag minns. Jag går där och letar bland ramarna efter mitt minne.

Så plötsligt, oväntat och ovälkommet teleporteras jag till en annan värld, ett rum vars vallmoväggar vilar i mörker och där rullgardinens mörka ruta omges av det luddiga grå första gryningsljuset. Ett rum där lugna, sovande andetags ro just avbrutits av ett illvrål som förkunnar att Ediths drömmar återigen kränkts av en eller annan mara. Denna tidiga söndagsmorgon handlar det tydligen om att hennes mamma tänkt åka någonstans utan henne. I går morse hade hon kräftor som kröp i sängen och morgonen dessförinnan hade Arvid tagit en leksak som hon ville ha. Som om verklighetens vedermödor om dagarna inte skulle vara nog, liksom...

Med tankarna kvar i min egen dröm krånglar jag fötterna ur täckets värme, något dröjande i hopp om att kanske, kanske inte behöva ta steget ut på golvet - det finns ju en chans, om än minimal, att hon vaknar, inser att hon drömt och somnar om igen. Men det händer inte den här morgonen heller, så klart. Så jag hämtar det lilla varma barnknytet med dess iskalla fötter som alltid sparkar av täcket, bär henne till min säng, lovar henne att inte åka ifrån henne idag och håller om henne medan hennes armar om min hals blir tyngre och andhämtningens allt lugnare rytm berättar att hon är på väg in i en ny dröm - en behaglig sådan här gången, hoppas jag.

För mig vill drömmarna inte visa sig igen. Klockan på nattygsbordet visar på tjugo i sex och utanför vårt östliga fönster håller solen på att stiga, även om den inte kommer att nå över grantopparna än på halvannan timme. För tidigt att stiga upp en söndagsmorgon och för sent att somna om. Precis när jag bestämt mig för att försöka smyga mig ut ur sovrummet och nerför trappan i alla fall för att tjuvstarta dagen med en stunds ensamhet hörs Arvids tassande steg i korridoren utanför sovrumsdörren. Försynt och försiktigt som alltid glider han upp i sängen, vår silverhårige lillpojke och kryper ner tätt intill. Ännu en uppsättning kalla små fötter att värma, ännu ett barn att krama in i sömnens rike. När han sover lugnt intill sin syster och sin far lirkar jag mig loss, snappar åt mig de kläder jag tror är mina och försöker smyga mig nerför trappans knarrande steg.

Där nere råder stillheten. Några glas står kvar på bordet i vardagsrummet som en hälsning från gårdagskvällens oväntade och glada middagsstund då grannarna Anna och Per förgyllde vår afton. Jag smyger från rum till rum och insuper atmosfären i det underbara gamla missionshus som är vårt hem och som för första gången på mycket länge faktiskt är hyfsat städat överallt samtidigt.

I biblioteket tänder jag en brasa och slår mig ner i en fåtölj med en av favoritböckerna. Sedan befinner jag mig i en liten hamnstad i sydvästra delen av 1940-talets England medan elden i mitt parallella liv knäpper i kaminen, det grå gryningsdiset jagas bort av solens första strålar och huset vaknar. En efter en kommer de så tassande, de viktigaste i mitt liv. I dag gör de entré i samma ordning som de kom in i mitt liv; först Bosse som i sann norrländsk anda går ut och startar den frostiga bilen innan första kaffekoppen för dagen avnjuts, Alvar som alltid varit vaken med tuppen och alltid varit först, Vilgot med sitt stora, just nu tandlösa leende och sitt glada "God morgon!", Arvid som tyst smyger sig upp i min famn och slutligen Edith, självklar, bestämd och högljudd.

Nu lyser morgonsolen ikapp med eldens sken och månen har gått och lagt sig. Vi sitter kvar i brasvärmen i biblioteket en stund och spelar Ubongo innan vi låter dagen börja på riktigt. En ny dag i livet. Välkommen!

Omläsandets magi

September. Ännu en höst smyger sig inpå huset, den här regnigare än de flesta. Vattnet strilar mot plåttaket, det strömmar nerför fönstren och det droppar från rönnarnas rad mot vägen. Inne är det mörkt och det nygamla biblioteket börjar ta form. Bokhyllorna är på plats, alla böcker är sorterade, avdammade och kategoriserade (nej, ingen färgmatchning här- absolut inte; jag hade blivit knäpp av en hylla där barnböcker trängdes med kurslitteratur i historia, böcker om trädgårdsskötsel och romaner) och instoppade i hyllorna. Mattor täcker golvet och fåtöljerna ler inbjudande. I kaminen i hörnet sprakar elden och sprider värme och brasskenstrevnad över rummet. En läslampa saknas visserligen fortfarande, men att läsa fungerar bra även i skumrasket, bara viljan finns.

Och det är ju just vad den gör! Vad kan vara en bättre sysselsättning än läsning vid den här tiden på året, i det här lite rökdoftande, ombonade "bubblioteket" som de båda små kallar det...? För all del måste väl erkännas att det inte är varken många eller långa stunder av mitt dygn som erbjuder denna möjlighet; men de få och små tillfällen som ges är just nu ganska självklara att ta vara på. Några nya böcker lockar med spänning, okända intriger och nya bekantskaper med personer vilkas hjärnor jag hittills inte varit inbjuden till utan nu för första gången ska få utforska. Dock är det inte de nya bekantskapernas böcker, utan de gamla, välkända; mina vänner från förr, som dominerar höstens bokhög. Omläsning är ett mycket underskattat nöje faktiskt.

Åtskilliga av mina böcker har jag läst betydligt fler gånger än en. I omläsandet bor en magi som har mer med den egna personlighetens utvecklingsprocesser att göra än med själva läsförståelsen och ordens uppenbara betydelser, berättelser och budskap. Att läsa samma bok för andra, tredje och sjuttonde gången ger så mycket mer än bara upplevelsen. När Alvar kommer hem med läsläxa i en bok som han redan läst blir jag glad - både för att han vill läsa om och för att hans kloka lärare låter honom göra det. I omläsandet sker så många processer som tillsammans leder framåt, mot en bättre läsförståelse, analysförmåga och ett eget nyanserat och användbart språk. 

När jag för första gången läser en bok, är det för berättelsens skull. Läsandet går fort och storyn spelas som en film i min hjärna utan att jag är medveten om att jag läser. För visst är det sant att en läsare lever tusen liv innan hon dör. Jag lever i bokens värld, i bokens tid, åldras med huvudpersonen, känner dess känslor, delar dess upplevelser och är lika nyfiken på framtiden som huvudpersonen måste vara i sin egen berättelse. När boken är slut är det lite som när ett liv tar slut. Det blir tomt och kallt. Saknaden efter huvudpersonens sällskap, efter utvecklingen, spänningen och möjligheten att få nyfikenheten stillad är påtaglig och närvarande.

Andra läsningen är helt annorlunda. Nu finns inte längre hungern kvar efter att få veta slutet. De stora dragens pusselbitar har fallit på plats och avslöjat sammanhangen. Återstår att fånga alla de små tecknen, ledtrådarna som jag missat första gången när jag levde i nuet, utan chans att med facit i hand analysera händelserna längs vägen. Andra läsningen ägnas åt att leta, tolka och analysera skeendena. Nu letar jag efter alla dolda små hintar som författaren (förhoppningsvis) planterat en efter en, genom hela boken. Andra läsningen ger bilden detaljer, skuggor och djup.

Tredje gången är det språket som står i fokus och så även fjärde och femte. Här handlar läsandet om att upptäcka språket som en gång gav den där kittlande verklighetskänslan; bokstäverna, mellanslagen och skiljetecknen vilkas kombination målat fram bilderna i filmen som spelades i huvudet. Det är nu jag upptäcker missarna i min hjärnas inspelning; oj, var hon blond? Jag som tänkte mig en brunett... Samtidigt som jag läser spelas filmen fortfarande i bakgrunden, men nu känner jag den så väl att jag inte behöver titta särskilt aktivt och uppmärksamt utan istället kan insupa och aktivt registrera hur författaren fick mig att känna och uppleva med sina ord. Tredje gångens läsning är sällan en sammanhängande läsning från pärm till pärm. Ofta har jag gått och tänkt på en stark scen eller en formulering och letar upp det aktuella kapitlet för att läsa, uppleva och analysera en gång till. Orden fastnar och meningarnas formuleringar blir mina. Stilen och knepen sätter sig och krokar fast i den väv av språket som redan är min och utvecklar den.

Jag sitter i biblioteket och betraktar böckerna - mina böcker, byggstenarna i mitt språk - i det flämtande ljuset från den falnande brasan. De är mina vänner, de här böckerna. När jag flyttade dem förra helgen, flyttade och organiserade om dem, hade jag tänkt mig att slänga en hel del. Det gick sådär. För jag vet ju att de flesta är värda att läsa om ...och om ...och om igen. Nu står de där de står och kommer förhoppningsvis att öppnas igen ...snart.

Ett stycke barndom i repris

Jag läste någon gång någonstans att vi vuxna konstant ägnar oss åt att försöka återskapa vår barndom och att det är i igenkänningens trygghet som vi finner, eller åtminstone söker, lyckan. Oavsett om den teorin är sann eller ej så har min helg inneburit just en djupdykning bakåt i tiden och samtidigt en geografisk förflyttning till en av de platser på jorden som bär min barndoms historia och - faktiskt - total, enkel, barnslig och okomplicerad lycka.

I fredags eftermiddag drog vi iväg drygt tjugo mil norrut, Bosse, barnen och jag. Trippen var lika oplanerad och impulsiv som den blev härlig. Ett dygn i den lilla skogssocknen Ölsremma, långt bortom och högt ovan samhällets stress och brus, var precis vad vi behövde just nu. Där, djupt inne i de västgötska skogarna, där leende ljungkantade gläntor öppnar sig bakom granarnas mörka gärd, bor halva min historia och en del av mitt hjärta.

I den lilla bondbyn Lid, där den milsvida utsikten över Småland ständigt lockar och drar blickarna mot de blånande bergen och åsarna i fjärran, ligger ett gammalt skolhus som varit mina morföräldrars hem sedan mitten av 60-talet. Som barn tillbringade jag mycket tid här och när jag som vuxen tittar i min nostalgiska backspegel har Lid kommit att inta förstaplatsen som just den där eftersträvansvärda sinnebilden av lycklig barndom.

När jag växte upp innebar vistelsen hos mormor och morfar frihet och gemenskap. Här fick vi springa fritt, utforska närmiljön, plocka blåbär och hallon, smyga längs skogsranden och spana på raden av bil- och maskinvrak som redan då tecknade en historisk linje över en morfars liv med motordrivna farkoster av alla de slag. Här vaknade vi till de hemtrevliga ljuden av glada röster, ytterdörren som slängdes igen när någon kom eller gick, lukten av kaffe och luftens klarhet där möjligheterna svävade som ett gnistrande glitter över alltihop. Här var alla välkomna; folk i alla åldrar och med ärenden av alla de slag kom och gick, tog en kopp kaffe och en hembakt kaka under totalt kravlösa former. Prat och skratt ljöd från olika håll och inga artighetsfraser i världen behövdes när det enkla och självklara bar umgänget och definierade dess former.

Under tidig fredag kväll angör vi alltså gårdsplanen och tiden börjar upplösas och suddas ut. Ett helt gäng bilar står parkerade snett upp mot verkstan. Samma vy som alltid, trots att fordonen i sig företräder 2017 så är deras platser och ägare de samma som för trettio år sedan. Mostrarna är här och morbröderna också, nu precis som då. Fastän mormor inte längre bor här och trots att morfar aldrig mer kommer att göra oss sällskap i den här världen är det så välbekant, så hemtamt. Min morbror Joakim har tagit över huset och ombesörjt en välbehövlig skogsröjning som förändrat landskapets linjer, men kastanjen och askarna välkomnar oss som alltid. Vi tar oss upp till dammen, morfars egengrävda mörka spegel för de fåfänga granarna längst upp i skogen. Nu ska det fångas kräftor, i år liksom alla andra år. The same procedure as every year, James. Samma som i min barndom. Kräftburarna slängs i och repen knyts fast. Vattnet är fullt av kräftor och vi klättrar upp på den upp-och-nedvända gamla ekan i båthuset för att kunna spana på de små urtidsdjuren som knipsar med klorna och rör sig baklänges på botten. Ett barn trillar i dammen och fiskas upp lika snabbt. Vi hjälps åt med allt som ska göras. Barnen är allas och det finns vuxna så det räcker för varje liten som behöver uppmärksamhet.

Och jag upplever alltihop igen. Alvar ber mig följa med på små utfärder och tillsammans utforskar vi de stigar och platser där jag lekte som nioåring, alldeles nyss, och då blir nu och nu blir då och det går inte att se skillnad, för vi gör som vi alltid gjort, allihop. Vi pratar och skrattar, kommer och går, avspända och fria. Vi grillar och äter, sätter oss lite här och lite där, totalt opretentiöst och oorganiserat, precis som vi alltid gjort här. Var och en hittar sin plats – för rumpan och för själen. Vi är här och nu och allt det som varit finns med oss och allt flyter ihop. Tiden är inte linjär; den är glänsande såpbubblor med innehåll som går in i varandra och förstorar och vidgar upplevelserna.

Den gamla go-karten som morfar byggde på 50-talet dammas av, mekas med, tankas och startas av ett gäng pratande och skrattande män. När jag var liten var det pappa, morfar, morbror Joakim och en och annan kompis till den sistnämnde som stod för lekandet i det gubbdagis som verkstan inbjöd till, medan vi barn surrade som nyfikna flugor runt dem. Nu är det mina barns pappa och min nästan jämnårige morbror och lekkamrat Torbjörn som mekar och leker medan Joakim utgör länken till dåtiden. Go-karten dånar och ryker som ett lokomotiv från 1800-talet och när bensinen tar slut får fyrhjulingen ta över och bevisa sin kompetens som terrängfordon och dragbil åt släpet som vi forslar kräftburarna på. Barnen hjälper till. Eller stjälper till kanske snarare. Och så får de åka så klart. Precis som vi alltid gjorde.

Tidens slöja böljar runt mig och jag är ömsom nu, ömsom då. Är det jag och Torbjörn som springer och leker i augustimörkret mellan äppelträden långt efter läggdags eller är det mina barn och hans barn som följer i våra spår? Jag är här och jag är där, i nutiden och i det förflutna. Barnen är bara nu än så länge, men tanken svindlar när en av sönerna deklarerar att han ska ta över det gamla skolhuset när han blir stor – tänk om det verkligen skulle bli så? Tänk om också mina barn blir en länk i kedjan av minnen, i så fall är det inte bara nuet och dåtiden som rör sig i tidsbubblornas dans utan också framtiden…

Kanske kommer vi och våra barn och barnbarn att fortsätta träffas här i trettio år till. Kanske kommer tiden att fortsätta sjuda och bubbla och blanda våra minnen med vår nutid, koka en häxbrygd som håller oss evigt unga. Jag hoppas det. För i helgen har vi varit riktigt lyckliga.

Vardagsrutiner i sikte

En vecka av mitt liv. En vecka där varje dag har krävt mer kraft än den bjudit på. En läsårsstart på en helt ny skola är ett uppbådande av det vidaste spektrum av energiformer du kan tänka dig. Du ska vara lagom nyfiken utan att vara förveten, lagom framåt utan att sända ut besserwisser-vibbar, visa vad du går för utan att verka självgod, lära dig namnen på de nya kollegorna, memorera de nya lokalerna, försöka hänga med i svängarna längs den väg som är de andras självklara ram av det som sitter i väggarna, deras omedvetna vetskap om att så-här-gör-vi-på-den-här-skolan – och samtidigt ska själva jobbet utföras så att eleverna möts av trygghet, ett sammanhang där deras behov tillgodosetts genom en medvetet säkerställd planering, en undervisning som är till såväl innehåll som form känns på samma gång inspirerande och förtroendeingivande…

Lägg sedan till hemmavardagen fem morgnar med fyra sommarlovströtta barn som inte vill vakna kvart i sex på morgonen, som inte har någon som helst ork att äta frukost eller klä på sig själva, men desto mer ork att bråka om vems tur det är att sitta i bästa soffhörnet eller att ha den luddiga filten, som har tappat rutinerna som så väl hade behövts just nu, dessa första veckor på ett nytt jobb då mammans önskan om att komma i tid aldrig varit större (åtminstone inte under barnens livstid). På gamla jobbet visste de ju liksom att jag var bra ändå, även om jag kom för sent då och då, i synnerhet i läsårets början innan rutinerna satt sig…

Det är då en tacksamhetens tanke riktas mot den tid av min ungdom som tillbringades på demensavdelningen på äldreboendet där jag som student tjänade mitt uppehälle under sommarmånaderna. Jag är så glad för all lärdom som där inpräntades i mig av de fantastiska undersköterskor som då var i samma ålder som jag är nu och som säkerligen tampades med precis samma utmaningar hemma hos sina barn som på jobbet. När morgonkaoset är som värst och humöret närmar sig misströstans rand, det är då det händer. Jag kan känna hur mina läromästares lugna röster viskar till mig att ingenting går snabbare för att du stressar och jag vet med ens att de har rätt. Vetskapen bekräftas och förstärks av mina fjorton år som lärare i en skola där åtskilliga elever med eller utan diagnoser lärt mig att vi människor alla i grunden fungerar likadant i situationer som är jobbiga att överblicka – deras ansikten blixtrar förbi i mitt inre och manar mig att minnas att en tydlig ram uppbackad med små, diskreta påminnelser för arbetsminnet fungerar bättre än för höga förväntningar om självständighet som leder till frustration både hos den som har kommandot och hos den som förväntas följa. 

Alla ni fantastiska barn, ungdomar, tanter och farbröder som behövt mig och mina kollegor – tack för att ni många år senare hjälper mig i min vardag! Jag lyssnar och lyder; att göra något annat vore skamligt och inte minst mot bättre vetande. Så jag andas djupt, kväver sucken och sväljer meningen på tungan (bland annat innehållande orden ”hur många gånger ska jag behöva säga…”) och går och hämtar barnens kläder och lägger fram dem i rätt ordning framför dem. På vägen passar jag på att också lägga fram väskor, skor och jackor på fyra olika platser i hallen. En pojke vars liv en gång i tiden var nära sammanflätat med mitt yrkesliv och som bar en bit av mitt hjärta med sig när han gick vidare ut i världen, är den siste som visar sig för min inre blick. Han, som långt innan begreppet "lågaffektivt bemötande" ens var myntat, lärde mig allt om hur viktigt bemötandet i allmänhet och själva sättet att närma sig i synnerhet, är för att nå fram till ett samarbete med en människa som väldigt gärna vill, men som känner sig i underläge. Han ler mot mig och jag vidarebefordrar leendet till mitt krånglande barn och säger ”Ville du spela en liten stund innan vi åker? Klä på dig nu, så hinner du. Börja med tröjan!” Och det fungerar. I dag också.

Vi har varit i tid varje morgon den här veckan (och detta trots att jag i morse glömde svänga mot Vinslöv och av gammal vana fortsatte mot Hässleholm och mitt gamla jobb). Höstrutinerna börjar så smått att fungera på hemmaplan och om någon vecka kan jag med all sannolikhet känna detsamma om jobbet. För detta är jag tacksam mot mig själv. Min är insatsen, min är energin, mitt är arbetet, även om framgången som förhoppningsvis ska skördas måste kallas för vår.

Och efter en vecka av betydligt mer sådd än skörd är det nu så fantastiskt skönt att få koppla bort vardagen och hålla helg på riktigt, på det allra bästa sätt jag kan tänka mig. Familjen har landat i ett helt kravlöst sammanhang i mormors gamla hus i Ölsremma och just nu finns det ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja befinna mig på än just här. När helgen är över ska energibalansen vara återställd och kropp och själ ska vara redo för ännu en vecka av uppbyggnad.

Så går en dag än från vår tid, och så gör också sommarn

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med herrens frid till jorden sänkes ner... Vad kan vara mer passande än introt av en gammal läsarpsalm för att sätta ord på kvällskänslan i ett gammalt missionshus en lördag i augusti? Klockan är halv nio och skymningens dunkel ruvar över Minnet. Skuggorna i hörnen växer och stillheten sänker sig sakta efter ännu en hektisk sensommardag. För ingalunda är vår sommar mindre arbetsam än de jordbrukande förfäder vars gener fortfarande spökar i våra göranden och låtanden; det är bara karaktären på de sysslor och måsten som vi uppfunnit åt oss som skiljer sig från det gamla bondesamhällets sommarvardag.

Denna sommar, denna konstiga sommar, så kort, så kall, så oplanerad och full av variation. Ofta har den känts den som en kamp mot tiden; det är så mycket vi behöver göra under dessa fattiga ljusa veckor, så många saker som var och en placerar sig överst på prio-listan och kräver att stanna kvar där tills den blivit fixad. Och tiden i år är kort, så ovanligt kort eftersom Hässleholms kommun tydligen tycker att det är en bra idé att växla mellan extremlånga och extremkorta sommarlov för både barn och skolpersonal och året 2017 har dragit nitlotten. Det enda positiva är väl att ingen jävel här i trakten i år kan komma undan med någon pik, antydan eller avundsjukt skämt om lärares generösa sommarledighet utan att få det syrliga svaret: "En vecka. Jag hade sju dagars mer semester än du och då har jag jobbat 45 timmar i veckan under året - kallar du det en bra deal?"

Så hur har jag då fördrivit tiden under detta sex veckor långa "sommarlov"? Jo, som sagt så kallar tusen och åter tusen mer eller mindre nödvändiga uppgifter på oss. Fönstren här på Minnet borde vi ha tagit tag i för flera år sedan; nu hänger flera av dem och skallrar för vinden i sina stift, längtande efter nytt kitt och färg som kan skydda huset mot vinterstormarnas hurringar. De skriker på oss att skynda, skynda. Med noll och inga semesterdagar kvar står vi här och har inte ens börjat. Det är hög tid nu. Fönstren är nog vår sommars motsvarighet till bondesamhällets skörd. Det här måste vi göra, på det att vi inte må fara illa till vintern...

Så har vi ock sommarens ok att röja efter förra vintern, eller kanske snarare rusta inför kommande vintermånader. Översatt till Minnets nutidsspråk så innebär detta att färdigställa ovanvåningen - och då menar jag verkligen FÄRDIG-ställa. Det vill säg att alla våra efterlängtade garderober ska organiseras så att de blir just den effektiva förvaring de var avsedda att vara och att varenda liten list ska på plats (ja, jag menar det; VARENDA list, även de där små metallisterna runt vindsluckan i hallen). Här är vi på god väg. Garderoberna har jag ägnat en heldag åt (utom de stunder då jag var tvungen att laga mat, trösta, torka och konflikthantera, förstås. Att ha barn är sannerligen sinkande när det kommer till hemarbete) men nu är fullkomligheten bara en IKEA-resa bort. Det ligger något högst tillfredsställande i välorganiserade, välfyllda garderober och byråar och vad gäller den delen av livet och ansvaret så kan jag i alla fall sova gott i natt. Inte ett plagg av fel storlek, eller tillhörigt fel låda eller fel familjemedlem solkar nu känslan av perfektion i något av alla sex klädskåp.

Och så var det vår stora ommöblering på nedervåningen efter uppflytten som gav oss två "tomma" rum. Den som vi på typiskt spontant Sara-vis drog igång alldeles för sent på kvällen en tisdag härom veckan och som (även det på typiskt Sara-maner) visade sig vara betydligt mer komplicerat än att bara flytta på några möbler och sedan vara nöjd. Den som visade sig bli en besvikelse, då plan A sket sig med två centimeters marginal och plan B inte heller fungerade och vi tvingades inse att vi inte heller nu skulle få plats med de system vi så noggrant planerat och organiserat upp i fantasin under de år då vi nyttjat det rum som vi kallat "biblioteket" till sovrum. Upp som en sol, ner som en pannkaka är ett ordstäv som rätt väl beskriver vårt Projekt Bibliotek. Inspirationen tvärdog och vi övergav såväl hem som möblering och drog ut på vandring istället, en 1,5 mil lång genomblåsning av hjärna och hjärta i en mycket god väns sällskap. En välbehövlig paus skulle väl få lusten att återvända och idéerna och möjligheterna att visa sig? Nej. Det hjälpte inte. Hyllorna står där de står i vardagsrummet (förutom två som står och glor lite anklagande på oss från varsitt hörn) och böckerna likaså. Fortfarande.

Så går en dag än från vårt liv... Och lika hastigt förrinner en sommar, flyktig som alltid. Nu blommar ljungen sedan några veckor och då är sommaren slut, enligt min morfars gamla västgötska visdom. I fjol hade han fel. I år har han rätt. Hösten går redan att förnimma i kyliga vindkårar när skymningen nalkas, i dimman över betesmarkerna, i gräsets gråblå morgondagg som höljer och döljer grönskan långt fram på förmiddagen. Lördagskvällens helgmålsringning ramas in av rönnarnas grenar tungt dignande av bär, av de mustiga dofterna av mogen, prunkande grönska och växtlighet, av ljuden från skördetidens brådska från gårdarna runtomkring och av yllekoftans värme och strumpornas ovana grepp om anklarna.

Så går en sommar från vårt liv, men dröjes kvar i sinnet, och än ett årsvarv börjar om för alla oss på Minnet. Hösten 2017 markerar inträdet i en ny era för vår familj. För första gången har vi en tvååring i familjen utan att samtidigt ha en bebis. Tiden går och nu börjar våra småbarnsår lida mot sitt slut. Från och med nu kommer det att bli allt mindre av blöjbyten, matkladd, anpassningar efter sovtider och begränsningar på grund av småbarn. En ny frihet och nya möjligheter väntar runt hörnet! Samtidigt är den här höstterminen helt olik alla andra då den för mig inte bara innebär ett nytt läsår, utan även en helt ny arbetsplats. Efter tre dagar på min nya skola är skallen full av intryck, de flesta avgjort positiva och - tack och lov! - det viktigaste kravet uppfyllt så vitt jag kunnat bedöma hittills: ett trivsamt och positivt arbetslag med högt i tak och goda möjligheter till lyckat samarbete och trevligt umgänge. Så även om jag helst hade velat fånga och förlänga sommaren så kan jag faktiskt med tillförsikt hälsa även den här hösten. Välkommen!

Välkommen till Lilla Mossberget!

Vad gör man med fyra barn hela långa sommaren när solen dag efter dag misslyckas med sitt värv att värma upp luft och vatten till acceptabla temperaturer för somriga aktiviteter? Jo, man åker på utflykt förstås (och gläds över att bo i Skåne där allt finns inom rimligt avstånd) och så träffar man kusinerna och läser böcker och åker på ännu en utflykt och så spelar man spel, både elektroniska och brädspel och åker på utflykt igen och så spelar man bollspel på plattorna på innergården och bygger med lego och... och så kan man ge sig till att grunda en ny stad!

Alvar, Vilgot, Arvid och Edith kan nu välkomna dig till deras alldeles egna lilla civilisation (nåja, deras mor har väl också haft ett finger med i spelet). Staden heter Lilla Mossberget och ligger på solsidan av - just det - ett litet mossberg i närheten av vårt stora hus. När du äntrar den slingrande vägen uppför backen för att ta dig till vår stad möts du först av landsbygdens sista hus; Arvids rappade vita stenhus höljt av blommande klätterrosor och Alvars röda sommarstuga intill. En liten skylt berättar att du strax kommer att sätta din fot i Lilla Mossberget.

I stadens centrum ligger så klart dess torg med en fontän mitt på. Runt torget ligger butikerna. I vår lilla stad finns allt du kan behöva för att din vistelse här ska bli angenäm. Hos Alvars Bil kan du både köpa och hyra bil och dessutom tanka drivmedel i pumpen utanför. Utbudet av fordon är synnerligen varierat för en så liten stad. För den som så önskar utrustas nämligen bilen med en specialflaska fylld av magisk läsk som gör att dess maxhastighet ökar drastiskt. (Att sedan ett par av bilarna som sålts här har varit försedda med sprängmedel gömt i radion vill försäljaren helst tala tyst om, men tillägger kryptiskt att han har sina skäl för monteringen - även i Lilla Mossberget har man haft problem med brottslingar och i kampen mot biltjuvar är alla medel tillåtna.) Vill du ha förströelse erbjuder Arvids Leksaker på Torggatan just allehanda leksaker i den mysiga butiken där butiksbiträdet herr Tomat eller chefen själv, Arvid, kan rekommendera dig de bästa bollarna, snyggaste gunghästarna eller de coolaste spelen.

För den hungrige rekommenderas ett besök hos Vilgots Bageri, där herr Gurka bakar muffins, sockerkaka och syltkakor, som Johan Johansson bär in till butiken där Vilgot själv säljer läckerheterna över disk. Önskas något mer matnyttigt så finns i grannhuset affären Ediths Smått och Gott, som saluför allt som butiksinnehavaren Edith själv gillar. Kom in och smaka på korv, muffinssmet, ost, godis, bulldeg, chips eller något annat som stadens finsmakare nummer ett förtjänstfullt har valt ut.

Efter nästa sicksacksväng är du inne på Kyrkogatan och redan halvvägs uppe på bergets topp. Här finner du så klart den gamla stenkyrkan med blyinfattade fönster i färgat glas och en kyrkogård med gravstenar utanför.

Längre bort längs gatan trängs små pastellfärgade hus där ett par av byns hedervärda invånare håller till när de inte arbetar i butikerna ett kvarter norrut.

När du svänger in på Bergsgatan har du snart tagit dig igenom hela staden och har bara vandringen upp mot den gamla slottsruinen på bergets topp kvar. Här, uppe på gräddhyllan som ståtar med en magnifik utsikt över hela staden nedanför, ligger patriciervillorna, med gott om plats för den som har råd.

Nu lämnar vi staden bakom oss och stretar upp mot bergskammen. Där uppe ruvar ruinen efter en gammal kungaborg, tronande i ensamt majestät, högt över stadens sus och dus. Det sägs att en ruskig drake vaktar den skatt som ska finnas gömd bland ruinerna, så tag dig i akt!

Ja, med sommarlovstid, stenar, färg och fantasi bygger vi vårt lilla verklighetssubstitut, barnen och jag, när andan faller på. Har du vägarna förbi (och det tycker jag gott att du kan ha med tanke på det förnämliga caféet Humlalyckan och dess finfina inredningsbutik i skala 1:1 här på granngården) så passa på att ta en promenad, inte bara genom vårt vackra Bjärröd, utan också genom Lilla Mossbergets fantasivärld. Välkommen!