Stärkan

I den gamla korsvägen där tre vägar möts stannar jag till i skymningen. Härifrån kan man välja att följa en av de uråldriga lederna till Häglinge i sydväst, till Rickarum i sydost eller till Mellby i nordväst och från dessa små byar, alla i sin tur belägna vid andra vägskäl, vidare bort, iväg, mot känd eller okänd destination... Ut i världen, kanske den säger som alltid trott att världen finns någon annanstans än just där jaget befinner sig, ofta utan att tänka på att vägen hem är densamma som vägen bort och i lika stor utsträckning leder ut i världen, fast från annan startpunkt. Det som är gamla vanliga, vardagliga hemma för mig är längtans mål för den som färdats hit av en anledning och i vilkens ögon Bjärröd får färg och glans av de förhoppningar, minnen eller festliga omständigheter som burit längtan hit.

Den som kommer hit till Bjärröd, inte för att leva vårt vardagsliv utan för att njuta, kanske av Humlalyckans gårdscafé med  förstklassig förtäring för både kropp och själ eller för att återse barndomens land eller för att besöka goda vänner, ser med all sannolikhet vårt vardagslandskap med andra ögon än vi själva. I just den tidigare nämnda korsningen ligger en byggnad som drar blickarna till sig och eggar fantasin. "Stärkan" kallas den av oss som bor här, hundratjugotvå år har den på nacken och vittnar gör den stumt och på samma gång vältaligt där den ståtar badande i kvällssol, vittnar om ett småskaligt jordbruks- och industrilandskap som inte längre finns.

Hemma i bokhyllan har jag en skrift författad av Nils Nilsson, förra generationens ägare till våra grannars gamla släktgård. Utförligt och detaljerat har han redogjort för Stärkans tillkomst, drift och avveckling. Som namnet skvallrar om gömmer alltså de mäktiga gråstensmurarna resterna av en gammal stärkelsefabrik, där potatis från trakten förädlades till potatismjöl under sextio år. Huskroppen är byggd som ett T, med foten vänd rakt mot Mellbyvägen, stolt ståtande med en inmurad kvarnsten med årtalet 1894 inristat. Bygget är signerat Elof Ringström, Sösdala, vilken även byggde bl a Vannaröds slott. Vid östra gaveln finns fortfarande en ramp försedd med räcke. Här, berättar min källa, kunde bönderna rulla upp sina hästvagnars potatislast för lossning. Bäcken som porlar under landsvägsbron på sin väg mot Vramsån dämdes upp och användes som vattentag till sköljningen av potatisen, som skedde i bassänger på bottenvåningen av fabriken. På sydsidan utanför fanns en bassäng för restprodukten pulpa, som såldes som djurfoder. På andra våningen torkades mjölmassan som bildats när potatisen tvättats och rivits till gröt och sedan fått sjunka till botten av ett stort träkar, varefter vattnet ovanpå tappades ur.

Gamla bron över bäcken som försåg

fabriken med tvättvatten.

Fyra man jobbade här när fabriken var i drift - en maskinist som eldade ångpannan och skötte övrigt maskineri, en potatisskyfflare som med starka muskler, god kondition och en grep eller spade förflyttade potatisen mellan de olika bassängerna och stationerna, en mjölberedare som ansvarade för att tvätta, torka, sikta och hälla upp mjölmassan i påsar stämplade med fabrikens namn - tänk vad roligt det hade varit att ha en sådan! - och en med den spännande titeln "päremålare", alltså potatismätare, som höll koll på hur mycket potatis som varje bonde lämnade in. Enheten som användes var hektoliter, alltså hundra liter och ett särskilt mått fanns som man kastade potatisen i, med handkraft förstås...

I tanken reser jag tillbaka i tiden och föreställer mig Bjärröd som det var för hundra år sedan, då Stärkan var en samlingsplats, mitt i korsningen. Bilden berikas med ytterligare djup och nyanser när jag läser Nils Nilssons analys av varför man valde att bygga just en stärkelsefabrik här i byn istället för ett brännvinsbränneri, som man satsade på i många andra byar i trakten och som kanske kunde ha legat nära till hands. Här får jag läsa om de två kvinnliga evangelister som kom till trakten hundra år innan jag själv kom till världen och som kom att sätta "djupa spår i bygden och i människors liv" för att citera Nilsson. Många blev frälsta och kom att vända sig mot dryckenskapen som grasserade med tilltagande styrka i vårt dåtida samhälle. Som en följd av denna väckelse gissar han att det föll sig naturligt för de båda bönderna från byn som stod för initiativet och drivkraften till byggnationen och uppstarten av stärkelsefabriken att välja ett alternativ till att bygga ännu ett bidrag till superiet.

Stärkan byggdes i en tid då även praktiska detaljer som isolatorer gjordes vackra.

Jag slås av insikten att de båda evangeliserande damernas gärning lever och verkar här fortfarande. Jag vet inte deras namn och känner inte till deras vidare livsöden, men spåren av dem finns kvar. Här i Bjärröd svävar deras ande över en gammal stärkelsefabrik i skymningen och på väg hem ser jag ljusen tändas i grannarnas fönster i den by som än i dag kan uppbåda kanske den största andelen frikyrkliga invånare i förhållande till sin folkmängd i den här trakten. Minnets gavel avtecknar sig i silhuett mot den nedåtgående solen och jag tänker att namnet på gavelskylten på det gamla missionshuset skulle kunna syfta på minnet av de båda; troligtvis är ju även denna byggnads tillkomst ett spår av deras verk. Jag böjer huvudet av vördnad inför tanken på vad de åstadkom, dessa två som hade en övertygelse som de brann för och delade med sig av och som fortfarande hundrafyrtio år senare ger genklang. Jag är så tacksam över det Bjärröd som är vårt och över klokheten hos den lantbrukare på granngården som insåg att hans minnen och tankar var värda att bevara för oss som kom efter och som tog sig tiden att formulera dem i ord och sätta dem på pränt.

Den största gåvan är dock vittnesbördet om att vi alla har chansen att förändra och förbättra. Att möjligheten finns att påverka förutsättningarna för flera generationer lyser mot mig i eldskrift från Nils Nilssons maskinskrivna papper och det inger så mycket hopp om framtiden. Kunde de så kan vi. Så tänk till nu, du som läser! På vilket sätt vill du bli  ihågkommen och omskriven om hundra år? Kom igen nu, så gör vi vad vi kan för att rädda vår del av världen!

Födelsedagsvecka

Mitten av augusti. För oss på Minnet markerar denna tid samtidigt sommarlovets slut och vår förstföddes födelsedag. I måndags firade vi hans nionde - jo, för på sin första födelsedag föddes han, noll år gammal och fyllde således åtta i år. Alvar - vår lille storkille, Harry Potter-fantasten som läser hela kapitel själv, världens bästa storebror som ser vad som behöver göras och gör det, fotbollsgrabben som konstaterade härom dagen att "fotboll är mycket roligare när man blivit vän med bollen", lego-killen som älskar att bygga både efter ritningar och på frihand...

För åtta år sedan var han en vacker liten bebis i min famn, ett Jesus-barn som hämtat ur en svensk julkrubba, en liten docka som sov med händerna knäppta över bröstet - när han sov, vill säga, vilket i och för sig inte var varken särskilt ofta eller särskilt länge. Nu ser han fram emot att få börja tvåan - "vi får säkert lära oss mycket svårare matte än i ettan" - och har i veckan gått på fritids ihop med Vilgot, kämpat i Sösdala IF:s fotbollsskola på eftermiddagarna, haft kräftskiva för släktingarna och - så klart - Harry Potter-kalas för kompisarna.

Paddan Trevor på plats i Gryffindor-tornet, vakande över Hogwarts-koffertarna.

Dags för första lektionen - trolldryckskonst! Rör ihop din egen trolldryck. Draktänder, rosa flugsvamp, jättespindelben, skinn från afrikansk trädorm, bark från det piskande pilträdet... Blanda med stormhatts-elixir, polyjuice-elixir, hippogriff-mjölk eller mandragora-saft... Vem vet vad som kommer att hända när du smakar?

En tårta med Hedwig...

...och den "riktiga" Hedwig i sin bur uppe i Gryffindorrummet.

Ett Harry Potter-kalas börjar förstås med en sorteringsceremoni, där

gästerna ...förlåt, jag menar eleverna, får prova sorteringshatten,

som spottar ut ett elevhemsmärke i tyg. Blir det Gryffindor, Ravenclaw,

Hufflepuff ...eller, hemska tanke, Slytherin? Precis som i sagan fanns

det dock en viss möjlighet att själv påverka utfallet - varje barn fick två

märken att välja på av hatten.

I skoluniformen ingår en svart trollkarlshatt...

...som man fäster sitt elevhemsmärke på.

Efter att ha letat upp sin bankfacksnyckel, besökt svartalfsbanken Gringotts

och hämtat ut sitt guld var det dags att bege sig till Ollivanders trollstavsbutik.

Trollstavarna är tillverkade av penslar som fått borsten ersatt med limsträngar från

en limpistol, försetts med en blingsten och sprayats i brunt och guld.

Ett äkthetsbevis medföljer som berättar vilket träslag staven är tillverkad

av och vad som finns i kärnan. Det kan t ex vara en klo från en grip,

ett hårstrå från en yeti eller ett drakfjäll.

När fredagkvällen föll över Bjärröd var vi färdigkalasade, till min stora lättnad. Alvar var nöjd med både kalas och presenter -vilka kompisar han har, som vet precis vad han uppskattar!- och efter att ha byggt ihop sina nya Lego-modeller bäddade världens bäste storebror ihop en koja och läste lillasysters favoritbok om den lilla kycklingen för henne.

Alvar, vår älskade äldste, vi är så tacksamma över att få vara dina föräldrar och över att ha fått dela dina första åtta år i livet!

Samtal kring en ny horisont

I eftermiddag har jag gjort något jag längtat efter länge - putsat fönster. Och inte vilka fönster som helst - för generellt sett är fönsterputsning inget jag går och drömmer om - utan fönstren i vårt blivande sovrum. Under hela byggprocessen, som har varat i två år, har jag gått och sneglat på de där undan för undan alltmer smutsiga rutorna, som sanningen att säga var rejält eftersatta i skötsel redan innan vi påbörjade renoveringen, bara för att konstatera att det ännu inte varit någon idé att ta fram tvättsvamp och fönsterskrapa. När så alla lager av ytbeklädnad hamnat på plats, slipdammet från alla väggar dammsugits upp och fönstersmygarna grundmålats så var det äntligen dags!

Att jobba i tysthet i ett tomt rum innebär ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med rummets själ och det är just vad jag gjorde medan jag skrubbade och gned de gamla, bubbliga glasen som varit Minnets ögon i hundrasex år. Häruppifrån ståtar Minnet med en härlig utsikt - trädgårdens äppelträd, just nu dignande av frukt, kohagen nedanförar, Humlalyckans uteservering och fruktträdgård inramad av de gamla stenmurarnas majestätiska linjer och där bortanför landsbygdens blandning av skog, hagmark, vatten och landsväg. Och allt detta har Minnets ögon skådat under det senaste seklet. De båda gavelrummen som tidigare förbands av ett numera igensatt dörrvalv - ett dörrahål, som sönerna säger - har varsitt öga mot nordost och nu i samband med renoveringen har vi också i rummen införlivat de båda trekantiga fönster som tidigare agerat ljusinsläpp på kattvindarna på vardera långsidan. Tänk om man kunnat se som på film en snabbspolning av hur utsikten förändrats under de år som gått sedan missionshuset i Bjärröd stod färdigt i augusti-september 1910!

När jag hängande halvvägs ut genom fönstret med diskmedel rinnande längs armarna försökte lära känna det nordligaste vindsrummet lite närmare, ville det först inte prata alls. Det sov, mumlade det, men vaknade till så smått när jag berättade lite om hur vi hade tänkt och planerat för dess framtid. Vårt val av tapet verkade gå hem - det var väl hemtamt och vant med jugendtapeten "Vallmo" från Boråstapeter, kan jag tro. Rummet tycktes uppskatta en färgskala som stämde överens med dess ursprungstapet som vi hittade rester av klistrade direkt på putsen och det blev jag glad för. Min tanke var ju just att försöka återskapa lite av tidsandan som rådde för drygt ett sekel sedan och med ett hus som äger alla yttre attribut som går att koppla till det tidiga nittonhundratalet så kan man ju faktiskt vräka på med sådant som lätt kan bli för mycket i ett hus där formspråket bättre stämmer överens med minimalism och renhet.

Vidare berättade Norra Gavelrummet att det varit ganska skönt att ha tillbringat större delen av de sista decennierna med att slumra i lugn och ro, men att det så klart var roligt att få komma till användning igen, som i gamla tider då det fungerat som natthärbärge för hitresta predikanter. Emellertid uttryckte det tacksamhet över att få fortsätta sin tillvaro som en plats för sömn, vila och kontemplation; vanans makt är stor och det är svårt att lära gamla hundar sitta...

Jag lovade att göra vad jag kunde för att bevara dess slumrande skönhet och att inte störa i onödan. Jag lovade också att ge en liten försmak av livet som snart kommer att fylla ovanvåningen, så det var bara att ge sig ut och plocka en bukett av de blommor som stod till buds just här just nu. I brist på vallmo fick det duga med mjölkört.

Kära lilla vindskammare, jag längtar efter att få omslutas av din stillhet och ro, jag längtar efter att få klä dig i blomsterskrud och jag längtar efter att få se dina vita linnegardiner fladdra i en vårbris och samtidigt höra de glada rösterna från Humlalyckan den första varma dagen anno 2017. Det är inte långt borta nu, snart, snart, snart kommer vi!