Så som vi alltid gjort...

Inför en norrlandsresa är barnen förväntansfulla på ungefär samma sätt som när julen nalkas. Jag frågar vad de ser fram emot mest och svaren blir alltid att de längtar efter att göra sådant som de alltid gör när de är i Orjasjärvi:

- Som att gömma sig i de djupa, platsbyggda köksskåpen. Precis som pappa och hans syskon gjorde när de var små. Där inne i det svala mörkret blir det som en koja där Vilgot och Arvid kan sitta med mössor på och ägna sig åt sina telefoner en stund. Och när man tröttnat på det kan man barrikadera sig i skåpet och ropa retsamma dumheter åt sin lillasyster för att få igång henne. Det funkar varje gång.

- Som att äta parisare och palt. Och (åtminstone låtsas eller övertala sig själv att) ÄLSKA det! Kanske är det bra att dessa rätter bara bjuds i Orjasjärvi. Skimret som vilar över dem blir liksom starkare av att de är en del av något större, ett sammanhang, en tradition. Ungefär som lussekatter till lucia eller knäck till jul. Något som SKA ätas för att det hör till snarare än för att det är det godaste man kan tänka sig.

- Som att ägna sig åt mycket enkla nöjen, till exempel tävlingar om vems legohjul som rullar bäst nerför trappan eller kasta en badboll mellan sig utan att den nuddar golvet och försöka slå rekord.

- Som att bada bastu, kyla av sig med snö för att sedan rusa in i bastun igen och sedan dricka apelsinläsk eller milkshake efteråt. För att man alltid gjort så. För att det sitter i väggarna och i generna och i traditionens makt.

- Som att rusa ut till Stor-stenen och bestiga den, oavsett om den är täckt av meterhög snö eller ligger inbäddad i rallarrosornas mjuka famn. Till Stor-stenen har barnen på gården i många generationer sprungit eller skickats för att göra sig av med sin överskottsenergi genom att klättra, hoppa, leka eller skrika. Stor-stenen ligger där den alltid legat tyst, vänlig och inbjudande, en tålmodig vän som hälsar de återvändande barnen välkomna tillbaka till traditionens trygghet.

I Orjasjärvi gör vi som vi alltid gjort. Det är en del av magin som bidrar till att minnena glimmar och glittrar som tomtebloss i sinnet under alla de månader, veckor och dagar som vi befinner oss hundrasextio mil därifrån och handskas med det vanliga livets alla stressiga skiftningar och tvära kast. Kanske äger traditionernas kraft hemligheten som kan stoppa tiden? Jag tror det, åtminstone lite.  För nog är det så att sekunderna förrinner lite långsammare här i norr än hemma. Och eftersom de flesta ögonblick här är mer eller mindre förutsägbara så har de en tydlig koppling till både historien och framtiden. Genom upprepandets starka besvärjelse behålls kontakten med det förgångna stadig och stark samtidigt som löftet om framtida dagar lika fina som den här lyser som en fyrbåk i mörkret. Så här har vi alltid njutit av livet. Så här ska vi alltid fortsätta att njuta, om än i små klunkar och med långa mellanrum, som bidrar till smaken med längtans utsökta krydda. Vissheten om återkomsten gör hemvägen mindre melankolisk - när Luleå passerats börjar denna vistelse sjunka in i historien, vid Örnsköldsvik sammanfattas dagarna och fram träder skimret så sakteliga och någonstans i höjd med Gävle kan man ju redan börja längta lite smått efter nästa resa...

I köldens rike

Efter nitton timmar och hundrasextio mil tar färden slut mitt i natten. I öronen finns motorljudets stillsamma brummande kvar trots att bilen tystnat och kroppens celler har ännu inte registrerat skiftet mellan rörelse och slutstation. Yrvakna och lite frusna snubblar barnen och jag ur bilen på fötter som halkar på knarrsnön och lungorna krymper i mötet med tornedalsnattens vinterluft. Minus tjugotvå meddelar termometern utan åthävor; för oss en omställning på närmare 30 grader från vår resas början hemma i södern.

Vårt mål är Orjasjärvi, den lilla byn i Tornedalen som hyst min mans och våra barns gener i generationer och där föräldrahemmet nu väntar på oss och svågern Ola. Välkomnande, gyllene ljus strömmar ut från verandan och när vi tumlar in i hallen möts vi av återseendets glädje, för alla utom Edith, som är här för första gången. Jag vet inte om det är pojkarna (och då menar jag alla pojkarna, även de som fyllt 50) eller huset som utstrålar mest förnöjsamhet över att äntligen ses igen.

Jag inbillar mig att en gård som fram till för tio-femton år sedan beboddes av ett par som älskade och värnade den så mycket att de valde att flytta med sina barn över hundra mil för att ta över den när deras äldre anförvanters hälsa sviktade, känner sig ganska ensam och övergiven när dess tid som permanentbostad till sist tar slut och den lämnas tom. Jag tänker att huset, när dess lampor släckts och värmen strypts till sparlåga, liksom går i dvala och försjunker i en djup sömn som förhoppningsvis fylls av drömmar om livet sådant det var innan byns alla hus gått samma öde till mötes - avfolkningsbygdens negativa spiral. Så sover huset under de långa veckor och månader som går mellan besöken av de numera vuxna och utflugna barn vilkas barndomsminnen utspelas med gården som en ständig fond i bakgrunden - Orjasjärvi, mormors och morfars gård, senare morsans och farsans - platsen dit man alltid återvänder, konstanten i en föränderlig värld.

Under sportlovsveckan vaknar två av husen i byn till liv för en kort tid. Både Oskars och Esters lilla ljusgråa hus och den faluröda gård lite längre ner mot sjön som Bosses morföräldrar Hjalmar och Nanna byggde värms upp och ljusen från fönstren syns från vägen medan röken från bastun stiger mot skyn, så att var och en som färdas mellan Armasjärvi och Turovaara kan se att nu har livet återvänt till Orjasjärvi. Husen fylls återigen av människor som älskar dem och husen svarar på det sätt som de kan och som ligger i deras natur och uppdrag - genom att skydda. Och skydd behöver vi ömtåliga människor, i synnerhet i en värld som Tomas Tranströmer i en av världens kanske vackraste haiku-dikter beskrivit på följande vis:

Kraftledningarna
Spända i köldens rike
Norr om all musik

Här i köldens rike är vi beroende av de faluröda väggarna, av bastun, av pelletspannan och av husets välvilja. Vi litar på att det vill fortsätta skydda ättlingarna till de bofasta och i gengäld fyller vi det med igenkännandets glädje. Vi återkallar minnena av de som gått före och gör dem odödliga genom otaliga anekdoter och berättelser, somliga välkända och mången gång återberättade, andra plötsligt uppdykande och framkallade av händelser i nuet. Små och stora traditioner vidmakthålls och förstärks i betydelse och omfång. Allt från lekar till maträtter till uttryck och talesätt - här ska det förflutna leva vidare. Dagarna i Orjasjärvi blir som en liten reva i verklighetens vardag, en port till det förflutna varigenom osynliga trådar till rötterna utvecklas och identiteten och samhörigheten stärks. De fyra syskonen Magnusson träffas, umgås och speglar sig i varandra. Mina och Bosses barn som åkte hit som skåningar kommer hem som de sextondelssamer de genom sin farmors släktskap faktiskt är, med utökad kunskap om både tornedalsfinska och renskötsel och med en ökad vana att handskas med norrländska företeelser som snöskotrar, kyla och bastueld. Själv hänger jag mest med och betraktar och det är minsann inte det sämsta det heller.