Så som vi alltid gjort...

Inför en norrlandsresa är barnen förväntansfulla på ungefär samma sätt som när julen nalkas. Jag frågar vad de ser fram emot mest och svaren blir alltid att de längtar efter att göra sådant som de alltid gör när de är i Orjasjärvi:

- Som att gömma sig i de djupa, platsbyggda köksskåpen. Precis som pappa och hans syskon gjorde när de var små. Där inne i det svala mörkret blir det som en koja där Vilgot och Arvid kan sitta med mössor på och ägna sig åt sina telefoner en stund. Och när man tröttnat på det kan man barrikadera sig i skåpet och ropa retsamma dumheter åt sin lillasyster för att få igång henne. Det funkar varje gång.

- Som att äta parisare och palt. Och (åtminstone låtsas eller övertala sig själv att) ÄLSKA det! Kanske är det bra att dessa rätter bara bjuds i Orjasjärvi. Skimret som vilar över dem blir liksom starkare av att de är en del av något större, ett sammanhang, en tradition. Ungefär som lussekatter till lucia eller knäck till jul. Något som SKA ätas för att det hör till snarare än för att det är det godaste man kan tänka sig.

- Som att ägna sig åt mycket enkla nöjen, till exempel tävlingar om vems legohjul som rullar bäst nerför trappan eller kasta en badboll mellan sig utan att den nuddar golvet och försöka slå rekord.

- Som att bada bastu, kyla av sig med snö för att sedan rusa in i bastun igen och sedan dricka apelsinläsk eller milkshake efteråt. För att man alltid gjort så. För att det sitter i väggarna och i generna och i traditionens makt.

- Som att rusa ut till Stor-stenen och bestiga den, oavsett om den är täckt av meterhög snö eller ligger inbäddad i rallarrosornas mjuka famn. Till Stor-stenen har barnen på gården i många generationer sprungit eller skickats för att göra sig av med sin överskottsenergi genom att klättra, hoppa, leka eller skrika. Stor-stenen ligger där den alltid legat tyst, vänlig och inbjudande, en tålmodig vän som hälsar de återvändande barnen välkomna tillbaka till traditionens trygghet.

I Orjasjärvi gör vi som vi alltid gjort. Det är en del av magin som bidrar till att minnena glimmar och glittrar som tomtebloss i sinnet under alla de månader, veckor och dagar som vi befinner oss hundrasextio mil därifrån och handskas med det vanliga livets alla stressiga skiftningar och tvära kast. Kanske äger traditionernas kraft hemligheten som kan stoppa tiden? Jag tror det, åtminstone lite.  För nog är det så att sekunderna förrinner lite långsammare här i norr än hemma. Och eftersom de flesta ögonblick här är mer eller mindre förutsägbara så har de en tydlig koppling till både historien och framtiden. Genom upprepandets starka besvärjelse behålls kontakten med det förgångna stadig och stark samtidigt som löftet om framtida dagar lika fina som den här lyser som en fyrbåk i mörkret. Så här har vi alltid njutit av livet. Så här ska vi alltid fortsätta att njuta, om än i små klunkar och med långa mellanrum, som bidrar till smaken med längtans utsökta krydda. Vissheten om återkomsten gör hemvägen mindre melankolisk - när Luleå passerats börjar denna vistelse sjunka in i historien, vid Örnsköldsvik sammanfattas dagarna och fram träder skimret så sakteliga och någonstans i höjd med Gävle kan man ju redan börja längta lite smått efter nästa resa...