Jungfruns flykt från borgen i Ljungarum

För ett tag sedan berättade jag om orostiderna när Skåne blev svenskt och om den händelse som ledde till att vi Sösdalabor fortfarande efter nästan fyrahundra år minns snapphanen Nisse, vars blodiga död fick ge namn åt Rönissasjön (Läs här om du vill!). Dagens lektion i lokalhistoria ska röra sig i samma tid och fortsätta spinna på temat snapphanar, men från ett annat perspektiv. I dag handlar det om Ljungarum, denna speciella och spännande plats med stupande branter ner mot Store Mosse, med tysta och kalla bautastenar som pekar mot skyn som bevis på att förfäder och förmödrar bott här åtminstone sedan järnåldern och med bokskogar bemängda med enorma flyttblock som skänker fantasin och folktron fritt spelrum. I Ljungarum, uppe på högplatån fastän nära kanten till branten ner mot den nutida våtmark som fordom var en stor sjö, låg fram till slutet av 1600-talet en borg. I borgen, som bestod av ett tvåvåningshus med halmtak och diverse uthus för gårdens folk och fä, styrde en jungfru vid namn Else Clausdotter Mund. Redan under Skånska krigets tid, på 1670-talet då vår berättelse utspelar sig, hade borgen legat stadigt på sin höjd så länge att ingen längre kunde dra sig till minnes när den skulle ha kommit till, utan talade om den som urgammal. Else Clausdotter Mund hade således i sin hand ett riktigt gammalt adelssäte med rätt att råda över stora arealer mark och många undersåtar. Både skog, bete, åkermark, fiskedammar och kvarnbäckar hörde till gården, liksom ett antal frälsehemman och gatehus där folket var beroende av sin husbonde där uppe på borgen.

Uppe på kullen, kringgärdad av en trädgård, låg alltså jungfru Elses hem och borg. Här levde hon ett för en kvinna på den tiden ovanligt liv - hon höll nämligen själv i tyglarna, utan att ha gett någon man sin myndighet och sitt självbestämmande till skänks som morgongåva. Dock fanns det bland tjänarna en man som stod henne närmare än de andra. Det blev således till honom hon vände sig för att få stöd och hjälp när Skånska krigets bieffekter i form av plundrande och fridstörande snapphaneband härjade i trakterna och våldgästade och brände hus och gårdar. Elses gård drabbades flera gånger av detta gissel och liksom brukligt var i orostider gjorde hon sig tillsammans med sin trotjänare redo att fly. De hade packat hennes smycken och andra värdesaker i väskor och den natt då snapphanarna lyckades ta sig ända fram till borgen och satte dess halmtak i brand, lämnade de båda, hon och han tillsammans, hemligt och snabbt gården bakom sig och flydde från högslätten och stranden upp mot hennes steniga lövskogar. När de springande nådde krönet på åshöjden föreställer jag mig att de vände sig om och såg tillbaka. Såg sitt gamla liv, sitt hem, sin trygghet och sin försörjning bokstavligt talat gå upp i rök. Det flammande eldskenet från den övertända borgen måste ha lyst som en fyrbåk, synlig på mils avstånd söderut, där Linderödsåsens inbyggare säkert såg det, undrade och förskräcktes.

I den nattmörka skogen stod nu jungfru Else och hennes vän och fruktade för sina liv. De hade kommit levande ut och bort från det brinnande inferno som deras hem förvandlats till, men vem visste om snapphanarna hade sett dem fly och tänkte komma efter dem? De var tvungna att fortsätta djupare in i skogen för att gömma sig i något av dess välkomnande och mörka gömställen. För sådana fanns det gott om. Else kände sin skog och visste vart hon skulle söka sig för att tryggt kunna hämta andan. En kilometer norrut fanns ett högt flyttblock med en meterbred spricka tvärs igenom, som erbjöd ett gott skydd för den som tillfälligtvis behövde gömma sig och kanske också försvara sig. Ditåt skyndade de genom dunklet mellan träden. Den klippa som ännu idag, nästan fyra hundra år senare, lånar jungfruns namn, erbjöd henne och hennes tjänare denna natt överlevnad och beskärm när snapphanarna en stund senare kom jagande efter dem i mörkret. Medan tunga stövlars trampande strök förbi på stigen tätt intill klippan, stod jungfrun och hennes vän andlösa och andtrutna inne i stenens skyddande mörker och tryckte sig tyst mot varandras värme och mot bergväggarnas kyla. Men även om Jungfruhallen erbjöd dem nattly och tillfällig överlevnad, kunde de inte stanna där för gott. Daggfukten droppade längs de skrovliga, flera meter höga, horisontella väggarna och skrevans golv var stenigt och ojämnt, fyllt av vassa bitar av klippan som fallit ner i den urtid då den rämnade. När gryningen kom var de tvungna att vandra vidare för att söka sig en plats där de kunde skapa ett mer permanent boende.

De fann sin trygga plats på en torr kulle en bit neråt i en dal som genomskars av en porlande bäck; ett glatt och porlande litet vattendrag som lekte sig fram mellan stenarna och som plötsligt ökade farten för att i vita kaskader kasta sig utför ett stup så att ett vattenfall föddes, igen och igen - på nytt i varje sekund. 

Jungfrufallet har liksom Jungfruhallen tagit till sitt livsverk att genom sitt namn påminna om att Else även varit här. Någonstans i närheten bosatte hon sig nämligen i en liten jordkula som hon tillsammans med sin betjänt grävde ut, stensatte och försåg med ett skyddande tak. Ytterligare en grottliknande koja byggdes som hem åt honom och en tredje som visthusbod. Strax nedanom denna nya boplats, i backsluttningen, fanns det tre kallkällor, ett måste då bäcken framåt sommaren skulle sina, då som nu. Här levde nu den forna borgfröken och hennes trotjänare sitt ensamma och strävsamma skogsliv. Borgen på kullen hade brunnit ner, så dit kunde de inte återvända. Nu gällde det att de båda höll ihop och hjälptes åt. De känslor och det förtroende som fått henne att ta med sig just honom på sin flykt och som förmått honom att följa henne från den brinnande borgen - var de starka nog för att bära upp de utmaningar som de båda nu stod inför? Det liv som bjöds dem i skogsbygden på Nävlingeåsen under 1600-talets kyliga tidevarv var säkerligen både fattigt och hårt. De blev tvungna att kämpa för sin överlevnad i jakten på förnödenheter. De rikedomar som fanns undangömda längst in i den ena av jordkulorna hade de ingen praktisk nytta av i denna nya vardag. Och ändå så fanns de ju där, guldet och pengarna, de låg där och glänste och växte i mannens medvetande. Rätt använda kunde de ju bli biljetten till en ny tillvaro för honom, funderade han. En bättre sådan, långt ifrån skogar, vattenfall, fattigdom och hårt arbete... Han tjusades av de nyväckta framtidsplanerna och började dagdrömma om vad han som rik och oberoende skulle kunna uträtta om han bara kunde komma över rikedomarna och med hjälp av dem starta om på nytt i någon stad där ingen kände hans namn och ansikte.

De mörka och förrädiska tankar som doldes i tjänarens sinne ökade i omfång i takt med att vädret blev sämre och vintern närmade sig. Inför den prövning som kylan och matbristen utgjorde fann han sig en dag övertygad om att han inte hade något val om han ville ha sitt liv tillbaka. Han dödade helt utan samvete den dam han lovat att hjälpa och beskydda, lämnade henne sedan i skogen, tog hennes tillhörigheter och gav sig av som en tjuv och mördare för att börja sitt nya liv. Så tragiskt slutar sagan om Ljungarums jungfru.

Ljungarum med sin Jungfruhall och sitt Jungfrufall tillhör mina favoritplatser här i trakten. Det vilar något magiskt och mystiskt över bäckravinen och kontrasten mellan bokarnas skira grönska och de stora flyttblock som tunga och kalla vilar utspridda på sluttningar och krön är slående och tilltalande. I synnerhet lockar ett besök i vitsippornas, den nyutslagna lövskogens och framtidslöftenas ljus tid och jag och min ursprungsfamilj har sedan minst 30 år åkt dit varje vår. I mitt tycke börjar man bäst sin vandring i jungfruns spår vid platsen för den gamla borgen, nämligen Ljungstorp (även kallat Jonstorp och Sjöabacken i äldre källor). Därifrån leder en grusväg uppåt längs de vidunderligt sköna åssluttningarna, mellan stenbumlingar och grå bokstammar och bjuder på en slående utsikt söderut, över blånande åsryggar i fjärran. Efter en kilometer delar sig vägen och det mindre hjulspåret åt vänster vindlar sig mot Jungfruhallens tysta majestätiska stenstod. Den modige klättrar upp på klippans topp, medan jag nöjer mig med att ta mig fram genom rämnan mellan de båda stenhalvorna. Det är skuggigt och fuktigt och bergväggarnas verkar pressa sig mot varandra och det är skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Från Jungfruhallen leder en gammal stig ner mot bäcken. Vattendraget passeras enkelt på klivstenar och på andra sidan fortsätter leden sin ringlande färd mot vattenfallet. Var platsen med de tre jordhålorna och källorna finns har jag hittills inte lyckats lista ut. När Nils Månsson skrev sin "Norra Mellby Sockenbok" 1956 var både källsprång och rester av de stensatta hyddorna tydligt synliga, men sentida skogsbruk och naturens egen vilja att ta tillbaka det som en gång störts av människohand har förändrat detta och dolt spåren av den tragiska händelsen. 

Om du vill besöka platsen rekommenderar jag att du tar dig första biten med bil eller cykel. Det går att parkera antingen i närheten av borgen eller vid en liten skogsväg mellan Adseke och Bodarp, på väg mot Nävlinge. Från båda platser leder skogsvägar eller stigar fram till målet.

Hitta hit med hjälp denna karta från appen Lokalsinne: Den nordligaste punkten är en liten skogsväg vid vilken du kan parkera om du vill ha så nära som möjligt till fallet. Följ stigen rakt in i skogen från vägen så når du Jungfrufallet (den närmsta punkten) på mindre än tio minuter. En bit nordost om fallet ligger Jungfruhallen. För att komma hit följer du bäcken uppströms, kliver över den där skogen övergår i ett kalhygge och följer sedan stigen i hyggeskanten uppåt tills du ser det stora flyttblocket. Den sydligaste punkten är platsen för borgen och här brukar jag börja vandringen i Jungfruns fotspår och följa den med rött markerade vägen. 

Källor: Norra Mellby Sockenbok av Nils Månsson (1956) samt den skylt som finns uppsatt invid Jungfrufallet. 

Snapphanen Nisse - Sösdalas egen frihetskämpe

Efter flera års uppehåll på skrivarfronten tror jag att det nu är dags igen att försöka åstadkomma någonting som kanske kan bli till gagn - eller åtminstone till glädje - för någon mer än mig själv. Den inspiration som får mig att tvinga min ovana skrivarhjärna att samarbeta med fingrarna kommer sig av att jag i vintras träffade en ung vän, uppvuxen i Sösdala men som vuxen utflyttad till Munkfors i Värmland. Och detta kan Munkforsborna glädja sig åt - Alma har där nä
mligen varit delaktig i ett spännande projekt som syftar till att på spännande och innovativa sätt tillgängliggöra lokalhistoria för alla åldrar. Projektets arbete med att låta ungdomar bekanta sig med traktens berättelser via digitala medier har nyligen tilldelats Värmlands Folkrörelsestipendium - ett mycket gott val av stipendiat, anser jag.

Med denna folkbildande insats i tankarna har jag nu återupptagit min egen lilla mission kring det kulturella och historiska arvet - att sätta på pränt och sprida de gamla sägnerna om min hembygd som jag vuxit upp med och som jag önskar ska leva vidare i kommande generationers medvetande som en del av vår identitet och känsla av tillhörighet. Jag har tidigare återberättat den gamla sägnen om den lame och tjuvarna i Norra Mellby kyrka (om du vill ta del av den finns den här), en spännande historia som farmor berättade för mig under en av barndomens julaftnar, i huset som låg strax nedanför kyrkans kulle. Den berättelse du nu ska få ta del av utspelar sig geografiskt sett en halvmil längre åt sydväst och tidsmässigt sett sisådär trehundrafemtio år från nu. Men i min egen livshistoria kom den mig till del när jag var i tioårsåldern och det var min scoutledare Thomas som förmedlade den. Där och då, i ett vindskydd invid en eld i den höstmörka kvällsskogen, tedde sig det förflutna som oerhört spöklikt och läskigt och framför allt kröp sig en känsla av närhet inpå. Som om platsen där det hände ännu minns, som om stenarna och de halvsekelgamla ekarna som i sin ungdom såg det ännu bär på vittnesbörd om snapphanetidens upproriska kamp för identitet och tillhörighet. 

För så här var det nämligen, att för snart 370 år sedan, vid freden i Roskilde 1658, utgick ett påbud om att Skåne inte längre skulle tillhöra fäderneslandet Danmark, utan i stället lyda under den ständige rivalen Sverige. För skåningarna gällde nu att lära sig ett nytt språk och att anpassa sig till nya lagar. Det var inte så lätt för alla och för de som hade det svårast att på svenskt sätt tigande knyta näven i fickan fanns ibland bara utvägen att slå sig ihop med de gerillaliknande grupper av män som levde som fredlösa ute i skogarna och stöttade de danska militära förbanden, de män som kallades snapphanar. Dessa skogens kämpar var fruktade av svenskarna; de kände trakterna, visste vilka vägar som var säkrast att färdas på och vilka platser man borde undvika och de utnyttjade friskt sina kunskaper i kampen för Danmark. De svenska soldaterna var därför både rädda för snapphanarna och samtidigt mycket sugna på att undanröja det hot de utgjorde när möjlighet gavs. Den person som den här berättelsen kretsar kring var en torpare som hette Nisse. Han bodde i en ett litet hus i skogen – kanske var det rentav på Skoghus? – och han var en danskarnas förkämpe. En sen och mörk höstkväll hade han besökt sina vänner i ett snapphaneläger och när han var på väg hemåt genom den tysta skogen blev han upphunnen av två svenska soldater till häst. När han hörde hovslagens trampande bakom sig på stigen blev han först inte särskilt orolig, fastän han insåg att ryttarna sannolikt inte ville hans bästa. Han visste att träden och stenarna var hans vänner och att de var redo att gömma honom i sina mörka skuggors djup närhelst han valde att kliva av från vägen. Men när soldaternas hästar närmade sig bakifrån upptäckte Nisse till sin fasa att himlen ljusnade – månen var på väg upp över trädtopparna. Snart skulle dess runda, gula ansikte sända sina strålar ner på stigen där han nu skyndade på sina steg för att inte bli sedd. Han hoppades att nå fram till vägskälet innan hästarna var i kapp honom – där kunde han förhoppningsvis smita undan och bli kvitt förföljarna. Men lyckan skulle inte stå Nisse bi den här natten – snart var det tidigare så svarta kvällsmörkret förvandlat till ett fullmånelandskap i silver med skärande skarpa skuggor som avslöjade varje rörelse. I det obarmhärtiga ljuset blev Nisse ett lätt blickfång för de båda svenska soldaterna, som sporrande sina hästar tog upp jakten på honom. Nisse sprang genom skogen. Han rusade som han aldrig gjort förr i livet. Fortfarande hade han ett trumfkort på hand – sin lokalkännedom. Han visste att han befann sig i närheten av den lilla Iglasjön och han visste hur han skulle hitta ner till bryggan, bryggan där det alltid låg en liten roddbåt förtöjd. Nu sprang han för sitt liv och flämtande såg han hur träden glesnade framför honom och hur vattnet speglade månljuset. Till sin lycka såg han också hur höstens kyla drivit dimma upp från den stilla ytan. Han ökade farten. Några steg till, ut på bryggan, ner i ekan och sedan ut på vattnet, in bland dimslöjorna, så skulle han vara i säkerhet. Bakom honom ekade hovslagen från förföljarnas hästar, de dånade i takt med hans eget skrämda hjärta.

När de båda ryttarna nådde fram till strandkanten insåg de genast att de tappat bort sitt villebråd. Vattnet under bryggan hävde sig och månstrålarna bröts av små vågor som krusade vattenytan. Ute på sjön syntes inget mer än den täta dimman, men plasket från årtag hördes tydligt. En av soldaterna höjde då sitt gevär och slängde iväg ett par skott på måfå ut över vattnet.

Nästa morgon insåg Nisses anförvanter att han inte kommit hem. Efter att de besökt hans vänner i snapphanelägret och fått veta att han lämnat dem före midnatt började de leta. Snart hittade de spåren av de tunga hästarnas hovar längs den slingrande skogsstigen och insåg vad som troligen inträffat. De följde spåren mellan träden, ner mot sjön. Framme vid sjön möttes de av en syn som de aldrig skulle glömma – och som människorna i trakten i sina folkminnen aldrig heller ska glömma, inte ens 370 år senare. Ute på den stilla sjön guppade ekan i gryningsljuset. Den var tom. Men vattnet i sjön var alldeles rött, rött av Nisses blod. Efter denna händelse kom sjön inte längre att kallas sitt gamla namn, utan fick ett nytt namn som påminde om det hemska som den blivit vittne till och än i dag heter den Rönissasjön.

Detta var berättelsen så som jag fick den berättad för mig, där invid elden på Skoghus, en sen hajkkväll, som upptakt till den spårning vi strax skulle ge oss ut på. Som förstärkning av känslan att det förflutnas förmåga att tränga sig nära inpå, avslutade Thomas med att förkunna att samma måne som kastade sitt silverskimmer över oss där vid hajkelden också hade lyst på samma sätt den där ödesdigra natten för längesedan, då Nisse mötte sitt öde. Fortfarande kunde - och kan - man, om man vågar sig fram till Rönissasjöns strand just en fullmånenatt få se en liten mörk båt guppa på vattenspegeln, som så klart inte bara skimrar av månsilver, utan också reflekterar det blod som spilldes i kampen mot den svenska övermakten.

Till helgen är det åter dags för scouthajk. Vilken gång i ordningen den tecknar för mig har jag ingen aning om, men jag vet hur en bra spökhistoria ska berättas och vilka knep som behövs för att den med sitt kyliga grepp ska krypa nära, så nära, inpå den som strax ska ut och gå i en nattlig skog. Denna berättandets konst är jag glad och stolt att få bära med mig och föra vidare till kommande generationers scouter. Jag hoppas att de, precis som jag, kommer att minnas berättelsen om snapphanen Nisse även när mer än trettio år har gått sedan jag berättade den för dem och jag blir glad om de håller folkminnet levande, även om Rönissasjön numera har dikats ut och förlorat sin vattenspegel och varken kan spegla månsken eller minnet av upprorets blodsoffer.

(Och till dig som läser - ett tips! Om du någon gång ger dig på att återberätta den här historien i syfte att sända spänningens rysningar genom den som strax vill utmana sina rädslor i en vandring i skogen i gränslandet mellan Häglinge och Mellby socknar, byt då ut månskenet mot just det väder som råder för tillfället. Likheten skapar en suggestiv närhet till det förflutna och berättelsen blir lika bra med en fond av småregn som med dimma och fullmåne. Tro mig, jag har testat den i snart sagt alla väder!)

Hitta hit: Rönissasjön ligger här, några kilometer sydost om Sösdala. Lättast är att parkera vid Skoghus, gå en liten bit tillbaka längs vägen man kom ifrån och sedan svänga vänster. I närheten av den numera utdikade sjön finns ett gravröse med en hällkista från stenåldern (märkt med ett fornlämnings-R på kartan). Passa också gärna på att ta dig upp på Lönnebjär, traktens högsta berg som på 145 meters höjd bjuder på en milsvid utsikt. Dess historia som vulkan syns tydligt i alla kantiga, svarta basaltkupper som finns utströdda på sluttningarna.

Kartan är hämtad från appen Lokalsinne.

En hälsning genom sekler

Från det att vi för första gången steg över missionshuset Minnets tröskel försommaren 2007 så visste jag. Från någonstans djupt i husets hjärta till någonstans långt inne i mitt undermedvetna gick en ström av klar visshet: Det här huset gömmer en hemlighet. Någonstans vilar och väntar en hälsning från förr och jag kommer inte att ge mig förrän vi har hittat den. Jag tror att nästan alla någon gång har drömt, i sovande eller vaket tillstånd, om hemliga rum, lönnfack och gömställen. Det är då oftast inte själva fyndet i gömslet som är det primära, utan den spännande jakten. Det är mysteriet som lockar och hemlighetens dolska själ som drar. Risken finns därmed alltid för en känsla av antiklimax - när (eller om) man lyckas hitta sitt lönnrum och avslöja dess hemlighet, visar sig i efterhand vägen vara mer spännande än målet och vissheten tyngre att bära än nyfikenheten.

Med denna filosofi i bakfickan har det aktiva sökandet efter husets hemlighet genom åren inte haft högsta prioritet. Skatten har funnits där, bidat sin tid och då och då berört mitt medvetande med sin existens. Vi har närmat oss varandra utan brådska. När taket byttes 2010 hittades något som skulle kunna vara Hemligheten. På en planka under tjärpappen fanns ett datum och ett årtal - 10 juli 1910 - skrivet med blyerts. Bara det. Var det inte mer än så vi sökt efter? Att Husets Hemlighet utgjordes av just en hälsning från det förgångna var i sig snarare en bekräftelse än en besvikelse, men torftigheten i det hela i kombination med placeringen under tjärpappen där ingen kunde se den utan att komma uppifrån och först ta bort taket - nja, det kändes inte tillräckligt, liksom. Vi fortsatte att vänta, skatten och jag.

Vid midsommar 2014 påbörjade vi vårt hittills största projekt i huset - att förvandla kallvinden till en fungerande ovanvåning med sovrum, badrum och garderober. När Bosse och hans bror Ola rev ner gammalt byggmaterial för att isolera och rikta upp väggar och golv var jag ofta uppe och tittade, snokade och förmanade. Jag kände väl att det närmade sig. Och så en dag hade huset väntat länge nog. Det var dags för en hälsning från det förgångna att nå fram. I hundrafyra år hade den legat och väntat, väntat på oss, gömd och glömd, vilande på det som är lilla salens tak.

På Facebook skrev jag den 26 oktober 2014: Den fanns! Den fanns verkligen! Den låg där och väntade sedan 104 år, som jag visste att den skulle göra, hälsningen från de som byggde missionshuset Minnet i Bjärröd år 1910... Och Bosse hittade den under golvplankor och isolering på ovanvåningen. (...) Tänk att man kan bli så exalterad över att ett meddelande från okända människor i en annan tid nått fram efter drygt ett sekel!

Ja, det är så att jag fortfarande ryser åt känslan. Tänk att någon lade tid på att skriva och gömma ett meddelande till okända människor som kanske någon gång i en framtid, som de inte kunde veta någonting om, skulle finna den. Och tänk att vi hittade den, mot alla odds. För inte var det självklart att Bosse skulle sticka ner handen under isoleringen just där; det finns många, många ställen i golvet som inte undersöktes, men som troligen inte heller gömde på hundraåriga hemligheter (om inte byggherrarna var antingen mycket skojfriska eller extremt noggranna, vill säga. Det sistnämnda är dock inte troligt om man utgår från vinklarnas förhållande till varandra i husets konstruktion...) Bosse stack ner handen under isoleringen just där för att... för att ...vaddå? Det var inte av någon förnuftig anledning alls, utan enbart på grund av ett plötsligt infall, en känsla av han borde kolla vad som fanns därunder.  Han trevade runt, kände en brädstump som låg lös - och jag fick min skatt. Var det slumpen eller var skriften menad för just våra ögon? Har "brevet" legat och väntat på samma plats sedan det skrevs eller har det skådats av andra ögon än våra och kanske rentav flyttats av andra händer någon gång under 1900-talet? Sådana frågor ges aldrig några svar, men jag är aldrig särskilt böjd att tro på en slumpartad verklighet där ingenting hänger ihop. Och jag visste ju redan från vår första dag i huset att vi skulle hitta något. Det var dags, helt enkelt. Ett sekel hade gått och kanske är det ungefär den tidsrymd som krävs för att några relativt oansenliga rader med ett ganska magert innehåll ändå ska lysa och skimra exotiskt och fantasieggande.

Efter en stunds intensivt arbete med papper och penna lyckades jag dechiffrera meddelandet. Kanske har du redan försökt tyda ut det? I så fall vet du att det till en början är både enkelt och tämligen ointressant. "Detta hus är byggt år 1910. Olof Nilsson Furuboda och Anders Göransson Åsum voro mästare för arbetet, murarna voro O Lövgren N Andersson A Pålsson." Så långt var du med, eller hur? Denna typ av information är väl ungefär vad man väntar sig att hitta på en hälsning av det här slaget och texten är dessutom relativt lättläst och logiskt placerad.

Därefter blir det svårare och också mer överraskande. Brädbiten tar slut och skribenten har fått ta till sin uppfinningsrikedom för att utnyttja de små ytor i hörnen som fortfarande är tomma. För det är något mer han vill ha sagt, han som vi inte vet namnet på men som lade tid på att skriva till oss för 107 år sedan. Kanske var det så att just dessa sista ord inte var tänkta från början utan kom dit på uppmaning av någon av hans kompisar som tyckte att det kunde vara intressant för oss efterkommande att få en annan bild än den självklara. Man kan misstänka att någon i gänget var lite av antingen en rebell eller lustigkurre. I vart fall så var han ingen hycklare, men kanske en lite obekväm sanningssägare. Vad står det då i det mystiska tillägget? Jag såg orden innan jag såg meningen. Som svensklärare har jag genom åren fått en viss träning i att tyda kråkfötter och hitta budskap i mönster som ibland inte uppvisar den minsta likhet med de symboler som bildar vårt alfabet, så visst såg jag orden, även om jag hade svårt urskilja deras ordning (de är placerade längs två kanter, i ett hörn och slutligen nästan mitt i texten) och ännu svårare att tro att de faktiskt bildade den mening som jag till sist inte kunde blunda för. Jag skrattade högt när jag insåg att det som står är: "den 28 september hade vi gille i Kråsjö där söps vildt".

Ja, här byggdes alltså ett missionshus av människor som i sann dåtida frikyrkoanda självklart avstod alkoholens berusning. Missionshuset Minnet uppfördes i en by där bönderna tidigare gjort ett aktivt och ansvarsfullt ställningstagande mot superiet i och med uppförandet av en stärkelsefabrik som ett alternativ till de brännerier som omvandlade de flesta av traktens potatisåkrars skörd till rus, fattigdom, misshandel och misär. (Läs gärna mer om Bjärröds och stärkelsefabrikens historia här om du är intresserad.) Trots detta hölls alltså ett supargille i grannbyn Kroksjö när missionshuset stod klart och där sparades det tydligen inte på brännvinet. Troligen (och förhoppningsvis) hade de inblandade en lyckad kväll och detta ville alltså någon att vi skulle veta. Gissningsvis var kanske plankbitshälsningen lite hemlig, tänker jag... Och desto mer värdefull blir hälsningen - det är mer än en husets hemlighet; det är någons egen lilla hemlighet som gömts, inte bara för att gäcka oss framtida levande utan också för att de som kanske inte hade uppskattat blinkningen inte skulle känna till dess existens.

Alla historiska artefakter väger tyngre än sin egen vikt; de bär också på ett ansvar, ett krav på upphittaren - hur ska man bäst förvalta det historiska budskapet? Vi funderade i nästan ett år, medan plankbiten bodde i kyrksalen. När ovanvåningen började närma sig sitt färdigställande och väggarna hade reglats upp och skulle få sin slutliga form medelst spånskivor hade vi äntligen bestämt oss. Brädan med hälsningen skulle gömmas igen, men inte ensam. Vi skapade en tidskapsel från vår vardag år 2015, en plåtlåda innehållande foton av huset och familjen, ett långt brev om vårt liv i Bjärröd och Sverige i dag, information om allt från vem som är statsminister till hur mycket en liter mjölk kostar, några sedlar och mynt, ett betalkort, en Ikea-katalog, en dagstidning och lite annat smått och gott som jag knappt minns nu två år senare.

På Facebook skrev jag: Idag, den förste november 2015, förseglade vi lönnrummet på Minnets ovanvåning. I det smala utrymmet ligger nu plankan med byggherrarnas hälsning från 1910 tillsammans med vår tidskapsel och väntar på att en gång i framtiden förhoppningsvis få glädja den som hittar dem.

Vi valde att följa "di gamles" exempel. Brädan är dokumenterad och återförd till det Minnets dunkel som bygger en del av mystiken kring ett gammalt hus och dess historia. Inne i ett litet lönnrum i en vägg bidar de sin tid, hälsningarna från 1910 och 2015. Vi gjorde som andra före oss och satsade tid på något som vi själva troligen aldrig får skörda frukterna av, men vår förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan glädja den som hittar vår tidskapsel - och vi håller tummarna för att det sker i samband med en renovering om sisådär hundra år, en ombyggnad som förhoppningsvis kommer att ge huset ytterligare ett sekel av liv och glädje!

En stubbe med rötter till vår historia

När jag var liten fanns på paradplats i min hemby Sösdala en åttkantig byggnad av gråsten, "Stubben" kallad. Den utgjordes av de taktäckta grundmurarna till den väderkvarn som en gång i samhällets barndom stod på kullen strax väster om torget. Kvarnen byggdes någon gång under 1860-talet och måste ha utgjort ett väl synligt landmärke i det unga stationssamhällets siluett. Byggherren var August Lindgren på Björkeberga-gården, bror till Axel Lindgren på Fredriksberg, som ett par år senare uppförde en liknande väderkvarn på sina ägor, alldeles intill den tidens landsväg mellan Sösdala och Häglinge.

Ingen av de båda brödrakvarnarna blev särskilt gamla. Sösdala-kvarnen brann ner en höstkväll i början av 1880-talet och det sägs att skenet från elden var så starkt att det lyste upp hela nejden i en radie av nära nog en halvmil. På Maglö gård, fyra kilometer västerut, kunde man trots att höstkvällen var mörk sitta ute på gårdsplanen och utan svårighet läsa tidningen i ljuset från eldsvådan. Inte bara själva kvarnen blev lågornas rov den där natten; dåvarande ägaren nämndeman Sven Trulsson i Tågarp förlorade även ett stort parti råg som förvarades innanför kvarnens väggar och dessutom en ansenlig summa pengar, då kvarnen vid tiden för branden inte var försäkrad. Trulsson hade nämligen bytt försäkringsbolag och den nya försäkringen hade ännu inte hunnit träda i kraft trots att den gamla slutat gälla.

Grundmurarna till den gamla kvarnen kom att stå kvar på platsen i runt hundra år och kröntes så småningom med ett tak. Jag minns från min barndom kullen med den fantasieggande murade byggnaden, som jag då uppfattade som ett torn eller en borg. Den revs för att ge plats åt lägenhetsbebyggelse i mitten av 1980-talet och jag kan inte annat än tycka att det var synd. Stubben skänkte åt byn, som i övrigt lider viss brist på historiska minnesmärken, en liten fläkt av historia och mystik, en hälsning från dåtiden och ett vittnesbörd om den optimism och framtidstro som präglade
det nya samhället som var ett barn av järnvägen. Dessutom var dess murar vackra att vila ögonen på, vilket verkligen inte är att förakta i en stadsbild, i synnerhet inte när byn i fråga kan tyckas lida en viss brist även härvidlag.

Att optimism var en egenskap som kännetecknade initiativtagaren till bygget av en väderkvarn mitt i de mellanskånska skogarna, blev patron Lindgren på Fredriksberg så småningom varse. I trakten fanns det gott om bäckar och ännu fler vattenkvarnar, vilkas drift var säkrare och mer förutsägbar än den oberäkneliga vinden. Till vattenkvarnarnas fördelar räknas också möjligheten att med hjälp av dämmen kunna lagra vatten och därmed påverka möjligheten till att kunna mala. Nära nog varenda bondby hade sin egen kvarn för traktens mäld och väderkvarnen på Fredriksberg kom inte i någon större utsträckning att förändra böndernas hantering av säden, trots att den låg bra till med sitt läge intill landsvägen. För att locka mer folk till sin vindmölla planerade Lindgren att bygga en väg till de närbelägna byarna Tågarp, Skea och Adseke. Dock fanns det tydligen en gräns för hur länge optimismen kunde leva och någon gång 1894-1895 monterades Fredriksbergskvarnen ner, såldes och transporterades till Sösdala station för vidare färd söderut på den järnväg som tjugofem år tidigare var den förutsättning som låg till grund för dess tillblivelse.

Ruinens gråstensmurar kröner ännu backen mellan den gamla och den nuvarande vägen. Den här stenfoten har inte raserats av mänsklig hand, utan endast frätts av tidens tand. Formationen är dock tydlig nog för att ge en bild av kvarnens konstruktion. Trappan finns kvar och visar var den forna ingången funnits och murkonstruktionen med en "gata" tvärs igenom ger vid handen att bönderna kunde köra in under kvarnen för att lasta och lossa genom en lucka i taket.

Alldeles intill kvarnen, bara tvärsöver vägen, ligger det lilla Mölletorpet ännu kvar. Här bodde, får man anta, möllaren som skötte kvarnen. I dag är den lilla röda stugan fritidsboende, men nog ser hon ut att fortfarande vaka över sin döde vän uppe på kullen?

Kanhända finns också kvarntomten fortfarande kvar i den gamla ruinen. I alla fall finns här en tomtegång  där en lagom liten varelse kan söka skydd undan regn och blåst i tunneln som löper under ruinens ena halva, från mittgången där ekipagen körde in och ut till kvarnfundamentets yttervägg. När jag var liten kröp jag en gång genom dess hemlighetsfulla mörker och minns det inte alls som något skrämmande eller klaustrofobiskt. Då stod granarna mörka och majestätiska runt stenformationen och deras hägn gav platsen en touch av mystik. När jag i duggregn och snålblåst besöker kvarnen i mars 2017 är intrycket ett annat. På den kalhuggna kullen är ruinen naken; dysterhet bor i de döda granruskorna som gör vad de kan för att snärja vandrarens fötter. Och vandraren, som vid tillfället bär en snorig och febrig tvååring i famnen, gör sig inte ens besväret att leta upp tomtens gång eller det som finns kvar av den.

Skövlingen av skogen på det där moderna sättet som gör skäl för sitt namn på det att inget levande med större omkrets än fem centimeter lämnas levande kvar liknar skövlingen av de historiska miljöerna och tar nästan lika effektivt bort upptäckarlusten och nyfikenheten på dåtiden. Återstår gör påminnelsen om alltings förgänglighet. Memento mori.

En julsaga

Juldagen 2016. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska er en fortsatt god julhelg genom att låta er följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en paranöt med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Tankar från en lantlig kyrkogård

På måndagar är Bosse föräldraledig och det är då jag passar på. Först och främst passar jag på att jobba - att börja så tidigt som möjligt och ofta stanna kvar efter att alla andra gått hem. På så vis kan jag göra undan någon av de förtroendetimmar som en lärare ska göra utöver sin arbetsplatsförlagda tid varje vecka. Förtroendetid på jobbet är både mycket trevligare och mer effektivt än förtroendetid hemma sent på kvällarna då barnen (i bästa fall) somnat eller på helgerna när alla andra är lediga. Dessutom passar jag på att uträtta sådant på måndagseftermiddagarna som jag aldrig kan göra på vägen hem de andra dagarna när jag skyndar för att hämta hos dagmamma och på fritids. Oftast rör det sig om sådant som att uträtta något ärende inne i stan eller storhandla. Någon gång ibland händer det dock att jag också passar på att stjäla en stund från mitt liv som mamma och gör sådant som bara Sara gillar att göra - ensam.

Som att vandra runt på en kyrkogård en stund. Norra Mellby är den enda kyrka jag passerar på väg hem och tursamt nog omges den av en av mina tre favoritkyrkogårdar i världen. Här finns så mycket av min historia - runt stenarna, som i olika grad av förvittring stumt vittnar om att här vilar mitt ursprung, dansar mina egna minnen med löven över gräset. Här, i Mellby, lekte jag, mina syskon och kusiner i farmors och farfars vita, snickarglada kråkslott intill prästgården. Här, på kyrkogården, lärde farfar oss att inte springa och hoppa, av respekt för de döda och de sörjande, medan farmor lärde oss att plantera ("Djupare! Mer vatten!") och berättade för oss om människoödena bakom gravvårdarna och monumenten.

Min passion för Norra Mellby kyrkogård baseras inte bara på det faktum att den bokstavligt och bildligt gömmer mina och släktens minnen utan även på de kvaliteter som skiljer ut den ur mängden av kyrkogårdar. Den är vacker - så vacker med sin kuperade terräng, sina ädellövträd, sin ovanliga minneslund och sin omgivning av gammal bybebyggelse och fäladsmark att den listats som en av de vackraste i vårt land. Variationen den bjuder på, både i natur och kultur är ovanlig för en kyrkogård ute på landet. I egenskap av sockenkyrka till stationssamhället Sösdala och patronatskyrka till godset Maglö har Norra Mellby genom åren kommit att famna döda och levande från alla samhällsklasser. Sida vid sida vilar här adel, präster, borgare och bönder, lika inför döden men dock fortfarande underkastade människans vilja att kategorisera utifrån gravvårdarna som i stil och prisklass återspeglar den dödes position i livet.

En sen måndag i september står jag alltså här, uppe på kullen och tittar ut över "min" kyrkogård. Vid horisonten skymtar den skogbeklädda randen av höjderna vid Lunnahöja några kilometer norrut; den plats som man enligt traditionen valde ut att bygga sockenkyrkan på för nästan niohundra år sedan. Dock fanns det tydligen högre krafter som motsatte sig att den urgamla hedniska tingsplatsen skulle helgas åt den nye guden. Det som byggdes upp på dagen raserades på natten och våra förfäder fann sig tvungna att fatta beslut om huruvida man skulle fortsätta bygga i Lunnahöja eller försöka hitta en säkrare plats för sin kyrka. För att få ledning i frågan tog de till en väl beprövad metod. De släppte lös två vita kalvar på kyrktomten i Lunnahöja. Blev de kvar där så skulle också kyrkan byggas där; gick de till en annan plats så skulle detta visa på var dess rätta läge borde vara. Och självfallet gick det så, att de båda vita kalvarna lämnade Lunnahöja för att återfinnas i Norra Mellby, varför kyrkan kom att byggas här istället.

Den vita elvahundratalskyrkan, som fram till år 1917 då tornet byggdes hade en helt annan profil, har sedan 1400-talet flankerats av sin trogne vän klockstapeln. Om den första kyrkklockan finns också en sägen, som börjar när Mellbyborna just hade fått sin klocka upphängd och tagen i bruk. Precis som i resten av landet, fanns det i denna trakt troll och dessa varelser har som bekant svårt att tåla både vita kyrkor och deras klockklang. Trollen i Lundshallen i Vannaröd stod inte ut med ljudet av Mellby-kyrkans klocka och tog sig för att riva ner den från dess stapel och sänka den i en vattenfylld håla som de grävt några hundra meter väster om kyrkan. Där, på botten, kunde Mellbyborna nu skymta sin klocka, men få upp den igen, det rådde de inte med eftersom den var förtrollad och inte kunde bärgas enbart med muskelstyrka. Nu kom man att tänka på de vita kalvarna och deras förmåga att bryta trolldom. Man födde upp fyra vita kalvar, som så småningom skulle få dra upp klockan ur djupet. Dock fick kalvarna inte utfodras på vanligt sätt; för att magin skulle verka fick de endast dricka mjölk, absolut inte vatten. När tiden var inne för kalvarna att okas på för att med gemensamma krafter rädda klockan, såg det först ut att gå vägen. Kalvarna drog och drog och klockan steg uppåt, mot ljuset och de väntande, utsträckta människohänderna. Men plötsligt föll en av kalvarna till marken och de andra förmådde inte att hålla emot, utan kyrkklockan sjönk snabbt tillbaka ner i det mörka djupet. Samtidigt ljöd trollens hånfulla rop: "Där stöp vannkalven!" Det visade sig att man hade fuskat med uppfödningen av kalven; den hade fått vatten att dricka och kunde således inte bidra till att bryta förtrollningen. Klockan som i dag hänger i tornet är alltså en annan klocka, av senare datum. Den ursprungliga ligger fortfarande kvar i sitt hål, sägs det.

Mellan ekekullen och kyrkan sträcker sig en smal ås och på toppen av den är minneslunden belägen. Strax intill ljusbäraren finns två gamla grindstolpar och bortanför dessa löper helt tydligt en gammal väg. Denna är den äldsta sträckningen av den väg som i dag är en riksväg och bär numret 23. Sedan urminnes tider har det funnits en färdväg från Röinge och söderöver och en gång i tiden löpte den alltså här uppe på åskammen. Så småningom flyttades vägen ner väster om kyrkan. I dag löper den vägen genom Norra Mellby, samtidigt som ljudet av 23:an påminner om vår tids brådska och effektivitet - inte kan en väg tillåtas snirkla sig fram och följa naturen och bebyggelsen om det finns ett snabbare, bredare, rakare alternativ.

Jag står en stund vid farfars grav uppe på kullen och tänker på vägar och resor. Han brukade bjuda barn och barnbarn på resor runtom i Sverige och Europa. Vi startade alltid i Mellby, där bruset från vägen lockade när varje förbisusande bils möte med vägbanan blev till ett "Koooom!" när de körde förbi. Kom, kom, kom! Här rinner vägen upp, vill du följa den till okända och spännande platser? Koooom! Fortfarande låter landsvägens ljud likadant i Mellby och för mig knyter det ihop livet på jorden och det som jag hoppas och tror väntar efteråt. Det är ett färdens och resans ljud, en förhoppning och ett löfte om att mer finns att upptäcka, nya platser att utforska.

På andra sidan kyrkogården breder landsbygden ut sig, som en fysisk och sinnlig motpol till vägen. Här betar kossor som de alltid har gjort och de små husen i byn Betlehem intill är små, låga stugor av falurött trä med halmtak. Nästan längst bort mot gärdet finns en låg, fyrkantig sten rest till minnet av min farmors farmors far Per Bengtsson från Vannaröd och hans fru Elise. Efter att hon hade lämnat jordelivet tog det inte lång tid innan också han låg för döden. Hans dotter Maria skötte honom och vakade över honom när han brinnande av feber och av oro yrade och gång på gång ängslades över att han "inte kunde komma ner". Maria undrade förstås vart det var han ville och fick det kusliga svaret "Jag kommer inte ner i graven!" Så småningom segrade sjukdomen över rädslan och Per följde sin hustru över gränsen till de dödas rike. När begravningsföljet kom fram till gravplatsen fann de att jorden från gropen hade rasat ner i hålet igen - Per kunde alltså inte komma ner i graven! Kistan fick ställas ner på marken i väntan på att en vaktmästare tillkallats som kunde skotta undan jorden och öppna graven. När kistan slutligen kommit på plats tyckte prästen att klockringningen som brukade avsluta begravningsakten var onödig och kunde hoppas över, men detta motsatte sig de efterlevande. Självklart skulle Pers avslut ramas in av klockringning när han nu slutligen lyckats komma ner i graven!

Närmast kyrkan finns gravstenar av en helt annan stil. Här är stenarna höga och kolonnlika. Omgärdade av smidda staket och krattade grusgårdar reser de sig stolta och strama i vittnesbörd om att här vilar de som haft en mer framskjuten plats i samhället. Prostar och kyrkoherdar, grevar och baroner, men också barnmorskor och lärare sover den eviga sömnen i ringen närmast helgedomen. Många av stenarna pryds av symboler som representerar den dödes ställning och livsgärning. Den svenska studentsångens fader Otto Lindblads gravsten är så klart en lindstam, krönt av en lundensisk lagerkrans. Den mest talande av alla gravvårdarna tillhör dock den unge montören Anton Emil Andgren som dog 1918, endast 27 år gammal. Han var förlovad och skulle strax därpå gifta sig med Hansa-Maria, men istället för att förbereda hans bröllop fick hans familj ordna med hans begravning. Efter gravsättningen tog den förtvivlade fästmön sin brudslöja och draperade den över stolpen som markerade Antons grav. Som ett minne härav fick hans gravsten huggas just sådan - en kolonn med namn och datum, och överst tronande brudslöjan som berättar om kärleken som följde Anton i graven.

Mellby kyrkogård är ganska stor och har många vinklar och vrår. På en stulen stund på väg hem en måndag hinner jag ingalunda besöka alla gravar som jag har en relation till, men jag är nöjd. De tio minuternas vandring räcker för att hitta lugnet, jämvikten och få en överblick över tiden och perspektivet. Att se ut över sina förfäders gravar och minnas vad de kämpade med och kämpade för och betänka hur förutsättningarna har förändrats och förbättrats gör det lättare att sålla bland de "måsten" som fyller en nutidsmänniskas medvetande. Historia och identitet är viktigt, för både samhället och individen.

Stärkan

I den gamla korsvägen där tre vägar möts stannar jag till i skymningen. Härifrån kan man välja att följa en av de uråldriga lederna till Häglinge i sydväst, till Rickarum i sydost eller till Mellby i nordväst och från dessa små byar, alla i sin tur belägna vid andra vägskäl, vidare bort, iväg, mot känd eller okänd destination... Ut i världen, kanske den säger som alltid trott att världen finns någon annanstans än just där jaget befinner sig, ofta utan att tänka på att vägen hem är densamma som vägen bort och i lika stor utsträckning leder ut i världen, fast från annan startpunkt. Det som är gamla vanliga, vardagliga hemma för mig är längtans mål för den som färdats hit av en anledning och i vilkens ögon Bjärröd får färg och glans av de förhoppningar, minnen eller festliga omständigheter som burit längtan hit.

Den som kommer hit till Bjärröd, inte för att leva vårt vardagsliv utan för att njuta, kanske av Humlalyckans gårdscafé med  förstklassig förtäring för både kropp och själ eller för att återse barndomens land eller för att besöka goda vänner, ser med all sannolikhet vårt vardagslandskap med andra ögon än vi själva. I just den tidigare nämnda korsningen ligger en byggnad som drar blickarna till sig och eggar fantasin. "Stärkan" kallas den av oss som bor här, hundratjugotvå år har den på nacken och vittnar gör den stumt och på samma gång vältaligt där den ståtar badande i kvällssol, vittnar om ett småskaligt jordbruks- och industrilandskap som inte längre finns.

Hemma i bokhyllan har jag en skrift författad av Nils Nilsson, förra generationens ägare till våra grannars gamla släktgård. Utförligt och detaljerat har han redogjort för Stärkans tillkomst, drift och avveckling. Som namnet skvallrar om gömmer alltså de mäktiga gråstensmurarna resterna av en gammal stärkelsefabrik, där potatis från trakten förädlades till potatismjöl under sextio år. Huskroppen är byggd som ett T, med foten vänd rakt mot Mellbyvägen, stolt ståtande med en inmurad kvarnsten med årtalet 1894 inristat. Bygget är signerat Elof Ringström, Sösdala, vilken även byggde bl a Vannaröds slott. Vid östra gaveln finns fortfarande en ramp försedd med räcke. Här, berättar min källa, kunde bönderna rulla upp sina hästvagnars potatislast för lossning. Bäcken som porlar under landsvägsbron på sin väg mot Vramsån dämdes upp och användes som vattentag till sköljningen av potatisen, som skedde i bassänger på bottenvåningen av fabriken. På sydsidan utanför fanns en bassäng för restprodukten pulpa, som såldes som djurfoder. På andra våningen torkades mjölmassan som bildats när potatisen tvättats och rivits till gröt och sedan fått sjunka till botten av ett stort träkar, varefter vattnet ovanpå tappades ur.

Gamla bron över bäcken som försåg

fabriken med tvättvatten.

Fyra man jobbade här när fabriken var i drift - en maskinist som eldade ångpannan och skötte övrigt maskineri, en potatisskyfflare som med starka muskler, god kondition och en grep eller spade förflyttade potatisen mellan de olika bassängerna och stationerna, en mjölberedare som ansvarade för att tvätta, torka, sikta och hälla upp mjölmassan i påsar stämplade med fabrikens namn - tänk vad roligt det hade varit att ha en sådan! - och en med den spännande titeln "päremålare", alltså potatismätare, som höll koll på hur mycket potatis som varje bonde lämnade in. Enheten som användes var hektoliter, alltså hundra liter och ett särskilt mått fanns som man kastade potatisen i, med handkraft förstås...

I tanken reser jag tillbaka i tiden och föreställer mig Bjärröd som det var för hundra år sedan, då Stärkan var en samlingsplats, mitt i korsningen. Bilden berikas med ytterligare djup och nyanser när jag läser Nils Nilssons analys av varför man valde att bygga just en stärkelsefabrik här i byn istället för ett brännvinsbränneri, som man satsade på i många andra byar i trakten och som kanske kunde ha legat nära till hands. Här får jag läsa om de två kvinnliga evangelister som kom till trakten hundra år innan jag själv kom till världen och som kom att sätta "djupa spår i bygden och i människors liv" för att citera Nilsson. Många blev frälsta och kom att vända sig mot dryckenskapen som grasserade med tilltagande styrka i vårt dåtida samhälle. Som en följd av denna väckelse gissar han att det föll sig naturligt för de båda bönderna från byn som stod för initiativet och drivkraften till byggnationen och uppstarten av stärkelsefabriken att välja ett alternativ till att bygga ännu ett bidrag till superiet.

Stärkan byggdes i en tid då även praktiska detaljer som isolatorer gjordes vackra.

Jag slås av insikten att de båda evangeliserande damernas gärning lever och verkar här fortfarande. Jag vet inte deras namn och känner inte till deras vidare livsöden, men spåren av dem finns kvar. Här i Bjärröd svävar deras ande över en gammal stärkelsefabrik i skymningen och på väg hem ser jag ljusen tändas i grannarnas fönster i den by som än i dag kan uppbåda kanske den största andelen frikyrkliga invånare i förhållande till sin folkmängd i den här trakten. Minnets gavel avtecknar sig i silhuett mot den nedåtgående solen och jag tänker att namnet på gavelskylten på det gamla missionshuset skulle kunna syfta på minnet av de båda; troligtvis är ju även denna byggnads tillkomst ett spår av deras verk. Jag böjer huvudet av vördnad inför tanken på vad de åstadkom, dessa två som hade en övertygelse som de brann för och delade med sig av och som fortfarande hundrafyrtio år senare ger genklang. Jag är så tacksam över det Bjärröd som är vårt och över klokheten hos den lantbrukare på granngården som insåg att hans minnen och tankar var värda att bevara för oss som kom efter och som tog sig tiden att formulera dem i ord och sätta dem på pränt.

Den största gåvan är dock vittnesbördet om att vi alla har chansen att förändra och förbättra. Att möjligheten finns att påverka förutsättningarna för flera generationer lyser mot mig i eldskrift från Nils Nilssons maskinskrivna papper och det inger så mycket hopp om framtiden. Kunde de så kan vi. Så tänk till nu, du som läser! På vilket sätt vill du bli  ihågkommen och omskriven om hundra år? Kom igen nu, så gör vi vad vi kan för att rädda vår del av världen!