Kusiner

Det hände sig en gång i tiden, när min generation var den yngsta, att det i vår släkt föddes fyra flickor inom loppet av tre år. Två syskonpar var de, döttrar till en bror och hans syster med respektive, så kusiner kom de att kalla varandra, även om bästa vänner nog är ett mer målande och rättvisande begrepp. För trots att de ägnade en del av sin barndom åt att bråka om huruvida deras gemensamma äldre släktingar skulle kallas mormor och morfar eller farmor och farfar, var man bäst hade en häst, hur Pontus och Amerikanerna egentligen hälsade på sin magister i hitlåten Columbus från -91 och en hel del andra viktiga och djuplodande meningsskiljaktigheter, så fylldes ändå den mesta tiden av kärlek och gemenskap, lekar och påhitt samt otaliga övernattningar. Det fanns fler syskon i de båda familjerna, både äldre och yngre som kom så småningom; men just detta med att ha jämnåriga släktingar är vad den här texten kommer att handla om.

Jag och min syster Ida växte till två tredjedelar upp hos våra föräldrar i Maglö, i ett gammalt, på den tiden dragigt och lite skamfilat, skolhus på landsbygden. Där kunde man klättra på höloft, vandra bland kor i hagarna och fastna med stövlarna i kärr och bäckar. En stor del av tiden hade vi även sällskap av kusinerna Rebecka och Helena; vi bodde liksom hos varandra under alla helger och lov. En dag och en natt här, en dag och en natt där. Alltså kom en tredjedel av vår uppväxt att äga rum i min faster Ann-Christins tegelvilla med dess fantastiska trädgård på Morkullevägen i ett område med liknande hus med välskötta gräsmattor, en lekpark med en snurrgunga och härliga cykelvägar där man kunde fara fram som ett jehu i tävlingar där två kusiner på en cykel utmanade sina systrar som flängde fram på en annan hoj, stundom framför, stundom bakom och däremellan farligt nära tätt intill i en dödsföraktande omkörning.

Fem kusiner - Ulrika, Helena, Ida, jag och Rebecka i Mellby.

Till skillnad från relationerna med andra barndomsvänner så fanns det ingenting som begränsade vår vänskap. Eftersom vi var kusiner fanns det inga skilsmässor i form av släktmiddagar, julfirande, semestrar eller andra påtvingade uppehåll i leken. Tvärtom så hade vi ju vid dessa tillfällen ännu större glädje av att ha varandra - vår barndoms skimrande halsband är byggt av vardagskvällarnas bad i Sösdalas simhall såväl som gnistrande julaftnar i det stora, underbara huset i Mellby där farmor/mormor strålade ikapp med kristallkronorna, julgranen med änglarna och de små guldtrumpeterna och där de putsade kopparbunkarna var fyllda med tallris prytt med virkade röda klockor och alla andra detaljer hade fått alla Fanny och Alexander-älskare att sucka längtansfullt. På somrarna packade våra föräldrar och deras föräldrar bilarna fulla med käcka, stormönstrade campingbord och kylväskor från 70-talet och så gav vi oss av mot fjärran destinationer som österrikiska Bad Hofgastein eller inte fullt så avlägsna resmål som Zinkendamms vandrarhem i Stockholm. Tre bilar i karavan, innehållande sex vuxna och åtta barn i en tid då mobiltelefoner var en ouppnåelig dröm - vi färdades i en härlig härva av vilseåkningar där tre bilar skulle försöka vända samtidigt och inte tappa bort varandra vid stopplikterna eller filbytena på Autobahn, omkörningar där någon höll upp ett block där man textat "KISSA" med så stora bokstäver som möjligt för att signalera varför bilen tänkte svänga av vid nästa avfart... Många fantastiska upplevelser kom vi att dela, inte bara vi kusiner, utan hela våra familjer.

God jul, alla kusiner!

På väg någonstans. Vår Volvo 245 med bakvänt säte i bagaget och bredvid kusinfamiljens röda Ford Escort.

Nästan hela den dåtida klanen Lindberg-Einarsson i Stockholm 1989.

Det går inte att tänka på min barndom utan att Rebecka och Helena finns närvarande i nästintill alla minnen. När jag berättar för mina barn om när jag växte upp så börjar nästan varje anekdot med "Det var när jag, Ida, Rebecka och Helena skulle sova över..." och så var det ju. Alltid. Varje helg, varje jul, varje sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov... När jag nu på tjugofem års avstånd försöker sammanfatta vår symbiotiska relation finner jag det svårt att hitta orden som sveper tillräckligt vitt och brett utan att förlora sig i detaljer som inte är intressanta för någon annan än oss själva, men samtidigt utan att förlora den essens som ändå betyder så mycket för mig att den blivit själva sinnebilden av barndomsidyll i min egen historieskrivning. Jag läste en gång någonstans en teori om att de flesta människor i vuxen ålder, medvetet eller omedvetet, försöker återskapa sin barndom eftersom det är i minnena man hittar de där eftersträvansvärda trygghets- och lyckokänslorna och är detta sant så vet jag precis hur jag skulle vilja bygga min och mina barns värld - och frågan är om jag inte gjort det också...

Alvar och Vilgot med kusinen Viking i mitten. Att sova över är lika kul som det var för 25 år sedan!

Tvillingar? Nej, kusinerna Lilly och Arvid, lika gamla, lika ljuslockiga...

Hjalmar och Vilgot - kusiner som hjälps åt!

För när jag ser mina barn och deras jämnåriga kusiner, min syster Majas barn, leka och bråka, utforska och utvecklas tillsammans fylls mitt hjärta av igenkännandets glädje och tacksamhet. Precis så här underbart och enkelt var det ju för oss för trettio år sedan och det gläder mig något oerhört att mina barn och deras kusiner har möjligheten att uppleva något lika magiskt, som förhoppningsvis kommer att leva i deras minnen med samma skimmer som min barndoms symbios med Ida, Rebecka och Helena och kanske också påverka deras vägval i vuxen ålder. Jag är så glad och tacksam över att de har jämnåriga släktingar att dela sin värld med och att gänget i veckan berikats med ännu en liten ny kusin, Stinas lille nyfödde! Lille pojk, du är så välkommen in i kusinernas magiska skara; jag hoppas att du kommer att trivas och hitta din plats, minst som du är!

Och på tal om magi så finns det nog inget annat ord för att beskriva känslan när jag ser mina barn tillsammans med Rebeckas och Helenas och deras storasyster Ulrikas barn inta fotbollsplanen på Hanåsvallen i Sösdala som ett lag - här kommer kusinerna/nästkusinerna och de kommer tillsammans! Precis som deras mödrar en gång i tiden. Historien upprepar sig och det känns bra.

September

På kvällens lördagsaftonpromenad drar jag koftan tätt omkring mig. Gula löv kantar vägen och även om augustivärmen dröjer sig kvar under dagtid så lurar dimslöjorna under det fuktiga gräset i hagarna för att i skydd av skymningens suddiga mörker stiga fram och påbörja förvandlingen till älvdansöser som svävande över markerna stilla sjunger att hösten är här. Rönnbären tynger grenarna och ljuger om att vintern kommer att bli kall och snörik, trädgården prunkar av sensommarblommor med glöden hos den som vet att den snart ska dö och har mod och visdom nog att ta vara på och leva fullt ut den sista blomstringstiden.

Av helgmålsringningen från Äsphult hör jag ikväll ingenting och jag drar mig till minnes att jag nog någon gång läst att kyrkans helgmaning på lördagskvällar främst behövdes under sommaren, då ljuset lockade och jäktade bönderna att jobba långt in på natten för att trygga vinterns försörjning. Under vinterhalvåret sinade möjligheterna till arbete med det avtagande dagsljuset och risken var inte så stor att man missade helgfriden... Kanske markerar den första höstmånadens intåg slutet på sommarens helgmålsringning än i dag; kanske är perioden för företeelsen helgmålsringning lika passé som dess grundtanke i en tid då helgen börjar redan fredag eftermiddag och når sin kulmen ungefär då den förr i tiden började.

I en trädgård där växtkraften är så intensiv att den nästan går att både se, höra och känna doften av, är september årets vackraste månad. Den skira, skimrande försommargrönskan är tillägnad de vilda blommorna och de öppna fälten, högsommaren tillhör åkrarna och bärsnåren, men skördetidens färgsprakande prakt är trädgårdens egen paradgren. Det tuktade miniuniversum som omges av skyddande murar, häckar eller staket och som ansats och vårdats mer eller mindre noggrant och kärleksfullt, äger under sensommaren sitt största existensberättigande då människan kan skörda det hon odlat.

På åkrarna ståtar resultatet av böndernas möda och löftena inför vintern. Allting är redo att starta om. För mig är hösten begynnelsen, både bokstavligen, oktoberbarn som jag är, och känslomässigt. Som lärare delar jag ju in tiden på samma sätt som barnen, i läsår som börjar och avslutas med ett sommarlov. De första skolveckorna i augusti är trögarbetade, smockfulla och arbetsamma, men utan det egentligen händer särskilt mycket, i alla fall inte sådant som går att se och mäta. De ägnas mest åt att få systemen att fungera och människorna att återinträda i rutiner och anpassa sig efter nya förutsättningar. September blir själva startskottet för jobbet; det är nu vi drar på och accelererar för att så småningom nå våra mål.

Jag älskar hösten och hälsar med glädje vardagens återkomst efter sommarens rutinlöshet. Jag gillar att börja om, att starta upp och att ha en hel hoppfull tidsera framför sig som ett oskrivet blad. Jag tycker om att se älvorna dansa längs vägen åt Ljunga till, jag njuter av att se hur människor och natur gör sig redo att huka sig inför vintern och bygga sina murar av trygghet och värme. När höstvindarna tar livtag om husen och strömmen försvinner kryper vi ihop i soffan med böcker och sällskapsspel, tänder ljus i alla rum, eldar i kaminen och är tacksamma för vår ombonade trygghet och vårt fina och funktionella tak. När dimman stiger ur marken och lägger sig tung som en våt filt runt Bjärröd ser vi inte ens till Humlalyckan, men vi ser vad vi har i form av sällskap och möjligheter till umgänge med varandra. Hösten innebär mörker och ljus, engagemang och stillnad, umgänge och avskildhet. Kontrasternas årstid är den. Längtan till julen bär den. Ett nytt år för mig erbjuder den.

Kära Höst, välkommen till vår bygd igen! Du är väntad och efterlängtad. Jag ser fram emot ditt sällskap.