Ett stycke barndom i repris

Jag läste någon gång någonstans att vi vuxna konstant ägnar oss åt att försöka återskapa vår barndom och att det är i igenkänningens trygghet som vi finner, eller åtminstone söker, lyckan. Oavsett om den teorin är sann eller ej så har min helg inneburit just en djupdykning bakåt i tiden och samtidigt en geografisk förflyttning till en av de platser på jorden som bär min barndoms historia och - faktiskt - total, enkel, barnslig och okomplicerad lycka.

I fredags eftermiddag drog vi iväg drygt tjugo mil norrut, Bosse, barnen och jag. Trippen var lika oplanerad och impulsiv som den blev härlig. Ett dygn i den lilla skogssocknen Ölsremma, långt bortom och högt ovan samhällets stress och brus, var precis vad vi behövde just nu. Där, djupt inne i de västgötska skogarna, där leende ljungkantade gläntor öppnar sig bakom granarnas mörka gärd, bor halva min historia och en del av mitt hjärta.

I den lilla bondbyn Lid, där den milsvida utsikten över Småland ständigt lockar och drar blickarna mot de blånande bergen och åsarna i fjärran, ligger ett gammalt skolhus som varit mina morföräldrars hem sedan mitten av 60-talet. Som barn tillbringade jag mycket tid här och när jag som vuxen tittar i min nostalgiska backspegel har Lid kommit att inta förstaplatsen som just den där eftersträvansvärda sinnebilden av lycklig barndom.

När jag växte upp innebar vistelsen hos mormor och morfar frihet och gemenskap. Här fick vi springa fritt, utforska närmiljön, plocka blåbär och hallon, smyga längs skogsranden och spana på raden av bil- och maskinvrak som redan då tecknade en historisk linje över en morfars liv med motordrivna farkoster av alla de slag. Här vaknade vi till de hemtrevliga ljuden av glada röster, ytterdörren som slängdes igen när någon kom eller gick, lukten av kaffe och luftens klarhet där möjligheterna svävade som ett gnistrande glitter över alltihop. Här var alla välkomna; folk i alla åldrar och med ärenden av alla de slag kom och gick, tog en kopp kaffe och en hembakt kaka under totalt kravlösa former. Prat och skratt ljöd från olika håll och inga artighetsfraser i världen behövdes när det enkla och självklara bar umgänget och definierade dess former.

Under tidig fredag kväll angör vi alltså gårdsplanen och tiden börjar upplösas och suddas ut. Ett helt gäng bilar står parkerade snett upp mot verkstan. Samma vy som alltid, trots att fordonen i sig företräder 2017 så är deras platser och ägare de samma som för trettio år sedan. Mostrarna är här och morbröderna också, nu precis som då. Fastän mormor inte längre bor här och trots att morfar aldrig mer kommer att göra oss sällskap i den här världen är det så välbekant, så hemtamt. Min morbror Joakim har tagit över huset och ombesörjt en välbehövlig skogsröjning som förändrat landskapets linjer, men kastanjen och askarna välkomnar oss som alltid. Vi tar oss upp till dammen, morfars egengrävda mörka spegel för de fåfänga granarna längst upp i skogen. Nu ska det fångas kräftor, i år liksom alla andra år. The same procedure as every year, James. Samma som i min barndom. Kräftburarna slängs i och repen knyts fast. Vattnet är fullt av kräftor och vi klättrar upp på den upp-och-nedvända gamla ekan i båthuset för att kunna spana på de små urtidsdjuren som knipsar med klorna och rör sig baklänges på botten. Ett barn trillar i dammen och fiskas upp lika snabbt. Vi hjälps åt med allt som ska göras. Barnen är allas och det finns vuxna så det räcker för varje liten som behöver uppmärksamhet.

Och jag upplever alltihop igen. Alvar ber mig följa med på små utfärder och tillsammans utforskar vi de stigar och platser där jag lekte som nioåring, alldeles nyss, och då blir nu och nu blir då och det går inte att se skillnad, för vi gör som vi alltid gjort, allihop. Vi pratar och skrattar, kommer och går, avspända och fria. Vi grillar och äter, sätter oss lite här och lite där, totalt opretentiöst och oorganiserat, precis som vi alltid gjort här. Var och en hittar sin plats – för rumpan och för själen. Vi är här och nu och allt det som varit finns med oss och allt flyter ihop. Tiden är inte linjär; den är glänsande såpbubblor med innehåll som går in i varandra och förstorar och vidgar upplevelserna.

Den gamla go-karten som morfar byggde på 50-talet dammas av, mekas med, tankas och startas av ett gäng pratande och skrattande män. När jag var liten var det pappa, morfar, morbror Joakim och en och annan kompis till den sistnämnde som stod för lekandet i det gubbdagis som verkstan inbjöd till, medan vi barn surrade som nyfikna flugor runt dem. Nu är det mina barns pappa och min nästan jämnårige morbror och lekkamrat Torbjörn som mekar och leker medan Joakim utgör länken till dåtiden. Go-karten dånar och ryker som ett lokomotiv från 1800-talet och när bensinen tar slut får fyrhjulingen ta över och bevisa sin kompetens som terrängfordon och dragbil åt släpet som vi forslar kräftburarna på. Barnen hjälper till. Eller stjälper till kanske snarare. Och så får de åka så klart. Precis som vi alltid gjorde.

Tidens slöja böljar runt mig och jag är ömsom nu, ömsom då. Är det jag och Torbjörn som springer och leker i augustimörkret mellan äppelträden långt efter läggdags eller är det mina barn och hans barn som följer i våra spår? Jag är här och jag är där, i nutiden och i det förflutna. Barnen är bara nu än så länge, men tanken svindlar när en av sönerna deklarerar att han ska ta över det gamla skolhuset när han blir stor – tänk om det verkligen skulle bli så? Tänk om också mina barn blir en länk i kedjan av minnen, i så fall är det inte bara nuet och dåtiden som rör sig i tidsbubblornas dans utan också framtiden…

Kanske kommer vi och våra barn och barnbarn att fortsätta träffas här i trettio år till. Kanske kommer tiden att fortsätta sjuda och bubbla och blanda våra minnen med vår nutid, koka en häxbrygd som håller oss evigt unga. Jag hoppas det. För i helgen har vi varit riktigt lyckliga.

Vardagsrutiner i sikte

En vecka av mitt liv. En vecka där varje dag har krävt mer kraft än den bjudit på. En läsårsstart på en helt ny skola är ett uppbådande av det vidaste spektrum av energiformer du kan tänka dig. Du ska vara lagom nyfiken utan att vara förveten, lagom framåt utan att sända ut besserwisser-vibbar, visa vad du går för utan att verka självgod, lära dig namnen på de nya kollegorna, memorera de nya lokalerna, försöka hänga med i svängarna längs den väg som är de andras självklara ram av det som sitter i väggarna, deras omedvetna vetskap om att så-här-gör-vi-på-den-här-skolan – och samtidigt ska själva jobbet utföras så att eleverna möts av trygghet, ett sammanhang där deras behov tillgodosetts genom en medvetet säkerställd planering, en undervisning som är till såväl innehåll som form känns på samma gång inspirerande och förtroendeingivande…

Lägg sedan till hemmavardagen fem morgnar med fyra sommarlovströtta barn som inte vill vakna kvart i sex på morgonen, som inte har någon som helst ork att äta frukost eller klä på sig själva, men desto mer ork att bråka om vems tur det är att sitta i bästa soffhörnet eller att ha den luddiga filten, som har tappat rutinerna som så väl hade behövts just nu, dessa första veckor på ett nytt jobb då mammans önskan om att komma i tid aldrig varit större (åtminstone inte under barnens livstid). På gamla jobbet visste de ju liksom att jag var bra ändå, även om jag kom för sent då och då, i synnerhet i läsårets början innan rutinerna satt sig…

Det är då en tacksamhetens tanke riktas mot den tid av min ungdom som tillbringades på demensavdelningen på äldreboendet där jag som student tjänade mitt uppehälle under sommarmånaderna. Jag är så glad för all lärdom som där inpräntades i mig av de fantastiska undersköterskor som då var i samma ålder som jag är nu och som säkerligen tampades med precis samma utmaningar hemma hos sina barn som på jobbet. När morgonkaoset är som värst och humöret närmar sig misströstans rand, det är då det händer. Jag kan känna hur mina läromästares lugna röster viskar till mig att ingenting går snabbare för att du stressar och jag vet med ens att de har rätt. Vetskapen bekräftas och förstärks av mina fjorton år som lärare i en skola där åtskilliga elever med eller utan diagnoser lärt mig att vi människor alla i grunden fungerar likadant i situationer som är jobbiga att överblicka – deras ansikten blixtrar förbi i mitt inre och manar mig att minnas att en tydlig ram uppbackad med små, diskreta påminnelser för arbetsminnet fungerar bättre än för höga förväntningar om självständighet som leder till frustration både hos den som har kommandot och hos den som förväntas följa. 

Alla ni fantastiska barn, ungdomar, tanter och farbröder som behövt mig och mina kollegor – tack för att ni många år senare hjälper mig i min vardag! Jag lyssnar och lyder; att göra något annat vore skamligt och inte minst mot bättre vetande. Så jag andas djupt, kväver sucken och sväljer meningen på tungan (bland annat innehållande orden ”hur många gånger ska jag behöva säga…”) och går och hämtar barnens kläder och lägger fram dem i rätt ordning framför dem. På vägen passar jag på att också lägga fram väskor, skor och jackor på fyra olika platser i hallen. En pojke vars liv en gång i tiden var nära sammanflätat med mitt yrkesliv och som bar en bit av mitt hjärta med sig när han gick vidare ut i världen, är den siste som visar sig för min inre blick. Han, som långt innan begreppet "lågaffektivt bemötande" ens var myntat, lärde mig allt om hur viktigt bemötandet i allmänhet och själva sättet att närma sig i synnerhet, är för att nå fram till ett samarbete med en människa som väldigt gärna vill, men som känner sig i underläge. Han ler mot mig och jag vidarebefordrar leendet till mitt krånglande barn och säger ”Ville du spela en liten stund innan vi åker? Klä på dig nu, så hinner du. Börja med tröjan!” Och det fungerar. I dag också.

Vi har varit i tid varje morgon den här veckan (och detta trots att jag i morse glömde svänga mot Vinslöv och av gammal vana fortsatte mot Hässleholm och mitt gamla jobb). Höstrutinerna börjar så smått att fungera på hemmaplan och om någon vecka kan jag med all sannolikhet känna detsamma om jobbet. För detta är jag tacksam mot mig själv. Min är insatsen, min är energin, mitt är arbetet, även om framgången som förhoppningsvis ska skördas måste kallas för vår.

Och efter en vecka av betydligt mer sådd än skörd är det nu så fantastiskt skönt att få koppla bort vardagen och hålla helg på riktigt, på det allra bästa sätt jag kan tänka mig. Familjen har landat i ett helt kravlöst sammanhang i mormors gamla hus i Ölsremma och just nu finns det ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja befinna mig på än just här. När helgen är över ska energibalansen vara återställd och kropp och själ ska vara redo för ännu en vecka av uppbyggnad.

Så går en dag än från vår tid, och så gör också sommarn

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med herrens frid till jorden sänkes ner... Vad kan vara mer passande än introt av en gammal läsarpsalm för att sätta ord på kvällskänslan i ett gammalt missionshus en lördag i augusti? Klockan är halv nio och skymningens dunkel ruvar över Minnet. Skuggorna i hörnen växer och stillheten sänker sig sakta efter ännu en hektisk sensommardag. För ingalunda är vår sommar mindre arbetsam än de jordbrukande förfäder vars gener fortfarande spökar i våra göranden och låtanden; det är bara karaktären på de sysslor och måsten som vi uppfunnit åt oss som skiljer sig från det gamla bondesamhällets sommarvardag.

Denna sommar, denna konstiga sommar, så kort, så kall, så oplanerad och full av variation. Ofta har den känts den som en kamp mot tiden; det är så mycket vi behöver göra under dessa fattiga ljusa veckor, så många saker som var och en placerar sig överst på prio-listan och kräver att stanna kvar där tills den blivit fixad. Och tiden i år är kort, så ovanligt kort eftersom Hässleholms kommun tydligen tycker att det är en bra idé att växla mellan extremlånga och extremkorta sommarlov för både barn och skolpersonal och året 2017 har dragit nitlotten. Det enda positiva är väl att ingen jävel här i trakten i år kan komma undan med någon pik, antydan eller avundsjukt skämt om lärares generösa sommarledighet utan att få det syrliga svaret: "En vecka. Jag hade sju dagars mer semester än du och då har jag jobbat 45 timmar i veckan under året - kallar du det en bra deal?"

Så hur har jag då fördrivit tiden under detta sex veckor långa "sommarlov"? Jo, som sagt så kallar tusen och åter tusen mer eller mindre nödvändiga uppgifter på oss. Fönstren här på Minnet borde vi ha tagit tag i för flera år sedan; nu hänger flera av dem och skallrar för vinden i sina stift, längtande efter nytt kitt och färg som kan skydda huset mot vinterstormarnas hurringar. De skriker på oss att skynda, skynda. Med noll och inga semesterdagar kvar står vi här och har inte ens börjat. Det är hög tid nu. Fönstren är nog vår sommars motsvarighet till bondesamhällets skörd. Det här måste vi göra, på det att vi inte må fara illa till vintern...

Så har vi ock sommarens ok att röja efter förra vintern, eller kanske snarare rusta inför kommande vintermånader. Översatt till Minnets nutidsspråk så innebär detta att färdigställa ovanvåningen - och då menar jag verkligen FÄRDIG-ställa. Det vill säg att alla våra efterlängtade garderober ska organiseras så att de blir just den effektiva förvaring de var avsedda att vara och att varenda liten list ska på plats (ja, jag menar det; VARENDA list, även de där små metallisterna runt vindsluckan i hallen). Här är vi på god väg. Garderoberna har jag ägnat en heldag åt (utom de stunder då jag var tvungen att laga mat, trösta, torka och konflikthantera, förstås. Att ha barn är sannerligen sinkande när det kommer till hemarbete) men nu är fullkomligheten bara en IKEA-resa bort. Det ligger något högst tillfredsställande i välorganiserade, välfyllda garderober och byråar och vad gäller den delen av livet och ansvaret så kan jag i alla fall sova gott i natt. Inte ett plagg av fel storlek, eller tillhörigt fel låda eller fel familjemedlem solkar nu känslan av perfektion i något av alla sex klädskåp.

Och så var det vår stora ommöblering på nedervåningen efter uppflytten som gav oss två "tomma" rum. Den som vi på typiskt spontant Sara-vis drog igång alldeles för sent på kvällen en tisdag härom veckan och som (även det på typiskt Sara-maner) visade sig vara betydligt mer komplicerat än att bara flytta på några möbler och sedan vara nöjd. Den som visade sig bli en besvikelse, då plan A sket sig med två centimeters marginal och plan B inte heller fungerade och vi tvingades inse att vi inte heller nu skulle få plats med de system vi så noggrant planerat och organiserat upp i fantasin under de år då vi nyttjat det rum som vi kallat "biblioteket" till sovrum. Upp som en sol, ner som en pannkaka är ett ordstäv som rätt väl beskriver vårt Projekt Bibliotek. Inspirationen tvärdog och vi övergav såväl hem som möblering och drog ut på vandring istället, en 1,5 mil lång genomblåsning av hjärna och hjärta i en mycket god väns sällskap. En välbehövlig paus skulle väl få lusten att återvända och idéerna och möjligheterna att visa sig? Nej. Det hjälpte inte. Hyllorna står där de står i vardagsrummet (förutom två som står och glor lite anklagande på oss från varsitt hörn) och böckerna likaså. Fortfarande.

Så går en dag än från vårt liv... Och lika hastigt förrinner en sommar, flyktig som alltid. Nu blommar ljungen sedan några veckor och då är sommaren slut, enligt min morfars gamla västgötska visdom. I fjol hade han fel. I år har han rätt. Hösten går redan att förnimma i kyliga vindkårar när skymningen nalkas, i dimman över betesmarkerna, i gräsets gråblå morgondagg som höljer och döljer grönskan långt fram på förmiddagen. Lördagskvällens helgmålsringning ramas in av rönnarnas grenar tungt dignande av bär, av de mustiga dofterna av mogen, prunkande grönska och växtlighet, av ljuden från skördetidens brådska från gårdarna runtomkring och av yllekoftans värme och strumpornas ovana grepp om anklarna.

Så går en sommar från vårt liv, men dröjes kvar i sinnet, och än ett årsvarv börjar om för alla oss på Minnet. Hösten 2017 markerar inträdet i en ny era för vår familj. För första gången har vi en tvååring i familjen utan att samtidigt ha en bebis. Tiden går och nu börjar våra småbarnsår lida mot sitt slut. Från och med nu kommer det att bli allt mindre av blöjbyten, matkladd, anpassningar efter sovtider och begränsningar på grund av småbarn. En ny frihet och nya möjligheter väntar runt hörnet! Samtidigt är den här höstterminen helt olik alla andra då den för mig inte bara innebär ett nytt läsår, utan även en helt ny arbetsplats. Efter tre dagar på min nya skola är skallen full av intryck, de flesta avgjort positiva och - tack och lov! - det viktigaste kravet uppfyllt så vitt jag kunnat bedöma hittills: ett trivsamt och positivt arbetslag med högt i tak och goda möjligheter till lyckat samarbete och trevligt umgänge. Så även om jag helst hade velat fånga och förlänga sommaren så kan jag faktiskt med tillförsikt hälsa även den här hösten. Välkommen!