Med denna filosofi i bakfickan har det aktiva sökandet efter husets hemlighet genom åren inte haft högsta prioritet. Skatten har funnits där, bidat sin tid och då och då berört mitt medvetande med sin existens. Vi har närmat oss varandra utan brådska. När taket byttes 2010 hittades något som skulle kunna vara Hemligheten. På en planka under tjärpappen fanns ett datum och ett årtal - 10 juli 1910 - skrivet med blyerts. Bara det. Var det inte mer än så vi sökt efter? Att Husets Hemlighet utgjordes av just en hälsning från det förgångna var i sig snarare en bekräftelse än en besvikelse, men torftigheten i det hela i kombination med placeringen under tjärpappen där ingen kunde se den utan att komma uppifrån och först ta bort taket - nja, det kändes inte tillräckligt, liksom. Vi fortsatte att vänta, skatten och jag.
Vid midsommar 2014 påbörjade vi vårt hittills största projekt i huset - att förvandla kallvinden till en fungerande ovanvåning med sovrum, badrum och garderober. När Bosse och hans bror Ola rev ner gammalt byggmaterial för att isolera och rikta upp väggar och golv var jag ofta uppe och tittade, snokade och förmanade. Jag kände väl att det närmade sig. Och så en dag hade huset väntat länge nog. Det var dags för en hälsning från det förgångna att nå fram. I hundrafyra år hade den legat och väntat, väntat på oss, gömd och glömd, vilande på det som är lilla salens tak.
På Facebook skrev jag den 26 oktober 2014: Den fanns! Den fanns verkligen! Den låg där och väntade sedan 104 år, som jag visste att den skulle göra, hälsningen från de som byggde missionshuset Minnet i Bjärröd år 1910... Och Bosse hittade den under golvplankor och isolering på ovanvåningen. (...) Tänk att man kan bli så exalterad över att ett meddelande från okända människor i en annan tid nått fram efter drygt ett sekel!
Ja, det är så att jag fortfarande ryser åt känslan. Tänk att någon lade tid på att skriva och gömma ett meddelande till okända människor som kanske någon gång i en framtid, som de inte kunde veta någonting om, skulle finna den. Och tänk att vi hittade den, mot alla odds. För inte var det självklart att Bosse skulle sticka ner handen under isoleringen just där; det finns många, många ställen i golvet som inte undersöktes, men som troligen inte heller gömde på hundraåriga hemligheter (om inte byggherrarna var antingen mycket skojfriska eller extremt noggranna, vill säga. Det sistnämnda är dock inte troligt om man utgår från vinklarnas förhållande till varandra i husets konstruktion...) Bosse stack ner handen under isoleringen just där för att... för att ...vaddå? Det var inte av någon förnuftig anledning alls, utan enbart på grund av ett plötsligt infall, en känsla av han borde kolla vad som fanns därunder. Han trevade runt, kände en brädstump som låg lös - och jag fick min skatt. Var det slumpen eller var skriften menad för just våra ögon? Har "brevet" legat och väntat på samma plats sedan det skrevs eller har det skådats av andra ögon än våra och kanske rentav flyttats av andra händer någon gång under 1900-talet? Sådana frågor ges aldrig några svar, men jag är aldrig särskilt böjd att tro på en slumpartad verklighet där ingenting hänger ihop. Och jag visste ju redan från vår första dag i huset att vi skulle hitta något. Det var dags, helt enkelt. Ett sekel hade gått och kanske är det ungefär den tidsrymd som krävs för att några relativt oansenliga rader med ett ganska magert innehåll ändå ska lysa och skimra exotiskt och fantasieggande.
Efter en stunds intensivt arbete med papper och penna lyckades jag dechiffrera meddelandet. Kanske har du redan försökt tyda ut det? I så fall vet du att det till en början är både enkelt och tämligen ointressant. "Detta hus är byggt år 1910. Olof Nilsson Furuboda och Anders Göransson Åsum voro mästare för arbetet, murarna voro O Lövgren N Andersson A Pålsson." Så långt var du med, eller hur? Denna typ av information är väl ungefär vad man väntar sig att hitta på en hälsning av det här slaget och texten är dessutom relativt lättläst och logiskt placerad.
Därefter blir det svårare och också mer överraskande. Brädbiten tar slut och skribenten har fått ta till sin uppfinningsrikedom för att utnyttja de små ytor i hörnen som fortfarande är tomma. För det är något mer han vill ha sagt, han som vi inte vet namnet på men som lade tid på att skriva till oss för 107 år sedan. Kanske var det så att just dessa sista ord inte var tänkta från början utan kom dit på uppmaning av någon av hans kompisar som tyckte att det kunde vara intressant för oss efterkommande att få en annan bild än den självklara. Man kan misstänka att någon i gänget var lite av antingen en rebell eller lustigkurre. I vart fall så var han ingen hycklare, men kanske en lite obekväm sanningssägare. Vad står det då i det mystiska tillägget? Jag såg orden innan jag såg meningen. Som svensklärare har jag genom åren fått en viss träning i att tyda kråkfötter och hitta budskap i mönster som ibland inte uppvisar den minsta likhet med de symboler som bildar vårt alfabet, så visst såg jag orden, även om jag hade svårt urskilja deras ordning (de är placerade längs två kanter, i ett hörn och slutligen nästan mitt i texten) och ännu svårare att tro att de faktiskt bildade den mening som jag till sist inte kunde blunda för. Jag skrattade högt när jag insåg att det som står är: "den 28 september hade vi gille i Kråsjö där söps vildt".
Ja, här byggdes alltså ett missionshus av människor som i sann dåtida frikyrkoanda självklart avstod alkoholens berusning. Missionshuset Minnet uppfördes i en by där bönderna tidigare gjort ett aktivt och ansvarsfullt ställningstagande mot superiet i och med uppförandet av en stärkelsefabrik som ett alternativ till de brännerier som omvandlade de flesta av traktens potatisåkrars skörd till rus, fattigdom, misshandel och misär. (Läs gärna mer om Bjärröds och stärkelsefabrikens historia här om du är intresserad.) Trots detta hölls alltså ett supargille i grannbyn Kroksjö när missionshuset stod klart och där sparades det tydligen inte på brännvinet. Troligen (och förhoppningsvis) hade de inblandade en lyckad kväll och detta ville alltså någon att vi skulle veta. Gissningsvis var kanske plankbitshälsningen lite hemlig, tänker jag... Och desto mer värdefull blir hälsningen - det är mer än en husets hemlighet; det är någons egen lilla hemlighet som gömts, inte bara för att gäcka oss framtida levande utan också för att de som kanske inte hade uppskattat blinkningen inte skulle känna till dess existens.
Alla historiska artefakter väger tyngre än sin egen vikt; de bär också på ett ansvar, ett krav på upphittaren - hur ska man bäst förvalta det historiska budskapet? Vi funderade i nästan ett år, medan plankbiten bodde i kyrksalen. När ovanvåningen började närma sig sitt färdigställande och väggarna hade reglats upp och skulle få sin slutliga form medelst spånskivor hade vi äntligen bestämt oss. Brädan med hälsningen skulle gömmas igen, men inte ensam. Vi skapade en tidskapsel från vår vardag år 2015, en plåtlåda innehållande foton av huset och familjen, ett långt brev om vårt liv i Bjärröd och Sverige i dag, information om allt från vem som är statsminister till hur mycket en liter mjölk kostar, några sedlar och mynt, ett betalkort, en Ikea-katalog, en dagstidning och lite annat smått och gott som jag knappt minns nu två år senare. 
Vi valde att följa "di gamles" exempel. Brädan är dokumenterad och återförd till det Minnets dunkel som bygger en del av mystiken kring ett gammalt hus och dess historia. Inne i ett litet lönnrum i en vägg bidar de sin tid, hälsningarna från 1910 och 2015. Vi gjorde som andra före oss och satsade tid på något som vi själva troligen aldrig får skörda frukterna av, men vår förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan glädja den som hittar vår tidskapsel - och vi håller tummarna för att det sker i samband med en renovering om sisådär hundra år, en ombyggnad som förhoppningsvis kommer att ge huset ytterligare ett sekel av liv och glädje!
