Mellan hägg och syren

"Jag har alltid trott att ´mellan hägg och syren´ är en plats...!" Orden är min ena lillasysters; den där systern som har minst en räv bakom varje öra och som man aldrig kan vara riktigt säker på - menar hon allvar eller driver hon med mig? Men visst är väl tanken lockande - att sitta där mellan två buskage och vänta på att häggens bedövande doft ska mattas och dess vita, fluffiga blomstermoln ska förvandlas till drivor av flygande kronblad, allt medan syrenens klasar växer sig tyngre och djupnar i färg. Kanske kan den som likt skomakaren förlägger sin semester till tiden (eller platsen?) mellan hägg och syren rentav ha turen att få njuta av dessa vårens båda balsamiska, nästan berusande blommande buskar samtidigt.

Den här tiden på året kan ingen annan mäta sig med när det gäller förväntan och förnöjsamhet. Aldrig är folk så glada över att få sätta igång att röja, städa, putsa och feja som när det kommer till att förbereda uteplatsen, altanen, trädgårdsmöblerna och grillen för den kommande utesäsongen. Det sopas, oljas, torkas och plockas fram. Målbilden är lika enkel som effektiv i motivationssyfte: Nu ska här njutas! Den korta lilla sommar som står till buds för oss här i Norden måste utnyttjas och njutas till sista droppen...

Mellan hägg och syren leder vägen in till Niklasgården.

Jag gillar begynnelse; för mig är början alltid bäst Jag njuter nästan mer av känslan att ha en hel sommar framför mig än jag uppskattar den när den väl är här. Försommarens förväntan, den ljumma vindens lockande löften, gökens vittnesmål om tiden som ligger framför - de är möjligheternas budbärare i förhoppningarnas och knoppningens tid.

 Mellan hägg och syren kan det ibland finnas gräs och i vårt gräs lyser tusen solar just nu ikapp med sin förebild på himlavalvet. Jag blir lika glad över maskrosornas livskraft varje år och i år, när min älskade morfar inte längre kan plocka maskrosbuketter här på jorden och ge till de avkomlingar som har anledning att fira något sommartid, är det lite extra fint att Arvid och Edith har upptäckt möjligheten att glädja sin gamla mor med gula solbuketter - och gör det varje dag.


Mellan hägg och syren passar vi på att vara utomhus så mycket som möjligt. Jag sår, planterar och rensar, medan barnen "hjälper till", i alla fall de yngre i skaran. De äldre, som ju nu faktiskt kan vara till nytta, är plötsligt inte så intresserade längre. De har istället återupptagit sin intensiva relation med studsmattan och tjuvstartat sitt sommarlovsliv som innebär att de försvinner ut framåt kvällningen för att sedan inte synas till förrän vi med tvång hämtar in dem, mer eller mindre i tid för läggdags.

Edith har i år börjat uppskatta lekstugan som vi förra sommaren iordningställde till Café Ingalunda och nu när mamman äntligen tagit tag i sandlådans miserabla situation och grävt en ny grusgrop strax intill, så öppnar sig möjligheterna för att baka sandkakor och vispa ihop trolldrycker av alla de slag. Hon pysslar och donar och bjuder på den ena läckerheten efter den andra.

Inomhus ser det ...inte lika vårligt och vackert ut. När livet levs på yttre sidan av hemmets tegelväggar blir dess insida lidande. Ingen plockar, städar, röjer, dammsuger eller torkar. Ingen har lust att ta tag i disk, tvätt och andra hushållsliga tråkigheter. Bilden från vårt matrum är en förljugen och skenhelig bild av ett vårhem i harmoni. Men vad gör det i hänryckningens tid? Mellan hägg och syren är en plats och den platsen stavas u-t-o-m-h-u-s. Åtminstone om man är gift med en allergiker.