När ljungen blommar

När ljungen blommar är sommaren slut. För det säger min morfar att hans far och farfar sa. Eller egentligen säger han snarare "när ljungen blommar är sommern schlut" eftersom både han och hans västgötska dialekt härstammar från den nästan smärtsamt vackra lilla skogssocknen Ölsremma, som ligger där uppklättrad på Sydsvenska höglandets sluttning och bjuder på en milsvid utsikt in över grannlandskapet Småland. I Ölsremma finns magiska granskogar med levande undervegetation där man om man har tålamod garanterat kan hitta spår av småtroll; där går tiden inte riktigt lika fort eller åtminstone inte lika hårt som här; där växer ljungen sig större och vackrare än på någon annan plats jag vet och det är ingen sinkadus (som min gamla latin-adjunkt skulle ha sagt) att just ljungen fått ikläda sig rollen som Västergötlands landskapsblomma. Kanske är det heller inget konstigt att denna oansenliga lilla klockblomma, som förmår sina revor att växa och frodas i den magraste och kargaste jordmån, har fått en så framträdande position på just denna plats på jorden att dess rosa-lila blomning kommit att markera övergången mellan två årstider, sommar och höst.

Årets första lilla bukett!

Jag älskar ljung och trotsar varje år glatt och respektlöst den gamla skånska folktron att ljungbuketter inomhus skulle båda död i huset. Och snart är det dags att plocka igen, för nu blommar ljungen. Åtminstone här i Skåne; i Västergötland brukar växtligheten generellt ligga en vecka efter, så kanske har de fortfarande sommar där nu när vi har gått in  i hösten. Eller har vi det? Är sommaren redan slut?

Nej, det är nog dags att skrota även den västgötska gamla (o)sanningen om ljungen. För inte är sommaren slut så länge det kommer stranddagar som gårdagen:

Glass vid Strandbaden, Falkenberg.

Och nog kan man nog kalla det högsommar, eller åtminstone sensommar så länge säden växer för skördens tid och ännu inte har hunnit bärgas.

Än finns det hallon att plocka, än tänds tusentals grillar varje eftermiddag, än återstår ett helt pärlband av sommarljusa dagar fulla av värme, än är det sommarlov ett par veckor till...

Det finns så ovanligt mycket vildhallon i år - och stora och fria från mask är de!

Så mina förfäder och deras visdomsord får ursäkta, men inte är det höst än, inte. Sedan får ljungen blomma och ljuga hur mycket den vill!

Med närapå 90 år på nacken...

Farmors dopklänning från 1929. När vår Alvar döptes i den 2008

pryddes den av ett benvitt sidenband. Skulle jag använt den igen

så hade jag nog valt det här nougatbruna bandet.

I min garderob finns en klenod. En klänning som liksom är Nummer Ett bland kläderna därinne. Tunn och skir är den, handsydd med kärlek i varje stygn. I nästan 90 år har den vårdats ömt för att då och då plockas fram och användas vid högtidliga och glädjefulla tillställningar när ett nytt litet liv sett dagens ljus, min farmors dopklänning.

Den tionde augusti 1929 föddes min farmor Wiola. Hennes mor Margit var bara 17 år gammal och hon och barnets far Hugo murare hade fått "skriva till kungs" som det hette för att få gifta sig. Deras tillstånd dröjde dock och dottern hann födas innan de kunde fira bröllop. Drygt en månad efter att farmor kommit till världen hölls det så en kombinerad dop- och vigselakt för familjen Svensson i deras första gemensamma hem, en lägenhet på Hanås. Prästen insisterade på att saker borde ske i sin rätta ordning och därför vigdes föräldrarna först och därefter döptes flickan. Farmor, som fick de blomdoftande namnen Linnéa Wiola, bar då denna klänning. Passande nog broderades kjolen runtom med violer i vitt silkesgarn. Det var farmors mor Margit som sydde klänningen och hon var så flink med nål och tråd att hon så småningom kom att ägna hela sitt yrkesliv åt sin egen sömmerskeateljé i hemmet som de byggde i Vannaröd i början av 1930-talet.

Broderade violer åt Wiola!

Farmor blev med tiden storasyster åt tre småbröder, Uno, Finn och Kjell och de bar allihop dopklänningen, liksom alla deras kusiner. Eftersom farmor inte var mer en månad gammal när hon döptes i klänningen är den ju sydd för att passa ett betydligt mindre barn än de tre-fyra månadersbebisar som vi nu är vana att se döpas. Därför har klänningen inte kommit att användas i särskilt stor utsträckning de senaste åren; de flesta nyblivna föräldrar nuförtiden föredrar nog att inte planera ett barndop så nära efter födseln. Dopklänningen har således legat stilla och sovit i sin byrålådas trygga förvar hemma hos farmor - fram till för åtta år sedan.

Margits och Hugos bröllopsfoto.

September 1929.

När vi väntade vårt första barn 2008, drog jag mig till minnes att farmor hade visat oss barnbarn en gammal dopklänning när vi var små och frågade om den var i användbart skick. Min farmor är en mästare på att tvätta och stryka; med kärleksfullt tålamod och lika stor försiktighet som envishet kan hon fördriva vilka fläckar och skrynklor som helst och följaktligen hyste jag inga tvivel om att det var just den klänningen som vårt barn skulle döpas i - om den inte var i skick skulle hon nog se till att den blev det!

Och det blev den ju - vilket gladde mig mycket. Vi ringde pastorsexpeditionen redan en månad innan förlossningen för att boka dopdatum, allt för att inte riskera att klänningen blev för liten innan det blev dags. Den 29 september 2008 döptes Alvar Sven Gustav i Norra Mellby kyrka, klädd i sin gamlafarmors då 79 år gamla klänning. Han fick bli vår traditionsbärare, både vad gällde dopklänning och namn (Alvar heter min morfar, Sven har han fått i arv från sin pappa och farfar och från min mormors far. Gustav återfinns på flera ställen i både min och Bosses släkt). Inget av hans tre småsyskon har döpts i samma klänning men jag hoppas att detta stycke kulturarv som jag nu förvaltar kommer att komma till glädje och nytta igen i framtiden!

Välkommen till Café Ingalunda!

Du som brukar läsa här har nog på känn att mitt förhållande till det skrivna ordet är djupare och mer kärleksfullt än min relation till bilder. Således får texten dominera min blogg - vanligtvis. I dag blir det dock annorlunda, för här bjuder jag nu på en bildbomb från vår lekstuga ...jag menar Bjärröds nya café! Humlalyckan får härmed konkurrens när Alvar, Vilgot, Arvid och Edith har den stora äran att hälsa dig välkommen till Café Ingalunda!

Här finns allt för den fikasugne: kakor, tårta, glass, kaffe, te...

Lekstugan köpte vi för några år sedan av grannarna Axbergs och pojkarnas idé om lämplig lekstugelek har sedan dess varit att driva ett café, som grannarna Olbers på Humlalyckan gör.

Vi målade väggarna ljusblåa och taket vitt, samt satte in ett till fönster/serveringslucka. En arbetsbänk i lagom höjd är förstås ett måste och erbjuder dessutom gott om förvaringsplats bakom skynket av vaxad textil (en duk som blev för liten när vi bytte köksbord) för fula saker, som typ krocket-spel och badleksaker. Tallrikshyllan är en gammal paradhanddukshängare. Lägg märke till den smarta vev-vispen på väggen; ett fantastiskt alternativ till elvisp!

De flesta möbler och inventarier är, liksom den här porslinshyllan och dess servis, införskaffade på loppmarknad eller second hand-butiker. Det är bra att ha en mormor/gamlamormor som älskar loppisar och som har tid att besöka dem! Sedan har ju så klart mamman pysslat och ordnat med att klä insidan med tapet och sådant tramsigt; inte för att barnen bryr sig det minsta utan för sitt eget höga nöjes skull...

En jättesöt glass-affisch som jag hittade på internet när jag egentligen bara var på jakt efter inspiration för att tillverka en egen. Den här var så perfekt att jag glatt övergav tanken på att pyssla ihop en på egen hand. Väldigt humana glasspriser erbjuder den dessutom!

Den som vill kan ringa och beställa! Jag älskar kassaapparaten och gissar att den har ca 40 år på nacken. Den ropades in på Tradera just när vi börjat planera att förvandla lekstugan till café.

Edith håller koll på räkenskaperna. Endast kontanter mottages som betalningsmedel!

Välkommen att beställa genom luckan om du vill bli serverad i trädgården!

Från personalens sida... Griffeltavlan är en gammal, gammal sak från mina farföräldrars hus som tidigare varit speceriaffär. Den gröna färgen runtom är original, men kakorna och deras bakgrund var terapiarbete för undertecknad under ett par mörka vinterkvällar.

Den som vill får gärna inta sin fika inomhus... De fina kakorna (chokladbollar, dammsugare, jordgubbe och slickepinne) har syster/moster Maja virkat, plus ytterligare några sorter. Gardinerna är ett felköp; de skulle fått pryda vårt matrum om de inte varit för korta. Hit till lilla Ingalunda var de istället för långa och räckte lätt till två fönster. Den gula hinken räddades från skräpkontainern som åt upp allt skräp när högstadiedelen på T4-skolan i Hässleholm tömdes inför nedläggningen och krukväxten är en gammal plast-ranunkel som använts då jag behövde några blommor att sy på en klänning inför Arvids dop.

Världens minsta café har förstås världens minsta kassörska!

Välkommen in till Café Ingalunda!

Nu är det färdiglekt för mamman; nu har jag haft mitt roliga och överlämnar glatt till barnen att fortsätta det viktiga värvet att leka. Och då menar jag verkligen att jag släpper taget. Så här tycker jag att det ska se ut; nu har jag inrett, pysslat - och dokumenterat det hela just med avsikten att låta sönerna och dottern förvalta det helt enligt egna önskemål. Säkert kommer caféet i mina ögon inte att vara lika gulligt när de fått hållas ett tag - i en liten hurts under draperiet finns andra tavlor, dukar, småmöbler och saker som jag valt bort men som de säkert kommer att se något i som jag missade. Och så ska det få vara! Lekstugan är en plats för lek - och den leken är inte längre min!

Allt eller inget!

Jag är lite av personlighetstypen som föredrar allt eller inget, oavsett om det handlar om form och fason på boende, storlek på barnaskaran, klädstil eller frisyr. Jag har inga problem att avstå saker som många tycker är nödvändiga, men om jag verkligen vill ha något så vill jag ha hela grejen, liksom. Med alla detaljer och attribut, utan avsteg. Ska det vara, så ska det vara ordentligt! Därför har jag nu gått  från allt...
 

...till inget, eller till ett annat allt, beroende på hur man ser det. Håret kapades alltså med cirka 35 cm härom dagen och jag har åter världens bästa frisyr!

Jag älskar snagg. Det är den skönaste, mest lättskötta och mest uppskattade frisyren av alla. Så skönt att slippa bära upp allt hår; den som aldrig klippt av mycket hår på en gång har ingen aning om hur mycket det faktiskt väger och hur lättade nackmusklerna blir när man klippt av det.

Och så praktiskt och enkelt att sköta! Fem minuter med mössa på efter hårtvätt (som nu kan ske när som helst under dagen och inte längre behöver planeras) och lite vax så är frisyren klar. Och så skönt det är att slippa alla långa hårstrån som ligger i sängen, i duschen, i kläderna... Dessutom blir det billigt. En engångsinvestering i en klippmaskin så är det gratis sedan!

Det allra bästa är dock de signaler som det korta håret sänder ut. Med snaggad skalle betraktas en kvinna alltid som tuff, cool och självständig och behöver således inte försöka vara snygg. Stilen sitter där ändå, liksom. Likaledes funkar det på andra hållet också: den kortklippta tjejen kan om hon vill ha hur kvinnliga kläder och hur mycket smink som helst - i kombination med pojkfrisyren kan det aldrig bli för mycket!

Efter eländesvecka kommer helgfrid...

I kväll viner en västlig vind mellan åsarna och på den fördes helgmålsringningens klang bort högt ovan vår dal och lämnade mig lyssnande på blåsten och lätena från de lågt flygande fåglarna som förebådade regnet som ska dra häröver i natt.

Men det passar väl rätt bra med utebliven helgfrid som avslutning på en hemsk vecka. Bosse har jobbat i Falköping hela veckan och således inte kommit hem på kvällarna som han brukar. Normalt sett brukar jag inte ha särskilt mycket emot att han far iväg några dagar; att vara tillfälligt ensamstående sporrar mig mestadels till att istället bli enastående och hinna och orka mycket mer än vanligt och kämpa stenhårt för att både vara effektiv och dämpa barnens saknad med roligheter. Men den här gången... Hu! Visst, vi har haft en del trevligheter för oss, men inte väger de på långa vägar upp allt annat som gått åt skogen.

Ekvationen att ta hand om fyra relativt små barn ensam samtidigt som man försöker vara effektiv hemmafru är inte helt lätt att lösa, men med diverse smarta knep, som till exempel uppvärmd mat från frysen och utflykter i lagom sovtid för att spara in en läggning eller två, så ska det här nog gå vägen! Tänkte jag alltså i måndags kväll när det började närma sig läggdags och drog iväg med barnen till Hovdala med baktanken eller snarare det underliggande syftet att få minst ett av de två småbarnen att somna i bilen på vägen hem. Lyckades det? Tja, vi hade en härlig kväll, ensamma i slottsparken som badade i kvällssol och inbjöd till lek och upptäcktsfärder, men inte somnade varken Arvid eller Edith. Och det hade väl inte varit något större problem om inte Arvid hade lurat mig att han sov. Hade jag anat att han sov räv hade jag kört en omväg eller en extra runda för att ensam slippa försöka lägga fyra övertrötta barn (varav två vägrar somna ensamma men störs otroligt av att de andra barnen låter) klockan halv tio och därefter ta itu med disk, tvätt som skulle från tvättmaskinen till tumlaren o.s.v. Nu blev det inte så. Jag bar in en sömntung, varm, blundade treåring tyst och försiktigt och höll på att tappa honom när han plötsligt hävde upp ett kvillrande skratt och förtjust sa "Där lurade jag dig allt!" Ja, det fick jag ju erkänna att han gjorde och vad som var värre var att han också lurade mig på den lilla stund av ensamhet och stilla tankero som jag behöver varje dag trots (eller kanske på grund av) att jag råkar vara småbarnsförälder.

På tisdagen skulle vi åkt till Västergötland för att fira min morfars födelsedag, men pga sjukdom där kom vi inte iväg. Det blev en hemmadag istället. Eftersom barnen inte somnat förrän runt halv elva dagen före sov de faktiskt (kryss i taket, de har börjat få normala sovvanor!) länge allihop, vilket så klart försköt middagsvilan för de små ...och därmed också sänggåendet på kvällen. Adjö egentid, alltså. Förresten, det är ganska tungt för axlarna att gå omkring och bära en ett-och-ett-halvt-åring i ett par timmar på kvällen samtidigt som man lagar mat, städar, diskar, fixar tvätt o.s.v. men var ska man göra av henne annars?

Onsdagen kom med ösregn och både mitt och barnens behov av en aktivitet var stort. Och vi fick en toppen-dag på Leksaksmuséet i Eslöv tillsammans med min mamma och syster. Ett besök där rekommenderar jag varmt till alla som befinner sig på lagom avstånd, oavsett ålder! Det är ett otroligt, lite magiskt ställe med en enorm samling leksaker från 60-talet och fram till i dag. Det mest beundransvärda i mina ögon var de fyra landskapen med modelljärnvägar. Ett gigantiskt och fantasieggande miniatyruniversum med rörliga iscensättningar av städer med nöjesfält, bensinmackar och affärer med kundvagnar och upplysta skyltfönster, landsbygd med kor, grisar och traktorer, kuster med båtar, varv, badstränder (så klart även en nudiststrand) och ett vägnät som förbinder alltihop och där det ibland sker olyckor som måste åtgärdas med blinkande blåljusfordon... Ja, där hade jag kunnat gå i timmar och ändå säkert ha missat en hel del roliga detaljer!

Men eftersom summan alltid är konstant så var ju återstoden av dygnet tvunget att uppbåda en hel del elände för att kompensera. Alltså somnade inte Edith förrän samtidigt som jag den här dagen heller - och det var sent, för jag hade lämnat huset i en enda röra när vi drog iväg till Eslöv. Mina axlar blev alltså ännu tröttare och ryggen gjorde mer och mer ont. Vid midnatt insåg jag att den tilltagande smärtan i ryggen i kombination med illamående, frossa och en känsla av omöjligtvis kunna hitta en enda hyfsat bekväm ställning att sova i nog kanske berodde på annat än det myckna bärandet - kanske en känning av njursten? Jag vet inte, men det kom och gick under hela torsdagen och delar av fredagen och inga värktabletter hjälpte. Som om detta inte var nog vaknade ev sönerna en gång i timmen mellan 00 och 05 och hade växtvärk i benet. Och då hade ju mamman inget annat val än att gå upp och massera, värma vetekudde och trösta. Och så småningom också byta pyjamas och sängkläder och dra ut den blöta bäddmadrassen i tvättstugan när en annan av pojkarna inte hann vakna innan olyckan var framme (för givetvis låg han i vår säng och inte i sin egen där det finns plastade frottélakan). När torsdagsmorgonen kom kunde jag konstatera att så lite har jag inte sovit på en natt sedan Arvid var bebis.

Torsdagen förflöt i en dimma av sömnbrist och ryggont. Och så ringde Bosse och sa att han inte kom hem förrän på fredagskvällen och inte på torsdagen som jag hoppats. Och så somnade inte Edith förrän kvart i elva. Och så hade vi fyra flugor i sovrummet under natten.

På fredagen kom syster Maja och barnens kusiner som räddande änglar och även om vi båda vuxna stundtals tittade uppgivet på varandra och undrade vad vi sysslade med när vi asade ut sju barn mellan ett och åtta år till stranden och lät dem bada, leka och följa med ut och ro i ekan, så hade vi en härlig dag. Sen åkte de en halvtimme innan den efterlängtade mannen och fadern kom hem och då passade jag på att bryta tån. Vissa stolar (barnstolar, så klart) kan vara oerhört lömska i sin humor och tycka att det är roligt att försöka sätta krokben för stackars utarbetade mödrar som skyndar genom rummet. Stolsbenet befann sig alltså inte där det borde och min fot rände rakt in i det.

Sålunda har jag ikväll haltat runt här på Bjärröds bygata i min jakt på helgfriden, i större behov av egentid än någonsin. Men hortensian blommar, hallonen börjar mogna på andra sidan dammen, Bosse har semester, min tå hindrar mig inte längre från att gå (om än ganska sakta och stultande), Edith sover redan, jag har fått möjlighet att avsluta mina egna tankebanor och t.o.m. kunnat skriva ner en del av dem här och jag får kanske en liten stund för mig själv i morgon igen, så inte behöver jag gnälla! Inte så värst mycket mer nu i alla fall, när du har varit snäll och läst...

Sommarskymnings svalka

En lördagskväll som den här önskar jag att jag hade kunnat dela med mig av Bjärröd inte bara i bild och bokstäver, utan även medelst alla andra sinnesintryck som sköljer över mig när jag går omkring här hemma och insuper sommarskymningen. Jag önskar att du hade kunnat känna doften av lavendeln i krukan utanför grinden och höra fåglarna sjunga att regnet har upphört.

Om du hade gått vid min sida hade du känt ångan från nyduschad jord stiga för att förena sig med de flyende molnen och om du lyssnade noga hade du nästan kunnat höra krassen växa med ett näst intill ljudlöst krasande i tunnan framför vedbodens vägg.

Jag hade också gärna delat med mig av pallkragsodlingarnas skörd: smultron, jordgubbar, krispiga sockerärtor, späd sallad och de första tunna, slankiga morotstrådarna. Så smakar sommaren!

Hade du varit med mig ute vid sextiden hade du från åskammen söderöver nåtts av Äsphults kyrkklockas klang, ringande in helgfriden. Dess toner rör sig inte bara över nejden utan spänner även över tidens gap och förbinder vår nutid med de generationer av människor som gått före. Dess klämtande budskap om vila får sällskap av en maning till eftertanke: betänk årens hastande gång och vår korta stund på jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång...

Och att åren hastar och tiden tär minner även den här hälsningen från tidigare Bjärrödsbor om. I vår tomtgräns står stenen och visar att den lilla grusvägen inte bara leder till Minnets bakgård, utan även till vackra, rofyllda Niklasgården från 1750. Lördagskvällar under sommarhalvåret är tid för alla sinnen; jag ser, hör, luktar, känner och smakar på sommaren, men försöker också aktivera ett sjätte sinne och förnimma intryck som inte kommer från just den solnedgångsstund jag upplever utan är ett eko från gångna tider. I skymningstimman kommer vi det förgångna lite närmare och den möjligheten till något som liknar en relation vill jag ta vara på - respekten för de människor som gått före och för de tider som flytt är viktig, för det historiska kunnandet, för vardagsprioriteringarna, för identiteten ...och inte minst för min egen fantasi och själsro.