En julsaga i repris

Annandagen 2018. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska dig en fortsatt god julhelg genom att reprisera ett av mina mest lästa blogginlägg från 2016 - en julsaga från forno. Oavsett om du läste det då eller inte så får du gärna följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en krakmandel med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Julgranshunden

"Och så denna gränslösa kärlek till djur. Det var nästan grymt att han aldrig fått någon hund. Han hade börjat tjata om en så fort han blev stor nog att kunna säga ´vov-vov´."

Orden är så klart världens bästa Astrids och den djurälskande, hundlängtande pojken är Pelle på Saltkråkan, men beskrivningen skulle lika gärna kunna vara ett porträtt av Edith. Ända sedan vår pudel Bella dog för drygt två år sedan har Edith saknat, längtat, funderat och planerat. Hon har frågat efter Bella, var hon är nu, om hon kan komma flygande tillbaka eller trilla ner från himlen (och tänk om det då skulle råka bli just här, i vår trädgård!), men så småningom har hon accepterat dödens odiskutabla slutgiltighet och istället börjat söka andra vägar mot målet - en ny hund att älska.

Varje gång hon har sett en hund, från bilfönstret, på TV, på bild eller i någon av de hundgrupper som jag har följt på Facebook i hopp om att kanske kunna hitta en hund som passar oss, så har Edith yttrat samma ord: "Åh! En SÅN hund skulle jag vilja ha!" Aldrig har hon varit så nöjd som när hon fått gå ut med någon av bekantskapskretsens hundar i koppel eller fått ge mormors gamla hunddamer mat. Hon drömmer om hundar på nätterna och gissningsvis tre fjärdedelar av godnattsagorna hon väljer handlar om hundar.

Även pojkarna har längtat efter en ny familjemedlem - och det har också vi vuxna till viss del gjort, medvetenheten om det extra ansvaret och arbetet till trots. Men som den vuxen i familjen som varit den som främst ansvarat för både morgonrutinerna med att få fyra barn färdiga och utrustade för dagens schema och likaledes lämna dem till respektive vistelseort innan jag själv kört till jobbet och sedan skyndat mig på eftermiddagen för att göra omvänd resa, har jag tyckt att det varit ganska skönt att inte ha en hund också att fixa för och ha dåligt samvete för när tiden rinner iväg och den ensamma dagtiden blir alltför lång för en ensam liten hund som längtar och väntar.

Men saker förändras och när Bosse i höstas började jobba betydligt närmare hemifrån och jag själv påbörjade mina studier mot målet att bli specialpedagog, öppnade sig helt andra möjligheter för oss som potentiell hundägarfamilj. Sedan juli har vi  letat efter den perfekta hunden. Internetsidorna som förmedlar omplaceringar har dammsugits i jakten på en vuxen hund (efter tio år med människovalpar i huset vill vi helst inte börja om med att gå ner oss i bebisträsket igen, hur mysigt det än kan vara med en valp), så liten att barnen kan hålla den i koppel men inte för liten och klen, helst en tik, en som älskar barn och inte kräver mängder av aktivering och motion varje dag och som kan vara ensam hemma några timmar utan problem och som trivs ihop med andra hundar och djur. Och som dessutom är relativt allergivänlig eftersom både Bosse och Alvar lätt blir snörvliga och kliiga i ögonen av diverse pälsdjur. Ja, ni ser, den kravlistan är inte lätt att svara upp mot. Vi har haft kontakt med några hundägare som velat omplacera sina hundar, men det har alltid funnits någon hake. Fram till nu.

Vi hittade Alice i en facebookgrupp med hundannonser. En liten fulsöt shih tzu-flicka på snart två år som livet inte farit särskilt snällt fram med, men som trots sina upplevelser benhårt behållit tron på människan och glädjen i att leva. Alice uppfyllde vartenda krav på vår långa lista så vitt vi kunde bedöma på 60 mils avstånd - hon fanns nämligen i Stockholm och dit fick Bosse och Alvar åka för att nosa och gosa på henne för att testa om hon stod pall även för allergitestet. Det var en nervös dag i lördags, när de utan övriga barns vetskap anträdde resan norrut i svinottan för att kanske hämta hem vår viktigaste och mest omvälvande julklapp. Jag hade då sedan en vecka haft kontakt med hemmet hon bodde i och fått flera bilder skickade till mig, bilder som jag sparat i min telefon och som Edith råkat se, dock utan att ana att det var en eventuell blivande familjemedlem hon betraktade. På en av bilderna syntes Alice under en julgran, och Ediths ofta ganska stränga lilla ansikte mjuknade och huvudet lades på sned när hon yttrade orden: "Åååh! Den hunden kan vi väl ha?"

Och det kunde vi. Alice stod pall även för det sista provet och några timmar innan lördagen gick över i söndag backade Bosse in bilen på uppfarten och tre barn flockades i hallen eftersom de visste att en okänd överraskning hemförd från Stockholm var i antågande. Steg knastrade på grusgången, dörren öppnades - och in kom Alvar med en liten gråvit lurv i koppel. "Det är julgranshunden!" ropade Edith hänfört och Alice stormade in i vårt hus och i vårt liv.

Efter fem dagar håller vi ännu på att lära känna varandra. Både människor och hund övar på att förstå vad den andra parten (eller arten) menar och behöver. Vi leker, gosar och går promenader. I dag, precis när jullovet gjorde sitt intåg i Minnet, försökte vi oss på att ta ett julkort på de bästa gåvor vi har fått hit till Minnet. Det är inte helt lätt att fånga fyra barn och en hund på samma bild utan att någon ser konstig ut, men otroligt nog så blev ett av de ungefär tjugo korten så pass bra att samtliga avbildade människor godkände det för publicering - och den avspeglar den glädje och tacksamhet vi känner över att återigen vara en hundägarfamilj.

Så, god jul önskar familjen Lindberg-Magnusson och julgranshunden!

"Det här är livet..." Minnen från den varmaste sommaren i kvinnominne

Tillbakalutad i en fåtölj med fötterna utsträckta så att de vilar i behaglig närhet av kaminens flammor trotsar jag kvällens ogenomträngliga novembermörker genom att gå igenom bilderna från i somras. Sommaren 2018 - denna långa, varma räcka av dagar då solen ständigt var vår gäst och regnet först lyste och senare oroade oss med sin frånvaro, sommaren då vi njöt av sol, värme och vatten som aldrig förr, månaderna då AC i bilen borde räknats till de mänskliga rättigheterna och då brandmän och frivilliga gjorde hjälteinsatser i de eldhärjade mellansvenska skogarna. En för oss vuxna lite oroande sommar, då kortsiktiga svårigheter som vattenbrist och förtorkade skördar med allt vad det innebär och oroande framtidsutsikter i en klimatförändrad värld gjorde det svårt att njuta av allt det som vi vanligtvis förknippar med sommarens skimmer och som vi suktar efter under våra kalla, mörka och dystra nordiska höst- och vintermånader.

När jag tittar på bilderna jag tog under dessa månader står det klart skrivet i de brunbrända barnens ansikten att den här sommaren kommer att lysa i deras minnen hela deras liv med en närmaste gudomlig strålglans. För den som liten är blev 2018 års sommar en skinande solskensmagi, med dagar och nätter då ljuset och värmen aldrig tog slut. Titta bara!

"Det här är livet!" säger sjuåringen med tillfredsställelse målad i hela ansiktet där han halvligger bekvämt tillbakalutad mot flera kuddar på en säckakärra som sakta rullar fram över Bjärröds vägar och traktorleder. Från sin tron kan han se det förtorkade sommarlandskapet svepa förbi och om han riktar blicken uppåt så möter den hans ömma moders ögon, lite trötta och frånvarande i blicken sådär som mammors ögon kan vara ibland när de tycker att uppoffringen egentligen är för stor, men ändå värd belöningen i form av glada leenden hos deras barn. Att bli skjutsad runt den i sommarskrud klädda hembygden på en mjuk tron byggd av kuddar uppå en säckakärra efter ett svalkande dopp vid vår egen lilla badvik, ja, det är kanske en av om inte livets, så i alla fall sommarlovets, höjdpunkter.

"Mamma, visst är det fantastiskt att man kan plocka hallon!" säger treåringen med lysande ögon som sveper över de taggiga buskarnas dignande röda bevis på att åtminstone någon växtlighet älskar den här varma och torra varianten av svensk sommar. Och ja; visst är det underbart att hallon växer i skogarna och att skogarna är tillgängliga för Alle-man och -kvinna och -barn och att vi fritt och ohämmat får njuta av denna kalhyggenas revansch efter förödelsen. En sådan ynnest är för oss bortskämda vuxna så invant självklar att det behövs en liten barnslig och smutsig sommarhand framsträckt mot en, full av  

skogarnas anspråkslösa godsaker 

som bjuds oss i överflöd, alldeles gratis, bara vi tar oss tiden att hitta dem och njuta dem.

"Tänk att jag vågade sitta i rövarens knä och vara med när de sjöng Vargsången i Mattisborgen!" viskar femåringen för väl tjugonde gången när han ligger och ska sova. Jag ler och instämmer i att jag är både stolt och glad över att han till sist tog klivet och vågade göra det som betydde så mycket för honom på Astrid Lindgrens värld - att sjunga ihop med de fantastiska skådespelare som iscensatte närapå hela Ronja Rövardotter-berättelsen för oss den där julidagen i Vimmerby. Att våga, vinna, pröva nytt och utvecklas - det är också livet och sommaren till för.

Och när sommarlovets sista kväll ska gå över i natt och vi alla känner att tiden gått för fort och att vi inte fått nog trots det övermått av sommar vi fått oss till livs, då ser vi framåt, den nyblivna tioåringen och jag och ställer in siktet på nästa sommar. "Vad skulle du vilja göra då?" undrar jag på sängkanten när vi bereder oss att lämna allt bakom oss och kliva in i skolans värld igen. "Åka till Kroatien!" kommer svaret blixtsnabbt, följt av en stunds tyst eftertanke. "Eller till Västervik... Och Hanö." Alltså ett återseende av de minnen vi just lämnat bakom oss. Och jag håller med. Tänk vad mycket sommaren 2018 gav oss av upplevelser som nu i november blivit skimrande minnespärlor i livets smyckeskrin.

Som att övernatta i ett hus med havsutsikt på ovanvåningen och goda vänner på bottenplan, och åka båt över havet och gå i land på en bergig ö utan bilar och ta sig upp till fyren på klippan och hälsa på hjortarna längs vägen.

 Och att hoppa över berghällarna i spåren efter en drake och leta efter märket där den kraschade in i berget, förblindad av ljusskenet från fyren, stackars draken... Och att hitta märket och inte bara det, utan också två grottor - kanske drakens grottor? Att få kliva in i deras svala mörker och huka under tyngden av sten ovanför huvudet och rysa lite åt att så här bodde man på stenåldern...

 Att se solens sista strålar smeka över vattnet när kvällsdiset drar in över campingen och känna magin när Västerviks alla lampor speglar sig i den dimhöljda, blå fjärden och lyssna till sorlet av semesterfirande människors lyckliga avslappning med sommarmusiken svävande över alltihop som ett soundtrack i en film när man vänder åter mot stugan.

Att få tjura och ilsket stampa i det bräckta vattnet i hamnbassängen i Kivik när kvällen kommer och man måste sluta bada och åka hem fast man inte vill... Stampa hårt i vattenbrynet så att det skvätter om den arga lilla foten.







Att få åka till Dalstorp och hälsa på sin gamlamormor (eller farmor, som man också kan kalla henne om man ingen egen farmor har) och leka på skolgården och sova över och väckas mitt i natten av världens åskväder. Att få hälsa på i hennes gamla hus och cykla till dammen och se så att kräftorna lever och knipsar med klorna trots att dammens vatten står närapå en meter lägre än vanligt.





Att få åka racerbåt med sin morbror och prova att köra alldeles själv, så att båten hoppar mot vågorna.

Att gå ut och lyssna på helgmålsringningen från Äsphults kyrka från den högsta punkten i hagen varje lördagskväll och kanske ha någon hemlig godsak med sig.



Och sist, men inte sämst, att uppleva sommaren här hemma i Bjärröd med alla sinnen - höra grannens traktorbrådska med skörden, känna den lite söta ko-doften från alla de ljushyllta kreaturen, smaka på skogens hallon och odlingarnas jordgubbar, känna den lite fetsträva ullen på Niklasgårdens får under sina fingrar, alltmedan sommarens dagar förrinner och lämnar oss med minnet av ett gyllene, ljuvligt, drömmande skimmer. Som solsken genom ett augustiskirt lövverk. Vilken sommar vi hade!

Höst igen

Den första september känns hösten i luften. Trots värmen i luften förnimmer vi årstidens omslag med alla våra sinnen under vår klockklangspromenad, Edith och jag. Vår promenad? Var detta inte en av de få stunder som jag helgade åt ensamheten och åt den tysta reflektion som endast kan erövras av ett strövtåg i hembygden på tu man hand sig själv? Jo, visst var det så, men det var då, det. Det var innan min treåriga dotter hade insett storheten i att sitta på en sten på en kulle i en hage och höra den spröda klangen från en kyrkklocka som ringt in helgen och värnat om människans vila i hundratals år. Det var innan Edith hade förstått att lördagens storhet inte bara bestod i godis, utan att den även bjuder på den bästa av promenadstunder; den som ackompanjeras av historiens helgmålsringning som bjuder vila och återhämtning även till en stressad nutidsmänniska som kanske inte ens förstår kyrkklockans ålderdomliga språk.

Efter denna underliga sommar som hakade upp sig i sina egna ambitioner kliver alltså jag och min lilla denna första höstafton ut genom Minnets grind för att vandra landsvägen västerut just när klockan slagit sex. Jo, för Äsphults kyrka släpar efter lite med helgmålsringningen. Nuförtiden finns ingen klockare som sätter en ära i att punktligt på slaget sex börja dra i repet som får klockan i gungning - nej, sådant sköts numera centralt och digitalt och torde följaktligen bli mycket säkrare och mer punktligt, men icke då. Hela sommaren har Äsphults kyrka låtit oss som lyssnar och bryr oss få vänta några minuter extra på helgfriden. Och inte mig emot - på så vis ökar mina chanser att lyckas höra helgklockans slag markant. Siktar man på att vara på plats på kullen mittemot Bjärrödsgården prick 18.00 så är man där lagom till att de klingande tonerna når fram till ens trumhinna ett antal minuter för sent. För så är det att ha en liten Lotta med sig. I kväll vill hon ha med sig Bamsen, så klart, och eftersom ingen riktigt vet var grisbjörnen befinner sig så ligger vår egen Bråkmakargata där alldeles tom och tyst när klockan slår sex och helgen borde vigas in. Men det är lugnt, här i Bjärröd har vi tiden på vår sida och gonggongen ljuder inte än på nästan åtta minuter och vid det laget har vi hunnit hitta Bamsen, gå längs den höstvåta och regnblanka vägen, ta oss över respektive under taggtråden till kohagen och inta våra platser på kullen.

Med en Lotta och en Bamse som sällskap blir lördagsvandringen lite långsammare och lite mer innehållsrik än den brukade vara i ensamhetens tid. Medan klockans uråldriga budskap ljuder över nejden och manar oss till vila och bjuder oss tid för återhämtning, smeker dess toner kohagens böljande och återigen friska och frodiga, gröna gräs och klingar i öronen hos de båda kvinnfolk som tar sig fram mot bäckfåran för att se om vattnet återvänt efter sommarens ökentorka. I bäcken finns gott om sten och en härlig sandbotten, men det livgivande vattnet lyser ännu med sin frånvaro. För att ersätta det livande med åtminstone något levande tar vi oss denna afton ner i själva fåran och följer den nedströms. Det är en konstig känsla att utan något som helst motstånd kliva där normalt sett naturens egna krafter håller alla mänskliga fötter på behörigt avstånd. Det är som att vi klampar in i något som är helgat åt ett annat element än vårt eget; vi stör på något vis balansen när vi okänsligt gör om de av vattenströmmarna rundslipade stenarna till vandringsled. Längre nedströms har brännässlorna hunnit mobilisera och ställa sig på vakt. För att skydda vattenandens helgade matarleder böjer de sig hotande över den uttorkade fåran och får oss barbenta och bararmade stackars ömtåliga varelser att vika undan och ta oss uppför strandbanken igen.

Uppe på betet tar vi oss vidare mot den gamla stenbron invid äppelträdet. En bro, ett äppelträd med lysande röda frukter och ett snärje av taggiga krusbärsbuskar vittnar om människors närvaro, bobyggarinstinkt och verksamhetslusta. Kanske har någon för längesedan valt att leva sitt liv eller delar därav just här invid den lilla, vanligtvis porlande och bubblande bäcken. Kanske har någon brukar stå just på den här lilla bron på lördagsaftnarna och lyssnat på hur kyrkans klocka klämtat för att skänka en hårt arbetande torpare och hans familj en dags välförtjänt vila. Jag lägger på minnet att jag vid tillfälle ska fråga grannen, han som är nionde generationen på gården och mer än oss andra har Bjärröd i blodet, om här möjligen legat någon liten backstuga invid bäcken. Vet inte han besked så gör säkert hans farbror det. Gammal kunskap går att lita på och förtjänar att leva vidare, om än det gäller något så banalt som tillkomsten av och historien bakom en stenbro över en bäck vars torra sandgrund nu täcks av sällan skådade mängder av röda små äpplen.

Bäckfåran efter sommaren 2018. Inget vatten, men desto mer äpplen.

För om sommarens väder farit hårt fram med bäckar och gräs, så har fruktträden uppskattat det desto mer. Jag har vad jag kan minnas aldrig sett så dignande fruktträd någonsin förr i alla fall. Och efter de senaste veckornas regn skådar jag hösten i vitögat. Den syns i äpplenas flammande färger, i lövens skiftningar och i avsaknaden av vatten i den uttorkade, steniga bäckfåran. Den hörs i tranornas lockrop från mossen där de samlas en gång om året för att ta farväl av Skåne och av sommaren. Den letar sig in i näsan som en mognadens mättade och rika doft, den som berättar att man är förbi försommarens hänryckande förälskelsetid och högsommarens generösa blomning och nu har skörden framför sig. Det smakar höst i frukterna som Edith tar ett bett av och sedan på bortskämt septembervis slänger bort direkt - det finns ju så många äpplen, överallt, på träden och på marken, vad gör det väl om man smakar utan att äta upp? Den känns mot huden också, hösten. En kylslagen smekning får mig att dra min nya, bruna höstkofta tätare omkring mig och skynda på våra steg hemåt.

Hemma på Minnet blir det också höstkväll. Mörkret sänker sig tidigt, vi ser på tv och äter godis. Grannpojken kommer över och leker en stund. Vi är på väg in i rutinerna för nästa fas och även om det är lite mer avlägset, lite mer annorlunda och lite svårare än efter en vanlig sommar så är det ändå ganska skönt på något sätt. Efter fyra månaders solsken är vi nu redo för höstrusket. Återstår att se bara om det kommer.

Dagen efter dagen efter (eller På tredje dagen uppstånden igen)

Dagen efter är alltid dagen efter. Dagen efter en underbar midsommarafton i goda vänners lag, med midsommarstång och dans, lekar och upptåg, tårta, midsommarmat och jordgubbar i mängder i den ljusa kvällen som aldrig riktigt vill gå över i nattmörker, kommer allt för fort en ny dag. En dag då alla är lite väl mätta och trötta, i synnerhet barnen. Efter midsommarkvällens kvillrande skratt och galna cykeltävlingar med nästkusinerna runt Vannarödsvägens mjuka asfaltssvängar är våra fyra så bortskämda med underhållning och så fyllda av intryck att syskonens sällskap ter sig erbarmligt tråkigt och deras blotta närvaro så irriterande att varje liten stötesten är stor nog att orsaka ett smärre världskrig, i synnerhet för de barn vars midsommarafton tog slut först vid tvåtiden på natten då de till slut somnade på en madrass i nästkusinens rum. Dagen efter retas storebror med lillasyster så att hon bryter ihop och förvandlas till en gråtande hög på golvet. Dagen efter stjäl mellanbror storebrors speltid och raderar hans tv-spelsvärld.

Dagen efter jobbar vi föräldrar enbart med skademinimering och konflikthantering. Dagen efter försöker vi i möjligaste mån dela på oss för att hålla antalet konflikter och tårar nere. Ett barn får följa med och köpa cykeldäck medan ett annat får hjälpa till att plantera blommor. Två barn har sovit över och hämtas och bråkar hela vägen hem. Dagen efter tar vi alla barnen på en cykeltur, men eftersom dagen efter är dagen efter så vägrar lillasyster använda hjälm och måste mutas med godis, medan bröderna håller på att krevera av otålighet. Dagen efter får alla barn som vill extra speltid. Dagen efter är, kort sagt, arbetsam för den som satt fyra barn till världen.

Men till allas stora glädje har även dagen efter ett slut. En välsignad natt faller över Sverige och vaggar alla till vila; faller över dem som på allvar vredgas över en boll som hamnade i fel mål i slutminuten och över dem som tyngs av andra, större och närmare bekymmer - och över dem som bara är trötta, ack så trötta efter en arbetsam dag...

Dagen efter dagen efter gryr en ny morgon. Solen strålar över Bjärröd och allt är som vanligt igen - tack och lov! Jag brukar säga att jag är bäst på vardag, hur mycket jag än uppskattar fest och nöjen. Och på tredje dagen känns det som om familjen återuppstår igen. Efter gårdagens kamp så är spåren få efter midsommarglädjen och dess följder. Kvar finns en tårta som sitter fint i ett hus där humöret är på topp. Dagen efter dagen efter tar Bosse och hans bror alla barnen på en cykeltur - och den här gången vill alla följa med, ingen gnäller, alla har hjälm och efteråt jublar de över att ha hittat en ny cykelväg (en kostig, menar de vuxna) med en JÄTTECOOL backe! Dagen efter dagen efter åker jag och tömmer hyllorna på Ica Maxi (och mannen bakom i kön suckar och ber kassörskan ringa efter en kollega som kan komma och öppna en kassa till) och kommer hem med åtskilliga kassar fyllda med allt sådant som behövs till den sommarlovsvardag som nu väntar.

Dagen efter dagen efter blir hela familjen bjudna på pannkakslunch hos grannen på Niklasgården och tillbringar ett par härliga timmar i den idylliska 1700-talsmiljön bland blommor, får, hundar och katter. Dagen efter dagen efter jobbar jag i trädgården och barnen hjälper till medan Bosse målar taket i det nygamla pannrummet. Dagen efter dagen efter kör pojkarna cykelrace i kvällningen och provsmakar de första röda vinbären innan det är dags att gå in och läsa god natt-saga.

I sommarskymningen i slutet av dagen efter dagen efter sitter jag ensam ute på trappan i sällskap av myggen, med datorn i knäet och ett glas vin och en bit överbliven midsommartårta bredvid mig. Grannarna på Humlalyckan kommer förbi och stannar till på väg hem från sin aftonpromenad och vi gläds tillsammans över ett nytt litet liv som välkomnats till världen under den gångna helgen och över en kreativitet och skrivarglädje som återvänt efter månader av utmattning. Dagen efter dagen efter bär tacksamheten - över midsommar, över de dagar som ligger framför och över livet självt. Dagen efter dagen efter är livet lätt att leva.

Du skall icke hava begärelse till din grannes kor...

Det var en gång en trebarnsmamma (som inom ett par år skulle komma att titulera sig fyrabarns-mamma, men det varken visste eller önskade hon när denna anekdot utspelade sig) som åkte till BVC med sin bebis och hans två storebröder, såsom föräldralediga mammor plägar. Det var sommar och solsken när hon iklädd shorts, linne och sandaler packade sig själv och de tre små pojkarna plus den livsnödvändiga skötväskan i bilen och gav sig iväg till närmsta tätort, drygt en mil från hemmet.

När hon återvände hem och en halv timme senare var det fortfarande sommar. Svensk sommar. Regnet strilade ner och mamman parkerade bilen, sprang mellan regndropparna över vägen för att låsa upp dörren och hämta ett paraply för att de tre små skulle komma torrskodda och torrklädda inom hemmets hank och stör. När hon kutade över vägen förnam hon en rörelse i ögonvrån, vilken tillsammans med råmande ljud tydde på aktivitet av det ovanligare slaget inifrån granngården. Detta fick henne att vika av från den planerade rutten (fågelvägen till glasverandan) och istället klafsa bort till hagens kant för att se om grannarna möjligen kunde behöva hjälp.

Det behövde de, visade det sig. På gårdscaféet och inredningsbutiken Humlalyckan pågick, av ljuden och parkeringsbilden att döma, en sammankomst för någon pensionärsförening. Inom parentes sagt så hade huvudpersonen i vår berättelse en liten fritidssysselsättning som gick ut på att utifrån ett hobby-sociologiskt och hemmasnickrat koncept studera bilmärken, bilmodeller, sätt att parkera (tänk avstånd, planering, förmåga att avläsa och följa skyltning, förhållanden till andra trafikanter) etc på caféets parkering vid sammankomster utanför ordinarie öppettider för att sedan försöka lista ut vilken typ av sammankomst det rörde sig om och vilken grupp av människor som företrädelsevis befann sig där. Ja ja, man kan lugnt konstatera att hon efter ett par år i Bjärröd hade blivit en äkta lantis, en sådan som kikar bakom gardinen vid minsta rörelse från landsvägen utanför som skulle kunna signalera att någonting händer som bryter det dagliga trafikmönstret av traktorer och timmerbilar. Nåväl, utan att lägga alltför mycket tid åt att fundera över denna förunderliga fascination över mänskliga mönster och fördomars förhållanden till verkligheten, kan vi konstatera att hon även den här gången gissade rätt - i det mysiga caféet i den gamla ladugården på andra sidan hagen pågick en träff för seniorer och ljudvolymen därifrån var precis som man kunnat gissa ganska hög.

Det var dock inte varken sorlet från många glada gamlingar med och utan hörapparat som gjort att vår kvinna reagerat - nej, det som dragit till sig hennes uppmärksamhet var ett trettiotal kor med kalvar som oroligt trampade omkring runt stall och maskinhallar. Normalt sett under sommartid förde dessa varelser ett lugnt koliv i en stor hage full av gräs någonstans i Bjärröd, men nu hade de uppenbarligen råkat komma lösa och istället för frihetens vingar fick de stackars varelserna pröva på osäkerhetens vimsiga och trevande steg, som ledde dem bort från det trasiga staketet och hem mot vinterns trygghet, traktorn, stallet och bondens trygga händer. Dock valde de fel dag att skrida över gränsen - bonden var inte hemma utan iväg på jobb. Han hade därför ingen chans att se sina förlorade får ...eller jag menar kor, och komma till undsättning. Såg (och hörde, pensionärerna till trots) gjorde dock mamman som just kommit hem till grannhuset. Bortom alla djuren kunde hon i det strilande regnet också skymta en kvinna med vit sjalett, som uppenbarligen försökte få ordning på kreaturen och organisera dem så att de slutade vimla omkring på gårdsplanen och istället hamnade bakom lås och bom, eller åtminstone innanför ett tryggt och säkert stängsel. "Aha!" tänkte trebarnsmamman. "En anställd på caféet har upptäckt de vilsna och hon har naturligtvis ringt bonden och fått direktiv om hur situationen bäst hanteras. Men kan hon verkligen fixa det på egen hand?"

Vår huvudperson ställde sig nu vid staketets rand och gjorde bruk av sin lärarröst (jo, för hon var inte bara mamma utan även lärare) och vrålade: "Behöver du hjääälp?!" och tyckte sig uppfatta ett jakande svar från den sjalettprydda. Så snabbt in med ungarna i huset, ner med den minste sovande i spjälsängen, fram med fika till de två större, kontrollera att inget farligt ligger framme, låsa dörren och sedan ut, till undsättning! Sandalerna, som för ett par timmar sedan smektes av sol plaskar nu i geggamoja och det vita linnet som kändes varmt mot huden då förvandlas raskt till en våt, klibbig trasa mot huden där hon rusar upp längs grusvägen mot gårdsplanen.

Hos korna är lyser den totala förvirringen i de vackra, bruna koögonen. De har hamnat fel, men lyckats ta sig hem till bonden E - och så är han inte här?! Här finns bara ett stängt stall och ljudet av en massa pensionärer. Vad ska de nu ta sig till? Olika åsikter tycks råda - och olika åsikter ropas på kospråk samtidigt som mängder av klövar trampar i skilda riktningar. En ensam människoröst ropar som bonden brukar "Kooom! Kooom!" men kan man verkligen lita på henne, hon i den vita sjaletten? Men nu kommer det en till människa hoppande. I full fart. Hon verkar veta vad hon vill, för hon pekar med hela handen samtidigt som hon ropar "Seså, sätt fart nu! Kom igen! Ditåt ska ni, det hör ni väl?" Glada över att få någon att följa börjar nu ett gäng kor dra sig mot sjalettkvinnan, som i sin tur avancerar upp mot vångavägen bort mot det stora betet. Trebarnsmamman driver på bakifrån med stora och tydliga gester, nyttjande sin vana att styra motsträviga tonåringar, stundtals lika vilsna i världen som 60 bortkomna kor: "Du skulle gå DITÅT, inte sant? Seså! Jag menar NU!" och till nästa individ "Hörde du inte? Det gäller dig också!"

Så småningom är hela ko-kollektivet i rörelse - åt rätt håll. Sjalettdamen visar vägen och mamman bildar eftertrupp, vilket snart inte behövs längre då det även för kreatur alltid är lätt att följa massan och denna nu är stadd i rörelse på en rak väg mellan staket, mot en grind som leder in i tryggheten av en välkänd hage - med nytt, färskt gräs. Småbarnsmamman slår av på farten, dröjer ett ögonblick för att vara säker på att rörelsen i gruppen ska vara stark nog att nå ända fram, vinkar åt sin sjalettprydda samarbetspartner och vänder sedan åter genom strilande regn mot hemmet och de väntande barnen. Väl hemma är hon nöjd med sin insats och över att fått en möjlighet att återgälda en del av vad världens bästa grannar har gett henne under de år hon bott i den lilla byn.

Så gick timmarna och när kvällen kom satt hon i soffan och ammade minstingen med datorn bredvid och såg att grannen, bonden E, skrev något på Facebook om att hans kor verkade ha fått vingar - visste någon möjligen hur det kunde komma sig att han fått köra runt i hela byn för att hitta dem i motsatt riktning till där han lämnat dem på morgonen? En annan granne och tillika ägare till hagen där de fanns i morse och fortfarande borde finnas svarade något lite galghumoristiskt och mamman som gått och känt sig lite cool så där hela dagen efter att ha hjälpt till, kommenterade något lite kaxigt om att någon granne kanske kunde tänkas ha varit inblandad i "kostölden"... Strax därpå hade hon bonden i telefon. "Sara! Vet du något om mina djur?!" frågade han andlöst och småbarnsmamman insåg att han faktiskt på riktigt inte visste något om kornas rymning och infångandet i regnet några timmar tidigare. Luddigt gick det upp för henne att något led i tankekedjan varit fel. Hon med sjaletten som stått och ropat på korna och visat vägen till en annan hage hade uppenbarligen inte alls hört till gårdens folk utan agerat på eget initiativ. Vem var hon? Varför befann hon sig ute i regnet för att fösa någon annans kor? Hade någon mer än mamman själv sett henne? Fanns hon ens på riktigt?

"Jaaa... De är borta i hagen mittemot Kalentebackarna; det är jag som har flyttat dem" svarade nu mamman dumt och fortsatte sedan tveksamt: "Vem var det jag hjälpte att driva dem dit?" Svaret blev, precis som hon de sista sekunderna anat, ännu en fråga. Pensionärernas sorl och gamman hade varit tillräckligt ljudligt för att personalen inne på caféet skulle missa både en flock vilsna, råmande kor på gårdsplanen, en sjalettklädd cowgirl och en regndansande, lättklädd granne som galopperade så leran skvätte och pekade med hela armen. Ingen mer än de två fäbodjäntorna som kidnappat korna hade ens märkt av hela debaclet. Efter samtalet, som ingen blivit så värst mycket klokare av, satt så mamman och funderade på hur denna underliga räcka av händelser hängde ihop, men framför allt på hur effekterna av dagens handlingar skulle te sig utifrån. 60 kor försvunna när bonden kom hem, gården full av pensionärer och personal, men ingen har sett eller hört något. Lägg till att detta skedde bara några månader efter en uppmärksammad "kostöld" i Södermanland, där 69 kor försvunnit spårlöst och där bonden själv sedermera misstänktes för försäkringsbedrägeri... Hade jag varit bonde och koägare så hade jag nog inte kunnat undgå att bli lite nervös när jag kommit hem och sett att alla djuren var borta. Så småningom återfanns ju dock Bjärrödskorna - i en stängd hage på andra sidan byn. Men vem hade flyttat dem? Och varför?

Så småningom klarnade dimman, bitarna föll på plats och mysteriet fick sin lösning. Kvinnan med vit sjalett visade sig vara en annan granne, som inte var intresserad av att ha in korna i sin trädgård och såg möjligheten att styra in dem på vångavägen bort mot stora hagen istället. Både hon och mamman i missionshuset Minnet tog nog för givet att den andra antingen hade varit i kontakt med eller i efterhand informerade den stackars snopne bonden som kom hem till en tom hage...

Ja, vad vill då denna lilla berättelse lära mänskligheten? Ingenting alls så klart, men fortfarande är den en av barnen Lindbergs mest efterfrågade sagor. "Mamma, kan du inte berätta om när du snodde alla korna?" brukar det låta. Så nu har jag berättat och satt det på pränt, på det att ingen må glömma den där sommardagen i Bjärröd då Sara stal grannens kor...