Julgranshunden

"Och så denna gränslösa kärlek till djur. Det var nästan grymt att han aldrig fått någon hund. Han hade börjat tjata om en så fort han blev stor nog att kunna säga ´vov-vov´."

Orden är så klart världens bästa Astrids och den djurälskande, hundlängtande pojken är Pelle på Saltkråkan, men beskrivningen skulle lika gärna kunna vara ett porträtt av Edith. Ända sedan vår pudel Bella dog för drygt två år sedan har Edith saknat, längtat, funderat och planerat. Hon har frågat efter Bella, var hon är nu, om hon kan komma flygande tillbaka eller trilla ner från himlen (och tänk om det då skulle råka bli just här, i vår trädgård!), men så småningom har hon accepterat dödens odiskutabla slutgiltighet och istället börjat söka andra vägar mot målet - en ny hund att älska.

Varje gång hon har sett en hund, från bilfönstret, på TV, på bild eller i någon av de hundgrupper som jag har följt på Facebook i hopp om att kanske kunna hitta en hund som passar oss, så har Edith yttrat samma ord: "Åh! En SÅN hund skulle jag vilja ha!" Aldrig har hon varit så nöjd som när hon fått gå ut med någon av bekantskapskretsens hundar i koppel eller fått ge mormors gamla hunddamer mat. Hon drömmer om hundar på nätterna och gissningsvis tre fjärdedelar av godnattsagorna hon väljer handlar om hundar.

Även pojkarna har längtat efter en ny familjemedlem - och det har också vi vuxna till viss del gjort, medvetenheten om det extra ansvaret och arbetet till trots. Men som den vuxen i familjen som varit den som främst ansvarat för både morgonrutinerna med att få fyra barn färdiga och utrustade för dagens schema och likaledes lämna dem till respektive vistelseort innan jag själv kört till jobbet och sedan skyndat mig på eftermiddagen för att göra omvänd resa, har jag tyckt att det varit ganska skönt att inte ha en hund också att fixa för och ha dåligt samvete för när tiden rinner iväg och den ensamma dagtiden blir alltför lång för en ensam liten hund som längtar och väntar.

Men saker förändras och när Bosse i höstas började jobba betydligt närmare hemifrån och jag själv påbörjade mina studier mot målet att bli specialpedagog, öppnade sig helt andra möjligheter för oss som potentiell hundägarfamilj. Sedan juli har vi  letat efter den perfekta hunden. Internetsidorna som förmedlar omplaceringar har dammsugits i jakten på en vuxen hund (efter tio år med människovalpar i huset vill vi helst inte börja om med att gå ner oss i bebisträsket igen, hur mysigt det än kan vara med en valp), så liten att barnen kan hålla den i koppel men inte för liten och klen, helst en tik, en som älskar barn och inte kräver mängder av aktivering och motion varje dag och som kan vara ensam hemma några timmar utan problem och som trivs ihop med andra hundar och djur. Och som dessutom är relativt allergivänlig eftersom både Bosse och Alvar lätt blir snörvliga och kliiga i ögonen av diverse pälsdjur. Ja, ni ser, den kravlistan är inte lätt att svara upp mot. Vi har haft kontakt med några hundägare som velat omplacera sina hundar, men det har alltid funnits någon hake. Fram till nu.

Vi hittade Alice i en facebookgrupp med hundannonser. En liten fulsöt shih tzu-flicka på snart två år som livet inte farit särskilt snällt fram med, men som trots sina upplevelser benhårt behållit tron på människan och glädjen i att leva. Alice uppfyllde vartenda krav på vår långa lista så vitt vi kunde bedöma på 60 mils avstånd - hon fanns nämligen i Stockholm och dit fick Bosse och Alvar åka för att nosa och gosa på henne för att testa om hon stod pall även för allergitestet. Det var en nervös dag i lördags, när de utan övriga barns vetskap anträdde resan norrut i svinottan för att kanske hämta hem vår viktigaste och mest omvälvande julklapp. Jag hade då sedan en vecka haft kontakt med hemmet hon bodde i och fått flera bilder skickade till mig, bilder som jag sparat i min telefon och som Edith råkat se, dock utan att ana att det var en eventuell blivande familjemedlem hon betraktade. På en av bilderna syntes Alice under en julgran, och Ediths ofta ganska stränga lilla ansikte mjuknade och huvudet lades på sned när hon yttrade orden: "Åååh! Den hunden kan vi väl ha?"

Och det kunde vi. Alice stod pall även för det sista provet och några timmar innan lördagen gick över i söndag backade Bosse in bilen på uppfarten och tre barn flockades i hallen eftersom de visste att en okänd överraskning hemförd från Stockholm var i antågande. Steg knastrade på grusgången, dörren öppnades - och in kom Alvar med en liten gråvit lurv i koppel. "Det är julgranshunden!" ropade Edith hänfört och Alice stormade in i vårt hus och i vårt liv.

Efter fem dagar håller vi ännu på att lära känna varandra. Både människor och hund övar på att förstå vad den andra parten (eller arten) menar och behöver. Vi leker, gosar och går promenader. I dag, precis när jullovet gjorde sitt intåg i Minnet, försökte vi oss på att ta ett julkort på de bästa gåvor vi har fått hit till Minnet. Det är inte helt lätt att fånga fyra barn och en hund på samma bild utan att någon ser konstig ut, men otroligt nog så blev ett av de ungefär tjugo korten så pass bra att samtliga avbildade människor godkände det för publicering - och den avspeglar den glädje och tacksamhet vi känner över att återigen vara en hundägarfamilj.

Så, god jul önskar familjen Lindberg-Magnusson och julgranshunden!