Flyg fina fågel, flyg!

Det finns en sak som jag längtar efter mer än mycket annat bland småbarnsföräldralivets ständiga försakelser och det är att pyssla. Att tillverka fina små saker som kan vara till nytta eller till lyst och ibland om man har tur både och. Jag samlar ständigt på både inspiration, idéer och material och tänker flera gånger om dagen att "en sådan ska jag göra, kanske ikväll om jag hinner!". Dessvärre är det oerhört sällsynt att det faktiskt händer att jag tar mig tiden att göra det - det finns alltid hundra andra göromål (i stort sett alltid tråkiga) som pockar på uppmärksamheten och burdust och utan att fråga flyttar upp sig själva så att de hamnar i topp på prio-listan.

Desto roligare då att det faktiskt kan glimra till någon enstaka gång ibland så att jag faktiskt passerar alla de kritiska stegen för ett lyckat pyssel:

1. Ta sig tiden, blunda för stöket runtomkring och låtsas att man är den typen av person som kan sitta ner med gott samvete, fullt fokus och skaparglädje och pyssla även om disken skriker i köket, tvätten gör detsamma från sin korg, liksom de hundratals leksakerna på golvet, så länge bara barnen är tysta.

2. Lyckas hantera materialet under tiden skaparprocessen pågår. I vårt hem finns mycket yta men få rum. Det gör att alla familjemedlemmar rör sig överallt. Inget pysselrum här, alltså (inte ÄNNU, men det kommer, det kommer faktiskt!). Detta innebär att halvfärdiga saker, beskrivningar, överblivet material, saxar, nålar, klister och färg lever lika farligt som de småbarn som kan få tag i dem om de lämnas framme mellan skaparstunderna. Om Gud hade småbarn samtidigt som hen skapade världen så har jag full förståelse för att allt inte riktigt blev som det var tänkt - vem orkar hålla ordning på allt och plocka fram och ihop det när man bara får bli vid sitt verk en stulen stund då och då?

3. Slutföra pysslet. Hur många ofärdiga alster har jag inte liggande i lådor och påsar - saker som varit SÅÅÅ roliga att påbörja och blivit så dödens tråkiga allteftersom tiden gått och nya idéer trängt undan de gamla? Kanske kan en viss medfödd tidsoptimism spela in lite här också, måste jag väl erkänna innan maken min påtalar det för mig... Härvidlag blir jag allt som oftast lika trött på mig själv som på pysslet - för nog är det osedvanligt dåligt investerad tid att sitta och tillverka saker som sedan blir liggande och tar plats i en låda någonstans i fem år för att sedan slängas?

Men som sagt... Desto större triumf när man någon gång tar sig igenom alla stegen och det i så pass god tid så att glädjen bär genom processen och byts ut mot stolthet när det är klart! Ett exempel på ett sådant pyssel är de här fåglarna som jag sydde till systerdottern Lilly i vintras. Varje fågel är tillverkad av två delar. Jag valde tyger från Panduros Tilda-serie för att matcha Lillys nya pastelliga rum. Åtta fåglar blev det nog allt som allt, tror jag. En av dem fick bo i ett hus som jag gjorde av en byggsats från TGR som kläddes med papper i samma mönster som fågeltygerna (jag kopierade helt enkelt tyget i vår scanner/kopiator och skrev ut det på vanligt skrivarpapper). Detta klistrades på delarna innan jag monterade huset. Lite vit spray runt kanterna gav en frostig touch. Grenen som de övriga fåglarna sitter på sprayades också den frostig och fåglarna syddes fast.

Jag tror att framgångsfaktorn som fick just de här fåglarna att bli flygfärdiga var att jag kunde göra en åt gången, avsluta den och lägga den i en påse och ha den i säkert förvar i väntan på nästa. Genom att klippa alla delarna samtidigt gjordes även materialförvaringen till ett rätt kortvarigt bekymmer. Jag är nöjd med fåglarna, men framför allt med att de faktiskt blev klara!

Det blir bra...

Barnungarna som kommit i vägen för tidigare bröllopsplaner.

Det fanns väl någon mening med det; nu sett i backspegeln så var det

ju fantastiskt roligt att de alla fyra fick vara med när vi gifte oss!

Sedan vi började planera vårt bröllop (för den här gången, alltså - vi har planerat förr, men aldrig kommit till skott då det alltid kommit en graviditet eller något annat hinder i vägen, som t ex fall från höga tak) så har vårt ledord redan från början varit "Det blir bra!". Med den inställningen har vi gått in i förberedelserna och den har följt oss genom alla de beslut som måste fattas även om bröllopet är minimalt till omfånget.

Vi var från allra första början helt överens om att ett stort, traditionellt och alldeles underbart "frikyrkobröllop" med dryga hundratalet gäster - alla våra underbara vänner och släktingar, nya och gamla, trerätters middag, , vackra tal, underfundiga upptåg och många timmars festligheter under ledning av ett högklassigt värdpar (vi har ju så många rutinerade och pålitliga vänner att det hade varit svårt att välja)- det hade vi varken tid eller ork för och inte heller råd med. Även om den typen av upplägg på ett vis lyser i mitt medvetande som sinnebilden av ett drömbröllop så var det bara att inse att den drömmen hade för oss blivit en mardröm. Hade vi överhuvudtaget lyckats ro all planering och organisation i land parallellt med jobbet på jobbet och jobbet på hemmaplan utan att dö av utmattning, så kan man ju ge sig katten på att något barn hade vaknat med kräksjuka natten innan vigseln. Men det skulle ju bli bra?! Okej, med en så liten gästlista som möjligt utifrån snäva gränser som är lätta att hålla - då blir det bra. Och en avspänd utomhusvigsel i barnvänlig miljö med världens skönaste pastor Dan Inge som tar allt som det kommer och med sin värme och äkthet får alla att känna sig trygga, följt av picknickfika i skuggan och smörgåstårta hemma sedan, det blir bra. Det blir bra för oss!

Kläder inför ett bröllop är ju jätteroligt ...och jättedyrt? Man gifter sig förhoppningsvis bara en gång och de flesta har nog en bild av hur vackra de vill vara under sin stora dag, och då kostar det så klart. För att inte tala om hur själsligt påkostande själva valet kan vara för den som tycker att två alternativ är för många, oavsett vad det gäller... Om jag hade lyckats välja modell, skulle jag sedan ställas inför materialval, detaljer som skulle utgöra kronan på verket och dessutom lägga tid på att prova och med all sannolikhet skulle även en del tid gå åt till att våndas både över de valmöjligheter jag stod inför och de val jag redan träffat - var de verkligen rätt? Hur gör då en velpotta som önskar att "det blir bra" utan att hon behöver välja? Jo, hon slår två flugor i en smäll och sparar pengar (ja, för hon är ju ändå lärare och som alla sådana en snål jävel, enligt en i släktskap närstående äldre man) och väljer bort valmöjligheterna genom att återanvända en klänning som hon redan har. Pimpad med en underkjol i ljusrosa tyll och ett skärp tillverkat av en gammal scarf duger även en gammal Lindex-klänning för 299 kronor. Då kan bruden samtidigt slå sig för bröstet och känna sig nöjd över att vara klimatsmart. Det blir bra!

Själva platsen för vigseln var en svår nöt att knäcka. Även här var valmöjligheterna alltför många för

att det skulle vara behagligt. Ölsremma kyrka där vi alla syskon döptes och mamma och pappa gifte sig, Kuvarps lilla kapell med den vidunderliga utsikten som äger en del av mitt hjärta, Rosariet i Jönköping där vi som nyförälskade satt i trägungan högt över Vätterns strand, vår egen kyrksal här

på Minnet eller Äsphults kyrka som med sin klockas klang når ända ner hit mellan åsarna? Hur skulle man kunna välja? Åter till mottot för vägledning, "det blir bra". Vad blir bra? Ja, inte blir det bra att åka tjugo mil med fyra barn precis innan vigseln och att behöva fixa allt runtomkring utan tillgång till sina egna saker på hemmaplan. Inte heller att mitt i renoveringsröran behöva tömma Stora Salen på byggmaterial och annat som tillfälligtvis inryms där för en dags bröllop. Om det ska bli bra behövde vi vara på en barnvänlig plats där alla skulle kunna slappna av och där själva miljön borgade för en estetisk inramning utan att vi behövde anstränga oss med pyntande och städande. Bosjöklosters slottspark - det blir bra!

Det blev så bra!

Ja, "det blir bra" var ord som användes i så gott som alla beslut kring vårt bröllop för att flytta tillbaka fokus från romantiska önskningar om detaljer till det viktiga - att vi blev gifta och skapade en bra dag för oss och våra gäster. Vårt bröllop hade kunnat planeras sönder så att själva kärnan smulats till intet. Våren hade kunnat stressas itu och barnen kunnat glömmas bort och andra viktiga planer och projekt (som t.ex. bygget av en ovanvåning med sovrum åt familjen) fått stoppas i malpåse av ekonomiska skäl, trots att ingetdera hade varit någon garant för att det skulle bli bra. Så ville vi inte ha det. Därför använde vi också våra gyllene ord för att visa för oss själva att det blir bra, även om det inte blev exakt så som vi kanske hade tänkt och önskat från början. Nej, det blev inga vigselringar utan bara en ny gravering i våra vackra förlovningsringar. Nej, det blev ingen Drottningholmsmusik som ingångsmarsch i mittgången i en fylld kyrka. Det blev ingen stor fest med alla våra vänner. Men det blev minst lika känslofullt då Emmas flöjtspel klingade över vattnet bärande tonerna från Björn Isfälts Änglagårdsmusik, som fick knyta ihop dåtid med nutid, Skånes mittpunkt med Västergötland efter att vi knutit ihop våra livsband även officiellt. Vi fick en dag fylld av glädje, lugn och fri från stress, vi fick en vår fylld av liv och vi får snart en ovanvåning. Vi är så nöjda. Och det blev bra!

Tack till alla som bidrog: våra barn, våra älskade släktingar och bröllopsgäster,vår vigselförrättare Dan Inge Olsson, Emma Olsson som spelade och sjöng för oss, Emelie Borgström som fotograferade oss, Maja som bakade bröllopstårtorna, mamma som gjorde smörgåstårtorna, Ida som sminkade och satte upp hår och Stina som passade barn. Vi gjorde det bra tillsammans!

Minnet

När jag och Bosse först längtade och sedan letade efter ett hus på landet för sisådär tio år sedan, hade vi "Ingalunda" som arbetsnamn på vårt kommande hem. Ett lagom lekfullt namn för två ironiker som sökte efter något lite utöver det vanliga. Vi såg för oss ett sekelskifteshus i trä ute på landet, med snickarglädje, glasveranda och framför allt fönster på rätt håll. Alltså med långsidan vertikalt och kortsidan horisontellt. Vårt hus skulle givetvis omges av en trädgård med fruktträd, ha något uthus men inga stora ladugårdar att sköta, ligga lagom nära vägen (så att vi skulle slippa ha egen traktor för att ta oss ut om vintrarna) och ha en tydlig identitet i en gammal kulturbygd. Dessutom skulle det ligga inom en tvåmils radie med Sösdala som mittpunkt och kosta absolut max en och en halv miljon.

De här kraven visade sig vara ganska begränsande för vårt sökande. Vi tittade på hus efter hus, men inget var vårt Ingalunda. För dyrt, för dåligt skick, för litet... Samtidigt som vi hade full koll på Hemnet så sneglade vi också på de fem-sex hus runt Sösdala som vi tyckte bäst om, men som inte var till salu och hoppades... Och faktiskt så kom två av dessa våra drömhus ut till försäljning under tiden längtade och letade, men det ena såldes för snabbt och det andra för dyrt.

Försommaren 2007 blev tredje gången gillt. Det gamla missionshuset i Bjärröd i Hässleholms kommuns sydöstra (av-)krok var ett av vår trängtans föremål och när det kom ut till försäljning väcktes förhoppningarna igen.

Med sina varmröda tegelväggar och sitt läge tätt intill och längs med landsvägen och samtidigt så långt bort från allt annat så uppfyllde det ju inte precis kriterierna, men för en som är uppvuxen i en gammal skola, har haft sina morföräldrars hem i en annan skola och har tillbringat varje jul i ett fantastiskt hem som ens farföräldrar skapat i en f.d. butik så var det ju inga problem att moderera önskelistan något, för att få  en kyrksal på 76 kvadratmeter med fem meters takhöjd...

När jag för första gången trädde in här, var det med en viss bävan. Jag hade nämligen föreställt mig att det stiliga huset med det lite engelska utseendet beboddes av en sträng och högdragen äldre dam som med vattenkannan i hand rörde sig i stram värdighet mellan de älskade och vårdade rummen med de murriga, jugendmönstrade tapeterna medan kakelugnarna stod på vakt i de tysta hörnen. Lättnaden som infann sig var nästan komisk när den stilla känslan av att ha kommit hem flödade över mig lika varm som solskenet som sköljde in genom de stora, rättvända korsfönstren i Lilla Salen istället för den ingående granskning jag väntat mig att utsättas för av min respektingivande fantasidam. Husets namn Minnet, tänkte jag, måste syfta på minnet av de ljusa, glada, hoppfulla stunderna som människor upplevt i denna kyrkobyggnads hägn under nästan hundra år och som fortfarande präglade väggarna och luften mellan dem...

Och verklighetens ägarpar Maj-Britt och Sven visade sig vara jordnära, trivsamma människor som valde att ge just oss det stora förtroendet att fortsätta förvalta det kulturarv de påbörjat när de räddade Minnet undan förgängelsen för att sedan renovera det från ett rivningshotat ruckel till ett beboeligt och mycket speciellt hem. Att vi sedan fick företräde till huset framför andra spekulanter var och är vi mycket tacksamma över - på samma sätt som jag kände att jag kommit hem när jag trädde över tröskeln till Minnet så kände visst Maj-Britt och Sven att det var Minnets framtid som just kommit in.

Den enda missräkningen var att huset redan hade ett namn. Vi kunde ju inte gärna döpa om det efter nästan ett sekel, så när barnen några år senare behövde en lekstuga så var förstås namnet på den redan klart. Och med handen på hjärtat så passar ju Ingalunda bättre på trotsiga treåringars lekhus än på vår stolta tegelkyrka.

Förresten, om någon gillade den strama gamla damen i min föreställningsvärld och tyckte det var synd att hon inte fanns på riktigt, så kan jag meddela att det gör hon faktiskt. Dock tillhörde hon inte Minnets dåtid, utan dess framtid. Det var inte historiens skira slöja som gled åt sidan för min inre syn, utan framtidens. Hon kommer att finnas där, om trettiofem år ungefär. Hon heter Sara.

Det lilla köket

När vi får besök av barn, finns det två ställen som de genast hittar fram till. Det ena är utklädningslådan, där de kan förvandla sig till pirater, Starwars-krigare, prinsessor, djur eller riddare. Det andra är "det lilla köket", ett barnkök som jag och Bosse byggde av ett gammalt skåp och spillvirke när Alvar var i tvåårsåldern. Sedan dess har det använts nära nog varje dag, både av våra egna och andras hushållsintresserade barn. Här finns lådor med köksredskap, en diskho (eller disk-ko, som det hetat här i flera år) och en samling kakor, glassar, frukter, grönsaker och andra livsmedel som snälla mostrar och andra bidragit med och som med tiden blivit ganska omfattande.

Vi placerade det lilla köket i vårt kök, främst eftersom vi på den tiden inte hade något barnrum, men också för att vi tänkte att det skulle vara mer lockande att leka i en autentisk miljö och samtidigt som vi lagade mat och diskade på riktigt. Det visade sig vara ett klokt beslut på många sätt - många fler än vi tänkte på då. Det lilla kökets närhet till det stora har räddat mången middag och hjälpt oss igenom "hell hour" ett oräkneligt antal gånger när barnen har fått en matkniv och en bit gurka att karva i eller provsmaka medan vi vuxna skyndar att få maten färdig och samtidigt kan vara delaktiga i leken. I särskilt jobbiga lägen är närheten till vatten bra att ta till - vad kan underhålla ett missnöjt barn bättre än att få hälla med vatten?

Arvid och Edith leker ofta café, inspirerade av vår granne Humlalyckan,

världens mysigaste gårdscafé.

Självklart finns det lilla köket i det stora köket - för så klart vill ju barnen

laga mat samtidigt som vi vuxna gör det, och gärna i närheten av oss.

Här syns hela köket. Grunden är en 60-talshylla på ben som vitmålats och

försetts med knoppar. En bänkskiva tillverkades av limträ och diskhon

är en vanlig rostfri bunke. Bakstycket sågades ut i plywood, kläddes med

pärlspontspanelskiva och försågs med en brädhylla ovanpå.

Något nytt tar sin början...

Juni 2016. Sommaren har just börjat; en ny och efterlängtad årstid gör sin entré, fylld av ljus, längtan och förhoppningar. För oss inleddes sommaren med inträdet i ett nytt skede av livet, vårt äktenskap. På nationaldagen höll vi bröllop, även det efterlängtat efter tolv års gemensamt liv med hus, hundar och fyra barn.

I Bosjöklosters slottspark vid Ringsjöns strand blev vi man och hustru.

Foto: Emelie Borggren

Efter vigseln serverades det picknick-fika i parken och givetvis bröllopstårta

- en helt underbar sådan, bakad av min fantastiska syster Maja.

Foto: Emelie Borggren

 På livets väg... "Är jag med gift nu då?" sa Arvid, tre och ett halvt år,
när vi lämnade slottet och begav oss hemåt för vidare fest med smörgåstårtor på Minnet.
Foto: Stina Lindberg

I dag, två veckor senare, porlar bröllopsdagens lycka fortfarande i mig och kastar ett stilla skimmer över vardagen, vars närvaro jag efter alla förberedelser hälsar med glädje. För trots allt det fantastiska i att få förbereda och uppleva sin egen vigsel och bröllopsfest, så är den över på en eftermiddag, medan alla de andra dagarna i mycket större utsträckning är livet. Så välkommen, kära (vardags)liv! Nu ska vi leva sommar! Plocka rabarber och fläder, göra saft, bada i dammen de varma dagarna, pyssla inne de regniga, ro i ekan och kanske fiska lite i myggsurriga, gyllensoliga kvällar, plocka och äta jordgubbar, åka på små utflykter och kanske någon större, till havet eller så...

...och så tänkte jag försöka hinna med att blogga lite om allt också. För det är den tredje startpunkten denna juni. Min blogg. För att lättare kunna minnas, för att kanske kunna dela med mig av något som kan vara till glädje för andra och för att stilla mitt behov av att få uttrycka mig i skrift, med annan målgrupp och mottagare än elever. För min hjärna är full av ord; genom orden silar jag intrycken och bygger min verklighet. Jag hoppas att du finner mina ord och bilder intressanta och kan tänka dig att fortsätta läsa så länge jag kommer att skriva. Till skillnad mot på nationaldagen för två veckor sedan så lovar jag inte för livet, men förhoppningsvis för sommaren. Så välkommen hit!