Midsommarmagi - med närodlade, ekologiska jordgubbar från Sösdala!

Dagen före midsommarafton inleder jag mitt sommarlov. Eller lov och lov, istället för att jobba med att förbereda elever för livet utanför skolan, jobbar jag nu med att förbereda inför midsommarafton. Närmare bestämt bakar jag tårta på tårta, medan jag en smula desillusionerat konstaterar att de lockande, lysande, magiska, mystiska timmar som kallas midsommarafton antagligen inte någonsin i egen kraft har ägt en aura större än de trägna kvinnors, som ägnat timmar av oromantiskt, svettigt arbete med att skapa förutsättningarna för en skimrande, glittrande, förtrollad midsommarnattsdröm - främst för alla andra, och kanske en liten aning för sin egen skull.

En av nackdelarna med att träda in i matronans ålder och ansvar är insikterna som drabbar en och de djupare insikter som de förra i sin tur genererar. Kallduschen när man inser att mamma, farmor och mormor med största sannolikhet inte upplevde den magi som mitt barn-jag gjorde inför åttio- och nittiotalens festkvällar; att deras sinnen troligen snarare fylldes av tankar på huruvida maten skulle räcka eller hur i all sin dar de skulle lyckas hålla huset städat tills gästerna anlänt än av förväntan inför kvällens upplevelser av glitter  av stillheten och den blågröna skymningens skimmer i bakom trädkronorna när solen går till vila en liten stund under årets kortaste natt. För att inte tala om käftsmällen som vältaligt upplyser en om att det här borde du verkligen ha fattat utan att behöva uppleva känslan inifrån...

För nog är det egentligen självklart att någon måste fixa alla de där detaljerna som tillsammans bygger helheten hos en härlig, klassisk midsommarfest. Någon måste städa och klippa gräset, någon måste plocka blommor och binda kransar, någon måste stryka klänningar och skjortor, någon måste duscha barn och klippa och rensa deras naglar, någon måste handla och laga all maten, någon måste plocka jordgubbar och baka tårtor; allt detta som sammantaget med stämningen och gästernas humör bildar perfektionen hos sommarens ljusaste kväll.

Så jag jobbar på med mina tårtor. Jag lyckas ställa in ugnen fel och bränner den första. Jag suckar, börjar om och tackar Gud för att min del av kalasförberedelserna den här gången endast sträcker sig till att baka tårtorna. Det tunga lasset drar Rebecka, vars hem vi ska gästa på midsommarafton. Och så plockar jag med barnens kläder och så fixar jag mellanmål, suckar över att barn behöver äta ständigt och jämt, kollar vädret (vågar jag vänta med att plocka kransblommorna till imorgon, tro?), konflikthanterar lite här och tröstar och blåser lite där, ringer maken för att höra om han är hemma i tid så att jag kan åka och plocka jordgubbar ikväll, suckar lite till över att behöva åka tre mil till närmsta jordgubbsfält, planerar för läggtider och suckar lite till över att något så roligt som midsommar ska behöva föregås av så här mycket arbete...

Men så vänder plötsligt allt. I en av de där facebookgrupperna som ömsom får en att le av igenkänning, tillhörighet och stolthet över den gemensamma hembygden och ömsom driver en till förtvivlans rand när den ogenerat blottar all inskränkthet, egocentricitet och självgodhet som ryms i människan, dyker det upp ett tips om en nystartad ekologisk jordgubbsodling med självplock - strax utanför Sösdala! Raskt stuvar jag om i planerna, plötsligt blev allt mycket lättare att rådda. Bosse kommer hem, två av tre tårtor blir klara och tas ut från ugnen, kvällsmat serveras och sedan drar jag iväg alldeles ensam, mot Söderlunds småbruk strax gamla Sösdala by.

Och här bjuder livet mig på en oväntad upplevelse. Den lilla gården ligger på solsidan av en ekskogsklädd bergknalle, mellan den urgamla landsvägens ringlande grusvall och den nya riksvägens raka asfaltsband. Ett par hästar hälsar välkommen och inne på gårdsplanen står två av grannarna och dryftar på grannars vis sådant som grannar är till för. Petra, ägarinnan till gården, berättar på en högst kommunikativ blandning av svenska och engelska att det är första året de odlar och säljer jordgubbar och att plantorna kommer från hennes hemland, Holland. Bakom stallet sluttar markerna ner mot den lilla trögflytande ån och här öppnar sig himmelriket - den gamla åkern har gett liv åt rad efter rad av de största, rödaste och sötaste jordgubbar jag någonsin träffat på.

Jordgubbarna är ekologiska, kravmärkta och helt obesprutade. Ogräset mellan dem rensas bort med handkraft och ett par fågelskrämmor har vakttjänst dygnet runt. Ute på åkern, med bruset från stora världen ...eller jag menar stora vägen i öronen, vinden i håret, Dagens gubbar är av sorten Rumba och så småningom kommer de vimpelprydda markeringsbanden att öppnas upp även mot odlingarna med Sonata- och Salsa-jordgubbar. Det går snabbt och lätt att få ihop ett par kilo och efter vägning i ladan sker betalningen enkelt med Swish eller kontanter.

Väl hemma sköljer jag bären och ställer durkslaget på tork på köksbänken. Den sista tårtbotten gräddas medan jag och sönerna slår oss ner framför Sommar med Ernst i sällskap av en skål chips och varsitt glas fyllt av vätska av varierande karaktär. Morgonen därpå är det midsommarafton. Bosse är ledig och vi är två som kan dela på det dagliga arbetet. Finkläderna stryks, grädden vispas och tårtorna läggs ihop. På bänken lyser jordgubbarna, lockande och löftesrika. Ute lyser solen, lika lockande och löftesrik den när jag cyklar Bjärröd runt i jakt på rödklöver. Grannen Ulla kommer med en bukett av de mest fantastiska vilda och tama blommor som sprider sin balsamiska väldoft i huset medan kransarna åt mina båda minsta växer till under mina händer. På granngården pågår de sista förberedelserna inför morgondagens bröllop. Midsommaraftonens förmiddag är lika lugn, behaglig och förväntansfull som gårdagen var stressig och besvärlig och jag börjar tro på midsommarmagin igen.

Och så blev det dags för avfärd. Mot midsommarfirandet på Vannarödsvägen, mot magin, mot glädjen, glittret och glammet. För visst blev vår midsommarafton precis så där magisk och skimrande som jag önskade. Med jordgubbstårta, sill, köttbullar, lek, skratt och sommar i uterummet. Och visst kom regnet precis när det var dags att klä midsommarstången och visst blev vi blöta allihop och visst skrattade vi och visst klarnade det upp lagom till kvällen... Precis som det ska vara på midsommarafton. Och vi var tillsammans som förr, Ida, Rebecka, Helena och jag och en drös trevliga människor därtill och våra barn lekte som om de varit vi för trettio år sedan. Midsommarmagi på riktigt.

Och förresten, vill du också plocka jordgubbar på Söderlunds småbruk, så har de öppet vardagar 15-19 och helger 9-14.30. Adressen är Sösdala 2068 och du kommer dit om du kör in på vägen mot Skoghus, fortsätter förbi gamla Sösdala by och tar höger när vägen delar sig. Sedan har du gården direkt till höger, vid hästhagarna.

Och så fanns vi inte mer...

Så kom det till sist i alla fall. Slutet. Fast det var svårt att tro, fast vi absolut inte ville och fast vi gjorde vad vi kunde för att ignorera och skratta bort alla tecken på att det närmade sig med skrämmande fart. Nedläggningen. Slutet för en skola, slutet för ett arbetslag, slutet för ett "vi" och ett "oss".

I går kväll hade vi vår tredje avslutningsmiddag (av fyra, som i T4 förstås) och när vi efteråt gick åt varsitt håll mot våra bilar, M och jag - vi som delat den sista klassen och den sista tiden, liksom vi delat undervisningen i många klasser och många arbetsår tillbaka i tiden - slängde jag över axeln det gamla vanliga: "Vi ses i morgon!" Där och då slog mig verkligheten i magen - ja, vi ses i morgon, men detta är sista gången någonsin de orden kan bekräfta vår arbetslagsgemenskap. I morgon kommer det inte att finnas något i morgon. Inte för oss. I morgon är vi inte längre ett vi, annat än i backspegeln. Tiden kom till slut i fatt oss, splittrade oss och tog ifrån oss vår samhörighet. Härifrån går vi vidare utan varandra, utan det sammanhang och den gemenskap som T4-skolans 7-9-arbetslag har stått för i nästan hela mitt yrkesliv hittills.

I tolv år har jag kommit och gått på T4. Kalla, mörka vintermorgnar och lika kalla och mörka eftermiddagar, över sommarhet asfalt och i strilande höstregn. Gått på lov och föräldraledigheter trygg i vissheten om att en plats väntar på mig när jag kommer tillbaka; en plats där jag trivts och som välkomnat mig med öppen famn. I morgon blir sista gången jag låser upp dörren med den nyckel som dinglat i min knippa och vars tyngd och form min hand känner lika väl som den invanda rörelsen handen utför av sig själv utan att hjärnan behöver kopplas på varje gång jag äntrar eller lämnar ett klassrum. I morgon stänger och låser jag om mina minnen, lämnar nyckeln och kör hem, mot det första sommarlovet som inte slutar med en återkomst.

Att byta jobb är egentligen ingen stor sak. Det finns det som är mycket värre. Som att mista sina närmsta vänner till exempel. Och det är väl just det som varit så speciellt med vårt arbetslag och som gör det så smärtsamt att skiljas - det vi förlorat är inte bara en liten, gemytlig och välfungerande skola med ett välsmort maskineri där varje kugge gjort sitt jobb för att bygga en fungerande verksamhet för varje elev - nej, vår nedläggning tecknar också en personlig förlust för den som varit van vid att varje dag få umgås, skratta och skoja med flera av de människor som stått en allra närmast. En gång i tiden kallade vi oss ett ungt arbetslag; många av oss var runt 25, fyllda av entusiasm och säkert också nybörjaraktigt naiva många gånger, men samtidigt som vi lekte, skrattade, festade och skämtade växte vi i ansvar och mognad tillsammans, ganska snabbt tror jag, kanske på grund av det förtroende som gavs oss och genom insikten att här gällde det att hugga i; ingen mamma fanns som rättade till det vi missade. Senare blev vi inte fullt så unga, utan kom att dela småbarnsårens trötthet, vabbande och deltidsarbete. Vi såg andra sidor av varandra, hittade tryggheten i relationer som krävde och tillät att vi hade överseende med varandra och ställde upp. Och så skojade och skrattade vi. Alltid.

Kära, fina, underbara T4-skolan, jag är så ledsen över att vi inte förmådde rädda dig. Nedläggningen är en förlust för alla, inte bara för oss personal utan främst för de elever som i framtiden hade behövt vårt lilla sammanhang och vårt trygga och elevnära arbetssätt. Jag är så ledsen. Dock överskuggas sorgen av den stolthet jag känner. T4-skolan, jag är så stolt över det du var och det du gav. Jag kan kanske inte med gott samvete säga att jag njutit av varje stund hos dig, men jag vågar lova att det inte är många människor som startat varje måndagsmorgon och som kommit tillbaka efter varje långhelg, lov eller semester med så ljusa tankar och så lite motståndskänslor som jag gjort de senaste tolv åren. Varje morgon har mitt hjärta varit lätt när vägen fört mig över Björkebergas vångar, över Nösdalakrönet med dess bedårande panorama över det ständigt skiftande konstverk som Göingeåsens träd bildar, ner i dalen förbi Tormestorp och Finjasjön och vidare upp längs Vankivavägens tulpanrabatter, dra västerut vid trafikljusen vid Kungsparken för att slutligen nå sitt mål på Norregatan. Aldrig har det varit tungt att gå uppför trapporna i glashuset och aldrig har skyltdockan Tyras välkomsthälsning känts hånfull eller falsk. Kära T4, jag kommer att sakna dig så!

Och till sist: Kära, fina, underbara ni som varit en del av världens bästa arbetslag, ni som fyllt T4 med skratt och värme, ni som stannat kvar vårt sista läsår och ni som valde eller tvingades att gå tidigare: jag önskar er alla ett nytt sammanhang lika positivt och vackert som det vi hade. T4 är historia men framtiden är vår. Ta med er glädjen och skrattet till nästa arbetsplats och låt det bygga en bro mellan det gamla och det nya. Fortsätt skämta, fortsätt vara nyfikna och intresserade och fortsätt skratta. Det tänker jag göra. Sen, när jag har gråtit färdigt.

Bröllopsdag

6 juni. Bröllopsdag. Ett helt år, trehundra-sextiofem dagar har flytt sedan den där perfekta junidagen då vi i denna ljuva sommartid stod med Ringsjöns himmelsblåa vattenspegel framför oss och Bosjöklosters vitskimrande slott i ryggen och lovade varandra den kärlek vi redan då delat i över tolv år.

Trehundrasextiofem dagar att älska, att skratta, att gråta, att slita, att tröttas, ja att ...leva, helt enkelt. Efter tolv år tillsammans, fyra barn, två hundar, två hus, en flytt, ett takbyte med dithörande komplikationer i form av inomhusregn och benbrytande fall, kan ingen säga att vi inte visste vad vi lovade. Vi lovade att fortsätta helt enkelt - fortsätta tillsammans i glädje och sorg, i med- och motgång. Ett år har gått av många, både i historien och -förhoppningsvis- framtiden. Vi fortsätter tillsammans längs vägen, du och jag, Bosse.

Trehundrasextiofem nätter har kommit och gått, gett oss den vila och återhämtning som krävs för att fortsätta de åtaganden som hamnat i våra famnar och som vuxit med vår familj. Ett år av sådd, skötsel, arbete och möda, men också av skörd. Vi har sedan förra nationaldagen skördat frukterna av vårt drygt två år långa slit för att förvandla en oinredd vind till fungerande sovrum för hela familjen, på det att de kommande årens nätter må ge än mer av den sömn och vila vi behöver, för att orka fortsätta.

I dag har vi firat vår andra bröllopsdag på samma plats som den första för ett år sedan. Med storfamiljen, alltså Maja och hennes barn - tillsammans och fulltaliga utgör vi en skara på elva personer och kan lätt misstas för en förskolegrupp på utflykt och nästintill få grupprabatt på inträdet också - har vi åter intagit Bosjöklosters underbara omgivningar. Den här gången för att både fira bröllopsdagen, högtidlighålla nationaldagen, uppleva platsen och njuta av allt som denna Ringsjöns pärla har att erbjuda, och det är inte lite, det. Vi har gosat (och stångats) med busiga getter, befunnit oss mitt ibland lamadjur, alpackor och små hästar som lekte något slags vild tafatt-lek, åkt linbana och lekt med galna gamla lekredskap som är farligare och roligare än på någon annan lekplats jag känner i världen. Vidare har vi insupit historia, byggnadskonst, kultur och skönhet som i representation sträcker sig ett millennium tillbaka i tiden, sjungit nationalsången i ett slottsvalv samt sprungit ikapp med en livs levande greve på åkgräsklippare som omsorgsfullt ansade de gräsytor som här och var pryds av skyltar som uppmanar besökarna att gärna gå på gräset. Av alla Bosjöklosters förtjänster är det kanske just gräset som barnen uppskattar mest; de frodiga, gröna, mjuka och böljande ytorna, vilkas famn passar lika bra till yster lek som för det anspråkslösa och alldeles underbara picknick-bröllop som vi burit med oss som ett gyllene minne i trehundrasextiofem dagar nu.

Trehundrasextiofem dagar senare, på samma plats som löftena avgavs och bröllopstårtan skars upp, har vi nu firat vår bröllopsdag med picknicklunch i slottsparken. På menyn i dag stod pannkakor med sylt till barnen och medelhavsmuffins med sallad till oss vuxna. Någon bröllopstårta värdig att efterträda den gudomliga skapelse som smälte i våra munnar och tjusade våra ögon för ett år sedan hade varken frun eller mannen på Minnet mäktat med att trolla fram i dag, men med jordgubbstårta och biskvier, nytvättad duk och pionbukett på bordet får man väl anse att dagen firats i så värdig stil och med så tillfredsställande resultat som någonsin är möjligt. Bröllopsdag eller ej, här och nu finns livet, väntande på oss, med förväntan om att vi ska ta chansen och leva det. Att detta står fullständigt klart borgar sju barn på utflykt för. Bröllopsdag - utflyktsdag - junidag - vanlig dag med storfamiljen... Det här är livet, så som vi valt det, så som vi valde för drygt tretton år sedan och för ett år sedan. Här och nu, vi och barnen, i ett rasande tempo där livet far fram som en virvelvind och det bara gäller att hänga med och försöka njuta av det hisnande i färden.

Älskade Bosse, mina ord i dag är främst till dig. För trehundrasextiofem dagar sedan stod vi med Bosjöklosters slott i ryggen och Ringsjön i blickfånget, med vår familj sittande i gräset runtomkring oss och avgav våra löften till varandra. Vi lovade att fortsätta och det har vi gjort i ett år nu. I dag lovar jag åter, med samma ord som då (sånär som på siffran, då ett år har gått), att jag fortfarande inget hellre vill än att fortsätta:

Bosse, i tretton år har du funnits vid min sida och jag har varit lycklig varje dag över att få älska och älskas av dig. Jag vill fortsätta älska dig och lovar att göra vad jag kan för att vår kärlek ska fortsätta att leva lika länge som vi lever. I tretton år har du funnits vid min sida och vi har delat de mest fantastiska stunderna och de svåraste. Jag vill fortsätta vandra bredvid dig på vår levnadsväg i solsken och regn, i nerförs- och uppförsbackar tills den når sitt slut. Jag vill älska dig och bara dig i resten av mitt liv.

(Och till sist till dig som läser: Vill du läsa mer om vårt bröllop så får du gärna göra det här!)

Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind

Ute blåser sommarvind i kväll. Den vanliga stillheten som brukar komma när skuggorna blir långa och dagen börjar gå mot natt har inte infunnit sig här ännu, utan små virvlande vindilar driver fortfarande omkring i luften, lekfulla och oberäkneliga. Jag tänker mig dem som det unga gardet av vindar, entusiastiska, rastlösa och impulsiva. Att gå och lägga sig bara för att det är pingstafton och för att alla vindar alltid lagt sig i kvällningen är liksom inga argument som biter på vildhjärnor som vill leva livet. Men deras framfart passar ju i och för sig rätt bra en dag då vi arbetat ute i ett hiskeligt tempo, allt för att matcha den nästintill galna växtkraft som präglar naturen just nu. I varje snår sjuder det av liv, det myllrar, det piper, det rör sig, det växer, det gror...

Snabbast och mest kraftfulla av alla är troligtvis de som vi helst inte vill ha i vår närhet: myrorna, nässlorna och skräpporna. I alla fall känns det så, även om det skulle kunna förhålla sig så att det är just dem vi lägger märke när de växer till eftersom vi inte vill se dem utöka sitt territorium. Eller är det just på grund av deras närmast osannolika växthastighet och reproduktionsförmåga som vi inte vill ha dem i vår närhet? För att de tar över, dominerar, tränger undan och - kanske värst av allt för oss människor - fråntar oss kontrollen och den imaginära ordning som vi så hårt kämpar för att upprätthålla i det mellanting mellan hem och natur som kallas trädgård.

Dagens arbete här på Minnet har mycket handlat om det där tuktandet. Vi har rensat ogräs, klippt häckar, tagit bort mossa, räfsat, sopat och planterat ut de små ljusgröna rankiga krasseplantorna som grott och vuxit i det varma solgasset innanför glasverandans bubbliga fönsterglas. Nu väntar kyligare tider för de små liven och det ska bli spännande att se om deras blomning blir tidigare än de frön som direktsåtts ute.

Men vi har inte bara arbetat denna pingstafton. Bjärrödsgöken har varit hänryckt som aldrig för och Edith är lika förhäxad av den som jag alltid varit. Vi har lyssnat om och om igen på dess galande från högan björk uppe i dungen åt Winqvists till. När den då och då tystnat har dottern krävt att den ska börja låta igen. När jag hävdade att vi inget kunde göra mer än att vänta på att den kanske skulle sätta igång igen fick jag till svar "Men...! Sätt bara igång den då!" Jag funderar på hur hennes fascinerande föreställningsbild av en gök ser ut. Själv vet jag exakt hur jag som barn tänkte mig denna magiska fågel med det så ovanliga lockropet.

Den här växten heter, som du säkert vet, gökärt. Denna lilla oansenliga vårblomma är en av mina favoriter sedan barnsben. Mamma visade oss hur varje blomma är skapad som en liten fågel; näbben som klamrar sig fast vid stjälken och bakom den det perfekta lilla huvudet som övergår i kropp med vingar och stjärt - hur underbar som helst i sin färgsprakande fjäderdräkt. Eftersom fågelblomman fått sitt namn efter göken med den vackra sångrösten är det ju självklart för ett litet barn att koppla ihop de båda och bygga en bild av en sagofågel, smäcker, rosa-lila, sittande i ett magiskt träd och ropande så vemodigt i försommargryningen. Så såg min barndoms gök ut och jag minns besvikelsen när jag insåg att verklighetens gök var en grå, klumpig och ganska ful fågel som dessutom bar sig illa åt mot de småfåglar som närde den vid sin barm...

Trots krocken med verkligheten bär gökens rop fortfarande ett budskap om sagans skimrande möjligheter - eller är det kanske sommarens? För nu går det fort. Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind, mor hon går på grönan äng... Hade du varit här i Bjärröd i dag hade du sett att allt detta faktiskt hände. Och fastän jag inte vill tänka på det så stämmer väl också den sista raden i visan in: Liten fager jungfru opp, växer fort som rosens knopp... Lilla Edith, den här sommaren fängslas du av göken; nästa sommar är han kanske ett minne av en saga blott. Väx inte för fort, lilla du, tids nog kommer verkligheten att bygga sina murar kring din fantasi. Stanna i barndomens land så länge du kan, inte bara för din egen skull, utan också för din mammas, du mitt sista lilla barn.

Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Och nu är aldrig så mycket nu som just nu. I hänryckningens tid, när solen knappt dalar bakom trädtopparna innan hon ångrar sig och vänder tillbaka igen. "De här ljusa nätterna i maj och juni, då borde man inte sova alls!" lät Astrid Lindgren modersgestalten Gullan undslippa sig i femtiotalsboken Rasmus, Pontus och Toker. Och jag tror sannerligen att hon hade en poäng där, mamma Gullan. Här inne i lilla salen dröjer sig värmen kvar. Utanför fönstren smyger juninattsskymningen kring sovande buskar och träd och erbjuder svalka och avskildhet. Och vem är jag att sätta mig över Lindgrensk och Taubesk visdom? Klockan är kvart över tio när jag bestämmer mig för att gå ut ännu en sväng. God natt, alla som tänker vaka hänryckta över sommarens ankomst. God natt också alla sansade, som tänker sova trots att juniskymningen lockar och drar.