Bröllopsdag

6 juni. Bröllopsdag. Ett helt år, trehundra-sextiofem dagar har flytt sedan den där perfekta junidagen då vi i denna ljuva sommartid stod med Ringsjöns himmelsblåa vattenspegel framför oss och Bosjöklosters vitskimrande slott i ryggen och lovade varandra den kärlek vi redan då delat i över tolv år.

Trehundrasextiofem dagar att älska, att skratta, att gråta, att slita, att tröttas, ja att ...leva, helt enkelt. Efter tolv år tillsammans, fyra barn, två hundar, två hus, en flytt, ett takbyte med dithörande komplikationer i form av inomhusregn och benbrytande fall, kan ingen säga att vi inte visste vad vi lovade. Vi lovade att fortsätta helt enkelt - fortsätta tillsammans i glädje och sorg, i med- och motgång. Ett år har gått av många, både i historien och -förhoppningsvis- framtiden. Vi fortsätter tillsammans längs vägen, du och jag, Bosse.

Trehundrasextiofem nätter har kommit och gått, gett oss den vila och återhämtning som krävs för att fortsätta de åtaganden som hamnat i våra famnar och som vuxit med vår familj. Ett år av sådd, skötsel, arbete och möda, men också av skörd. Vi har sedan förra nationaldagen skördat frukterna av vårt drygt två år långa slit för att förvandla en oinredd vind till fungerande sovrum för hela familjen, på det att de kommande årens nätter må ge än mer av den sömn och vila vi behöver, för att orka fortsätta.

I dag har vi firat vår andra bröllopsdag på samma plats som den första för ett år sedan. Med storfamiljen, alltså Maja och hennes barn - tillsammans och fulltaliga utgör vi en skara på elva personer och kan lätt misstas för en förskolegrupp på utflykt och nästintill få grupprabatt på inträdet också - har vi åter intagit Bosjöklosters underbara omgivningar. Den här gången för att både fira bröllopsdagen, högtidlighålla nationaldagen, uppleva platsen och njuta av allt som denna Ringsjöns pärla har att erbjuda, och det är inte lite, det. Vi har gosat (och stångats) med busiga getter, befunnit oss mitt ibland lamadjur, alpackor och små hästar som lekte något slags vild tafatt-lek, åkt linbana och lekt med galna gamla lekredskap som är farligare och roligare än på någon annan lekplats jag känner i världen. Vidare har vi insupit historia, byggnadskonst, kultur och skönhet som i representation sträcker sig ett millennium tillbaka i tiden, sjungit nationalsången i ett slottsvalv samt sprungit ikapp med en livs levande greve på åkgräsklippare som omsorgsfullt ansade de gräsytor som här och var pryds av skyltar som uppmanar besökarna att gärna gå på gräset. Av alla Bosjöklosters förtjänster är det kanske just gräset som barnen uppskattar mest; de frodiga, gröna, mjuka och böljande ytorna, vilkas famn passar lika bra till yster lek som för det anspråkslösa och alldeles underbara picknick-bröllop som vi burit med oss som ett gyllene minne i trehundrasextiofem dagar nu.

Trehundrasextiofem dagar senare, på samma plats som löftena avgavs och bröllopstårtan skars upp, har vi nu firat vår bröllopsdag med picknicklunch i slottsparken. På menyn i dag stod pannkakor med sylt till barnen och medelhavsmuffins med sallad till oss vuxna. Någon bröllopstårta värdig att efterträda den gudomliga skapelse som smälte i våra munnar och tjusade våra ögon för ett år sedan hade varken frun eller mannen på Minnet mäktat med att trolla fram i dag, men med jordgubbstårta och biskvier, nytvättad duk och pionbukett på bordet får man väl anse att dagen firats i så värdig stil och med så tillfredsställande resultat som någonsin är möjligt. Bröllopsdag eller ej, här och nu finns livet, väntande på oss, med förväntan om att vi ska ta chansen och leva det. Att detta står fullständigt klart borgar sju barn på utflykt för. Bröllopsdag - utflyktsdag - junidag - vanlig dag med storfamiljen... Det här är livet, så som vi valt det, så som vi valde för drygt tretton år sedan och för ett år sedan. Här och nu, vi och barnen, i ett rasande tempo där livet far fram som en virvelvind och det bara gäller att hänga med och försöka njuta av det hisnande i färden.

Älskade Bosse, mina ord i dag är främst till dig. För trehundrasextiofem dagar sedan stod vi med Bosjöklosters slott i ryggen och Ringsjön i blickfånget, med vår familj sittande i gräset runtomkring oss och avgav våra löften till varandra. Vi lovade att fortsätta och det har vi gjort i ett år nu. I dag lovar jag åter, med samma ord som då (sånär som på siffran, då ett år har gått), att jag fortfarande inget hellre vill än att fortsätta:

Bosse, i tretton år har du funnits vid min sida och jag har varit lycklig varje dag över att få älska och älskas av dig. Jag vill fortsätta älska dig och lovar att göra vad jag kan för att vår kärlek ska fortsätta att leva lika länge som vi lever. I tretton år har du funnits vid min sida och vi har delat de mest fantastiska stunderna och de svåraste. Jag vill fortsätta vandra bredvid dig på vår levnadsväg i solsken och regn, i nerförs- och uppförsbackar tills den når sitt slut. Jag vill älska dig och bara dig i resten av mitt liv.

(Och till sist till dig som läser: Vill du läsa mer om vårt bröllop så får du gärna göra det här!)