En julsaga

Juldagen 2016. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska er en fortsatt god julhelg genom att låta er följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en paranöt med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Bondespelet

Söndagsmorgon på Minnet. På bordet i vardagsrummet viks en spelplan ut, pengar fördelas och kort läggs i prydliga högar. Sedan börjar det roliga - att välja torp och utsäde och placera ut spelpjäser på ägorna som sedan ska skötas hela året igenom. Det klassiska Bondespelet, med minst 50 år på nacken, lever och frodas fortfarande!

På vår spelplan från 1985 finns sex små torp, fyra välmående gårdar, två ståtliga herrgårdar och i mitten det eftertraktade rosa slottet - utan åkrar, utan traktor och utan allt annat som vittnar om att människan måste slita för brödfödan. Här finns i stället välansade gröna gräsytor, symmetriska grusgångar och i blickfånget en sprudlande fontän - sinnebilden av vila och ro för en stressad knegare. För en miljon (!) riksdaler kan det bli ditt - men vägen dit är lång; du måste jobba dig hela vägen från ett litet torp vid skogsranden och dina tillgångar är det som jorden har att ge på den plats i världen, nej, jag menar spelplanen, som du kan kalla din.

När vi var små spelade vi ofta Bondespelet, mina syskon, kusiner och jag. Därför blir jag så glad när en söndag börjar med att Alvar hojtar: "Vem vill vara med och spela Bondespelet?" att jag inte kan säga nej, även om det innebär att hela förmiddagens schema av disk, tvätt, utfodring, tandborstning, matförberedelser och listmålning blir förskjutet. Jag förtränger de tankarna genom att övertyga mig om att jag gör mina barn en pedagogisk och social tjänst när vi spelar - och vips, så är vi igång! Första varvet innebär att vi alla sliter på våra små torp - små inkomster, små utgifter, men ett lika strävsamt liv som de i spelvärlden har som tillhör samhällets övre ekonomiska skikt. Som vuxen ser jag helt andra kvalitéer och filosofiska ingångar i spelplanslandskapet än när jag var barn. I en tid då valfrihet är ett större problem än risken att tvingas förbli vid sin läst, ligger det något högst befriande i en spelidé som inte bygger på strategi och egna val för att avancera och vinna, utan där livets med- och motgångar sprids i slumpvisa skurar och blint drabbar både fattig och rik.

Inte går det att undkomma en stark blåst (märk väl, inga stormar som besjälas med norska namn här inte, utan en högst prosaisk beskrivning av verkligheten - här blåser starka vindar), inte heller skyddar pengar dig mot en elak influensa; det är bara att lägga sig och gilla läget. Att sälja höns är för en bonde i dåtidens Sverige lika självklart som att det stormar och blåser ibland och illustrerar landsbygdens förändring - från mångfald till ...enfald? För vilket annat ord går att hitta som beskriver det faktum att det är större sannolikhet att en slumpvis vald svensk har ett dussin höns att sälja än att en grisbonde har detsamma? I Sverige 2016 har en grisbonde enbart grisar, medan en hönsbonde inte har någon gris att slakta till jul och inte heller någon ko att mjölka. Att företag nischar sig är inget som är förbehållet städerna...

Men då som nu behöver varje trakt, oavsett demografi, någon som tar ansvaret för att svinga kommunstyrelsens ordförandeklubba och i Bondespelet sker det valet lika till synes slumpvis och ibland oväntat som i verkliga livet. Fast för ett arvode om fem tusen kronor om året så är nog risken för maktmissbruk minimal; här krävs det någon som verkligen är hängiven sin uppgift och som sätter sin heder och ära före ekonomisk vinning. Å andra sidan är det inte något särskilt betungande uppdrag; det går faktiskt att slappa året runt på den fronten och ändå bara håva in pengarna vid årsskiftet! Försäkringar är också enklare än i verkligheten. Visserligen måste man både välja försäkringsbelopp och betala för det, men det finns bara ett försäkringsbolag och ordet självrisk finns inte i ordlistan, lika lite som försäkringsbedrägerier eller risken att bli utan ersättning för de skador man lider.

Själva spelplanen i vår 80-talstappning är en orgie i färgglädje och detaljrikedom. På spelplanen bor tidsmarkörer från flera decennier; här trängs höhässjor med traktorer och vissa bönder föredrar att plantera lökar för hand och slår sin skörd med lie (gröna vågen-folk måhända?), medan andra är glada och tacksamma över modern teknik och sköter sitt skogsbruk med motorsåg och tillhörande utrustning. Längs sjöar och åar syns också semesterfirare som njuter av livet på landet och av allemansrättens möjligheter. Eller är det måhända de lyckliga, rofyllda bönderna som har så gott om tid att de unnar sig ett par timmar på den solvarma klipphällen, en stunds fiske eller en kanottur?

Under förmiddagen lever vi oss genom fyra år, följer årstidsväxlingarna indelade i kvartal där början av året präglas av händelser som den olyckliga dag då min hund kommit lös och bitit ihjäl Alvars får. Han låter sig dock inte nedslås av förlusten utan tar glatt emot den tusenlapp jag erbjuder i ersättning. Vidare säljer vi höns under våren, vissa avverkar skog och så stormar det, precis som i verkligheten.

Under våren och försommaren växer säden för skördens tid och ung och gammal gläds därvid... Åtminstone gläds de som får höga siffror på den gröna tärningen - den som visar hur många utsädeslappar man får lägga på sina åkrar. Fast sedan får vi stark frost två gånger samma vår och både havren och potatisen fryser bort. Det blir ett avbräck ekonomiskt, verkligen... Och inget arv finns i sikte som kan rädda ekonomin, tyvärr. I en äldre upplaga av spelet som jag brukade spela som barn fanns det en rik faster som dog och testamenterade en förmögenhet till en om man hade tur. Fick man ett sådant arv som torpare så innebar det ett försprång som blev nästintill omöjligt för motspelarna att ta igen. Kanske var det därför de skippade det kortet till 1985 års version. Synd, tycker jag. Inte för att jag önskar livet ur min faster - tvärtom, hon är en fantastisk kvinna som förtjänar att leva i många år till - men möjligheten att bli rik mitt bland alla utbrott av mul- och klövsjukor, stenmurar som måste lagas, grisfoderinköp och andra mer eller mindre oförutsedda utgifter, är onekligen ganska lockande...

Så går hela veckan, alla dagar och år. Vi kör våran traktor och vi plöjer och sår. Sommaren kommer och skörden bärgas, med lie eller skördetröska; var och en blir salig på sin fason. Frågan är bara hur länge man vågar vänta innan man skördar. Avvägningen är hårfin mellan att få ut mesta möjliga och att passera gränsen och stå där och inse att det är för sent, att allt arbete är förgäves.

Årets sista månader handlar mest om skogsarbete. Vi avverkar och tjänar pengar. Någon stjäl någon annans julgranar och den bestulne blir förbannad. Precis som man hade blivit på riktigt. Och så jagar vi älg, för det gör ju alla på landet. I en av skogarna skymtar till och med en björn mellan gran och fur, men jag tror inte att den är lovlig att skjuta. I alla fall finns det inget händelsekort som berättar om någon skjuten björn och inte heller hamnar någon i fängelse eller måste böta för att ha fällt en varg som rev hens får. Vid närmare eftertanke tror jag att jag måste tillverka några egna händelsekort som ger lite extra krydda åt bondelivet. Det var en gång ett arv, en björn, en varg och ett rättssystem... Och ett EU-bidrag, så klart! Fast nej, vitsen med det hela var ju verklighetsflykt och då är det ju så bra som det är, det kära gamla Bondespelet!

När december gått till ända sammanfattar vi året som gått och förbereder oss för det nya. Utsäde ska köpas, djurbesättningar uppdateras och försäkringar betalas. Och kanske, kanske finns det någon strävsam och tursam bonde som har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att byta upp sig och köpa en större gård, eller åtminstone en skog... För i Bondespelet finns det hyfsat snabba pengar att göra inom lantbrukssektorn. Livet på landet äger alltså, såväl i fantasin en söndagsförmiddag som i verkligheten samma dag. Fast på olika sätt!

Helg hos oss

Fredag kväll på Minnet, Bjärröd. Efter det sedvanliga eftermiddagsloppet där allas kamp mot alla inbegriper matlagningens kamp mot tröttheten, den barnsliga talträngdhetens kamp mot föräldrarnas huvuddunkande längtan efter tystnad, retlighetens och retsamhetens gemensamma strid mot syskonens eftermiddagströtta snarstuckenhet och sömnens tyngd mot springet i benen, lägrar sig efter maten slutligen kanske inte precis ett lugn, men åtminstone en stabilitet och ett litet andrum inför nästa utmaning - nattningen av barnen. Minstingen är antingen först eller sist ut, beroende på dagens sovmönster. Ikväll är hon till föräldrarnas tacksamhet trött och dessutom hyfsat samarbetsvillig efter att ha mutats med en tur i den älskade "nagnen". Vår lilla har alltid varit svår att få att sova och nuförtiden finns det egentligen bara tre sätt - åktur i vagnen, åktur i bilen eller gå och lägga sig med mamma i sängen. Det sistnämnda kräver dock både mörker och tystnad, något som är ganska svårt att uppbringa i ett sovrum som dels saknar dörr mot matrummet och dels fungerar som genomgångsrum till storebrorsornas rum. En kväll som den här har således en promenad med vagnen varit det självklara valet - i alla fall fram till för en månad sedan, då vår fyrbenta vandringskompis lämnade oss och tog med sig självklarheten och glädjen i aftonpromenader. Efter det har kvällspromenaderna mist en stor del av sin lockelse och glans.

I kväll framstår dock en tripp med vagnen som det bästa alternativet - att ligga bredvid en tvååring som inte vill somna och samtidigt kämpa mot sin egen överväldigande trötthet kan bara sluta på ett sätt, nämligen med en snarkande mamma i sängen och en springande Edith i resten av huset.

Fredagskvällen bjuder på ett härligt vinterväder - månsken och stjärnglans över snövita nejder och i luften har miljoner iskristaller förenats till en böljande dimma som suddar ut både ljud och synintryck. Trots att vindarna för länge sedan gått och lagt sig, rör sig diset i en svävande vinterdans, förvånande hastig och virvlande i luftströmmarna.

Landsvägen jag trampar stryker förbi Humlalyckans stenmurar och gårdens gräsmattor och fruktträdgård badar i månens silverljus. På den lilla grusvägen uppför backen upp mot Axbergs gård har jag att välja mellan att halka fram i de tillfrusna hjulspåren eller att kliva i snön mellan dem. I sommarens gympaskor. Lika illa vilket som alltså, och som jag ömsom stretar framåt, ömsom glider bakåt med barnvagnen som en rollator framför mig, känner jag starkt hur mitt påbrå av tidigare generationer av självuppoffrande kvinnor gjort sitt bästa för att slå sina klor även i mig. För självklart är alla fyra barnen sedan länge utrustade med vinterkängor i rätt storlekar, tjocka jackor, termobyxor, nya vantar och mössor, medan jag själv fortfarande sticker fötterna i gymnastikskorna varje dag, oavsett vart jag ska och vilket underlag mina fötter ska möta. De jackor jag har att välja mellan är min sommarjacka och en faslig skidoverallsöverdel om vilken det bästa man kan säga är att den räckte till för att innesluta hela min kropp när jag var höggravid med mina januaribarn Arvid för fyra år sedan och Edith två år senare. Så lätt det är att tänka att mina egna behov, dem kan jag fixa med sedan, jag får tid, när allt annat är färdigt. Problemet är bara att det där "sedan" aldrig kommer; det finns alltid andra, viktigare saker att ta tag i, andra behov att prioritera...

Men vad gör väl lite snö i skorna när kvällen är så gudomligt skön, när stillheten ringer i öronen och landsbygdens skönhet kröns av frostglitter som ler i månsilvret? När det är fredag kväll och en hel helg ligger framför, när en kär gammal vän är på kvällsvisit och tre uppsättningar gälla pojkröster uppsluppet pratar i mun på varandra så att det hörs ända ut på vägen, samtidigt som den lilla flickan stillnar i vagnen, blir tung och varm under filten när sömnen och vilan tar över hennes kropp och själ, då önskar jag inget mer. Med vagnen framför mig och skorna fulla av snö återvänder jag hem till Minnet. Hem till ljuset, värmen, sällskapet, chipsen, vinglaset och helgen.

Ett halvt dygn senare ser helgens ansikte ut så här. Nattens dimma har stillnat till frostglitter på buskar och träd. Solen är på väg upp över grantopparna på andra sidan dammen och fåren i hagen intill är vakna och ute. Lördagsmorgonen bär en helt annan känsla än fredagskvällen, men lika angenäm. I dag väntar tapetsering, iordningställande av ett hörn för målning av lister och kanske lite ompyntande av matrummet inför advent. Och just det, ja - jag ska ju köpa ett par kängor också. Och en vinterjacka. Om jag hinner...

Sommar-nostalgi i orangeri

Jag gjorde ett försök att kategorisera mina bilder i datorn i helgen. Det var inte lätt - hur bygger man sitt system bäst och mest effektivt, liksom? Och hur avgör man vilka foton som hör hemma i vilken kategori? En del av dem kan ju med lätthet platsa i fyra-fem olika grupper medan andra inte hör ihop med någon annan. Ytterligare en försvårande omständighet var att så många av mina bilder fångade min uppmärksamhet på helt andra sätt än de organisatoriska. Det är lätt att bli sentimental av att sitta och titta på gamla bilder. De här bilderna är några av de som jag dröjde lite extra vid. De är tagna i somras vid Hovdala, strax söder om Hässleholm och föreställer parkens pärla, det lilla orangeriet från 1790-talet.

Inuti det lilla huset finns det här vackra rummet, som på senare år återfått sin uppgift som härbärge åt slottets växter. De ojämna, vitrappade väggarna, den enkla takpanelen och det lite råa golvteglet andas stramhet och spartansk återhållsamhet och bildar en perfekt fond åt växternas frodiga och slingrande grönska och 1700-talsmöblernas sirliga formspråk.

Det är inte svårt att förstå att många väljer att gifta sig i det här underbara rummet. Även vi hade nog övervägt det om det inte varit för att hyran låg på ungefär lika mycket som vår sammanlagda bröllopsbudget.

Hovdala med sina båda borggårdar, sitt stolta vakttorn och sin omväxlande park är väl värt ett besök. Ett tips är att åka dit en kväll; då är det stor chans att man har hela området för sig själv. Jag och barnen var där en kväll i somras, alldeles ensamma. Det var en sällsam upplevelse att se barnen springa runt överallt och hur som helst, leka tagen, rulla nerför backarna, hojta och skrika hur mycket som helst utan risk att störa någon. För den vuxne kvällsbesökaren bjuds en stunds stilla ro (nåja, en väldigt liten stund om man är där i sällskap av fyra minimänniskor med obegränsade energimängder, men ändå...) och en trolsk stämning där historiens vingslag ekar mellan gråstenslängorna och skuggorna av tidigare generationers herrskap och tjänstefolk smyger i skumrasket för den som vill tro att tiden endast är en begränsande dimension för oss som är fast i den, på den här sidan gränsen mellan livet och det som vi levande kallar döden.

Favorit-hörn

I ett hus där renoveringen präglar i det närmaste vartenda rum, direkt eller indirekt, och effektivt förhindrar att någon som helst system för ordning och reda upprätthålls känns det ibland ganska oinspirerande att hålla efter även sådant som jag annars gillar att pyssla med. Blommor och annat sådant där pynt, ni vet. När skåp och fönsterbrädor förvandlats till tillfälliga förvaringsplatser för svällande högar av sådant som snart ska hitta sin nya plats antingen i något av de nya rummen där uppe eller i något av de rum här nere som kommer att möbleras om och få nya funktioner när sovrummen flyttas upp, ja, då är det varken lätt eller roligt att städa och hålla snyggt runtom heller. Därför är vårt hem just nu rätt tråkigt att betrakta och jag försöker att blunda för det och tänka att istället för till ingen nytta alls städa konstant så jobbar jag med saker som gör att vi närmar oss målet snabbare.

Härom dagen uppenbarade sig dock ett gyllene tillfälle att slå två flugor i en smäll. Bosse och jag röjde ett hörn som varit överhopat av sådant som så småningom ska förpassas in i pysselrummet som ska inredas i det som i dag är pojkarnas rum. Med ett tomt hörn i vardagsrummet öppnades massor av möjligheter upp och vi valde att så att säga gå händelserna i förväg och påbörja den ommöblering som vi planerat när vårt sovrum återgår till att vara bibliotek och således befriar vardagsrummet från bokhyllor och böcker. Som sagt; i stort sett alla rum här nere kommer att påverkas av flyttkarusellen när renoveringen är i hamn.

När vår gode vän och granne Rolf flyttade från Niklasgården här intill för drygt ett år sedan, skänkte han en del möbler och saker till oss. En av klenoderna var detta gamla drängaskåp, som vi förvarat i Stora Salen i väntan på flytt in i vardagsrummet, där det så småningom ska tjäna som laddningsstation för allt uppladdningsbart. Här kommer laddare till telefoner, datorer och surfplattor att trängas med laddare till tandborstar, radiostyrda leksaker och så klart uppladdningsbara batterier. Jag älskar skåpet och tycker att det ser ut som om det verkligen hittat sin plats där i hörnet. Och givetvis passade jag ju på att plantera om och flytta några blommor och sätta dit en tavla när jag ändå var i farten...

Bredvid skåpet hamnade ytterligare en gåva från Rolf, den lilla piedestalen som ståtat i den vackraste trädgården i Bjärröd. Nu väntar den på att limmas i fogarna, skrapas och målas om, men även i lite skamfilat skick pryder den sin plats, tycker jag. Det lilla bordet kommer att försvinna härifrån när Den Stora Flytten drar igång; det ska bli sybord i nya pysselrummet.

Den lilla söta tavlan uppe på skåpet kommer från mitt föräldrahem och är en av sex tavlor med sagotema målade av Britt-Lis Erlandsson. Jag tror att den föreställer grodprinsen och hans prinsessa som badar i dammen, men jag är inte säker. Oavsett motiv så är den så magisk och spännande, både i stämning och färg. Dessutom skimrar den i mina ögon av barndomsljus och frid.

Som sagt så är det inte ofta för närvarande som jag har någonstans att vila ögonen här hemma, men just nu är just detta hörn mitt favorithörn i huset och jag ser fram emot att få skapa fler!

Till fritidspedagogernas lov

Klockan är 18.30 den sista torsdagen i oktober. Vädret, mörkret och kvällen är som sig bör vid den här tiden på året. Det är med andra ord rätt ruggigt, dystert och grått. Men mina barns skolgård lyses upp av brinnande marschaller och överallt flackar ljuskäglor från åtskilliga ficklampor som irrbloss i mörkret medan skratten och pratet ekar mellan byggnaderna. Det är Halloween-fest på Fritids för alla tvåor.

Utklädda till skelett, häxor, vampyrer och andra otäckheter och med uppskruvad förväntan  i varje rörelse väntar åttaåringarna på att dörrarna ska öppnas. När de gör det tystnar barnen ett ögonblick för att stumt betrakta de tre gestalterna som lösgör sig ur skuggorna och stelt skrider ut på trappan. En häxa och två vampyrer, klädda i svarta kåpor och med dödsbleka ansikten under hattarna, blickar ner på barnen. Det blir tyst en sekund, sedan kommer det första fnittret följt av en lättad barnröst "Det är ju bara D, J och E!" Ja, visst är det världens bästa fritidspedagoger som står där, utklädda visserligen, och möjligen lite läskiga i mörkret, men hälsande välkomna med samma vänliga och trygga röster som möter både barnen och oss föräldrar varje morgon. Skratten återvänder och åttaåringarna porlar in över trösklarna till Lill-Klas, samma byggnad som de lämnade för några timmar sedan, nu försänkt i ett sammetssvart mörker, så förändrad av kvällens stillhet som bara en plats som vanligtvis vimlar av människor, ljud och rörelse kan bli. Nu börjar det! Nu är de beredda att tänja sina gränser och våga bejaka skräckens lockelse i den trygghetens ram som deras fantastiska och engagerade pedagoger erbjuder.

Jag är så tacksam för och imponerad av mina barns fritidspedagoger. Ja, jag är förstås mer än nöjd med deras lärare också, men deras gärning kan jag mer förstå drivkrafterna bakom och jag känner igen organisationen, planen, arbetssättet och metoderna för att nå målen. Men trots att lärarens och fritidspedagogens vardag och uppdrag krokar i och kompletterar varandra, ligger den sistnämndas vision och kall långt bortom min egen förmåga och ork. Jag själv blir matt av bara tanken på att försöka utföra det jobb som de gör varje dag - och detta utför personalen på vårt fritids dessutom med ett leende på läpparna, med vänliga, nyfikna och personliga ord till varje barn (och deras föräldrar), med öppna ansikten som speglar välvilja, intresse och omtanke. De engagerar sig, ser varje barn, bygger grupper och utvecklar dynamiken i dem, fångar upp de barn som behöver en fysisk eller känslomässig hand att hålla i under vissa situationer, planerar och fixar aktiviteter, konflikthanterar, räknar in, förklarar och motiverar, delar ut och samlar in lappar, håller koll på lämnings- och hämttider, räknar in  igen, svarar på frågor, skojar, pratar allvar, hanterar scheman, ringer föräldrar och påminner om glömda lappar (utan att ens sucka lite), tar emot barnens förtroenden och förmedlar vid behov informationen vidare och säkert gör de en hel massa annat också som jag inte har en aning om att de gör - allt för våra barns skull och med våra barns bästa för ögonen. Det är ofattbart och oslagbart.

Jag som lärare har oftast 20-30 elever att hålla koll på - i ett rum. Min arbetsyta tillsammans med eleverna är klassrummet. Fyra väggar avgränsar friheten för eleverna och begränsar utmaningarna för mig. Fritidspedagogens elevantal begränsas i princip av intet och hens fysiska ansvarsområde är mångdubbelt större än mitt - ett antal rum plus en hel skolgård, eller två. Mitt uppdrag bygger på en läroplan med kursplaner och kunskapskrav för en obligatorisk skola. Visserligen är det min plikt och min glädje att individanpassa undervisningen, både i svårighetsnivå, och vad gäller utgångspunkter och metoder, men till sist faller allt ändå tillbaka på kravet att detta och detta måste vi göra, för det står i kursplanens centrala innehåll och är inget som går att välja bort utan det är bara att tugga i sig, vare sig jag och eleverna vill eller ej. Fritidshemmet har också en läroplan - men med mycket mer abstrakta och svårfångade mål. Fritids ska bl a enligt Skolverket "stödja elevernas sociala och allmänna utveckling, utvidga och fördjupa deras kunskaper och erfarenheter, samt erbjuda en meningsfull fritid." Det är stora ord för ett mycket viktigt uppdrag. Det lämnar mycket att tolka och omsätta i praktisk handling och planering. Det kräver sin pedagog för att lyckas med detta uppdrag som dessutom kompliceras av det lilla, högst subjektivt tolkningsbara ordet "meningsfull". För en meningsfull fritid ser ju knappast likadan ut för dig som för mig som för någon annan... Därför bygger relationerna och verksamheten här i mycket större utsträckning på frivillighet och personliga preferenser hos eleverna än vad skolarbetet gör, vilket innebär ett mer lättflyktigt och svårdefinierat verksamhetsbygge som kräver stora mått av inlevelseförmåga, intresse för andra, fantasi, kreativt och lösningsorienterat tänkande och fingertoppskänsla. Att det över huvud taget finns människor som besitter dessa kvaliteter i kombination med förmågan (för att inte nämna orken och viljan!) att utföra alla arbetsuppgifterna ovan gör mig förundrad, glad och hoppfull inför framtiden. Att så många av dessa människor dessutom har valt att arbeta på mina barns skola fyller mig med tacksamhet!

Så alla ni som jobbar på Fritids, i synnerhet i Sösdala, men förmodligen också på andra orter runtom i landet, känn att ni har min och garanterat också åtskilliga andra föräldrars - och barns fulla beundran, tacksamhet och förtroende. Gå in i höstlovsveckan i stolt medvetenhet om hur viktiga och värdefulla ni är och hur ert engagemang lyser upp höstmörkret för de barn vars fritid ligger i era händer och för deras föräldrar!

Kärlekens pris

Det saknas en här hemma. Ingen dansande glad hund möter oss när vi kommer hem. Ingen håller mig sällskap på mina promenader mer. Ingen liten grå Bella-skugga kommer tassande på kvällen och lägger sin kalla nos i handen på matte eller husse när vi strandat i soffan sedan kvällslugnet har fallit över huset. Edith har ingen vovve att klappa, mata och pyssla om längre.
I nio år hade vi glädjen att få ha dig i vår familj, älskade Bella. När du kom var du liten, mager och vanvårdad och misshandlad. Du vägde ingenting, orkade ingenting och vågade ingenting. Eller jo, du vågade faktiskt välja; du valde oss. Kvinnan med hund-jourhemmet, hon som hade räddat dig från misären, berättade att ett par andra spekulanter varit och tittat på dig, men att du inte tyckte om dem och inte vågade närma dig dem. Du valde oss att dela ditt liv med och det är vi så tacksamma för! Om man med ordet "maskrosbarn" menar någon som trots de sämsta förutsättningar fått eller skapat sig ett bra liv, så måste du varit en maskroshund. Hade du slutat ditt liv i försommargrönskan så hade din kropp vigts till vila krönt av en maskroskrans - som en symbol för den lysande glädje du spred, för din och maskrosornas enträgenhet och förmåga att anpassa sig till omgivningens livsbetingelser. Nu blev det en oktoberbukett från trädgården som följde dig i graven. Symboliskt det också - en sista gåva från trädgården som tecknar årets och livets gång och åldrandets höst.

Ett hundliv är kort i en människas perspektiv, men när jag tänker på allt vi har delat med dig, Bella, känns det som om du funnits vid vår sida jämt. Du var med när vi flyttade från det gula huset med den gröna dörren på Torggatan i Sösdala, du och lilla "storasyster" Olivia intog Minnet i Bjärröd, du hälsade våra barn ett efter ett, tog emot dem med kärlek och tålamod. Åtskilliga är de promenader som du har förgyllt med din närvaro och många de kvällar du hållit oss sällskap framför brasan i kaminen. Tålig, tålmodig, snäll, följsam, lätthanterlig, anpassningsbar... Superlativen är lätta att hitta och lätta att stå för. En hund som du är en gåva och en ynnest och självklart kommer vi aldrig att hitta någon annan lika underbar som du.

Så hur går det nu för oss när du blivit en ängel? Chansen är väl inte så stor att det blir som Arvid tror att du och Olivia plötsligt en dag kommer att ramla ner från himlen och landa här, precis utanför vårt hus för att bli våra hundar igen. Och vill vi då försöka fylla tomrummet med en annan hund? Nej, inte just nu i alla fall. Det hade inte varit rättvist mot någon. Edith vinkar åt dig i fönstret varje dag ("Hejdå Bella, min Bella"), Arvid frågar och undrar vad du gör nu och försäkrar oss om att det finns en buske i himlen, lik den här hemma som du älskade att leka tafatt runt och att du och Olivia leker för fullt. Jag hör dig fortfarande snurra runt i korgen som inte längre står i matrummet varje kväll när jag lagt mig och sedan gråter jag när jag inser att du inte är här, att du aldrig kommer att vara här.

Vi försöker vänja oss vid ett liv utan dig, men det är svårt. Tusen små situationer varje dag dyker upp, saker som man aldrig tänkt på som präglas av din närvaro och numera frånvaro. Korgen är borta, liksom matskålarna och tabletterna har mammas hund Heidi fått av Edith och därmed är de mest synliga spåren borta. Kvar finns upptäckterna av allt du gjorde i vår vardag som vi inte ens tänkte på. Golvet kring bordet i matrummet har aldrig varit i större behov av dammsugning än det är nu. Ingen skvallrar för oss och förvarnar när det kommer besök. Anledningarna att gå ut och gå har minskat drastiskt.  I förrgår tog jag min första promenad utan dig, bara för att konstatera att du saknas inte bara här hemma på Minnet utan i hela Bjärröd.

Älskade Bella, ditt minne kommer att följa oss som en skugga. Vi sörjer och saknar dig och betalar nu i tårar priset för de nio åren av kärlek, tillit och glädje som du skänkt oss. Kärlekens pris. Det är högt, men ingalunda för högt i förhållande till vad vi fick. Tack Bella! Och du, sov gott!

Tankar från en lantlig kyrkogård

På måndagar är Bosse föräldraledig och det är då jag passar på. Först och främst passar jag på att jobba - att börja så tidigt som möjligt och ofta stanna kvar efter att alla andra gått hem. På så vis kan jag göra undan någon av de förtroendetimmar som en lärare ska göra utöver sin arbetsplatsförlagda tid varje vecka. Förtroendetid på jobbet är både mycket trevligare och mer effektivt än förtroendetid hemma sent på kvällarna då barnen (i bästa fall) somnat eller på helgerna när alla andra är lediga. Dessutom passar jag på att uträtta sådant på måndagseftermiddagarna som jag aldrig kan göra på vägen hem de andra dagarna när jag skyndar för att hämta hos dagmamma och på fritids. Oftast rör det sig om sådant som att uträtta något ärende inne i stan eller storhandla. Någon gång ibland händer det dock att jag också passar på att stjäla en stund från mitt liv som mamma och gör sådant som bara Sara gillar att göra - ensam.

Som att vandra runt på en kyrkogård en stund. Norra Mellby är den enda kyrka jag passerar på väg hem och tursamt nog omges den av en av mina tre favoritkyrkogårdar i världen. Här finns så mycket av min historia - runt stenarna, som i olika grad av förvittring stumt vittnar om att här vilar mitt ursprung, dansar mina egna minnen med löven över gräset. Här, i Mellby, lekte jag, mina syskon och kusiner i farmors och farfars vita, snickarglada kråkslott intill prästgården. Här, på kyrkogården, lärde farfar oss att inte springa och hoppa, av respekt för de döda och de sörjande, medan farmor lärde oss att plantera ("Djupare! Mer vatten!") och berättade för oss om människoödena bakom gravvårdarna och monumenten.

Min passion för Norra Mellby kyrkogård baseras inte bara på det faktum att den bokstavligt och bildligt gömmer mina och släktens minnen utan även på de kvaliteter som skiljer ut den ur mängden av kyrkogårdar. Den är vacker - så vacker med sin kuperade terräng, sina ädellövträd, sin ovanliga minneslund och sin omgivning av gammal bybebyggelse och fäladsmark att den listats som en av de vackraste i vårt land. Variationen den bjuder på, både i natur och kultur är ovanlig för en kyrkogård ute på landet. I egenskap av sockenkyrka till stationssamhället Sösdala och patronatskyrka till godset Maglö har Norra Mellby genom åren kommit att famna döda och levande från alla samhällsklasser. Sida vid sida vilar här adel, präster, borgare och bönder, lika inför döden men dock fortfarande underkastade människans vilja att kategorisera utifrån gravvårdarna som i stil och prisklass återspeglar den dödes position i livet.

En sen måndag i september står jag alltså här, uppe på kullen och tittar ut över "min" kyrkogård. Vid horisonten skymtar den skogbeklädda randen av höjderna vid Lunnahöja några kilometer norrut; den plats som man enligt traditionen valde ut att bygga sockenkyrkan på för nästan niohundra år sedan. Dock fanns det tydligen högre krafter som motsatte sig att den urgamla hedniska tingsplatsen skulle helgas åt den nye guden. Det som byggdes upp på dagen raserades på natten och våra förfäder fann sig tvungna att fatta beslut om huruvida man skulle fortsätta bygga i Lunnahöja eller försöka hitta en säkrare plats för sin kyrka. För att få ledning i frågan tog de till en väl beprövad metod. De släppte lös två vita kalvar på kyrktomten i Lunnahöja. Blev de kvar där så skulle också kyrkan byggas där; gick de till en annan plats så skulle detta visa på var dess rätta läge borde vara. Och självfallet gick det så, att de båda vita kalvarna lämnade Lunnahöja för att återfinnas i Norra Mellby, varför kyrkan kom att byggas här istället.

Den vita elvahundratalskyrkan, som fram till år 1917 då tornet byggdes hade en helt annan profil, har sedan 1400-talet flankerats av sin trogne vän klockstapeln. Om den första kyrkklockan finns också en sägen, som börjar när Mellbyborna just hade fått sin klocka upphängd och tagen i bruk. Precis som i resten av landet, fanns det i denna trakt troll och dessa varelser har som bekant svårt att tåla både vita kyrkor och deras klockklang. Trollen i Lundshallen i Vannaröd stod inte ut med ljudet av Mellby-kyrkans klocka och tog sig för att riva ner den från dess stapel och sänka den i en vattenfylld håla som de grävt några hundra meter väster om kyrkan. Där, på botten, kunde Mellbyborna nu skymta sin klocka, men få upp den igen, det rådde de inte med eftersom den var förtrollad och inte kunde bärgas enbart med muskelstyrka. Nu kom man att tänka på de vita kalvarna och deras förmåga att bryta trolldom. Man födde upp fyra vita kalvar, som så småningom skulle få dra upp klockan ur djupet. Dock fick kalvarna inte utfodras på vanligt sätt; för att magin skulle verka fick de endast dricka mjölk, absolut inte vatten. När tiden var inne för kalvarna att okas på för att med gemensamma krafter rädda klockan, såg det först ut att gå vägen. Kalvarna drog och drog och klockan steg uppåt, mot ljuset och de väntande, utsträckta människohänderna. Men plötsligt föll en av kalvarna till marken och de andra förmådde inte att hålla emot, utan kyrkklockan sjönk snabbt tillbaka ner i det mörka djupet. Samtidigt ljöd trollens hånfulla rop: "Där stöp vannkalven!" Det visade sig att man hade fuskat med uppfödningen av kalven; den hade fått vatten att dricka och kunde således inte bidra till att bryta förtrollningen. Klockan som i dag hänger i tornet är alltså en annan klocka, av senare datum. Den ursprungliga ligger fortfarande kvar i sitt hål, sägs det.

Mellan ekekullen och kyrkan sträcker sig en smal ås och på toppen av den är minneslunden belägen. Strax intill ljusbäraren finns två gamla grindstolpar och bortanför dessa löper helt tydligt en gammal väg. Denna är den äldsta sträckningen av den väg som i dag är en riksväg och bär numret 23. Sedan urminnes tider har det funnits en färdväg från Röinge och söderöver och en gång i tiden löpte den alltså här uppe på åskammen. Så småningom flyttades vägen ner väster om kyrkan. I dag löper den vägen genom Norra Mellby, samtidigt som ljudet av 23:an påminner om vår tids brådska och effektivitet - inte kan en väg tillåtas snirkla sig fram och följa naturen och bebyggelsen om det finns ett snabbare, bredare, rakare alternativ.

Jag står en stund vid farfars grav uppe på kullen och tänker på vägar och resor. Han brukade bjuda barn och barnbarn på resor runtom i Sverige och Europa. Vi startade alltid i Mellby, där bruset från vägen lockade när varje förbisusande bils möte med vägbanan blev till ett "Koooom!" när de körde förbi. Kom, kom, kom! Här rinner vägen upp, vill du följa den till okända och spännande platser? Koooom! Fortfarande låter landsvägens ljud likadant i Mellby och för mig knyter det ihop livet på jorden och det som jag hoppas och tror väntar efteråt. Det är ett färdens och resans ljud, en förhoppning och ett löfte om att mer finns att upptäcka, nya platser att utforska.

På andra sidan kyrkogården breder landsbygden ut sig, som en fysisk och sinnlig motpol till vägen. Här betar kossor som de alltid har gjort och de små husen i byn Betlehem intill är små, låga stugor av falurött trä med halmtak. Nästan längst bort mot gärdet finns en låg, fyrkantig sten rest till minnet av min farmors farmors far Per Bengtsson från Vannaröd och hans fru Elise. Efter att hon hade lämnat jordelivet tog det inte lång tid innan också han låg för döden. Hans dotter Maria skötte honom och vakade över honom när han brinnande av feber och av oro yrade och gång på gång ängslades över att han "inte kunde komma ner". Maria undrade förstås vart det var han ville och fick det kusliga svaret "Jag kommer inte ner i graven!" Så småningom segrade sjukdomen över rädslan och Per följde sin hustru över gränsen till de dödas rike. När begravningsföljet kom fram till gravplatsen fann de att jorden från gropen hade rasat ner i hålet igen - Per kunde alltså inte komma ner i graven! Kistan fick ställas ner på marken i väntan på att en vaktmästare tillkallats som kunde skotta undan jorden och öppna graven. När kistan slutligen kommit på plats tyckte prästen att klockringningen som brukade avsluta begravningsakten var onödig och kunde hoppas över, men detta motsatte sig de efterlevande. Självklart skulle Pers avslut ramas in av klockringning när han nu slutligen lyckats komma ner i graven!

Närmast kyrkan finns gravstenar av en helt annan stil. Här är stenarna höga och kolonnlika. Omgärdade av smidda staket och krattade grusgårdar reser de sig stolta och strama i vittnesbörd om att här vilar de som haft en mer framskjuten plats i samhället. Prostar och kyrkoherdar, grevar och baroner, men också barnmorskor och lärare sover den eviga sömnen i ringen närmast helgedomen. Många av stenarna pryds av symboler som representerar den dödes ställning och livsgärning. Den svenska studentsångens fader Otto Lindblads gravsten är så klart en lindstam, krönt av en lundensisk lagerkrans. Den mest talande av alla gravvårdarna tillhör dock den unge montören Anton Emil Andgren som dog 1918, endast 27 år gammal. Han var förlovad och skulle strax därpå gifta sig med hönsa-Maria, men istället för att förbereda hans bröllop fick hans familj ordna med hans begravning. Efter gravsättningen tog den förtvivlade fästmön sin brudslöja och draperade den över stolpen som markerade Antons grav. Som ett minne härav fick hans gravsten huggas just sådan - en kolonn med namn och datum, och överst tronande brudslöjan som berättar om kärleken som följde Anton i graven.

Mellby kyrkogård är ganska stor och har många vinklar och vrår. På en stulen stund på väg hem en måndag hinner jag ingalunda besöka alla gravar som jag har en relation till, men jag är nöjd. De tio minuternas vandring räcker för att hitta lugnet, jämvikten och få en överblick över tiden och perspektivet. Att se ut över sina förfäders gravar och minnas vad de kämpade med och kämpade för och betänka hur förutsättningarna har förändrats och förbättrats gör det lättare att sålla bland de "måsten" som fyller en nutidsmänniskas medvetande. Historia och identitet är viktigt, för både samhället och individen.

En ängel i telefonen

Klockan är tjugo i sex en torsdag. En miljon svenska hem genomlider just hell hour; timmen på dygnet då i stort sett varenda förälder i hemlighet ifrågasätter hur de någonsin kunde längta efter att få barn. Ja, om de över huvud taget hinner tänka en så lång tanke mellan matlagning, konflikthantering, blöjbyten, läxläsning, tröstande, torkande, plåstrande och pratande flera personer samtidigt, förstås. Just när livet är som stökigast och mest fragmentariskt ringer telefonen. Efter att ha sprungit fram och tillbaka och lyft på tidningar, kläder och leksaker för att lokalisera ljudet från den trådlöse fan (det var bättre förr, på den väggfasta telefonens tid!) hittar jag den till sist liggande på en stol inskjuten under matbordet och ser numret. Ett sådant där nummer, ni vet. Ett som börjar på ett främmande riktnummer och som alltid innebär slöseri med tid, irritation, fåfänga försök att avsluta på ett bestämt sätt utan att för den skull vara otrevlig, ansträngningar för att undvika att säga ordet "ja" och slutligen dåligt samvete för att man suckat åt och avfärdat en stackars människa som behövde sälja sitt mög och som kanske sitter med telefonen i handen och tårar i ögonen när jag lättat tryckt bort samtalet.

Samvetet utkämpar en kort och ojämn strid med egot, som för en gångs skull understöds och får näring av åsynen av ett hem i förfall till soundtracket av fyra barnaröster som retas, tjatar, gråter och frågar samma fråga igen och igen utan att vänta på svar. Jag vill inte. JAG VILL INTE PRATA I TELEFON MED NÅGON JUST NU OCH I SYNNERHET INTE MED EN MÄNNISKA JAG INTE KÄNNER OCH SOM KALLAR MIG "SARA" I SLUTET AV VARJE MENING. När jag svarar gör jag det således i kort och sträv ton, beredd att så fort jag får en syl i vädret förklara att jag inte har tid - borde inte vem som helst begripa det förresten, vem i hela världen har tid klockan 17.40?!

I andra änden av linjen finns en kille som undrar om jag kan tänka mig att låna honom fyra minuter av min tid och svara på en undersökning för statens räkning. Han pratar lugnt och neutralt, verkar helt sakna den där forcerade och tillkämpat käcka ton som brukar känneteckna de människor som sitter på callcenters och tillbringar sin arbetstid med att reta upp främmande människor. Till min förvåning hör jag mig själv gå med på att delta och inser att detta kan innebära ett andningshål, en paus, en reva i tidens väv som jag kan fly in i och gömma mig i under fyra minuter. Irritationen dunstar och luften blir lite lättare att andas.

Det är nu det börjar hända underliga och underbara grejer. Han som ringde börjar ställa sina frågor. Redan den allra första frågan ruskar om mig och när jag drar efter andan för att svara är luften som fyller mina lungor så fylld av spirande, sprittande lycka att den går som kolsyra ut genom kapillärerna vidare i mitt blod och sprider sig i kroppen med en fysisk tydlighet som överraskar och får tiden att sakta in och tankarna att rusa, övermodigt snabba och kapabla att föra ett eget resonemang vid sidan av de svar som munnen formar och uttalar.

- Finns det några barn under 16 år i hushållet? Hur många i så fall?
- Ja, det gör det. Fyra stycken. Svarar jag och tänker:
     Fyra stycken?Fyra barn! Jag är mamma till fyra fantastiska, fina ungar! Vilken lycka. Vilken förmån att få ha dem allihop i mitt liv och få följa dem genom livet och uppleva en ny barndom genom dem. Och vilken otrolig tur jag hade som fick just de barnen som jag helst ville ha! 

Fyra barn! Och inte vilka barn som helst, utan mina barn! Alvar, Vilgot, Arvid och Edith, vilken ynnest!

Samtalet fortsätter.
- Finns det några i hushållet som är gifta eller sambor?
- Ja, det gör det. Det är jag och min man.
     Min man! Min make! Min älskade Bosse! Tänk att vi hittade varandra i den här världen och att vi vågade välja varandra för mer än tolv år sedan. Och tänk att vi till sist blev man och hustru på riktigt och att vår bröllopsdag blev så bra som den bara kunde. Så tacksam jag är över att få vandra vid din sida, älskling. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja odla min levnads trädgård än hos dig.

Han i luren, vars namn jag inte ens kommer ihåg, återkallar mig till nuet och fortsätter:
- Nästa fråga handlar om arbetsmarknad. Hur bedömer du risken för att du skulle bli arbetslös inom de närmaste fem åren?
   Leende konstaterar jag att den risken för en lärare i dag är så minimal att den är obefintlig och tankarna vandrar iväg till den byggnad som varit min arbetsplats och nästan som ett andra hem under elva år.
     Jag kommer inte att bli arbetslös; jag kommer bara att förlora min nuvarande arbetsplats. T4-skolans I-hus. Klassrummen med minnena av alla de fantastiska elever jag mött genom åren. Min första klass - born to be loved stod det på deras avslutningströjor- och min nuvarande som blir T4:s sista innan vi går i graven och som jag möter varje dag i den konstiga miljö som en nästintill nedlagd skola innebär. Arbetsrummen och dess dagliga invånare, mina kolleger. De människor som jag delat mitt liv med, i vissa perioder nästan mer än familjen och som blivit några av mina närmaste och bästa vänner. Medan ögonen tåras så att den riktiga världen suddas ut vänds min syn inåt och jag ser hur de passerar förbi hela gänget - de många som har gått vidare till nya gärningar och de få som finns kvar tillsammans med mig ända till vår skola drar sitt sista andetag i juni 2017. Jag är så ledsen att vi inte fick fortsätta att vara ett vi längre och jag saknar er som gått vidare, jag saknar er varje dag. Men lika stor som sorgen, nej, kanske till och med lite större undan för undan, är tacksamheten över de år jag fick med er och allt det har givit mig, som lärare och som människa... Tack!

- Då har jag några frågor om ert boende. Hur bor ni, i lägenhet, villa eller ...?

- Vi bor i en villa...

     En villa?! Det är ett alldeles för litet ord för att beskriva vårt tegel-åbäke till missionshus och hem... Jag får husera i ett gammalt kulturminne från favoritepoken runt förra sekelskiftet - kan det bli bättre? Jag har svårt att tänka mig det. Minnet, du stolta hus med de av lycka och gudfruktan impregnerade väggarna, jag är så glad att du accepterade oss som dina skyddslingar och att du låter Bjärröds ljus flöda in på oss genom dina vackra fönster så det blir skuggor av kors på golvet på det att vi aldrig ska glömma din historia!

 - Hur bedömer du att värdet på er bostad kommer att förändras under de närmsta åren; kommer det att stiga, sjunka eller ligga konstant?
- Det kommer att stiga! För snart är vi klara med ovanvåningen och då får vi plötsligt tre nya sovrum och ett badrum...

Blivande sovrum!

Jaa, tänk... Snart är vi i mål. Att värdet på huset ökar är ju trevligt förstås, men det är ju bara en bieffekt av den egentliga vinsten: vi kommer snart att ha sovrum till (nästan) alla och slipper sova sex personer i två rum varav ett är ett genomgångsrum. Vi kommer att ha dörrar att stänga till alla sovrum och tre gånger så många garderober som nu. Mitt älskade bibliotek kommer att återinvigas och kaminen väckas ur sin slummer för att ge oss av sin värme och sitt ljus igen... Två års arbete kommer snart att vara till ända och jag är så glad över allt det kommer att föra med sig till oss!

 Min nya vän ställer ett par frågor till och vi småpratar lite snällt och glatt om svaren. Jag lyfter blicken, rätar på ryggen, låter axlarna falla ner och käkmusklerna slappna av. Börjar andas på ett nytt sätt, känner lungorna fyllas av ljus, syrerik luft som doftar av hopp och tacksamhet. För jag har det ju så bra. Vi har det ju så bra, här på Minnet, i Sverige, i vår del av världen och jag är så tacksam. Det krävs bara att någon eller något påminner mig om det ibland. Den som agerade väckarklocka den här gången råkade vara en anställd på ett callcenter som utförde en statlig undersökning om hushållens ekonomi - för så var det väl, eller? Tänk att jag inte kommer ihåg vare sig hans namn eller namnet på företaget. Och inte var väl hans frågor riktigt så detaljerade och säkrade med backupfrågor som sådana undersökningskluster brukar vara? Jag minns mest hans tilltal, det roade, lite dröjande, inväntande. Som om hans samtal egentligen hade ett högre syfte än att bokföra mina gissningar. Kan det vara så? Var det en ängel som förärade mig ett telefonsamtal härom dagen? En knapp vecka senare lever effekten av hans frågor fortfarande i mig. Vetskapen om hur mycket det finns att vara tacksam för har lagt sig som ett filter för alla mina sinnesintryck och jag hoppas att det stannar kvar tills nästa gång en ängel har tid för mig.

Kusiner

Det hände sig en gång i tiden, när min generation var den yngsta, att det i vår släkt föddes fyra flickor inom loppet av tre år. Två syskonpar var de, döttrar till en bror och hans syster med respektive, så kusiner kom de att kalla varandra, även om bästa vänner nog är ett mer målande och rättvisande begrepp. För trots att de ägnade en del av sin barndom åt att bråka om huruvida deras gemensamma äldre släktingar skulle kallas mormor och morfar eller farmor och farfar, var man bäst hade en häst, hur Pontus och Amerikanerna egentligen hälsade på sin magister i hitlåten Columbus från -91 och en hel del andra viktiga och djuplodande meningsskiljaktigheter, så fylldes ändå den mesta tiden av kärlek och gemenskap, lekar och påhitt samt otaliga övernattningar. Det fanns fler syskon i de båda familjerna, både äldre och yngre som kom så småningom; men just detta med att ha jämnåriga släktingar är vad den här texten kommer att handla om.

Jag och min syster Ida växte till två tredjedelar upp hos våra föräldrar i Maglö, i ett gammalt, på den tiden dragigt och lite skamfilat, skolhus på landsbygden. Där kunde man klättra på höloft, vandra bland kor i hagarna och fastna med stövlarna i kärr och bäckar. En stor del av tiden hade vi även sällskap av kusinerna Rebecka och Helena; vi bodde liksom hos varandra under alla helger och lov. En dag och en natt här, en dag och en natt där. Alltså kom en tredjedel av vår uppväxt att äga rum i min faster Ann-Christins tegelvilla med dess fantastiska trädgård på Morkullevägen i ett område med liknande hus med välskötta gräsmattor, en lekpark med en snurrgunga och härliga cykelvägar där man kunde fara fram som ett jehu i tävlingar där två kusiner på en cykel utmanade sina systrar som flängde fram på en annan hoj, stundom framför, stundom bakom och däremellan farligt nära tätt intill i en dödsföraktande omkörning.

Fem kusiner - Ulrika, Helena, Ida, jag och Rebecka i Mellby.

Till skillnad från relationerna med andra barndomsvänner så fanns det ingenting som begränsade vår vänskap. Eftersom vi var kusiner fanns det inga skilsmässor i form av släktmiddagar, julfirande, semestrar eller andra påtvingade uppehåll i leken. Tvärtom så hade vi ju vid dessa tillfällen ännu större glädje av att ha varandra - vår barndoms skimrande halsband är byggt av vardagskvällarnas bad i Sösdalas simhall såväl som gnistrande julaftnar i det stora, underbara huset i Mellby där farmor/mormor strålade ikapp med kristallkronorna, julgranen med änglarna och de små guldtrumpeterna och där de putsade kopparbunkarna var fyllda med tallris prytt med virkade röda klockor och alla andra detaljer hade fått alla Fanny och Alexander-älskare att sucka längtansfullt. På somrarna packade våra föräldrar och deras föräldrar bilarna fulla med käcka, stormönstrade campingbord och kylväskor från 70-talet och så gav vi oss av mot fjärran destinationer som österrikiska Bad Hofgastein eller inte fullt så avlägsna resmål som Zinkendamms vandrarhem i Stockholm. Tre bilar i karavan, innehållande sex vuxna och åtta barn i en tid då mobiltelefoner var en ouppnåelig dröm - vi färdades i en härlig härva av vilseåkningar där tre bilar skulle försöka vända samtidigt och inte tappa bort varandra vid stopplikterna eller filbytena på Autobahn, omkörningar där någon höll upp ett block där man textat "KISSA" med så stora bokstäver som möjligt för att signalera varför bilen tänkte svänga av vid nästa avfart... Många fantastiska upplevelser kom vi att dela, inte bara vi kusiner, utan hela våra familjer.

God jul, alla kusiner!

På väg någonstans. Vår Volvo 245 med bakvänt säte i bagaget och bredvid kusinfamiljens röda Ford Escort.

Nästan hela den dåtida klanen Lindberg-Einarsson i Stockholm 1989.

Det går inte att tänka på min barndom utan att Rebecka och Helena finns närvarande i nästintill alla minnen. När jag berättar för mina barn om när jag växte upp så börjar nästan varje anekdot med "Det var när jag, Ida, Rebecka och Helena skulle sova över..." och så var det ju. Alltid. Varje helg, varje jul, varje sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov... När jag nu på tjugofem års avstånd försöker sammanfatta vår symbiotiska relation finner jag det svårt att hitta orden som sveper tillräckligt vitt och brett utan att förlora sig i detaljer som inte är intressanta för någon annan än oss själva, men samtidigt utan att förlora den essens som ändå betyder så mycket för mig att den blivit själva sinnebilden av barndomsidyll i min egen historieskrivning. Jag läste en gång någonstans en teori om att de flesta människor i vuxen ålder, medvetet eller omedvetet, försöker återskapa sin barndom eftersom det är i minnena man hittar de där eftersträvansvärda trygghets- och lyckokänslorna och är detta sant så vet jag precis hur jag skulle vilja bygga min och mina barns värld - och frågan är om jag inte gjort det också...

Alvar och Vilgot med kusinen Viking i mitten. Att sova över är lika kul som det var för 25 år sedan!

Tvillingar? Nej, kusinerna Lilly och Arvid, lika gamla, lika ljuslockiga...

Hjalmar och Vilgot - kusiner som hjälps åt!

För när jag ser mina barn och deras jämnåriga kusiner, min syster Majas barn, leka och bråka, utforska och utvecklas tillsammans fylls mitt hjärta av igenkännandets glädje och tacksamhet. Precis så här underbart och enkelt var det ju för oss för trettio år sedan och det gläder mig något oerhört att mina barn och deras kusiner har möjligheten att uppleva något lika magiskt, som förhoppningsvis kommer att leva i deras minnen med samma skimmer som min barndoms symbios med Ida, Rebecka och Helena och kanske också påverka deras vägval i vuxen ålder. Jag är så glad och tacksam över att de har jämnåriga släktingar att dela sin värld med och att gänget i veckan berikats med ännu en liten ny kusin, Stinas lille nyfödde! Lille pojk, du är så välkommen in i kusinernas magiska skara; jag hoppas att du kommer att trivas och hitta din plats, minst som du är!

Och på tal om magi så finns det nog inget annat ord för att beskriva känslan när jag ser mina barn tillsammans med Rebeckas och Helenas och deras storasyster Ulrikas barn inta fotbollsplanen på Hanåsvallen i Sösdala som ett lag - här kommer kusinerna/nästkusinerna och de kommer tillsammans! Precis som deras mödrar en gång i tiden. Historien upprepar sig och det känns bra.