En ängel i telefonen

Klockan är tjugo i sex en torsdag. En miljon svenska hem genomlider just hell hour; timmen på dygnet då i stort sett varenda förälder i hemlighet ifrågasätter hur de någonsin kunde längta efter att få barn. Ja, om de över huvud taget hinner tänka en så lång tanke mellan matlagning, konflikthantering, blöjbyten, läxläsning, tröstande, torkande, plåstrande och pratande flera personer samtidigt, förstås. Just när livet är som stökigast och mest fragmentariskt ringer telefonen. Efter att ha sprungit fram och tillbaka och lyft på tidningar, kläder och leksaker för att lokalisera ljudet från den trådlöse fan (det var bättre förr, på den väggfasta telefonens tid!) hittar jag den till sist liggande på en stol inskjuten under matbordet och ser numret. Ett sådant där nummer, ni vet. Ett som börjar på ett främmande riktnummer och som alltid innebär slöseri med tid, irritation, fåfänga försök att avsluta på ett bestämt sätt utan att för den skull vara otrevlig, ansträngningar för att undvika att säga ordet "ja" och slutligen dåligt samvete för att man suckat åt och avfärdat en stackars människa som behövde sälja sitt mög och som kanske sitter med telefonen i handen och tårar i ögonen när jag lättat tryckt bort samtalet.

Samvetet utkämpar en kort och ojämn strid med egot, som för en gångs skull understöds och får näring av åsynen av ett hem i förfall till soundtracket av fyra barnaröster som retas, tjatar, gråter och frågar samma fråga igen och igen utan att vänta på svar. Jag vill inte. JAG VILL INTE PRATA I TELEFON MED NÅGON JUST NU OCH I SYNNERHET INTE MED EN MÄNNISKA JAG INTE KÄNNER OCH SOM KALLAR MIG "SARA" I SLUTET AV VARJE MENING. När jag svarar gör jag det således i kort och sträv ton, beredd att så fort jag får en syl i vädret förklara att jag inte har tid - borde inte vem som helst begripa det förresten, vem i hela världen har tid klockan 17.40?!

I andra änden av linjen finns en kille som undrar om jag kan tänka mig att låna honom fyra minuter av min tid och svara på en undersökning för statens räkning. Han pratar lugnt och neutralt, verkar helt sakna den där forcerade och tillkämpat käcka ton som brukar känneteckna de människor som sitter på callcenters och tillbringar sin arbetstid med att reta upp främmande människor. Till min förvåning hör jag mig själv gå med på att delta och inser att detta kan innebära ett andningshål, en paus, en reva i tidens väv som jag kan fly in i och gömma mig i under fyra minuter. Irritationen dunstar och luften blir lite lättare att andas.

Det är nu det börjar hända underliga och underbara grejer. Han som ringde börjar ställa sina frågor. Redan den allra första frågan ruskar om mig och när jag drar efter andan för att svara är luften som fyller mina lungor så fylld av spirande, sprittande lycka att den går som kolsyra ut genom kapillärerna vidare i mitt blod och sprider sig i kroppen med en fysisk tydlighet som överraskar och får tiden att sakta in och tankarna att rusa, övermodigt snabba och kapabla att föra ett eget resonemang vid sidan av de svar som munnen formar och uttalar.

- Finns det några barn under 16 år i hushållet? Hur många i så fall?
- Ja, det gör det. Fyra stycken. Svarar jag och tänker:
     Fyra stycken?Fyra barn! Jag är mamma till fyra fantastiska, fina ungar! Vilken lycka. Vilken förmån att få ha dem allihop i mitt liv och få följa dem genom livet och uppleva en ny barndom genom dem. Och vilken otrolig tur jag hade som fick just de barnen som jag helst ville ha! 

Fyra barn! Och inte vilka barn som helst, utan mina barn! Alvar, Vilgot, Arvid och Edith, vilken ynnest!

Samtalet fortsätter.
- Finns det några i hushållet som är gifta eller sambor?
- Ja, det gör det. Det är jag och min man.
     Min man! Min make! Min älskade Bosse! Tänk att vi hittade varandra i den här världen och att vi vågade välja varandra för mer än tolv år sedan. Och tänk att vi till sist blev man och hustru på riktigt och att vår bröllopsdag blev så bra som den bara kunde. Så tacksam jag är över att få vandra vid din sida, älskling. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja odla min levnads trädgård än hos dig.

Han i luren, vars namn jag inte ens kommer ihåg, återkallar mig till nuet och fortsätter:
- Nästa fråga handlar om arbetsmarknad. Hur bedömer du risken för att du skulle bli arbetslös inom de närmaste fem åren?
   Leende konstaterar jag att den risken för en lärare i dag är så minimal att den är obefintlig och tankarna vandrar iväg till den byggnad som varit min arbetsplats och nästan som ett andra hem under elva år.
     Jag kommer inte att bli arbetslös; jag kommer bara att förlora min nuvarande arbetsplats. T4-skolans I-hus. Klassrummen med minnena av alla de fantastiska elever jag mött genom åren. Min första klass - born to be loved stod det på deras avslutningströjor- och min nuvarande som blir T4:s sista innan vi går i graven och som jag möter varje dag i den konstiga miljö som en nästintill nedlagd skola innebär. Arbetsrummen och dess dagliga invånare, mina kolleger. De människor som jag delat mitt liv med, i vissa perioder nästan mer än familjen och som blivit några av mina närmaste och bästa vänner. Medan ögonen tåras så att den riktiga världen suddas ut vänds min syn inåt och jag ser hur de passerar förbi hela gänget - de många som har gått vidare till nya gärningar och de få som finns kvar tillsammans med mig ända till vår skola drar sitt sista andetag i juni 2017. Jag är så ledsen att vi inte fick fortsätta att vara ett vi längre och jag saknar er som gått vidare, jag saknar er varje dag. Men lika stor som sorgen, nej, kanske till och med lite större undan för undan, är tacksamheten över de år jag fick med er och allt det har givit mig, som lärare och som människa... Tack!

- Då har jag några frågor om ert boende. Hur bor ni, i lägenhet, villa eller ...?

- Vi bor i en villa...

     En villa?! Det är ett alldeles för litet ord för att beskriva vårt tegel-åbäke till missionshus och hem... Jag får husera i ett gammalt kulturminne från favoritepoken runt förra sekelskiftet - kan det bli bättre? Jag har svårt att tänka mig det. Minnet, du stolta hus med de av lycka och gudfruktan impregnerade väggarna, jag är så glad att du accepterade oss som dina skyddslingar och att du låter Bjärröds ljus flöda in på oss genom dina vackra fönster så det blir skuggor av kors på golvet på det att vi aldrig ska glömma din historia!

 - Hur bedömer du att värdet på er bostad kommer att förändras under de närmsta åren; kommer det att stiga, sjunka eller ligga konstant?
- Det kommer att stiga! För snart är vi klara med ovanvåningen och då får vi plötsligt tre nya sovrum och ett badrum...

Blivande sovrum!

Jaa, tänk... Snart är vi i mål. Att värdet på huset ökar är ju trevligt förstås, men det är ju bara en bieffekt av den egentliga vinsten: vi kommer snart att ha sovrum till (nästan) alla och slipper sova sex personer i två rum varav ett är ett genomgångsrum. Vi kommer att ha dörrar att stänga till alla sovrum och tre gånger så många garderober som nu. Mitt älskade bibliotek kommer att återinvigas och kaminen väckas ur sin slummer för att ge oss av sin värme och sitt ljus igen... Två års arbete kommer snart att vara till ända och jag är så glad över allt det kommer att föra med sig till oss!

 Min nya vän ställer ett par frågor till och vi småpratar lite snällt och glatt om svaren. Jag lyfter blicken, rätar på ryggen, låter axlarna falla ner och käkmusklerna slappna av. Börjar andas på ett nytt sätt, känner lungorna fyllas av ljus, syrerik luft som doftar av hopp och tacksamhet. För jag har det ju så bra. Vi har det ju så bra, här på Minnet, i Sverige, i vår del av världen och jag är så tacksam. Det krävs bara att någon eller något påminner mig om det ibland. Den som agerade väckarklocka den här gången råkade vara en anställd på ett callcenter som utförde en statlig undersökning om hushållens ekonomi - för så var det väl, eller? Tänk att jag inte kommer ihåg vare sig hans namn eller namnet på företaget. Och inte var väl hans frågor riktigt så detaljerade och säkrade med backupfrågor som sådana undersökningskluster brukar vara? Jag minns mest hans tilltal, det roade, lite dröjande, inväntande. Som om hans samtal egentligen hade ett högre syfte än att bokföra mina gissningar. Kan det vara så? Var det en ängel som förärade mig ett telefonsamtal härom dagen? En knapp vecka senare lever effekten av hans frågor fortfarande i mig. Vetskapen om hur mycket det finns att vara tacksam för har lagt sig som ett filter för alla mina sinnesintryck och jag hoppas att det stannar kvar tills nästa gång en ängel har tid för mig.