Kärlekens pris

Det saknas en här hemma. Ingen dansande glad hund möter oss när vi kommer hem. Ingen håller mig sällskap på mina promenader mer. Ingen liten grå Bella-skugga kommer tassande på kvällen och lägger sin kalla nos i handen på matte eller husse när vi strandat i soffan sedan kvällslugnet har fallit över huset. Edith har ingen vovve att klappa, mata och pyssla om längre.
I nio år hade vi glädjen att få ha dig i vår familj, älskade Bella. När du kom var du liten, mager och vanvårdad och misshandlad. Du vägde ingenting, orkade ingenting och vågade ingenting. Eller jo, du vågade faktiskt välja; du valde oss. Kvinnan med hund-jourhemmet, hon som hade räddat dig från misären, berättade att ett par andra spekulanter varit och tittat på dig, men att du inte tyckte om dem och inte vågade närma dig dem. Du valde oss att dela ditt liv med och det är vi så tacksamma för! Om man med ordet "maskrosbarn" menar någon som trots de sämsta förutsättningar fått eller skapat sig ett bra liv, så måste du varit en maskroshund. Hade du slutat ditt liv i försommargrönskan så hade din kropp vigts till vila krönt av en maskroskrans - som en symbol för den lysande glädje du spred, för din och maskrosornas enträgenhet och förmåga att anpassa sig till omgivningens livsbetingelser. Nu blev det en oktoberbukett från trädgården som följde dig i graven. Symboliskt det också - en sista gåva från trädgården som tecknar årets och livets gång och åldrandets höst.

Ett hundliv är kort i en människas perspektiv, men när jag tänker på allt vi har delat med dig, Bella, känns det som om du funnits vid vår sida jämt. Du var med när vi flyttade från det gula huset med den gröna dörren på Torggatan i Sösdala, du och lilla "storasyster" Olivia intog Minnet i Bjärröd, du hälsade våra barn ett efter ett, tog emot dem med kärlek och tålamod. Åtskilliga är de promenader som du har förgyllt med din närvaro och många de kvällar du hållit oss sällskap framför brasan i kaminen. Tålig, tålmodig, snäll, följsam, lätthanterlig, anpassningsbar... Superlativen är lätta att hitta och lätta att stå för. En hund som du är en gåva och en ynnest och självklart kommer vi aldrig att hitta någon annan lika underbar som du.

Så hur går det nu för oss när du blivit en ängel? Chansen är väl inte så stor att det blir som Arvid tror att du och Olivia plötsligt en dag kommer att ramla ner från himlen och landa här, precis utanför vårt hus för att bli våra hundar igen. Och vill vi då försöka fylla tomrummet med en annan hund? Nej, inte just nu i alla fall. Det hade inte varit rättvist mot någon. Edith vinkar åt dig i fönstret varje dag ("Hejdå Bella, min Bella"), Arvid frågar och undrar vad du gör nu och försäkrar oss om att det finns en buske i himlen, lik den här hemma som du älskade att leka tafatt runt och att du och Olivia leker för fullt. Jag hör dig fortfarande snurra runt i korgen som inte längre står i matrummet varje kväll när jag lagt mig och sedan gråter jag när jag inser att du inte är här, att du aldrig kommer att vara här.

Vi försöker vänja oss vid ett liv utan dig, men det är svårt. Tusen små situationer varje dag dyker upp, saker som man aldrig tänkt på som präglas av din närvaro och numera frånvaro. Korgen är borta, liksom matskålarna och tabletterna har mammas hund Heidi fått av Edith och därmed är de mest synliga spåren borta. Kvar finns upptäckterna av allt du gjorde i vår vardag som vi inte ens tänkte på. Golvet kring bordet i matrummet har aldrig varit i större behov av dammsugning än det är nu. Ingen skvallrar för oss och förvarnar när det kommer besök. Anledningarna att gå ut och gå har minskat drastiskt.  I förrgår tog jag min första promenad utan dig, bara för att konstatera att du saknas inte bara här hemma på Minnet utan i hela Bjärröd.

Älskade Bella, ditt minne kommer att följa oss som en skugga. Vi sörjer och saknar dig och betalar nu i tårar priset för de nio åren av kärlek, tillit och glädje som du skänkt oss. Kärlekens pris. Det är högt, men ingalunda för högt i förhållande till vad vi fick. Tack Bella! Och du, sov gott!