Du skall icke hava begärelse till din grannes kor...

Det var en gång en trebarnsmamma (som inom ett par år skulle komma att titulera sig fyrabarns-mamma, men det varken visste eller önskade hon när denna anekdot utspelade sig) som åkte till BVC med sin bebis och hans två storebröder, såsom föräldralediga mammor plägar. Det var sommar och solsken när hon iklädd shorts, linne och sandaler packade sig själv och de tre små pojkarna plus den livsnödvändiga skötväskan i bilen och gav sig iväg till närmsta tätort, drygt en mil från hemmet.

När hon återvände hem och en halv timme senare var det fortfarande sommar. Svensk sommar. Regnet strilade ner och mamman parkerade bilen, sprang mellan regndropparna över vägen för att låsa upp dörren och hämta ett paraply för att de tre små skulle komma torrskodda och torrklädda inom hemmets hank och stör. När hon kutade över vägen förnam hon en rörelse i ögonvrån, vilken tillsammans med råmande ljud tydde på aktivitet av det ovanligare slaget inifrån granngården. Detta fick henne att vika av från den planerade rutten (fågelvägen till glasverandan) och istället klafsa bort till hagens kant för att se om grannarna möjligen kunde behöva hjälp.

Det behövde de, visade det sig. På gårdscaféet och inredningsbutiken Humlalyckan pågick, av ljuden och parkeringsbilden att döma, en sammankomst för någon pensionärsförening. Inom parentes sagt så hade huvudpersonen i vår berättelse en liten fritidssysselsättning som gick ut på att utifrån ett hobby-sociologiskt och hemmasnickrat koncept studera bilmärken, bilmodeller, sätt att parkera (tänk avstånd, planering, förmåga att avläsa och följa skyltning, förhållanden till andra trafikanter) etc på caféets parkering vid sammankomster utanför ordinarie öppettider för att sedan försöka lista ut vilken typ av sammankomst det rörde sig om och vilken grupp av människor som företrädelsevis befann sig där. Ja ja, man kan lugnt konstatera att hon efter ett par år i Bjärröd hade blivit en äkta lantis, en sådan som kikar bakom gardinen vid minsta rörelse från landsvägen utanför som skulle kunna signalera att någonting händer som bryter det dagliga trafikmönstret av traktorer och timmerbilar. Nåväl, utan att lägga alltför mycket tid åt att fundera över denna förunderliga fascination över mänskliga mönster och fördomars förhållanden till verkligheten, kan vi konstatera att hon även den här gången gissade rätt - i det mysiga caféet i den gamla ladugården på andra sidan hagen pågick en träff för seniorer och ljudvolymen därifrån var precis som man kunnat gissa ganska hög.

Det var dock inte varken sorlet från många glada gamlingar med och utan hörapparat som gjort att vår kvinna reagerat - nej, det som dragit till sig hennes uppmärksamhet var ett trettiotal kor med kalvar som oroligt trampade omkring runt stall och maskinhallar. Normalt sett under sommartid förde dessa varelser ett lugnt koliv i en stor hage full av gräs någonstans i Bjärröd, men nu hade de uppenbarligen råkat komma lösa och istället för frihetens vingar fick de stackars varelserna pröva på osäkerhetens vimsiga och trevande steg, som ledde dem bort från det trasiga staketet och hem mot vinterns trygghet, traktorn, stallet och bondens trygga händer. Dock valde de fel dag att skrida över gränsen - bonden var inte hemma utan iväg på jobb. Han hade därför ingen chans att se sina förlorade får ...eller jag menar kor, och komma till undsättning. Såg (och hörde, pensionärerna till trots) gjorde dock mamman som just kommit hem till grannhuset. Bortom alla djuren kunde hon i det strilande regnet också skymta en kvinna med vit sjalett, som uppenbarligen försökte få ordning på kreaturen och organisera dem så att de slutade vimla omkring på gårdsplanen och istället hamnade bakom lås och bom, eller åtminstone innanför ett tryggt och säkert stängsel. "Aha!" tänkte trebarnsmamman. "En anställd på caféet har upptäckt de vilsna och hon har naturligtvis ringt bonden och fått direktiv om hur situationen bäst hanteras. Men kan hon verkligen fixa det på egen hand?"

Vår huvudperson ställde sig nu vid staketets rand och gjorde bruk av sin lärarröst (jo, för hon var inte bara mamma utan även lärare) och vrålade: "Behöver du hjääälp?!" och tyckte sig uppfatta ett jakande svar från den sjalettprydda. Så snabbt in med ungarna i huset, ner med den minste sovande i spjälsängen, fram med fika till de två större, kontrollera att inget farligt ligger framme, låsa dörren och sedan ut, till undsättning! Sandalerna, som för ett par timmar sedan smektes av sol plaskar nu i geggamoja och det vita linnet som kändes varmt mot huden då förvandlas raskt till en våt, klibbig trasa mot huden där hon rusar upp längs grusvägen mot gårdsplanen.

Hos korna är lyser den totala förvirringen i de vackra, bruna koögonen. De har hamnat fel, men lyckats ta sig hem till bonden E - och så är han inte här?! Här finns bara ett stängt stall och ljudet av en massa pensionärer. Vad ska de nu ta sig till? Olika åsikter tycks råda - och olika åsikter ropas på kospråk samtidigt som mängder av klövar trampar i skilda riktningar. En ensam människoröst ropar som bonden brukar "Kooom! Kooom!" men kan man verkligen lita på henne, hon i den vita sjaletten? Men nu kommer det en till människa hoppande. I full fart. Hon verkar veta vad hon vill, för hon pekar med hela handen samtidigt som hon ropar "Seså, sätt fart nu! Kom igen! Ditåt ska ni, det hör ni väl?" Glada över att få någon att följa börjar nu ett gäng kor dra sig mot sjalettkvinnan, som i sin tur avancerar upp mot vångavägen bort mot det stora betet. Trebarnsmamman driver på bakifrån med stora och tydliga gester, nyttjande sin vana att styra motsträviga tonåringar, stundtals lika vilsna i världen som 60 bortkomna kor: "Du skulle gå DITÅT, inte sant? Seså! Jag menar NU!" och till nästa individ "Hörde du inte? Det gäller dig också!"

Så småningom är hela ko-kollektivet i rörelse - åt rätt håll. Sjalettdamen visar vägen och mamman bildar eftertrupp, vilket snart inte behövs längre då det även för kreatur alltid är lätt att följa massan och denna nu är stadd i rörelse på en rak väg mellan staket, mot en grind som leder in i tryggheten av en välkänd hage - med nytt, färskt gräs. Småbarnsmamman slår av på farten, dröjer ett ögonblick för att vara säker på att rörelsen i gruppen ska vara stark nog att nå ända fram, vinkar åt sin sjalettprydda samarbetspartner och vänder sedan åter genom strilande regn mot hemmet och de väntande barnen. Väl hemma är hon nöjd med sin insats och över att fått en möjlighet att återgälda en del av vad världens bästa grannar har gett henne under de år hon bott i den lilla byn.

Så gick timmarna och när kvällen kom satt hon i soffan och ammade minstingen med datorn bredvid och såg att grannen, bonden E, skrev något på Facebook om att hans kor verkade ha fått vingar - visste någon möjligen hur det kunde komma sig att han fått köra runt i hela byn för att hitta dem i motsatt riktning till där han lämnat dem på morgonen? En annan granne och tillika ägare till hagen där de fanns i morse och fortfarande borde finnas svarade något lite galghumoristiskt och mamman som gått och känt sig lite cool så där hela dagen efter att ha hjälpt till, kommenterade något lite kaxigt om att någon granne kanske kunde tänkas ha varit inblandad i "kostölden"... Strax därpå hade hon bonden i telefon. "Sara! Vet du något om mina djur?!" frågade han andlöst och småbarnsmamman insåg att han faktiskt på riktigt inte visste något om kornas rymning och infångandet i regnet några timmar tidigare. Luddigt gick det upp för henne att något led i tankekedjan varit fel. Hon med sjaletten som stått och ropat på korna och visat vägen till en annan hage hade uppenbarligen inte alls hört till gårdens folk utan agerat på eget initiativ. Vem var hon? Varför befann hon sig ute i regnet för att fösa någon annans kor? Hade någon mer än mamman själv sett henne? Fanns hon ens på riktigt?

"Jaaa... De är borta i hagen mittemot Kalentebackarna; det är jag som har flyttat dem" svarade nu mamman dumt och fortsatte sedan tveksamt: "Vem var det jag hjälpte att driva dem dit?" Svaret blev, precis som hon de sista sekunderna anat, ännu en fråga. Pensionärernas sorl och gamman hade varit tillräckligt ljudligt för att personalen inne på caféet skulle missa både en flock vilsna, råmande kor på gårdsplanen, en sjalettklädd cowgirl och en regndansande, lättklädd granne som galopperade så leran skvätte och pekade med hela armen. Ingen mer än de två fäbodjäntorna som kidnappat korna hade ens märkt av hela debaclet. Efter samtalet, som ingen blivit så värst mycket klokare av, satt så mamman och funderade på hur denna underliga räcka av händelser hängde ihop, men framför allt på hur effekterna av dagens handlingar skulle te sig utifrån. 60 kor försvunna när bonden kom hem, gården full av pensionärer och personal, men ingen har sett eller hört något. Lägg till att detta skedde bara några månader efter en uppmärksammad "kostöld" i Södermanland, där 69 kor försvunnit spårlöst och där bonden själv sedermera misstänktes för försäkringsbedrägeri... Hade jag varit bonde och koägare så hade jag nog inte kunnat undgå att bli lite nervös när jag kommit hem och sett att alla djuren var borta. Så småningom återfanns ju dock Bjärrödskorna - i en stängd hage på andra sidan byn. Men vem hade flyttat dem? Och varför?

Så småningom klarnade dimman, bitarna föll på plats och mysteriet fick sin lösning. Kvinnan med vit sjalett visade sig vara en annan granne, som inte var intresserad av att ha in korna i sin trädgård och såg möjligheten att styra in dem på vångavägen bort mot stora hagen istället. Både hon och mamman i missionshuset Minnet tog nog för givet att den andra antingen hade varit i kontakt med eller i efterhand informerade den stackars snopne bonden som kom hem till en tom hage...

Ja, vad vill då denna lilla berättelse lära mänskligheten? Ingenting alls så klart, men fortfarande är den en av barnen Lindbergs mest efterfrågade sagor. "Mamma, kan du inte berätta om när du snodde alla korna?" brukar det låta. Så nu har jag berättat och satt det på pränt, på det att ingen må glömma den där sommardagen i Bjärröd då Sara stal grannens kor...

Det var en gång tvenne herresäten...

I min barndoms dagar levde jag i tron att det fanns två av allting. I min omgivning tyckte jag mig se att varje intressant plats eller spännande företeelse ägde en spegelbild någon annanstans i världen. Inte en avbild eller kopia, utan just en spegelbild. En spegel återger inte ett objekt exakt, trots att själva kärnan eller utgångsläget är en duplicering rakt av. Nej, en spegelbild förvränger, förändrar och förtiger. Det som inte är exakt symmetrisk blir sig olikt i en spegel eftersom bilderna på ett vis blir varandras motsatser, samtidigt som ljuset i en spegel fördunklar och förtrollar så att intryck och stämning förändras. Dessutom döljs mycken fakta i en spegel, både sådant som finns bakom det avbildade och utanför ramen. Ett avspeglat objekt blir aldrig detsamma som sin spegelbild - ibland blir speglingen snarare tvärtom en förstärkning av olikheterna, som ett negativ till ett fotografi, som tvåäggstvillingar vilka i sitt identitetsskapande strävat efter att komma så långt från identiska kläder och syskonlikhet som möjligt. Två objekt, sprungna ur samma kärna och vilja, med samma syfte, men med två helt olika personligheter.

Sålunda kände jag och Ida två favorithagar - underbara lekplatser, var och en välsignad med en liten bäck att hoppa över, en spännande stenig ravin att ta skydd i som stenåldersmänniska eller alvkrigare, mystiska labyrinter av taggiga buskar under ekars skugga och till det stora vidder att springa och nästan flyga över. Mellan de båda flöt en bäck, med bredd och djup tillräckligt att agera en mycket påtaglig och oöverstiglig barriär och skiljelinje mellan likheterna, markerande skillnaderna. För visst var det så att Ekbacken som enda plats i Maglö på våren täcktes av en ljusgul matta av vårlök och på vintrarna bjöd på något som den ganska flatmarkade hagen på Lilla vägen aldrig kom i närheten av - härliga pulkabackar som fick fartvinden att tåra ögonen och hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Där fanns bunkerliknande sandgropar, medan Lilla vägens hagmark var betydligt våtare och erbjöd rika tillfällen för biologiintresserade barn att stifta närmare bekantskap med grodor av alla storlekar och utvecklingsstadier. Lika, men helt olika. Som spegelbilder.

Likaså fanns det två dammar. En stor, skinande vattenspegel med svepande och välklippta gräsklädda strandlinjer, vars blåa vatten reflekterade Maglögårdens vita och ståtliga mangårdsbyggnad. Omgivna av moln av rhododendron drog välklädda sportfiskare upp inplanterad fisk övervakade av det lilla gula lusthuset högst upp i den gamla engelska park som anlades för nära nog två hundra år sedan. Spegelbildens damm var ett mörkt och mystiskt litet blänk i skogen intill ruinen av Kristianstorp, ett dunkelt vattenhål omgärdat av slingrande rötter och den typ av växtlighet som har styrka nog att först tränga sig upp genom döda fjolårslövs tjocka matta och sedan överleva i trädjättars skugga. Här kunde vi hoppa mellan små öar och kila in i sagans värld över en gammal stenbro. Om stora dammen var solens spegel så tillhörde lilla skogsdammen månens och nattens mystiska mörker. Som Yin och Yang; delar av samma helhet.

Vad har då dessa vandringar längs vimlande och långsökta barndomsstigar och mina tankar på parallella och säkerligen helt omedvetna tvillingexistenser att göra med min påsk och hur hänger detta ihop med en saga om två slott? Jo, påsken är ju konstens tid här i Skåne och självklart var jag också tvungen att väcka min slumrande konstnärsanda till liv och måla lite i påsk. Och det blev ett slott. Ett motsats-slott, en spegelbild till ett redan existerande herresäte.

De båda tvillingslotten pryder varsin fönsterlucka i de båda gavelrummen som utgör vårt och Alvars sovrum och de är verkligen varandras motsatser och komplement. I de båda rummen finns nämligen ett trekantigt litet fönster, väldigt vackert men ganska opraktiskt den del av året då solen är vaken längre än människan. Ett hinder för ljusinsläpp är en nödvändighet och därför har vi våra fönsterluckor i trä. I Alvars mörkröda och gyllene Harry Potter-rum med stenväggar, är ju luckan givetvis svart och prydd med en nattlig vy av Hogwarts slott. Fullmånen kastar sitt silverglitter över himlen och får tornens spetsiga tak att skina i silvervitt. Ljus strömmar välkomnande ut från fönster och dörrar och slottet vilar tryggt på sin klippa, högt ovan molnen och oss oinbjudna mugglare. Ett överdåd av tinnar, torn med spiror och starka murkrön kännetecknar silhuetten av denna vår sydligaste borg, utskriven och utklippt från en bild av filmproduktionens Hogwartsslott och klistrad på en målad nattlig hösthimmel, beströdd av stjärnor som skymtar bakom slöjor av drivande moln.

I rummet lite längre norrut, i fönstergluggen ovanför Ediths lilla säng, härskar svensk medeltidsarkitekturs stramhet i en slottsbyggnad vars sandstensmurar raka och stolta reser sig mot sommarhimlen på en grönskande försommarö. Tärnor och mås störtar i fjärden i glitter och stänk och från spiran på slottet Vildgavels tak vajar kung Magnus blå vimpel i vinden medan göken gal som en rasande... Känns temat möjligen igen? Jo då, visst är både namn och bild hämtade från Astrid Lindgrens vidunderligt vackra saga om den unge junker Nils av Eka, som utan tvekan offrar sitt liv för sin vän och konung. Eller är kanske junker Nils och hans slott på dess gröna holme och hans gömställe under flykten genom skogen i själva verket även de en spegelbild - av samma sagas svårt sjuka yngling Nils som ligger för döden i det lilla småländska torpet i fattigdomens dagar, alltmedan göken gal och småsyskonen hittar de första smultronen i stenrösena på Vildgavelsholmen och i kungshålan?

Vårt slott målades på fönsterluckan dels därför att Edith ville ha ett slott precis som sin bror och dels för att min idé om en speglande tillvaro skulle bli verklighet i den lilla del av världen som jag skapar. Så nu lever dualismens tvillingsjälar ut sina likheter och skillnader i våra båda gavelrum. Ljus och mörker, vår och höst, sol och måne... Speglande livet och själen hos skaparen, eller kanske troligen hos alla som kan kalla sig människor. Två sidor av samma mynt. Som i en spegel.