Det var en gång tvenne herresäten...

I min barndoms dagar levde jag i tron att det fanns två av allting. I min omgivning tyckte jag mig se att varje intressant plats eller spännande företeelse ägde en spegelbild någon annanstans i världen. Inte en avbild eller kopia, utan just en spegelbild. En spegel återger inte ett objekt exakt, trots att själva kärnan eller utgångsläget är en duplicering rakt av. Nej, en spegelbild förvränger, förändrar och förtiger. Det som inte är exakt symmetrisk blir sig olikt i en spegel eftersom bilderna på ett vis blir varandras motsatser, samtidigt som ljuset i en spegel fördunklar och förtrollar så att intryck och stämning förändras. Dessutom döljs mycken fakta i en spegel, både sådant som finns bakom det avbildade och utanför ramen. Ett avspeglat objekt blir aldrig detsamma som sin spegelbild - ibland blir speglingen snarare tvärtom en förstärkning av olikheterna, som ett negativ till ett fotografi, som tvåäggstvillingar vilka i sitt identitetsskapande strävat efter att komma så långt från identiska kläder och syskonlikhet som möjligt. Två objekt, sprungna ur samma kärna och vilja, med samma syfte, men med två helt olika personligheter.

Sålunda kände jag och Ida två favorithagar - underbara lekplatser, var och en välsignad med en liten bäck att hoppa över, en spännande stenig ravin att ta skydd i som stenåldersmänniska eller alvkrigare, mystiska labyrinter av taggiga buskar under ekars skugga och till det stora vidder att springa och nästan flyga över. Mellan de båda flöt en bäck, med bredd och djup tillräckligt att agera en mycket påtaglig och oöverstiglig barriär och skiljelinje mellan likheterna, markerande skillnaderna. För visst var det så att Ekbacken som enda plats i Maglö på våren täcktes av en ljusgul matta av vårlök och på vintrarna bjöd på något som den ganska flatmarkade hagen på Lilla vägen aldrig kom i närheten av - härliga pulkabackar som fick fartvinden att tåra ögonen och hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Där fanns bunkerliknande sandgropar, medan Lilla vägens hagmark var betydligt våtare och erbjöd rika tillfällen för biologiintresserade barn att stifta närmare bekantskap med grodor av alla storlekar och utvecklingsstadier. Lika, men helt olika. Som spegelbilder.

Likaså fanns det två dammar. En stor, skinande vattenspegel med svepande och välklippta gräsklädda strandlinjer, vars blåa vatten reflekterade Maglögårdens vita och ståtliga mangårdsbyggnad. Omgivna av moln av rhododendron drog välklädda sportfiskare upp inplanterad fisk övervakade av det lilla gula lusthuset högst upp i den gamla engelska park som anlades för nära nog två hundra år sedan. Spegelbildens damm var ett mörkt och mystiskt litet blänk i skogen intill ruinen av Kristianstorp, ett dunkelt vattenhål omgärdat av slingrande rötter och den typ av växtlighet som har styrka nog att först tränga sig upp genom döda fjolårslövs tjocka matta och sedan överleva i trädjättars skugga. Här kunde vi hoppa mellan små öar och kila in i sagans värld över en gammal stenbro. Om stora dammen var solens spegel så tillhörde lilla skogsdammen månens och nattens mystiska mörker. Som Yin och Yang; delar av samma helhet.

Vad har då dessa vandringar längs vimlande och långsökta barndomsstigar och mina tankar på parallella och säkerligen helt omedvetna tvillingexistenser att göra med min påsk och hur hänger detta ihop med en saga om två slott? Jo, påsken är ju konstens tid här i Skåne och självklart var jag också tvungen att väcka min slumrande konstnärsanda till liv och måla lite i påsk. Och det blev ett slott. Ett motsats-slott, en spegelbild till ett redan existerande herresäte.

De båda tvillingslotten pryder varsin fönsterlucka i de båda gavelrummen som utgör vårt och Alvars sovrum och de är verkligen varandras motsatser och komplement. I de båda rummen finns nämligen ett trekantigt litet fönster, väldigt vackert men ganska opraktiskt den del av året då solen är vaken längre än människan. Ett hinder för ljusinsläpp är en nödvändighet och därför har vi våra fönsterluckor i trä. I Alvars mörkröda och gyllene Harry Potter-rum med stenväggar, är ju luckan givetvis svart och prydd med en nattlig vy av Hogwarts slott. Fullmånen kastar sitt silverglitter över himlen och får tornens spetsiga tak att skina i silvervitt. Ljus strömmar välkomnande ut från fönster och dörrar och slottet vilar tryggt på sin klippa, högt ovan molnen och oss oinbjudna mugglare. Ett överdåd av tinnar, torn med spiror och starka murkrön kännetecknar silhuetten av denna vår sydligaste borg, utskriven och utklippt från en bild av filmproduktionens Hogwartsslott och klistrad på en målad nattlig hösthimmel, beströdd av stjärnor som skymtar bakom slöjor av drivande moln.

I rummet lite längre norrut, i fönstergluggen ovanför Ediths lilla säng, härskar svensk medeltidsarkitekturs stramhet i en slottsbyggnad vars sandstensmurar raka och stolta reser sig mot sommarhimlen på en grönskande försommarö. Tärnor och mås störtar i fjärden i glitter och stänk och från spiran på slottet Vildgavels tak vajar kung Magnus blå vimpel i vinden medan göken gal som en rasande... Känns temat möjligen igen? Jo då, visst är både namn och bild hämtade från Astrid Lindgrens vidunderligt vackra saga om den unge junker Nils av Eka, som utan tvekan offrar sitt liv för sin vän och konung. Eller är kanske junker Nils och hans slott på dess gröna holme och hans gömställe under flykten genom skogen i själva verket även de en spegelbild - av samma sagas svårt sjuka yngling Nils som ligger för döden i det lilla småländska torpet i fattigdomens dagar, alltmedan göken gal och småsyskonen hittar de första smultronen i stenrösena på Vildgavelsholmen och i kungshålan?

Vårt slott målades på fönsterluckan dels därför att Edith ville ha ett slott precis som sin bror och dels för att min idé om en speglande tillvaro skulle bli verklighet i den lilla del av världen som jag skapar. Så nu lever dualismens tvillingsjälar ut sina likheter och skillnader i våra båda gavelrum. Ljus och mörker, vår och höst, sol och måne... Speglande livet och själen hos skaparen, eller kanske troligen hos alla som kan kalla sig människor. Två sidor av samma mynt. Som i en spegel.