Klockan har hunnit bli halv fyra på morgonkvisten innan jag angör Bjärröd och landar på Minnets gröna plåttak. Trots en förlig vind ända från Nordsjön har resan tagit både tid och kraft och det är med stapplande steg jag närmar mig östra skorstenen. För visst var det den östra jag skulle ner genom? Man vill ju inte gärna bli fast i ett igensatt kaminrör någonstans så här den mest hektiska jobbenatten på året...
Känslan visar sig vara rätt - genom skorstenen når jag den rätta kaminen och som vanligt har barnen i huset så påpassligt öppnat luckan och låtit den stå på glänt för den engelska tomten som kommer på natten. Turligt nog verkar den hårda blåsten över Skåne inte ha förorsakat något strömavbrott, för kaminen är kall och rensad på aska. Annars vet jag ju att folket i denna lilla avkrok är rätt luttrade när det gäller det lilla lokala elnätsbolagets luftledningar och den påverkan som skogsbygdens träd har på dessa så snart det blåser mer än nitton sekundmeter, så risken att behöva söka sig alternativa vägar in i huset var inte att nonchalera.
Via kaminens nyputsade glaslucka kravlar jag mig ut i det rum som agerat sovrum åt föräldrar och småbarn vid mina senaste fyra besök, men som sedan sist förvandlats till bibliotek. Och tur är väl det - att ingen längre sover här inne, menar jag - för jag snavar på kanten och drumlar handlöst ut på mattan med ett brak som ekar i det sovande huset. Med öronen på helspänn och utan att våga andas lyssnar jag inåt huset efter tecken på att de vaknat, samtidigt som ögonen söker av rummet efter lämpliga gömställen. Men förmodligen sover de hårt så här i vargtimmen; både småfolk och deras föräldrar brukar så göra.
Matrummet är ovanligt städat och julefriden dånar tyst mot mig från hundraåriga väggar. Det är något magiskt med sovande gamla hus i juletid - historiens röster viskar från tapeterna och mörkret utanför fönstren höljer allt oknytts framfart denna mest hemsökta nätter av alla i den gamla folktron. På tysta fötter tassar jag mot hallen; nu måste jag hitta till de nya sovrummen där uppe.
Hallen har liksom biblioteket genomgått en metamorfos sedan förra julen. En vacker spegel som ramas in av sirliga förgyllda jugendblommor ger ett ståndsmässigt välkomnande för den gäst som tar dörrvägen istället för den via skorstenspipan. Detta går inte att motstå - här måste jag ju ta en selfie. Instagram- och Facebook-kontona kräver ju en viss aktivitet så här års för en säsongsarbetare som jag. Så här blev resultatet - inte så pjåkigt, va?
Trappan knarrar rätt rejält. Man skulle nästan kunna tro att den var lika gammal som huset, men en erfaren tomte vet bättre än så. Uppför nya trappan och så befinner jag mig på okänd mark. En hall öppnar sig framför mig med tre dörrar och en korridor som även den tar slut med en stängd vit spegeldörr. Vadan? Varthän? Fyra barn ska här finnas, förhoppningsvis med varsin strumpa i närheten av sina sängar, men i vilka rum? Jag tar sikte på norra gavelrummet, smyger förbi murstocken på ett mjukt och vänligt furugolv.
Dörren knarrar lite när den glider upp, men ackompanjemanget av västanvindens vinande och pappans snarkningar gör att ingen reagerar. I ena hörnet finns en barnsäng med en sovande liten tös, så stillsam och tyst i sömnen som en motvikt mot resten av dygnets timmar. Över henne svävar i dunklet en liten träfågel, redo att försvara sin ägarinna med näbbar och klor om det skulle komma ett spöke eller ett skelett, men inte ska väl en tomte behöva frukta en talgoxe i trä vid namn Krustina? Jag har aldrig varit rädd för hundar i de hus jag besöker; de brukar vara harmlösa varelser, i synnerhet på nätterna, men fåglar gör mig lite nervös. Dessvärre verkar lilla Edith ha hängt sin julstrumpa precis invid sin vakt-talgoxe, så alternativet att ta en omväg finns ju inte. Jag överväger ett ögonblick möjligheten att anmäla den aggressiva attack-fågeln till facket som ett arbetsmiljöproblem, innan jag väljer att istället vara så försiktig att ingen, varen människa eller djur, ska kunna ens höra mig. Och det lyckas! Efter ett par minuter kan jag lättad smyga ut i hallen igen, nu med säcken ett par paket lättare.
I nästa rum sover två grabbar. Strumporna hänger ordentligt på sängkanten och inga plumpar finns i deras uppförandeprotokoll - åtminstone inte av sådan dignitet att julklapparna är i fara. Lite smågnabb syskon emellan hör uppväxten till och utvecklar den sociala kompetensen och efter vad jag erfar så är både Alvar och Vilgot två rättskaffens barn som gärna hjälper till där de kan. I deras strumpor hamnar förutom polkagrisar, skumtomtar och varsitt Kinderägg även en blandning av nyttosaker såsom resetandborstar och leksaker i form av bl a ett kortspel.
Längst ner i korridoren står dörren på glänt och ett svagt blinkande juleljus kastar sitt omväxlande röda, gröna, gula och blå sken i en kilformad strimma mot mig. Där i våningssängen sover Arvid, snälle, stillsamme lillebror, som trygg i förvissningen om engelska tomtens leverans hängt sin strumpa över stegen. Självklart fylls hans strumpa också. Godis och en liten ficklampa att ha i bilen på morgnarna och Paw Patrol-tatueringar (vad är det med dessa hundar som får alla barn att älska dem? Jag vet inte hur många julklappar av det märket jag delat ut förra julen och hittills den här...). I tystnaden invid en liten pojkes säng i ett sovande hus blir jag stående en stund medan tankarna vandrar. Julen är här i våra mörka länder och fastän inga stjärnor faller i denna blåsiga och småregniga natt kan jag känna hur himlen sänker sig ner över jorden. I morgon kommer barnens klara ögon att spegla den omedvetna glädjen över att råka vara född i rätt land, i en familj som har möjligheten att skämma bort dem och låta dem få den jul som alla föräldrar borde ha rätt att ge sina barn. Viktor Rydbergs tomte stillnade vid sitt husbondefolks snusande andetag och tyckte sig höra tidens ström. Han hade sett tidevarv komma och försvinna medan släkten följde släktens gång och under sin julvandring genom den nattmörka gården grubblade han konstant över livets ursprung och slut - varifrån kommer själarna och var hamnar de när livet på jorden är slut? Drygt hundratrettio år senare står jag här, i julnattens mörker i missionshuset Minnet i Bjärröd och i min hjärna mal en annan filosofisk fråga. Jag önskar så att alla människor på jorden som ville skulle få fira en sådan jul som folket här i huset planerar - jag ville ge alla barn och vuxna trygghet, värme, mat, glädje och julefrid, men hur? Kan jag gå in och väcka mamman och pappan som sover lugnt i sitt blommiga sovrum och be dem dela med sig av sina tillgångar till andra som behöver? Nej, inte när bara timmar återstår innan de ska ge sig iväg till sitt julfirande...
Här och nu bestämmer jag mig för hur mitt nyårslöfte inför 2018 ska formuleras. Framåt hösten nästa år ska jag starta min kampanj för att försöka förmå alla de föräldrar, vilkas barn hänger upp julstrumpor och får besök av mig och mina kollegor, att göra något för att även andras barn, nära eller fjärran, ska få en fin jul. Det finns många sätt - att skänka pengar till hjälporganisationer, att sortera ut bland överskottet av leksaker och lämna till de hjältar som bedriver julklappsförmedling till behövande, att skaffa ett fadderbarn... Ja, så ska jag göra!
Medan huset sover vidare, avtar blåsten och jag smyger nerför den knarrande trappan. In i kaminen, uppför skorstenen, ut på taket - och så iväg! Mot nästa uppdrag, mot nästa år och så småningom mot nästa jul - en bättre jul för fler barn. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för någon annan. Jag tänker försöka - är du med mig?
En god jul och ett gott nytt år önskar jag dig!
/Father Christmas
