Inget hemma hos-reportage precis, men en liten tjuvkik

Efter drygt en vecka i våra nya rum börjar såväl sömnvanor som den grundläggande inredningen komma på plats och vi njuter mer och mer av de möjligheter som vår nygamla ovanvåning bjuder på. Något "hemma hos-reportage" som vissa kollegor önskade är jag inte i närheten av att kunna bjuda på, men en liten titt kan du få om du vill, även om mycket småpill som t ex tavlor etc. återstår att fixa.

Det här rummet är min stolthet, glädje och tillflykt. Friden jag känner här inne bland tapeternas jugenddoftande vallmoblom är nästan densamma som i sovrummet i takkupan hemma hos mormor och morfar - och det rummet med sina blåblommmiga väggar och sin milsvida utsikt över berg och dal är liksom sinnebilden av själsro för mig. Att själv ha lyckats skapa något liknande och att ha möjligheten att dra sig tillbaka dit ibland är ren och skär lycka.

Och lampan som hänger i taket kommer från mormors och morfars hus i Ölsremma och dess ljus strålar mot mig som en gnistrande hälsning från min barndom och får mig att känna mig så gammal och så ung på samma gång, och vemodet och sorgen över det förgångna krokar arm med lyckan för nuet.

Hörnet där den lilla byrån (som så klart ska få en ny krok) snart ska få sällskap av en krukväxt och en tavla, kanske ett av våra vackra bröllopsfoton.

 I dag är vi hemma och tar hand om en febrig lillasyster, Arvid och jag, men när hon sover så kan vi ägna oss åt att bygga tågbana och städer av klossar i hans och Vilgots nya rum, där den tilltagna golvytan inbjuder till alla typer av lek.

 Fönsterhörnet där alla barnböckerna snart ska hitta ett hem i den bokhylla som ligger och väntar på oss på ett lager i Älmhult, bara vi får tummen ur och kommer oss iväg att köpa in den... och allt det där andra som behövs nu när vi fått tre nya rum, en hall och ett badrum att fylla.

 I den lilla alkoven i motsatta hörnet har skolbänken från mitt barndomshem, den gamla skolan i Maglö, fått sin plats. När jag och Ida var små hade vi en dubbel skolbänk som vi brukade sitta i och rita och skriva böcker och vi älskade att ha papper och pennor nära till hands under locket. Mina grabbar har hittat en helt annan funktion hos bänken - här brukar den förvandlas till bil, båt, buss - och stundom till fängelse! Och jag tänker att alla sätt är bra, utom de dåliga och när det gäller lek så är det väl egentligen bara våldsamma lekar och alltför idogt knappande på surfplattor som hör till de dåliga. Till lek duger i alla fall vår nya ovanvåning mer än väl, om vi ska döma efter tiden som våra barn tillbringar här. Stora salen där nere har legat tystare och mer öde den senaste veckan än på mycket länge, medan rummen här uppe har utforskats och begåvats med fantasifulla namn, såsom Alvaria, Vilgotland, Korridorien och Hörnia. Och så, inte att förglömma, Öst-Berlin. Om någon undrar vilket rum det är som heter så, kan jag ge en ledtråd: Vilket rum tror ni har hägnats in med en mental mur som effektivt hindrar alltför kvicktänkta och olydiga individer att ta sig in för att ställa till oreda?

Rätt svar!

Dan före dan...

Stora fönstret i vårt blivande sovrum.

Märklig rubrik mitt i januari, kan man tycka, men för mig är det julafton i morgon. Eller snarare en dag jag längtat efter mycket längre och med mycket större förväntan än jag sett fram emot någon vuxen julafton. I morgon är det dags för Den Stora Flytten Upp. Vi, familjen Lindberg-Magnusson, inviger nu vår ovanvåning och missionshuset Minnet växer i funktion och kommer nu bättre att matcha behoven hos en familj med fyra barn.

I vårt stora, knasiga och underbara hus finns gott om yta, men ont om rum. Därför har vi alla sex familjemedlemmar trängts i två sovrum, varav det ena egentligen inte är ett sovrum, utan ett genomgångsrum med en braskamin i ena hörnet. Ett perfekt vardagsrum eller bibliotek, alltså. Den funktionen är just vad vi inredde det till när vi flyttade hit för snart tio år sedan, på den tiden då vi bara var två. Då hade vi gott om plats; då satt vi i biblioteket på kvällarna och läste eller slösurfade medan vi sträckte ut fötterna i riktning mot elden och njöt av det hemtrevliga knastret, det varma, lågande ljuset och doften av brinnande trä. Detta har jag saknat och längtat efter!

Likaså har jag då och då suckat över tröttheten som följer av att sova i samma rum som flera av barnen och med de andra vägg i vägg med enbart en dörr som inte går att stänga ordentligt som ljudbarriär. Praktiskt när de är små att kunna vakna när det behövs, men desto mer onödigt när de växer ifrån det behovet, medan ens egna öron inte hänger med i den utvecklingen, utan fortfarande inbillar sig att de måste väcka hjärnan för varje ljud från rummet intill... Men nu är det snart ett minne blott! I vårt nya sovrum, som du får en tjuvtitt på här ovan, kommer visserligen Ediths lilla säng att finnas och själv lär hon väl nattetid fortsätta finnas i vår säng, i vilken hon hävdar sig ha en plats mellan oss båda, men hon kommer också att ha ett eget "rum" på mycket behändigt avstånd från oss, närmare bestämt i ett hörn av hallen ovanför trappan. Där har hon redan nu fått en större säng, som vi hoppas kunna locka henne så småningom.

Ett hörn av Ediths lilla rum.

Alvar har redan flyttat in i sitt nya Harry Potter-rum, även om en del inredning återstår, och han hävdar med bestämdhet att hans rum är det enda snygga rummet i hela huset. Fattas bara annat, tänker jag, när han själv fått välja tapeter och lyckats så bra att det nästan känns som att kliva in i ett rum i en gammal engelsk herrgård när man tar steget över tröskeln! Vilgot och Arvid kommer att dela på husets största sovrum som förutom flera oväntade vinklar och vrår även ståtar med en golvyta stor som ett dansbana (vilket den säkert kommer att användas som också) och en inbyggd koja. Jag tror att vi alla kommer att bli nöjda och det är med glädje, förväntan och stolthet jag nu gör mig i ordning inför vår sista natt i gamla sovrummet. Vi klarade det och nu är det dags att skörda frukten av två och ett halvt års arbete! I morgon... Det känns så bra!