Konfirmation, kalas och gott grannskap

I helgen konfirmerades Vilgot. I drygt ett år har han och elva andra ungdomar "gått och läst" i Tureholmskyrkan och vuxit i livsåskådning, självkännedom och ansvar. Läsningstiden avslutades nu med ett crescendo till gudstjänst denna varma och gyllene söndagsförmiddag i september. Frimodigt och tillitsfullt stod de tolv framför en fullsatt kyrksal och framträdde på olika vis, var och en utifrån läggning och önskemål.

Vilgots uppgift var som så ofta under det gångna året, både i ungdomssamlingar och på gudstjänster, att bidra till musiken. Redskapet för dagen var gitarr, både elektrisk och akustisk, och det var - som vanligt - en stolt moder som betraktade sonens självklara

närvaro på scenen. Det är så fint hur han och hans storebror fått möjlighet att utvecklas, öva och pröva sina förmågor, lära känna sina egna styrkor och svagheter och utforska det ofta ordlösa samarbetet med andra musiker och behärska situationen mer och mer. Under konfirmationsgudstjänsten var det för oss på Minnet idel välbekanta toner som hördes - Vilgot och hans vänner hade deltagit mycket aktivt i att välja musiken som ramade in akten och de allra flesta styckena var sådana som våra båda äldsta söner allt som oftast, gärna sent på kvällarna (läs nätterna), när övriga familjemedlemmar gått till vila, river av i husets bibliotek (som numera kanske snarare borde kallas musikrum) med full styrka i både röster och instrument.

Dagen till ära var också missionshuset Minnets egen kyrksal uppsnofsad och högtidlig. Sensommarens gyllene ljus silade in genom sex stora fönster och speglade sig i putsade silverljusstakar och blankstrukna vita linnedukar, på vilka de gamla höganäskrusen tungt och stadigt vilade, innehållande prunkande och omfångsrika buketter av dahlior, i skördemånaden alla mättade, lysande färger, prålande och strålande. 

Flera dagars nit och slit hade fått hemmet att skimra sakralt såsom bara ett gammalt missionshus på landet kan göra. Att ha en kyrksal i sitt hem är både en förbannelse (tänk städning och fönsterputsning på sex flaggfönster utspridda på 78 kvadratmeters yta och med fem meters takhöjd) och en välsignelse, men absolut mest det sistnämnda. Ett rum som med lätthet rymmer 30 festglada gäster eller fler, kommer väl till pass vid milstolpar i livet eller andra begivenheter. Här, i Minnets stora sal där gudstjänster firats så många gånger under 1900-talets första sex sekler och där bygdens barn samlats till söndagsskola och deras mödrar, mor- och farmödrar till symöten, har vår familj försökt respektera och bevara stämningen, möjligheterna och högtidligheten under de arton år som vi haft äran att få vara förvaltare av huset. Här döptes vår Arvid en försommardag för drygt tolv år sedan, här har jular, nyårsaftnar, kräftskivor och födelsedagar markerat årets och tidens gång och nu har vi även firat ett älskat barns konfirmation här. Den glädje och känsla av gemenskap som sitter i väggarna i detta vårt stora rum är påtaglig och får åtminstone min nacke att böjas i andaktsfull vördnad inför historien, inför de människor som en gång hade en vision som var så stark att den tog fysisk form i tillkomsten av vårt varmt lysande tegelslott och som kom att forma Bjärröd som by under decennier och vilkas arv på något sätt fortfarande vilar över och verkar i vår lilla bondby, så långt ut på landet som man över huvud taget kan komma i den här delen av Sverige. (Om du vill läsa mer om vårt hus bakgrund och historia kan du göra det här.)

Notera den gula slangen!

Vårt missionshus byggdes av människor som ville ge något, av folk som ville bidra till förändring och förbättring, av strävsamma bönder som offrade av sin dyrbara tid och sina små ekonomiska tillgångar för att skapa något värdefullt för andra i sin närhet. Det förvaltades av de generationer av Bjärrödsbor som följde och förädlade uppdraget och trots att missionshuset nu sedan många år är privatbostad så lever minnet av det som Minnet gav och stod för alldeles tydligt i vår lilla by. För var annars händer det att när en familj på sex personer plötsligt inser att vattnet i deras brunn har sinat, erfar att hela byn sluter upp som en stark och enad kraft omkring dem? Att de fantastiska grannarna norr om den angränsande kohagen, som investerat i en djupborra, utan att tveka erbjuder en ledning av livgivande och räddande vatten, rakt ner i de törstandes torrlagda brunn? Och var annars ringer de underbara närboende från gammelgården i nordväst och det gamla soldattorpet i sydväst, oberoende av varandra nästan samtidigt, och erbjuder slangvindor, kopplingsanordningar och möjlighet att låna toaletter för de tillströmmande konfirmationsgästerna? Mot bakgrund av all denna medmänsklighet, värme och självklara beredvillighet till hjälp blir även en utmaning som denna, att mindre än tolv timmar före en fest finna sig stå utan vatten, ett vackert och tankeväckande bevis på hur byns kärna av gemenskap och vilja att dela med sig är densamma idag, 115 år efter att missionshuset Minnet byggdes, byggd på övertygelsen om att vi är här för hjälpa varandra och göra gott. Det är så vackert, rörande manande, på en och samma gång. Vi beror av och kan förlita oss på varandra; kanske i synnerhet vi som valt att sätta ner våra bopålar långt ifrån de flesta andra.

Så på eftermiddagen, när det står klart för oss att den mat vi beställt från Citygross i Hässleholm (rekommenderas!) i 25 portioner skulle kunna räcka till nästan lika många till, är det ett självklart beslut att skriva i vår granngrupps-chatt och bjuda in alla som vill slippa laga söndagsmiddag till en After-Confirmations-måltid i vår egen kyrksal. Till denna andra sittning, knappt en halvtimme efter att de sista festgästerna lämnat Minnet för att åka mot Falkenberg, dyker alltså invånarna i tre av Bjärröds hushåll upp för att hjälpa oss att äta upp den franska potatissalladen med mangomarinerad kyckling, fläskfilé, mozzarellaost och en massa andra godsaker samt ett par överblivna kladdkakor till efterrätt. Det blir en fin kväll med granngemenskap, skratt och glädje över att vi har varandra. Som en ljuv avslutning på dagen väljer de två grannbarnen i det vackra gröna huset på höjden att stanna kvar en stund på studsmattan för att umgås med våra båda yngsta - ett hoppets tecken på att även Bjärröds unga fostras in i det tankesätt och den välvilliga grannsämja som vilat över bygden under det senaste seklet och som klätts i ord som Vilgot och hans vänner som konfirmerades i Tureholmskyrkan fått lära sig från Matteus evangelium: "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem."

Jungfruns flykt från borgen i Ljungarum

För ett tag sedan berättade jag om orostiderna när Skåne blev svenskt och om den händelse som ledde till att vi Sösdalabor fortfarande efter nästan fyrahundra år minns snapphanen Nisse, vars blodiga död fick ge namn åt Rönissasjön (Läs här om du vill!). Dagens lektion i lokalhistoria ska röra sig i samma tid och fortsätta spinna på temat snapphanar, men från ett annat perspektiv. I dag handlar det om Ljungarum, denna speciella och spännande plats med stupande branter ner mot Store Mosse, med tysta och kalla bautastenar som pekar mot skyn som bevis på att förfäder och förmödrar bott här åtminstone sedan järnåldern och med bokskogar bemängda med enorma flyttblock som skänker fantasin och folktron fritt spelrum. I Ljungarum, uppe på högplatån fastän nära kanten till branten ner mot den nutida våtmark som fordom var en stor sjö, låg fram till slutet av 1600-talet en borg. I borgen, som bestod av ett tvåvåningshus med halmtak och diverse uthus för gårdens folk och fä, styrde en jungfru vid namn Else Clausdotter Mund. Redan under Skånska krigets tid, på 1670-talet då vår berättelse utspelar sig, hade borgen legat stadigt på sin höjd så länge att ingen längre kunde dra sig till minnes när den skulle ha kommit till, utan talade om den som urgammal. Else Clausdotter Mund hade således i sin hand ett riktigt gammalt adelssäte med rätt att råda över stora arealer mark och många undersåtar. Både skog, bete, åkermark, fiskedammar och kvarnbäckar hörde till gården, liksom ett antal frälsehemman och gatehus där folket var beroende av sin husbonde där uppe på borgen.

Uppe på kullen, kringgärdad av en trädgård, låg alltså jungfru Elses hem och borg. Här levde hon ett för en kvinna på den tiden ovanligt liv - hon höll nämligen själv i tyglarna, utan att ha gett någon man sin myndighet och sitt självbestämmande till skänks som morgongåva. Dock fanns det bland tjänarna en man som stod henne närmare än de andra. Det blev således till honom hon vände sig för att få stöd och hjälp när Skånska krigets bieffekter i form av plundrande och fridstörande snapphaneband härjade i trakterna och våldgästade och brände hus och gårdar. Elses gård drabbades flera gånger av detta gissel och liksom brukligt var i orostider gjorde hon sig tillsammans med sin trotjänare redo att fly. De hade packat hennes smycken och andra värdesaker i väskor och den natt då snapphanarna lyckades ta sig ända fram till borgen och satte dess halmtak i brand, lämnade de båda, hon och han tillsammans, hemligt och snabbt gården bakom sig och flydde från högslätten och stranden upp mot hennes steniga lövskogar. När de springande nådde krönet på åshöjden föreställer jag mig att de vände sig om och såg tillbaka. Såg sitt gamla liv, sitt hem, sin trygghet och sin försörjning bokstavligt talat gå upp i rök. Det flammande eldskenet från den övertända borgen måste ha lyst som en fyrbåk, synlig på mils avstånd söderut, där Linderödsåsens inbyggare säkert såg det, undrade och förskräcktes.

I den nattmörka skogen stod nu jungfru Else och hennes vän och fruktade för sina liv. De hade kommit levande ut och bort från det brinnande inferno som deras hem förvandlats till, men vem visste om snapphanarna hade sett dem fly och tänkte komma efter dem? De var tvungna att fortsätta djupare in i skogen för att gömma sig i något av dess välkomnande och mörka gömställen. För sådana fanns det gott om. Else kände sin skog och visste vart hon skulle söka sig för att tryggt kunna hämta andan. En kilometer norrut fanns ett högt flyttblock med en meterbred spricka tvärs igenom, som erbjöd ett gott skydd för den som tillfälligtvis behövde gömma sig och kanske också försvara sig. Ditåt skyndade de genom dunklet mellan träden. Den klippa som ännu idag, nästan fyra hundra år senare, lånar jungfruns namn, erbjöd henne och hennes tjänare denna natt överlevnad och beskärm när snapphanarna en stund senare kom jagande efter dem i mörkret. Medan tunga stövlars trampande strök förbi på stigen tätt intill klippan, stod jungfrun och hennes vän andlösa och andtrutna inne i stenens skyddande mörker och tryckte sig tyst mot varandras värme och mot bergväggarnas kyla. Men även om Jungfruhallen erbjöd dem nattly och tillfällig överlevnad, kunde de inte stanna där för gott. Daggfukten droppade längs de skrovliga, flera meter höga, horisontella väggarna och skrevans golv var stenigt och ojämnt, fyllt av vassa bitar av klippan som fallit ner i den urtid då den rämnade. När gryningen kom var de tvungna att vandra vidare för att söka sig en plats där de kunde skapa ett mer permanent boende.

De fann sin trygga plats på en torr kulle en bit neråt i en dal som genomskars av en porlande bäck; ett glatt och porlande litet vattendrag som lekte sig fram mellan stenarna och som plötsligt ökade farten för att i vita kaskader kasta sig utför ett stup så att ett vattenfall föddes, igen och igen - på nytt i varje sekund. 

Jungfrufallet har liksom Jungfruhallen tagit till sitt livsverk att genom sitt namn påminna om att Else även varit här. Någonstans i närheten bosatte hon sig nämligen i en liten jordkula som hon tillsammans med sin betjänt grävde ut, stensatte och försåg med ett skyddande tak. Ytterligare en grottliknande koja byggdes som hem åt honom och en tredje som visthusbod. Strax nedanom denna nya boplats, i backsluttningen, fanns det tre kallkällor, ett måste då bäcken framåt sommaren skulle sina, då som nu. Här levde nu den forna borgfröken och hennes trotjänare sitt ensamma och strävsamma skogsliv. Borgen på kullen hade brunnit ner, så dit kunde de inte återvända. Nu gällde det att de båda höll ihop och hjälptes åt. De känslor och det förtroende som fått henne att ta med sig just honom på sin flykt och som förmått honom att följa henne från den brinnande borgen - var de starka nog för att bära upp de utmaningar som de båda nu stod inför? Det liv som bjöds dem i skogsbygden på Nävlingeåsen under 1600-talets kyliga tidevarv var säkerligen både fattigt och hårt. De blev tvungna att kämpa för sin överlevnad i jakten på förnödenheter. De rikedomar som fanns undangömda längst in i den ena av jordkulorna hade de ingen praktisk nytta av i denna nya vardag. Och ändå så fanns de ju där, guldet och pengarna, de låg där och glänste och växte i mannens medvetande. Rätt använda kunde de ju bli biljetten till en ny tillvaro för honom, funderade han. En bättre sådan, långt ifrån skogar, vattenfall, fattigdom och hårt arbete... Han tjusades av de nyväckta framtidsplanerna och började dagdrömma om vad han som rik och oberoende skulle kunna uträtta om han bara kunde komma över rikedomarna och med hjälp av dem starta om på nytt i någon stad där ingen kände hans namn och ansikte.

De mörka och förrädiska tankar som doldes i tjänarens sinne ökade i omfång i takt med att vädret blev sämre och vintern närmade sig. Inför den prövning som kylan och matbristen utgjorde fann han sig en dag övertygad om att han inte hade något val om han ville ha sitt liv tillbaka. Han dödade helt utan samvete den dam han lovat att hjälpa och beskydda, lämnade henne sedan i skogen, tog hennes tillhörigheter och gav sig av som en tjuv och mördare för att börja sitt nya liv. Så tragiskt slutar sagan om Ljungarums jungfru.

Ljungarum med sin Jungfruhall och sitt Jungfrufall tillhör mina favoritplatser här i trakten. Det vilar något magiskt och mystiskt över bäckravinen och kontrasten mellan bokarnas skira grönska och de stora flyttblock som tunga och kalla vilar utspridda på sluttningar och krön är slående och tilltalande. I synnerhet lockar ett besök i vitsippornas, den nyutslagna lövskogens och framtidslöftenas ljus tid och jag och min ursprungsfamilj har sedan minst 30 år åkt dit varje vår. I mitt tycke börjar man bäst sin vandring i jungfruns spår vid platsen för den gamla borgen, nämligen Ljungstorp (även kallat Jonstorp och Sjöabacken i äldre källor). Därifrån leder en grusväg uppåt längs de vidunderligt sköna åssluttningarna, mellan stenbumlingar och grå bokstammar och bjuder på en slående utsikt söderut, över blånande åsryggar i fjärran. Efter en kilometer delar sig vägen och det mindre hjulspåret åt vänster vindlar sig mot Jungfruhallens tysta majestätiska stenstod. Den modige klättrar upp på klippans topp, medan jag nöjer mig med att ta mig fram genom rämnan mellan de båda stenhalvorna. Det är skuggigt och fuktigt och bergväggarnas verkar pressa sig mot varandra och det är skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Från Jungfruhallen leder en gammal stig ner mot bäcken. Vattendraget passeras enkelt på klivstenar och på andra sidan fortsätter leden sin ringlande färd mot vattenfallet. Var platsen med de tre jordhålorna och källorna finns har jag hittills inte lyckats lista ut. När Nils Månsson skrev sin "Norra Mellby Sockenbok" 1956 var både källsprång och rester av de stensatta hyddorna tydligt synliga, men sentida skogsbruk och naturens egen vilja att ta tillbaka det som en gång störts av människohand har förändrat detta och dolt spåren av den tragiska händelsen. 

Om du vill besöka platsen rekommenderar jag att du tar dig första biten med bil eller cykel. Det går att parkera antingen i närheten av borgen eller vid en liten skogsväg mellan Adseke och Bodarp, på väg mot Nävlinge. Från båda platser leder skogsvägar eller stigar fram till målet.

Hitta hit med hjälp denna karta från appen Lokalsinne: Den nordligaste punkten är en liten skogsväg vid vilken du kan parkera om du vill ha så nära som möjligt till fallet. Följ stigen rakt in i skogen från vägen så når du Jungfrufallet (den närmsta punkten) på mindre än tio minuter. En bit nordost om fallet ligger Jungfruhallen. För att komma hit följer du bäcken uppströms, kliver över den där skogen övergår i ett kalhygge och följer sedan stigen i hyggeskanten uppåt tills du ser det stora flyttblocket. Den sydligaste punkten är platsen för borgen och här brukar jag börja vandringen i Jungfruns fotspår och följa den med rött markerade vägen. 

Källor: Norra Mellby Sockenbok av Nils Månsson (1956) samt den skylt som finns uppsatt invid Jungfrufallet. 

Snapphanen Nisse - Sösdalas egen frihetskämpe

Efter flera års uppehåll på skrivarfronten tror jag att det nu är dags igen att försöka åstadkomma någonting som kanske kan bli till gagn - eller åtminstone till glädje - för någon mer än mig själv. Den inspiration som får mig att tvinga min ovana skrivarhjärna att samarbeta med fingrarna kommer sig av att jag i vintras träffade en ung vän, uppvuxen i Sösdala men som vuxen utflyttad till Munkfors i Värmland. Och detta kan Munkforsborna glädja sig åt - Alma har där nä
mligen varit delaktig i ett spännande projekt som syftar till att på spännande och innovativa sätt tillgängliggöra lokalhistoria för alla åldrar. Projektets arbete med att låta ungdomar bekanta sig med traktens berättelser via digitala medier har nyligen tilldelats Värmlands Folkrörelsestipendium - ett mycket gott val av stipendiat, anser jag.

Med denna folkbildande insats i tankarna har jag nu återupptagit min egen lilla mission kring det kulturella och historiska arvet - att sätta på pränt och sprida de gamla sägnerna om min hembygd som jag vuxit upp med och som jag önskar ska leva vidare i kommande generationers medvetande som en del av vår identitet och känsla av tillhörighet. Jag har tidigare återberättat den gamla sägnen om den lame och tjuvarna i Norra Mellby kyrka (om du vill ta del av den finns den här), en spännande historia som farmor berättade för mig under en av barndomens julaftnar, i huset som låg strax nedanför kyrkans kulle. Den berättelse du nu ska få ta del av utspelar sig geografiskt sett en halvmil längre åt sydväst och tidsmässigt sett sisådär trehundrafemtio år från nu. Men i min egen livshistoria kom den mig till del när jag var i tioårsåldern och det var min scoutledare Thomas som förmedlade den. Där och då, i ett vindskydd invid en eld i den höstmörka kvällsskogen, tedde sig det förflutna som oerhört spöklikt och läskigt och framför allt kröp sig en känsla av närhet inpå. Som om platsen där det hände ännu minns, som om stenarna och de halvsekelgamla ekarna som i sin ungdom såg det ännu bär på vittnesbörd om snapphanetidens upproriska kamp för identitet och tillhörighet. 

För så här var det nämligen, att för snart 370 år sedan, vid freden i Roskilde 1658, utgick ett påbud om att Skåne inte längre skulle tillhöra fäderneslandet Danmark, utan i stället lyda under den ständige rivalen Sverige. För skåningarna gällde nu att lära sig ett nytt språk och att anpassa sig till nya lagar. Det var inte så lätt för alla och för de som hade det svårast att på svenskt sätt tigande knyta näven i fickan fanns ibland bara utvägen att slå sig ihop med de gerillaliknande grupper av män som levde som fredlösa ute i skogarna och stöttade de danska militära förbanden, de män som kallades snapphanar. Dessa skogens kämpar var fruktade av svenskarna; de kände trakterna, visste vilka vägar som var säkrast att färdas på och vilka platser man borde undvika och de utnyttjade friskt sina kunskaper i kampen för Danmark. De svenska soldaterna var därför både rädda för snapphanarna och samtidigt mycket sugna på att undanröja det hot de utgjorde när möjlighet gavs. Den person som den här berättelsen kretsar kring var en torpare som hette Nisse. Han bodde i en ett litet hus i skogen – kanske var det rentav på Skoghus? – och han var en danskarnas förkämpe. En sen och mörk höstkväll hade han besökt sina vänner i ett snapphaneläger och när han var på väg hemåt genom den tysta skogen blev han upphunnen av två svenska soldater till häst. När han hörde hovslagens trampande bakom sig på stigen blev han först inte särskilt orolig, fastän han insåg att ryttarna sannolikt inte ville hans bästa. Han visste att träden och stenarna var hans vänner och att de var redo att gömma honom i sina mörka skuggors djup närhelst han valde att kliva av från vägen. Men när soldaternas hästar närmade sig bakifrån upptäckte Nisse till sin fasa att himlen ljusnade – månen var på väg upp över trädtopparna. Snart skulle dess runda, gula ansikte sända sina strålar ner på stigen där han nu skyndade på sina steg för att inte bli sedd. Han hoppades att nå fram till vägskälet innan hästarna var i kapp honom – där kunde han förhoppningsvis smita undan och bli kvitt förföljarna. Men lyckan skulle inte stå Nisse bi den här natten – snart var det tidigare så svarta kvällsmörkret förvandlat till ett fullmånelandskap i silver med skärande skarpa skuggor som avslöjade varje rörelse. I det obarmhärtiga ljuset blev Nisse ett lätt blickfång för de båda svenska soldaterna, som sporrande sina hästar tog upp jakten på honom. Nisse sprang genom skogen. Han rusade som han aldrig gjort förr i livet. Fortfarande hade han ett trumfkort på hand – sin lokalkännedom. Han visste att han befann sig i närheten av den lilla Iglasjön och han visste hur han skulle hitta ner till bryggan, bryggan där det alltid låg en liten roddbåt förtöjd. Nu sprang han för sitt liv och flämtande såg han hur träden glesnade framför honom och hur vattnet speglade månljuset. Till sin lycka såg han också hur höstens kyla drivit dimma upp från den stilla ytan. Han ökade farten. Några steg till, ut på bryggan, ner i ekan och sedan ut på vattnet, in bland dimslöjorna, så skulle han vara i säkerhet. Bakom honom ekade hovslagen från förföljarnas hästar, de dånade i takt med hans eget skrämda hjärta.

När de båda ryttarna nådde fram till strandkanten insåg de genast att de tappat bort sitt villebråd. Vattnet under bryggan hävde sig och månstrålarna bröts av små vågor som krusade vattenytan. Ute på sjön syntes inget mer än den täta dimman, men plasket från årtag hördes tydligt. En av soldaterna höjde då sitt gevär och slängde iväg ett par skott på måfå ut över vattnet.

Nästa morgon insåg Nisses anförvanter att han inte kommit hem. Efter att de besökt hans vänner i snapphanelägret och fått veta att han lämnat dem före midnatt började de leta. Snart hittade de spåren av de tunga hästarnas hovar längs den slingrande skogsstigen och insåg vad som troligen inträffat. De följde spåren mellan träden, ner mot sjön. Framme vid sjön möttes de av en syn som de aldrig skulle glömma – och som människorna i trakten i sina folkminnen aldrig heller ska glömma, inte ens 370 år senare. Ute på den stilla sjön guppade ekan i gryningsljuset. Den var tom. Men vattnet i sjön var alldeles rött, rött av Nisses blod. Efter denna händelse kom sjön inte längre att kallas sitt gamla namn, utan fick ett nytt namn som påminde om det hemska som den blivit vittne till och än i dag heter den Rönissasjön.

Detta var berättelsen så som jag fick den berättad för mig, där invid elden på Skoghus, en sen hajkkväll, som upptakt till den spårning vi strax skulle ge oss ut på. Som förstärkning av känslan att det förflutnas förmåga att tränga sig nära inpå, avslutade Thomas med att förkunna att samma måne som kastade sitt silverskimmer över oss där vid hajkelden också hade lyst på samma sätt den där ödesdigra natten för längesedan, då Nisse mötte sitt öde. Fortfarande kunde - och kan - man, om man vågar sig fram till Rönissasjöns strand just en fullmånenatt få se en liten mörk båt guppa på vattenspegeln, som så klart inte bara skimrar av månsilver, utan också reflekterar det blod som spilldes i kampen mot den svenska övermakten.

Till helgen är det åter dags för scouthajk. Vilken gång i ordningen den tecknar för mig har jag ingen aning om, men jag vet hur en bra spökhistoria ska berättas och vilka knep som behövs för att den med sitt kyliga grepp ska krypa nära, så nära, inpå den som strax ska ut och gå i en nattlig skog. Denna berättandets konst är jag glad och stolt att få bära med mig och föra vidare till kommande generationers scouter. Jag hoppas att de, precis som jag, kommer att minnas berättelsen om snapphanen Nisse även när mer än trettio år har gått sedan jag berättade den för dem och jag blir glad om de håller folkminnet levande, även om Rönissasjön numera har dikats ut och förlorat sin vattenspegel och varken kan spegla månsken eller minnet av upprorets blodsoffer.

(Och till dig som läser - ett tips! Om du någon gång ger dig på att återberätta den här historien i syfte att sända spänningens rysningar genom den som strax vill utmana sina rädslor i en vandring i skogen i gränslandet mellan Häglinge och Mellby socknar, byt då ut månskenet mot just det väder som råder för tillfället. Likheten skapar en suggestiv närhet till det förflutna och berättelsen blir lika bra med en fond av småregn som med dimma och fullmåne. Tro mig, jag har testat den i snart sagt alla väder!)

Hitta hit: Rönissasjön ligger här, några kilometer sydost om Sösdala. Lättast är att parkera vid Skoghus, gå en liten bit tillbaka längs vägen man kom ifrån och sedan svänga vänster. I närheten av den numera utdikade sjön finns ett gravröse med en hällkista från stenåldern (märkt med ett fornlämnings-R på kartan). Passa också gärna på att ta dig upp på Lönnebjär, traktens högsta berg som på 145 meters höjd bjuder på en milsvid utsikt. Dess historia som vulkan syns tydligt i alla kantiga, svarta basaltkupper som finns utströdda på sluttningarna.

Kartan är hämtad från appen Lokalsinne.