Stärkan

I den gamla korsvägen där tre vägar möts stannar jag till i skymningen. Härifrån kan man välja att följa en av de uråldriga lederna till Häglinge i sydväst, till Rickarum i sydost eller till Mellby i nordväst och från dessa små byar, alla i sin tur belägna vid andra vägskäl, vidare bort, iväg, mot känd eller okänd destination... Ut i världen, kanske den säger som alltid trott att världen finns någon annanstans än just där jaget befinner sig, ofta utan att tänka på att vägen hem är densamma som vägen bort och i lika stor utsträckning leder ut i världen, fast från annan startpunkt. Det som är gamla vanliga, vardagliga hemma för mig är längtans mål för den som färdats hit av en anledning och i vilkens ögon Bjärröd får färg och glans av de förhoppningar, minnen eller festliga omständigheter som burit längtan hit.

Den som kommer hit till Bjärröd, inte för att leva vårt vardagsliv utan för att njuta, kanske av Humlalyckans gårdscafé med  förstklassig förtäring för både kropp och själ eller för att återse barndomens land eller för att besöka goda vänner, ser med all sannolikhet vårt vardagslandskap med andra ögon än vi själva. I just den tidigare nämnda korsningen ligger en byggnad som drar blickarna till sig och eggar fantasin. "Stärkan" kallas den av oss som bor här, hundratjugotvå år har den på nacken och vittnar gör den stumt och på samma gång vältaligt där den ståtar badande i kvällssol, vittnar om ett småskaligt jordbruks- och industrilandskap som inte längre finns.

Hemma i bokhyllan har jag en skrift författad av Nils Nilsson, förra generationens ägare till våra grannars gamla släktgård. Utförligt och detaljerat har han redogjort för Stärkans tillkomst, drift och avveckling. Som namnet skvallrar om gömmer alltså de mäktiga gråstensmurarna resterna av en gammal stärkelsefabrik, där potatis från trakten förädlades till potatismjöl under sextio år. Huskroppen är byggd som ett T, med foten vänd rakt mot Mellbyvägen, stolt ståtande med en inmurad kvarnsten med årtalet 1894 inristat. Bygget är signerat Elof Ringström, Sösdala, vilken även byggde bl a Vannaröds slott. Vid östra gaveln finns fortfarande en ramp försedd med räcke. Här, berättar min källa, kunde bönderna rulla upp sina hästvagnars potatislast för lossning. Bäcken som porlar under landsvägsbron på sin väg mot Vramsån dämdes upp och användes som vattentag till sköljningen av potatisen, som skedde i bassänger på bottenvåningen av fabriken. På sydsidan utanför fanns en bassäng för restprodukten pulpa, som såldes som djurfoder. På andra våningen torkades mjölmassan som bildats när potatisen tvättats och rivits till gröt och sedan fått sjunka till botten av ett stort träkar, varefter vattnet ovanpå tappades ur.

Gamla bron över bäcken som försåg

fabriken med tvättvatten.

Fyra man jobbade här när fabriken var i drift - en maskinist som eldade ångpannan och skötte övrigt maskineri, en potatisskyfflare som med starka muskler, god kondition och en grep eller spade förflyttade potatisen mellan de olika bassängerna och stationerna, en mjölberedare som ansvarade för att tvätta, torka, sikta och hälla upp mjölmassan i påsar stämplade med fabrikens namn - tänk vad roligt det hade varit att ha en sådan! - och en med den spännande titeln "päremålare", alltså potatismätare, som höll koll på hur mycket potatis som varje bonde lämnade in. Enheten som användes var hektoliter, alltså hundra liter och ett särskilt mått fanns som man kastade potatisen i, med handkraft förstås...

I tanken reser jag tillbaka i tiden och föreställer mig Bjärröd som det var för hundra år sedan, då Stärkan var en samlingsplats, mitt i korsningen. Bilden berikas med ytterligare djup och nyanser när jag läser Nils Nilssons analys av varför man valde att bygga just en stärkelsefabrik här i byn istället för ett brännvinsbränneri, som man satsade på i många andra byar i trakten och som kanske kunde ha legat nära till hands. Här får jag läsa om de två kvinnliga evangelister som kom till trakten hundra år innan jag själv kom till världen och som kom att sätta "djupa spår i bygden och i människors liv" för att citera Nilsson. Många blev frälsta och kom att vända sig mot dryckenskapen som grasserade med tilltagande styrka i vårt dåtida samhälle. Som en följd av denna väckelse gissar han att det föll sig naturligt för de båda bönderna från byn som stod för initiativet och drivkraften till byggnationen och uppstarten av stärkelsefabriken att välja ett alternativ till att bygga ännu ett bidrag till superiet.

Stärkan byggdes i en tid då även praktiska detaljer som isolatorer gjordes vackra.

Jag slås av insikten att de båda evangeliserande damernas gärning lever och verkar här fortfarande. Jag vet inte deras namn och känner inte till deras vidare livsöden, men spåren av dem finns kvar. Här i Bjärröd svävar deras ande över en gammal stärkelsefabrik i skymningen och på väg hem ser jag ljusen tändas i grannarnas fönster i den by som än i dag kan uppbåda kanske den största andelen frikyrkliga invånare i förhållande till sin folkmängd i den här trakten. Minnets gavel avtecknar sig i silhuett mot den nedåtgående solen och jag tänker att namnet på gavelskylten på det gamla missionshuset skulle kunna syfta på minnet av de båda; troligtvis är ju även denna byggnads tillkomst ett spår av deras verk. Jag böjer huvudet av vördnad inför tanken på vad de åstadkom, dessa två som hade en övertygelse som de brann för och delade med sig av och som fortfarande hundrafyrtio år senare ger genklang. Jag är så tacksam över det Bjärröd som är vårt och över klokheten hos den lantbrukare på granngården som insåg att hans minnen och tankar var värda att bevara för oss som kom efter och som tog sig tiden att formulera dem i ord och sätta dem på pränt.

Den största gåvan är dock vittnesbördet om att vi alla har chansen att förändra och förbättra. Att möjligheten finns att påverka förutsättningarna för flera generationer lyser mot mig i eldskrift från Nils Nilssons maskinskrivna papper och det inger så mycket hopp om framtiden. Kunde de så kan vi. Så tänk till nu, du som läser! På vilket sätt vill du bli  ihågkommen och omskriven om hundra år? Kom igen nu, så gör vi vad vi kan för att rädda vår del av världen!