Samtal kring en ny horisont

I eftermiddag har jag gjort något jag längtat efter länge - putsat fönster. Och inte vilka fönster som helst - för generellt sett är fönsterputsning inget jag går och drömmer om - utan fönstren i vårt blivande sovrum. Under hela byggprocessen, som har varat i två år, har jag gått och sneglat på de där undan för undan alltmer smutsiga rutorna, som sanningen att säga var rejält eftersatta i skötsel redan innan vi påbörjade renoveringen, bara för att konstatera att det ännu inte varit någon idé att ta fram tvättsvamp och fönsterskrapa. När så alla lager av ytbeklädnad hamnat på plats, slipdammet från alla väggar dammsugits upp och fönstersmygarna grundmålats så var det äntligen dags!

Att jobba i tysthet i ett tomt rum innebär ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med rummets själ och det är just vad jag gjorde medan jag skrubbade och gned de gamla, bubbliga glasen som varit Minnets ögon i hundrasex år. Häruppifrån ståtar Minnet med en härlig utsikt - trädgårdens äppelträd, just nu dignande av frukt, kohagen nedanförar, Humlalyckans uteservering och fruktträdgård inramad av de gamla stenmurarnas majestätiska linjer och där bortanför landsbygdens blandning av skog, hagmark, vatten och landsväg. Och allt detta har Minnets ögon skådat under det senaste seklet. De båda gavelrummen som tidigare förbands av ett numera igensatt dörrvalv - ett dörrahål, som sönerna säger - har varsitt öga mot nordost och nu i samband med renoveringen har vi också i rummen införlivat de båda trekantiga fönster som tidigare agerat ljusinsläpp på kattvindarna på vardera långsidan. Tänk om man kunnat se som på film en snabbspolning av hur utsikten förändrats under de år som gått sedan missionshuset i Bjärröd stod färdigt i augusti-september 1910!

När jag hängande halvvägs ut genom fönstret med diskmedel rinnande längs armarna försökte lära känna det nordligaste vindsrummet lite närmare, ville det först inte prata alls. Det sov, mumlade det, men vaknade till så smått när jag berättade lite om hur vi hade tänkt och planerat för dess framtid. Vårt val av tapet verkade gå hem - det var väl hemtamt och vant med jugendtapeten "Vallmo" från Boråstapeter, kan jag tro. Rummet tycktes uppskatta en färgskala som stämde överens med dess ursprungstapet som vi hittade rester av klistrade direkt på putsen och det blev jag glad för. Min tanke var ju just att försöka återskapa lite av tidsandan som rådde för drygt ett sekel sedan och med ett hus som äger alla yttre attribut som går att koppla till det tidiga nittonhundratalet så kan man ju faktiskt vräka på med sådant som lätt kan bli för mycket i ett hus där formspråket bättre stämmer överens med minimalism och renhet.

Vidare berättade Norra Gavelrummet att det varit ganska skönt att ha tillbringat större delen av de sista decennierna med att slumra i lugn och ro, men att det så klart var roligt att få komma till användning igen, som i gamla tider då det fungerat som natthärbärge för hitresta predikanter. Emellertid uttryckte det tacksamhet över att få fortsätta sin tillvaro som en plats för sömn, vila och kontemplation; vanans makt är stor och det är svårt att lära gamla hundar sitta...

Jag lovade att göra vad jag kunde för att bevara dess slumrande skönhet och att inte störa i onödan. Jag lovade också att ge en liten försmak av livet som snart kommer att fylla ovanvåningen, så det var bara att ge sig ut och plocka en bukett av de blommor som stod till buds just här just nu. I brist på vallmo fick det duga med mjölkört.

Kära lilla vindskammare, jag längtar efter att få omslutas av din stillhet och ro, jag längtar efter att få klä dig i blomsterskrud och jag längtar efter att få se dina vita linnegardiner fladdra i en vårbris och samtidigt höra de glada rösterna från Humlalyckan den första varma dagen anno 2017. Det är inte långt borta nu, snart, snart, snart kommer vi!