I kvällningen styr jag och hunden Alice som så ofta stegen åt nordväst, upp längs Nävlingeåsens här rätt flacka sluttning. I denna underliga vår vars världsomspännande krigföring mot en osynlig fiende bereder oss så många möjligheter till reflektion och rannsakelser av det levnadssätt som var vår vardag fram till i vintras, möter även mina tankar Corona-viruset och dess inverkan på oss som lever i pestens tid. Under de senaste månaderna har vi tvingats in i vanor och ställts inför händelser som vi aldrig hade förställt oss att möta.
Jag föreställer mig att det här med att leva i skuggan av en pandemi är lite grann som att befinna sig i krig. När jag vandrar den gamla vångavägen fram mellan mossprydda stenmurar tänker jag på de Bjärrödsbor som trampade samma grus för 80 år sedan och bedårades av samma utsikt över den grönskande Linderödsåsen på andra sidan Vramsån i sydöst, medan vetskapen om världskrigets strid och larm tyngde deras axlar. Hur förhöll de sig till den nyväckta faran, hotet mot livet, friheten och framtiden?
Nu som då tar fienden människogestalt - då som värd för och bärare av ideologier så starka och övertygande att båda sidor var beredda att strida och döda för dem, nu som värd för och spridare av det virus som spelar rysk roulett med de som drabbas, så att ingen vet vem det dödande skottet kommer att träffa nästa gång. Nu som då går svenskarna i en nervös väntan på nyheter - goda eller dåliga - förmedlade via
Per Albin Hanssons återhållsamma stämma buren på en raspig radiovåg eller av Anders Tegnells minst lika stillsamt, men träget, manande budskap på de återkommande presskonferenserna på tv.
Nu som då är oron mångfasetterad. Den får hjärtat att darra av rädsla över att någon som vi själva håller kär ska skadas eller dö. Den hänger som ett mörkt moln över framtidstron när vi ser sådant vi kämpat för i årtionden gå förlorat. Den suckar över de ekonomiska riskerna för individ och samhälle. Den skakar oss medvetna om hur föränderlig och obeständig världen är som vi känt den och hur allt det vi är vana vid och ser som självklart kan försvinna eller förändras som genom ett trollslag. Hur ser världen ut efter ett krig? Vad kan vi förvänta oss av världen efter en pandemi? Frågorna skockar sig som åskmoln i en lågtrycksfront medan kornblixtarna varslar om dödens makt och människans hjälplöshet.
Där jag går och blickar mot Linderödsåsen i den blåskimrande skymningen ser jag på håll lamporna tändas på gårdar och i hus längs grusvägen som slingrar sig upp genom skogarna mot Äsphult på åsens krön. Blinkande ljus mellan gran och bok vittnar om mänskligt liv som pågår, där som här. Vetskapen om att andra människor fortfarande existerar och strävar på, tänder sina ljus som de alltid gjort, där borta och längre bort och ännu längre iväg, så långt iväg att jag inte kan se dem, ger någon sorts känsla av hopp och gemenskap, trots att fienden i vår tids krig infiltrerar våra medmänniskor och gör dem till en del av själva hotet. Jag tänker att de som gick före mig under försommaren 1940 nog också spanade upp mot höjdens sträckning efter tecken på att livet pågick som vanligt däröver; i den vissheten kunde man då som nu vila från oron en stund - just nu är allt som det ska. Skillnaden var att de som gick före in i mörkläggningens tid inte fick den ljusets bekräftelse som når mig i kvällningen. De tvingades avskärma sig och dölja sig för fienden, tvingades hålla tand för tunga om de egna politiska åsikterna och ideologiska ställningstaganden för att inte riskera att hamna på fel sida om det värsta skulle hända.
I vår tids krig står vi alla sida vid sida. Människorna här, folket en halvmil bort där lamporna lyser mellan träden när natten faller, alla som bor i andra delar av Sverige som vi inte får besöka, människorna söderut i Europa, folket på alla andra kontinenter - vi står inför en gemensam fiende. Jag hoppas att vi som utkämpar den här striden, som i framtidens historieböcker kommer att definiera 2020-talets början, kan hitta kraft i att vi har ett helt annat läge än våra förfäder som tvingades stå ut i 1940-talets skälvande inledning. Vår styrka är de band som håller oss samman trots fysisk distansering. De ljus som lyser i mörkret mellan åsarna bär den gemenskap vi delar och det ansvar som vi förhoppningsvis kan axla var och en och tillsammans. Genom att tränga tillbaka den egoism som vill förmå oss att leva som vanligt, som lockar oss att tro att det här inte berör och inte ska få påverka oss själva och våra önskemål, kan vi bidra. Vi behöver inte ta värvning och riskera livet i strid, vi behöver inte ransonera mat och bränsle och vi behöver inte mörklägga våra hus, gräva skyddsrum och huka oss inför hotet om flyganfall, men vi kan avhålla oss från att trängas med andra, låta bli att resa i onödan, vi kan tvätta våra händer och hålla oss hemma och avskärmade även om vi bara är lite förkylda. Genom de tråkiga, till synes fånigt enkla, men ack så tråkiga, begränsningarna av den personliga friheten kan vi förhoppningsvis vinna vår tids strid utan större förluster än nödvändigt.
När rundan lett fötterna nästan tillbaka till utgångspunkten har solen försvunnit ner i någon av Store Mosses gölar och mörkret tätnar över Bjärröd. Från hemmahuset strålar nu ljuset från alla fönster och tanken slår mig att kanske är mitt ljus någon annans hopp på avstånd. Kanske är det just något sådant vi själva kan göra för att hjälpa varandra att stå ut. Kanske ligger utmaningen i att orka vara en låga som böjer sig men inte slocknar av stormens rytande, som orkar brinna med glädje och hopp trots brist på syre, som stadigt står kvar vittnande om att livet fortsätter och som ett tyst budskap om att även detta krig har ett slut, allt för medmänniskornas förtröstans skull.
