lördag 16 september 2017

Omläsandets magi

September. Ännu en höst smyger sig inpå huset, den här regnigare än de flesta. Vattnet strilar mot plåttaket, det strömmar nerför fönstren och det droppar från rönnarnas rad mot vägen. Inne är det mörkt och det nygamla biblioteket börjar ta form. Bokhyllorna är på plats, alla böcker är sorterade, avdammade och kategoriserade (nej, ingen färgmatchning här- absolut inte; jag hade blivit knäpp av en hylla där barnböcker trängdes med kurslitteratur i historia, böcker om trädgårdsskötsel och romaner) och instoppade i hyllorna. Mattor täcker golvet och fåtöljerna ler inbjudande. I kaminen i hörnet sprakar elden och sprider värme och brasskenstrevnad över rummet. En läslampa saknas visserligen fortfarande, men att läsa fungerar bra även i skumrasket, bara viljan finns.

Och det är ju just vad den gör! Vad kan vara en bättre sysselsättning än läsning vid den här tiden på året, i det här lite rökdoftande, ombonade "bubblioteket" som de båda små kallar det...? För all del måste väl erkännas att det inte är varken många eller långa stunder av mitt dygn som erbjuder denna möjlighet; men de få och små tillfällen som ges är just nu ganska självklara att ta vara på. Några nya böcker lockar med spänning, okända intriger och nya bekantskaper med personer vilkas hjärnor jag hittills inte varit inbjuden till utan nu för första gången ska få utforska. Dock är det inte de nya bekantskapernas böcker, utan de gamla, välkända; mina vänner från förr, som dominerar höstens bokhög. Omläsning är ett mycket underskattat nöje faktiskt.

Åtskilliga av mina böcker har jag läst betydligt fler gånger än en. I omläsandet bor en magi som har mer med den egna personlighetens utvecklingsprocesser att göra än med själva läsförståelsen och ordens uppenbara betydelser, berättelser och budskap. Att läsa samma bok för andra, tredje och sjuttonde gången ger så mycket mer än bara upplevelsen. När Alvar kommer hem med läsläxa i en bok som han redan läst blir jag glad - både för att han vill läsa om och för att hans kloka lärare låter honom göra det. I omläsandet sker så många processer som tillsammans leder framåt, mot en bättre läsförståelse, analysförmåga och ett eget nyanserat och användbart språk. 

När jag för första gången läser en bok, är det för berättelsens skull. Läsandet går fort och storyn spelas som en film i min hjärna utan att jag är medveten om att jag läser. För visst är det sant att en läsare lever tusen liv innan hon dör. Jag lever i bokens värld, i bokens tid, åldras med huvudpersonen, känner dess känslor, delar dess upplevelser och är lika nyfiken på framtiden som huvudpersonen måste vara i sin egen berättelse. När boken är slut är det lite som när ett liv tar slut. Det blir tomt och kallt. Saknaden efter huvudpersonens sällskap, efter utvecklingen, spänningen och möjligheten att få nyfikenheten stillad är påtaglig och närvarande.

Andra läsningen är helt annorlunda. Nu finns inte längre hungern kvar efter att få veta slutet. De stora dragens pusselbitar har fallit på plats och avslöjat sammanhangen. Återstår att fånga alla de små tecknen, ledtrådarna som jag missat första gången när jag levde i nuet, utan chans att med facit i hand analysera händelserna längs vägen. Andra läsningen ägnas åt att leta, tolka och analysera skeendena. Nu letar jag efter alla dolda små hintar som författaren (förhoppningsvis) planterat en efter en, genom hela boken. Andra läsningen ger bilden detaljer, skuggor och djup.

Tredje gången är det språket som står i fokus och så även fjärde och femte. Här handlar läsandet om att upptäcka språket som en gång gav den där kittlande verklighetskänslan; bokstäverna, mellanslagen och skiljetecknen vilkas kombination målat fram bilderna i filmen som spelades i huvudet. Det är nu jag upptäcker missarna i min hjärnas inspelning; oj, var hon blond? Jag som tänkte mig en brunett... Samtidigt som jag läser spelas filmen fortfarande i bakgrunden, men nu känner jag den så väl att jag inte behöver titta särskilt aktivt och uppmärksamt utan istället kan insupa och aktivt registrera hur författaren fick mig att känna och uppleva med sina ord. Tredje gångens läsning är sällan en sammanhängande läsning från pärm till pärm. Ofta har jag gått och tänkt på en stark scen eller en formulering och letar upp det aktuella kapitlet för att läsa, uppleva och analysera en gång till. Orden fastnar och meningarnas formuleringar blir mina. Stilen och knepen sätter sig och krokar fast i den väv av språket som redan är min och utvecklar den.

Jag sitter i biblioteket och betraktar böckerna - mina böcker, byggstenarna i mitt språk - i det flämtande ljuset från den falnande brasan. De är mina vänner, de här böckerna. När jag flyttade dem förra helgen, flyttade och organiserade om dem, hade jag tänkt mig att slänga en hel del. Det gick sådär. För jag vet ju att de flesta är värda att läsa om ...och om ...och om igen. Nu står de där de står och kommer förhoppningsvis att öppnas igen ...snart.