Karg och blek vårvinter i en bedagad idyll

Den norrländska vårvintern är karg och sträng. Månen låter sitt silverblå, kalla sken flöda över Orjasjärvis nattliga läggder. Fullmånen i april kallas av de nordamerikanska urinvånarna för gräsmåne eller rosa måne, som en föraning om vad den väntande månaden bär i sitt sköte av grönska och blomster. Här uppe, bara ett par mil från polcirkeln, kan man kanske försiktigt tro på att den ovanligt tidiga snösmältningen gör att förhoppningarna om växtlighet faktiskt kommer att slå in. Annars föreställer jag mig att den marsmåne som lyste för en dryg månad sedan och som på andra sidan Atlanten bär det skrämmande namnet Dödsmåne, kanske i större utsträckning präglade forna tiders tornedalingars upplevelse av vårens första månad. Det kan inte ha varit lätt att överleva i en tid när förråden från höstens skörd både börjat tryta och kanske också torka, mögla eller ruttna. När vårens måne lyste, hade folket här redan ridit ut vintern, då februarimånen - svältmånen eller hungermånen - lyst över de människor och husdjur som i den stränga kölden tvingades gå på sparlåga och som säkert var fullt medvetna om att risken var stor att både små och stora skulle försvagas så pass mycket under vintern att de kanske inte levde länge nog för att åter glädjas åt vårens grönska

Påsken 2026 svälter vi ingalunda. Vi kör på sliriga och håliga grusvägar in till Övertorneå och handlar på Ica. Kommer hem med kassar fulla av palt, parisare och annat som tillhör livet här och fyller skafferiet. Huset är uppvärmt och ombonat och veden till bastun är lagom torr. Endast utomhusmiljön påminner om de umbäranden som tidigare generationer Orjasjärvibor fick utstå under denna prövande årstid. Den gamla Tolppi-gården som bortglömd och övergiven sover närmast sjöns stränder har ingen elektricitet, inget rinnande vatten och inget avlopp. Här har ingen bott på kanske 70 år och de som sist kallade den en gång så ståtliga tornedalsgården för sitt hem var troligen väl bekanta med kyla och hunger. Sitt vatten hämtade de i en kallkälla i slänten nedanför ladugården och det var säkerligen med stelfrusna händer som de bar den dyrbara och livsviktiga vätskan in i köket, till spisen som eldades med den ved de sågat och kluvit under tidigare säsonger. Utan förberedelser överlevde man inte vintern. I den numera nästan helt raserade ladugården överlevde djuren vintermånaderna på det kärrhö som bärgats på de sanka ängarna ner mot sjön.

I stolpeboden på gården Talo, som mina svärföräldrar bebodde fram till sin död och där vi nu bor som gäster hos min svåger Bertil, hängdes kött och fisk upp och förvarades under vintern. Dåtidens frysbox, kan man kalla den. Boningshuset på gården byggde Bosses morfar Hjalmar på 1940-talet och ersatte då ett äldre och mindre boningshus som låg strax intill. Det var hans far Lars Petter som var den första, men ingalunda sista, med namnet Stenberg som skulle leva i och av Orjasjärvi. Den här påsken försöker jag spåra släktleden bakåt i tiden under de ännu mörka och kalla kvällarna, som knappast bjuder in till någon utomhusvistelse.

Det är knappt att dagarna gör det heller, fastän temperaturen med solens hjälp kryper upp flera grader över nollan. Luften är vårligt ljum, men marken förrädiskt uppblött närmast ytan och de kvardröjande snöhögarna är smutsiga och slaskiga. Blöta skor och en och annan halkvurpa blir följderna av de ganska korta stunderna utomhus. Trots solens och regnets ihärdiga försök att förgöra snön går det långsamt, i alla fall de första dagarna. En morgon snöar det igen. Det är skillnad på vår vår i Skåne och deras vår här uppe. 

Storstenen blir förrädiskt hal att klättra på och ett barn kan inte ta sig ner utan måste räddas därifrån. Traktorn däremot fungerar fint - både att klättra på och sitta i. Startar gör den också och bjuder på ett par vändor runt gården. Dieselångorna stiger mot skyn i gråvita rökplymer, i färgmässig samklang med naturens stämningsläge. Smutsigt vit snö, gråblek himmel och markens bruna nyanser får med sin påvra palett till och med granarnas och mossans dovt gröna toner och husens flagnande rödfärg att nästan lysa.

Skymningen förebådas av att solens strålar döljs bakom Hurunvaaras mörka och stilla kontur och därefter går det fort mot nattens mörker. Bastukaminen tänds och matas i källaren och snö samlas i bunkar ute på "bron", som trappan heter här, bredvid den öl och läsk som ställs ut på kylning. Bastubadet är en viktig tradition här, för gamla och unga Orjasjärviättlingar. Alla vill vara med utom jag, som varken är norrbottning av födsel eller ohejdad vana. I stället får jag en stund för mig själv och ägnar den åt skrivandet. Egentligen hade jag tänkt ta tag i mig själv och börja fästa en av mina tre bok-idéer på pränt och se om det fungerar. Men Jante-djävulen, som sitter på min axel och viskar åt mig att inte förhäva mig, säger att jag måste öva lite mer först på att skriva i en form jag vet att jag behärskar. Hen får mig snabbt och lätt att backa i mina intentioner och jag gör det så gärna för att slippa anstränga mig och kliva ur bekvämlighetszonen. En annan dag, kanske... Den näst sista kvällen här uppe är jag tacksam över möjligheten att formulera och spara mina tankar i den här formen och nöjer mig med det.

Så kommer sista dagen och plötsligt exploderar våren. Solstrålarna leker tafatt på vår sovrumsvägg redan innan vi vaknar på morgonen. Vid frukosten konstaterar svågern och jag att en tydlig strimma av öppet vatten nu skimrar ute på sjön. Några timmar senare gör sjön skäl för sitt namn där den nu ligger som en bred och blå spegel i dalen. Den skarsnö som lätt bar oss för ett par dagar sedan är nu porös och hamnar i våra kängor när fötterna sjunker igenom. Smältvattnet rinner i strömmar längs vägar och backar och det är inte svårt att förstå hur sjön kunnat gå från grå snöis till öppet vatten på några timmar.

Vi kör över Torne älv till Finland och upp på berget Aavasaksa. Utsikten över den ännu istäckta gränsälven däruppifrån är hänförande. Med den fart som våren verkar ha fått upp hade vi kanske fått uppleva islossningens dramatiska föreställning om vi stannat ännu någon vecka. Fast mina tornedalingar säger att det inte är dags förrän runt Valborgsmässoafton. Vi får väl se... Tillbaka i Orjasjärvi bråkar barnen oförtrutet. Den ene retas och den andra blir arg. Om och om igen. Efter fem dagar helt hänvisade till varandras sällskap är de nog ganska nöjda med att hemfärden närmar sig. Och det är jag också, där jag sitter ute på verandatrappan med ansiktet vänt mot solen, sjön och deras gnistrande spegel-lek som värmer mina ben och gör det uthärdligt att sitta utomhus en stund trots de fjuttigt enstaka plusgraderna som termometern visar. Hemma i södern är det femton grader och vår på riktigt, enligt de stora grabbarna som för första gången stannat kvar medan vi andra färdats genom landet. I morgon anträder vi färden mot sydligare breddgrader. Vi lämnar snön och kylan för att möta våren på nytt. Tänk att vi får uppleva dess ankomst inte mindre än tre gånger under samma säsong - först där hemma för en dryg månad sedan och idag här i nordligaste Sverige och imorgon igen när vi färdas många veckor framåt under ett knappt dygn. Vilken ynnest!  

Etthundrafemtio mil Sverige

Sverige är ett avlångt land. 1572 kilometer av varierande landskap sträcker ut sig mellan Treriksröset i norr och Smygehuk i söder. Floran och faunan skiftar efter förutsättningarna; från den sextionionde breddgradens karga fjällregion som inte ens har någon siffra som klassificerar odlingsmöjligheterna till Skånes sydkust med dess milda klimat som tillåter exotiska växter som vinrankor och persikor att bära frukt.

För den, som likt min familj, då och då tillryggalägger en stor del av denna sträcka syns vårt lands variationsbredd tydligt genom bilfönstren. När vi reser från Sösdala i Skånes hjärta till Övertorneå vid älven som markerar gränsen mot Finland har vi under större delen av vägen sällskap av två yttre företeelser - E4:an och granarna. Den urgamla vägsträckningen från Helsingborg till Haparanda är en 1590 kilometer lång pulsåder som ständigt syresätter landets närings- och kulturliv genom transporter av nödvändiga komponenter till och från olika platser – med anslutande kärl och kapillärer som borgar för att hela Sverige ska kunna leva och fungera som en enhet, hur långsträckt riket än må vara. Redan när vår matarled ansluter till pulsådern i Markaryd har granarna börjat sluta upp vid dess sidor, högväxta och raka som vakttorn. Deras syskon, kusiner, nästkusiner och bryllingar kommer att följa vägen och oss ända tills vi lämnar E4:an och ännu längre än så. Jag läser mig till att den svenska granen enlig ny forskning från Sveriges Lantbruksuniveritet har anpassat sig genetiskt till de olika latitudernas förhållanden och nu kan delas in i sex olika populationstyper som visserligen är nära besläktade med varandra, men vilkas anlag alltså bär på olika förmåga att tåla ljuset, eller snarare bristen på ljus, ju längre norrut de lever. För mitt otränade öga är dock granarna sig lika, från granbältets södra gräns någonstans i trakterna kring Vittsjö, tills vi är framme i Orjasjärvi, 160 mil norrut från vår startpunkt. Vägen är sig också lik, tvåfilig motorväg av europeisk standard fram till Gävle och därefter växelvis 2-1 körfält avgränsade av stålvajrar.

Trots vägens och granarnas monotona kontinuitet blir det under resan tydligt hur avstånden och naturens förutsättningar påverkar såväl landskapens övriga växtlighet som landets folk och deras uttryckssätt. Denna variation blir synlig när granarna lämnar plats för mer eller mindre tillfälliga glimtar av kulturlandskapet.

Vi startar klockan fem. Snapphanebygdens mark försvinner under hjulen medan mörkret ännu vilar runt bilen. I gryningen når vi fram till E4:an och följer till en början Lagan, den största av de åar som avvattnar Sydsvenska höglandet. Ådalens botten är ganska platt och den småländska marknadsstaden Värnamos stadsvapen med dess breda, blå strömmande vatten mellan guldgula åkrar och ängar illustrerar väl förhållandet mellan den lugna, men dominerande, ån och det sedan tusentals år tämjda kulturlandskapet, fullt av välskötta gårdar inramade av stadiga ekar, betade hagmarker, uråldriga hålvägar och resta stenar som fortfarande minner om finnvedingarnas förfäder.

Sedan tar de småländska granarna vid igen och skyldrar tätt och troget kring leden. Någon liten fönsterglugg öppnar sig ibland och låter oss skymta Skillingaryds regementes stolta militäriska byggnader, stora trähus byggda under en tid som tillät och tog sig tid att förse även statliga byggnadsverk med dekor och finess. Fortfarande är skjutfältet i bruk; säkert mer använt och av större betydelse än under de senaste trettio åren. Ett levande och varierande Sverige är värt att försvara, nu likaväl som under 1900-talets världskrigiska tid.

Mot Junedalens Jönköping sluttar det brant neråt. Själva staden ser inte E4:ans resenärer så mycket av, inte mer än en hastig blick av en skyline av hustak och kyrkspiror – Kristina och Sofia representerande varsitt sekel, varsina vitt skilda arkitektoniska stilar, men samma statsreligion – mot Vätterns blekblåa vatten. Vägen svänger svepande förbi staden och skär bebyggelsen just där Jönköping byter namn till Huskvarna. Träskulpturen av jätten Vist blickar ut över vattnet med sin grästorva i händerna, beredd att kasta den mitt i Vättern som klivsten åt sin hustru så att hon kan komma över sjön utan att behöva bli blöt om fötterna. Och vilken tur att han gjorde det där kastet någon gång i urtiden! Annars hade ju Visingsö aldrig blivit till och inte legat där, skimrande och lockande framför våra ögon när vi på morgonen påskafton 2026 kör genom östsidans dis och dimmor, alltmedan solens strålar klättrar upp över Vista kulles krön och hittar fram till ön och till det långa kustbandet på Västgötasidan av Sveriges sjö nummer två. Sträckan längs Vättern måste vara en Sveriges vackraste motorvägar. Med sjön, Visingsö, Gyllene Uttern och Brahehus-ruinen som glimmande adligt guld till vänster och små fattiga, klippiga enefälader och röda ladugårdar till höger ramar sceneriet in sinnebilden av svensk landsbygd.

Inkomna i Östergötland väljer vi för ovanlighetens skull att ta inlandsvägen i stället för att fortsätta via köpingarna och huvudstaden. På så sätt kommer vi inte bara att få se Motala Ström och Askersund; vi kan också bocka i ännu ett par rutor på listan över besökta svenska landskap. Närke, Västmanland och Dalarna, minsann! Någonstans mellan Örebro och Gävle möter vi vintern. Bilarna som kommer från motsatt håll skvallrar om snön innan den börjar falla över oss. När vi stannar i Sandviken för lunch är det vitt på marken och Norrlandskänslan kommer smygande. Barnen önskar att få äta på Sibylla – om man kommit tillräckligt långt norrut i vårt kulturellt skiftande land finns nämligen en norrländsk ”delikatess” på Sibyllas meny – parisare! Parisare är – för den som sluppit stifta bekantskap med denna rätt – en hamburgare som i stället för en biff bjuder på en enorm skiva av falukorv. Att man kan längta efter detta är för mig en gåta, men när vi skyndar genom snön mot restaurangen är det frågan på allas läppar – är vi tillräckligt långt norrut för att folket här ska äta parisare? Det är vi, visar det sig, och glädjen är stor. Maten avnjuts invid stora fönster med utsikt över ännu en variant av kulturbygd – bruksortens habitat. Järnvägen med många spår och vagnar, redo att lastas med järn i olika stadier av förädling och de stora bruksbyggnaderna i nationalromantisk stil är samhällets självklara hjärta. 1800-talets industrialisering är intensivt närvarande ännu idag.

Vi passerar Dalälven, som utgör gränsen inte bara till Gästrikland utan till den enorma landsdel som kallas Norrland. Norr om Gävle – eller Jävelby, som ett av barnen som liten trodde det hette – sluter granarna upp igen. Vägen har blivit smalare och snöröjarna har nog tittat på samma väderprognoser som vi, för de verkar lika förvånade och oförberedda på hur mycket snö som faller och hur snabbt den gör vår E4 moddig och hal. De byar och den jordbruksmark, här kännetecknad av alla små lutande ängslador som ligger utslängda överallt på åkrar och ängar, som avlöser granarna emellanåt är inbäddad i ett tungt, vitt täcke och det går inte fort framåt. Vi färdas bakåt i tiden, från våren till vintern, i stället för tvärtom. SMHI, som igår trodde att snöovädret skulle hålla sig i västra Sverige säger nu att det är så här det kommer att se ut i drygt trettio mil till.

Vi befinner oss i älvarnas land och följer kusten, fastän vi sällan ser havet. I eller i närheten av varje stad vi passerar finns en älv. Eller, det är väl snarare så att till varje älvmynning har människor sökt sig för försörjningens skull. Älvarna har namn och personligheter. Vackra som Ljusnan och Vindelälven, beskrivande som Indalsälven eller knutna till ortnamn som Lule, Pite och Ume älv. De präglar sin omgivning och både natur och kultur måste förhålla sig till dem. Vattenvägarna var en gång viktigare än landvägarna och vattnets styrka var och är en kraft att räkna med, på gott om människan lyckas tämja den, på ont om hon faktiskt i sitt övermod tror att hon kan göra just det – tämja den, och tappar respekten. Fyllda av respekt och kanske rentav med viss bävan korsar vi det mest spektakulära av vattendragen, Ångermanälven, via Höga Kusten-bron. Det är inte bara kusten som är hög; den höjdrädde lär knappast uppskatta upplevelsen att äntra bron. Tyvärr suddas utsikten av den fallande snön och det skvättande snöslasket, men häftigt är det ändå.

Snöandet avtar, men sjöarna vi passerar är plötsligt täckta av is. Denna förändring inträffar någonstans i närheten av Sundsvall och visar att Kung Bore faktiskt regerar här ännu. ”Är det detta som kallas den femte årstiden?” frågar jag min norrländske make och hans bror och syftar på blandningen av vinter och vår. ”Nej, detta kallas bakslag. Eller käftsmäll!” blir svaret.

Husen börjar bli mindre, liksom hukande mot vädrens element. De är lite mer högresta  och har flackare tak än husen söderöver och har påfallande ofta något mindre fönster, både i antal och storlek. I Umeå hamnar vi i vår jakt på någonstans att äta i en mycket trivsam och pittoresk stadsdel där de slingrande små vägarna kantas av gamla trähus med spröjsade fönster och glasverandor uppblandade med nyare villor, också de i trä. Inget hus är det andra likt, varken till färgen eller formen och tankarna går till Lotta på Bråkmakargatan. Området är lummigt och det är lätt att föreställa sig hur det ser ut, låter och doftar när syrenerna blommar och fåglarna prisar sin lycka och sin sommarro. Det finns till och med nybyggda lägenhetshus i funkisstil, placerade runt en stor gemensam grönyta. Här skulle man verkligen vilja bo om ens håg stod till att bli Ume-bo. Området heter Grisbacka och det har vi lite roligt åt en stund. För övrigt är ortnamnens variation också en spännande historia, mycket talande för hur vårt lands långsträckthet påverkar även hur vi pratar om det som omger oss. Vid vår resas mål talas förutom svenska även meänkieli och finska. Ortnamnen står med dubbla språk och skyltar vid infarterna till orterna. Övertorneå heter också Matarenki och Hedenäset är detsamma som Hietaniemi. Även de svenska namnen i norr skiljer sig från de jag är van vid, med efterled som -mark och -vattnet, för att inte tala om alla korta namn som slutar på -e, som Töre, Böle och Byske. Sådant har man tid att fundera på när man färdas genom Sverige.

Mörkret faller snabbt. Edith har läst ut sin lånebok och kuddar, filtar och hörlurar kommer fram. Nu väntar fem timmars färd i mörker och trötthet; den jobbigaste delen av resan i mitt tycke. Bilens brummande och däckens susande mot asfalten tycks mig mycket tydligare och mer påträngande när man inte ser annat än motortrafikledens raka körbana framför sig. Världen krymper tills det enda som existerar är den plåtbeklädda bubbla som omsluter oss och som färdas framåt i hundra kilometer i timmen, ensam på en ödslig väg som leder norrut.

Till slut rullar vi in i ett mörkt och tyst Orjasjärvi. Det är påskdagsnatt och vi har nått vår slutdestination. 160 mil har vi i ryggen och vi har sett vårt hemland i nästan hela dess utsträckta längd. Städer byggda på olika förväntningar, militäranläggningar för att försvara oss själva och vår självständighet, karg och fattig landsbygd i kontrast till de bördiga och pampiga storgårdarnas svepande åkrar, brusande åar, glittrande sjöar (och frusna och snötäckta), mäktiga och självsäkra älvar och så Östersjön som en talande gräns för var landet tar slut. Vi har sett våren gå över i vinter, smakat på en annan matkultur (ja, inte jag då, men ändå) och vi har sett hur de boningar som svenskarna har byggt åt sig skiftar i stil och funktion, allt efter regionernas förutsättningar och innebyggarnas preferenser. Kanaler, järnvägar och brukssamhällen vittnar fortfarande om 1800-talets avgörande strukturella förändringar som format landet, suddat ut skillnader, öppnat vägar och fört oss närmare varandra. Vi har hört dialekter som avspeglar avstånd och skillnader, men som ändå är varianter av samma språk och som går att förstå med lite god vilja. Nu väntar några dagar i en annan och för oss skåningar lite exotisk del av landet, så avlägsen att min bror och svägerska som åker skidor i italienska alperna, befinner sig närmare hemmet än vad vi gör här uppe i köldens och renarnas rike. Sett i det perspektivet är det inget underligt alls att de kulturella skillnaderna ibland ter sig rätt rejäla. Sverige är i sanning ett avlångt land.