Karg och blek vårvinter i en bedagad idyll

Den norrländska vårvintern är karg och sträng. Månen låter sitt silverblå, kalla sken flöda över Orjasjärvis nattliga läggder. Fullmånen i april kallas av de nordamerikanska urinvånarna för gräsmåne eller rosa måne, som en föraning om vad den väntande månaden bär i sitt sköte av grönska och blomster. Här uppe, bara ett par mil från polcirkeln, kan man kanske försiktigt tro på att den ovanligt tidiga snösmältningen gör att förhoppningarna om växtlighet faktiskt kommer att slå in. Annars föreställer jag mig att den marsmåne som lyste för en dryg månad sedan och som på andra sidan Atlanten bär det skrämmande namnet Dödsmåne, kanske i större utsträckning präglade forna tiders tornedalingars upplevelse av vårens första månad. Det kan inte ha varit lätt att överleva i en tid när förråden från höstens skörd både börjat tryta och kanske också torka, mögla eller ruttna. När vårens måne lyste, hade folket här redan ridit ut vintern, då februarimånen - svältmånen eller hungermånen - lyst över de människor och husdjur som i den stränga kölden tvingades gå på sparlåga och som säkert var fullt medvetna om att risken var stor att både små och stora skulle försvagas så pass mycket under vintern att de kanske inte levde länge nog för att åter glädjas åt vårens grönska

Påsken 2026 svälter vi ingalunda. Vi kör på sliriga och håliga grusvägar in till Övertorneå och handlar på Ica. Kommer hem med kassar fulla av palt, parisare och annat som tillhör livet här och fyller skafferiet. Huset är uppvärmt och ombonat och veden till bastun är lagom torr. Endast utomhusmiljön påminner om de umbäranden som tidigare generationer Orjasjärvibor fick utstå under denna prövande årstid. Den gamla Tolppi-gården som bortglömd och övergiven sover närmast sjöns stränder har ingen elektricitet, inget rinnande vatten och inget avlopp. Här har ingen bott på kanske 70 år och de som sist kallade den en gång så ståtliga tornedalsgården för sitt hem var troligen väl bekanta med kyla och hunger. Sitt vatten hämtade de i en kallkälla i slänten nedanför ladugården och det var säkerligen med stelfrusna händer som de bar den dyrbara och livsviktiga vätskan in i köket, till spisen som eldades med den ved de sågat och kluvit under tidigare säsonger. Utan förberedelser överlevde man inte vintern. I den numera nästan helt raserade ladugården överlevde djuren vintermånaderna på det kärrhö som bärgats på de sanka ängarna ner mot sjön.

I stolpeboden på gården Talo, som mina svärföräldrar bebodde fram till sin död och där vi nu bor som gäster hos min svåger Bertil, hängdes kött och fisk upp och förvarades under vintern. Dåtidens frysbox, kan man kalla den. Boningshuset på gården byggde Bosses morfar Hjalmar på 1940-talet och ersatte då ett äldre och mindre boningshus som låg strax intill. Det var hans far Lars Petter som var den första, men ingalunda sista, med namnet Stenberg som skulle leva i och av Orjasjärvi. Den här påsken försöker jag spåra släktleden bakåt i tiden under de ännu mörka och kalla kvällarna, som knappast bjuder in till någon utomhusvistelse.

Det är knappt att dagarna gör det heller, fastän temperaturen med solens hjälp kryper upp flera grader över nollan. Luften är vårligt ljum, men marken förrädiskt uppblött närmast ytan och de kvardröjande snöhögarna är smutsiga och slaskiga. Blöta skor och en och annan halkvurpa blir följderna av de ganska korta stunderna utomhus. Trots solens och regnets ihärdiga försök att förgöra snön går det långsamt, i alla fall de första dagarna. En morgon snöar det igen. Det är skillnad på vår vår i Skåne och deras vår här uppe. 

Storstenen blir förrädiskt hal att klättra på och ett barn kan inte ta sig ner utan måste räddas därifrån. Traktorn däremot fungerar fint - både att klättra på och sitta i. Startar gör den också och bjuder på ett par vändor runt gården. Dieselångorna stiger mot skyn i gråvita rökplymer, i färgmässig samklang med naturens stämningsläge. Smutsigt vit snö, gråblek himmel och markens bruna nyanser får med sin påvra palett till och med granarnas och mossans dovt gröna toner och husens flagnande rödfärg att nästan lysa.

Skymningen förebådas av att solens strålar döljs bakom Hurunvaaras mörka och stilla kontur och därefter går det fort mot nattens mörker. Bastukaminen tänds och matas i källaren och snö samlas i bunkar ute på "bron", som trappan heter här, bredvid den öl och läsk som ställs ut på kylning. Bastubadet är en viktig tradition här, för gamla och unga Orjasjärviättlingar. Alla vill vara med utom jag, som varken är norrbottning av födsel eller ohejdad vana. I stället får jag en stund för mig själv och ägnar den åt skrivandet. Egentligen hade jag tänkt ta tag i mig själv och börja fästa en av mina tre bok-idéer på pränt och se om det fungerar. Men Jante-djävulen, som sitter på min axel och viskar åt mig att inte förhäva mig, säger att jag måste öva lite mer först på att skriva i en form jag vet att jag behärskar. Hen får mig snabbt och lätt att backa i mina intentioner och jag gör det så gärna för att slippa anstränga mig och kliva ur bekvämlighetszonen. En annan dag, kanske... Den näst sista kvällen här uppe är jag tacksam över möjligheten att formulera och spara mina tankar i den här formen och nöjer mig med det.

Så kommer sista dagen och plötsligt exploderar våren. Solstrålarna leker tafatt på vår sovrumsvägg redan innan vi vaknar på morgonen. Vid frukosten konstaterar svågern och jag att en tydlig strimma av öppet vatten nu skimrar ute på sjön. Några timmar senare gör sjön skäl för sitt namn där den nu ligger som en bred och blå spegel i dalen. Den skarsnö som lätt bar oss för ett par dagar sedan är nu porös och hamnar i våra kängor när fötterna sjunker igenom. Smältvattnet rinner i strömmar längs vägar och backar och det är inte svårt att förstå hur sjön kunnat gå från grå snöis till öppet vatten på några timmar.

Vi kör över Torne älv till Finland och upp på berget Aavasaksa. Utsikten över den ännu istäckta gränsälven däruppifrån är hänförande. Med den fart som våren verkar ha fått upp hade vi kanske fått uppleva islossningens dramatiska föreställning om vi stannat ännu någon vecka. Fast mina tornedalingar säger att det inte är dags förrän runt Valborgsmässoafton. Vi får väl se... Tillbaka i Orjasjärvi bråkar barnen oförtrutet. Den ene retas och den andra blir arg. Om och om igen. Efter fem dagar helt hänvisade till varandras sällskap är de nog ganska nöjda med att hemfärden närmar sig. Och det är jag också, där jag sitter ute på verandatrappan med ansiktet vänt mot solen, sjön och deras gnistrande spegel-lek som värmer mina ben och gör det uthärdligt att sitta utomhus en stund trots de fjuttigt enstaka plusgraderna som termometern visar. Hemma i södern är det femton grader och vår på riktigt, enligt de stora grabbarna som för första gången stannat kvar medan vi andra färdats genom landet. I morgon anträder vi färden mot sydligare breddgrader. Vi lämnar snön och kylan för att möta våren på nytt. Tänk att vi får uppleva dess ankomst inte mindre än tre gånger under samma säsong - först där hemma för en dryg månad sedan och idag här i nordligaste Sverige och imorgon igen när vi färdas många veckor framåt under ett knappt dygn. Vilken ynnest!