Etthundrafemtio mil Sverige

Sverige är ett avlångt land. 1572 kilometer av varierande landskap sträcker ut sig mellan Treriksröset i norr och Smygehuk i söder. Floran och faunan skiftar efter förutsättningarna; från den sextionionde breddgradens karga fjällregion som inte ens har någon siffra som klassificerar odlingsmöjligheterna till Skånes sydkust med dess milda klimat som tillåter exotiska växter som vinrankor och persikor att bära frukt.

För den, som likt min familj, då och då tillryggalägger en stor del av denna sträcka syns vårt lands variationsbredd tydligt genom bilfönstren. När vi reser från Sösdala i Skånes hjärta till Övertorneå vid älven som markerar gränsen mot Finland har vi under större delen av vägen sällskap av två yttre företeelser - E4:an och granarna. Den urgamla vägsträckningen från Helsingborg till Haparanda är en 1590 kilometer lång pulsåder som ständigt syresätter landets närings- och kulturliv genom transporter av nödvändiga komponenter till och från olika platser – med anslutande kärl och kapillärer som borgar för att hela Sverige ska kunna leva och fungera som en enhet, hur långsträckt riket än må vara. Redan när vår matarled ansluter till pulsådern i Markaryd har granarna börjat sluta upp vid dess sidor, högväxta och raka som vakttorn. Deras syskon, kusiner, nästkusiner och bryllingar kommer att följa vägen och oss ända tills vi lämnar E4:an och ännu längre än så. Jag läser mig till att den svenska granen enlig ny forskning från Sveriges Lantbruksuniveritet har anpassat sig genetiskt till de olika latitudernas förhållanden och nu kan delas in i sex olika populationstyper som visserligen är nära besläktade med varandra, men vilkas anlag alltså bär på olika förmåga att tåla ljuset, eller snarare bristen på ljus, ju längre norrut de lever. För mitt otränade öga är dock granarna sig lika, från granbältets södra gräns någonstans i trakterna kring Vittsjö, tills vi är framme i Orjasjärvi, 160 mil norrut från vår startpunkt. Vägen är sig också lik, tvåfilig motorväg av europeisk standard fram till Gävle och därefter växelvis 2-1 körfält avgränsade av stålvajrar.

Trots vägens och granarnas monotona kontinuitet blir det under resan tydligt hur avstånden och naturens förutsättningar påverkar såväl landskapens övriga växtlighet som landets folk och deras uttryckssätt. Denna variation blir synlig när granarna lämnar plats för mer eller mindre tillfälliga glimtar av kulturlandskapet.

Vi startar klockan fem. Snapphanebygdens mark försvinner under hjulen medan mörkret ännu vilar runt bilen. I gryningen når vi fram till E4:an och följer till en början Lagan, den största av de åar som avvattnar Sydsvenska höglandet. Ådalens botten är ganska platt och den småländska marknadsstaden Värnamos stadsvapen med dess breda, blå strömmande vatten mellan guldgula åkrar och ängar illustrerar väl förhållandet mellan den lugna, men dominerande, ån och det sedan tusentals år tämjda kulturlandskapet, fullt av välskötta gårdar inramade av stadiga ekar, betade hagmarker, uråldriga hålvägar och resta stenar som fortfarande minner om finnvedingarnas förfäder.

Sedan tar de småländska granarna vid igen och skyldrar tätt och troget kring leden. Någon liten fönsterglugg öppnar sig ibland och låter oss skymta Skillingaryds regementes stolta militäriska byggnader, stora trähus byggda under en tid som tillät och tog sig tid att förse även statliga byggnadsverk med dekor och finess. Fortfarande är skjutfältet i bruk; säkert mer använt och av större betydelse än under de senaste trettio åren. Ett levande och varierande Sverige är värt att försvara, nu likaväl som under 1900-talets världskrigiska tid.

Mot Junedalens Jönköping sluttar det brant neråt. Själva staden ser inte E4:ans resenärer så mycket av, inte mer än en hastig blick av en skyline av hustak och kyrkspiror – Kristina och Sofia representerande varsitt sekel, varsina vitt skilda arkitektoniska stilar, men samma statsreligion – mot Vätterns blekblåa vatten. Vägen svänger svepande förbi staden och skär bebyggelsen just där Jönköping byter namn till Huskvarna. Träskulpturen av jätten Vist blickar ut över vattnet med sin grästorva i händerna, beredd att kasta den mitt i Vättern som klivsten åt sin hustru så att hon kan komma över sjön utan att behöva bli blöt om fötterna. Och vilken tur att han gjorde det där kastet någon gång i urtiden! Annars hade ju Visingsö aldrig blivit till och inte legat där, skimrande och lockande framför våra ögon när vi på morgonen påskafton 2026 kör genom östsidans dis och dimmor, alltmedan solens strålar klättrar upp över Vista kulles krön och hittar fram till ön och till det långa kustbandet på Västgötasidan av Sveriges sjö nummer två. Sträckan längs Vättern måste vara en Sveriges vackraste motorvägar. Med sjön, Visingsö, Gyllene Uttern och Brahehus-ruinen som glimmande adligt guld till vänster och små fattiga, klippiga enefälader och röda ladugårdar till höger ramar sceneriet in sinnebilden av svensk landsbygd.

Inkomna i Östergötland väljer vi för ovanlighetens skull att ta inlandsvägen i stället för att fortsätta via köpingarna och huvudstaden. På så sätt kommer vi inte bara att få se Motala Ström och Askersund; vi kan också bocka i ännu ett par rutor på listan över besökta svenska landskap. Närke, Västmanland och Dalarna, minsann! Någonstans mellan Örebro och Gävle möter vi vintern. Bilarna som kommer från motsatt håll skvallrar om snön innan den börjar falla över oss. När vi stannar i Sandviken för lunch är det vitt på marken och Norrlandskänslan kommer smygande. Barnen önskar att få äta på Sibylla – om man kommit tillräckligt långt norrut i vårt kulturellt skiftande land finns nämligen en norrländsk ”delikatess” på Sibyllas meny – parisare! Parisare är – för den som sluppit stifta bekantskap med denna rätt – en hamburgare som i stället för en biff bjuder på en enorm skiva av falukorv. Att man kan längta efter detta är för mig en gåta, men när vi skyndar genom snön mot restaurangen är det frågan på allas läppar – är vi tillräckligt långt norrut för att folket här ska äta parisare? Det är vi, visar det sig, och glädjen är stor. Maten avnjuts invid stora fönster med utsikt över ännu en variant av kulturbygd – bruksortens habitat. Järnvägen med många spår och vagnar, redo att lastas med järn i olika stadier av förädling och de stora bruksbyggnaderna i nationalromantisk stil är samhällets självklara hjärta. 1800-talets industrialisering är intensivt närvarande ännu idag.

Vi passerar Dalälven, som utgör gränsen inte bara till Gästrikland utan till den enorma landsdel som kallas Norrland. Norr om Gävle – eller Jävelby, som ett av barnen som liten trodde det hette – sluter granarna upp igen. Vägen har blivit smalare och snöröjarna har nog tittat på samma väderprognoser som vi, för de verkar lika förvånade och oförberedda på hur mycket snö som faller och hur snabbt den gör vår E4 moddig och hal. De byar och den jordbruksmark, här kännetecknad av alla små lutande ängslador som ligger utslängda överallt på åkrar och ängar, som avlöser granarna emellanåt är inbäddad i ett tungt, vitt täcke och det går inte fort framåt. Vi färdas bakåt i tiden, från våren till vintern, i stället för tvärtom. SMHI, som igår trodde att snöovädret skulle hålla sig i västra Sverige säger nu att det är så här det kommer att se ut i drygt trettio mil till.

Vi befinner oss i älvarnas land och följer kusten, fastän vi sällan ser havet. I eller i närheten av varje stad vi passerar finns en älv. Eller, det är väl snarare så att till varje älvmynning har människor sökt sig för försörjningens skull. Älvarna har namn och personligheter. Vackra som Ljusnan och Vindelälven, beskrivande som Indalsälven eller knutna till ortnamn som Lule, Pite och Ume älv. De präglar sin omgivning och både natur och kultur måste förhålla sig till dem. Vattenvägarna var en gång viktigare än landvägarna och vattnets styrka var och är en kraft att räkna med, på gott om människan lyckas tämja den, på ont om hon faktiskt i sitt övermod tror att hon kan göra just det – tämja den, och tappar respekten. Fyllda av respekt och kanske rentav med viss bävan korsar vi det mest spektakulära av vattendragen, Ångermanälven, via Höga Kusten-bron. Det är inte bara kusten som är hög; den höjdrädde lär knappast uppskatta upplevelsen att äntra bron. Tyvärr suddas utsikten av den fallande snön och det skvättande snöslasket, men häftigt är det ändå.

Snöandet avtar, men sjöarna vi passerar är plötsligt täckta av is. Denna förändring inträffar någonstans i närheten av Sundsvall och visar att Kung Bore faktiskt regerar här ännu. ”Är det detta som kallas den femte årstiden?” frågar jag min norrländske make och hans bror och syftar på blandningen av vinter och vår. ”Nej, detta kallas bakslag. Eller käftsmäll!” blir svaret.

Husen börjar bli mindre, liksom hukande mot vädrens element. De är lite mer högresta  och har flackare tak än husen söderöver och har påfallande ofta något mindre fönster, både i antal och storlek. I Umeå hamnar vi i vår jakt på någonstans att äta i en mycket trivsam och pittoresk stadsdel där de slingrande små vägarna kantas av gamla trähus med spröjsade fönster och glasverandor uppblandade med nyare villor, också de i trä. Inget hus är det andra likt, varken till färgen eller formen och tankarna går till Lotta på Bråkmakargatan. Området är lummigt och det är lätt att föreställa sig hur det ser ut, låter och doftar när syrenerna blommar och fåglarna prisar sin lycka och sin sommarro. Det finns till och med nybyggda lägenhetshus i funkisstil, placerade runt en stor gemensam grönyta. Här skulle man verkligen vilja bo om ens håg stod till att bli Ume-bo. Området heter Grisbacka och det har vi lite roligt åt en stund. För övrigt är ortnamnens variation också en spännande historia, mycket talande för hur vårt lands långsträckthet påverkar även hur vi pratar om det som omger oss. Vid vår resas mål talas förutom svenska även meänkieli och finska. Ortnamnen står med dubbla språk och skyltar vid infarterna till orterna. Övertorneå heter också Matarenki och Hedenäset är detsamma som Hietaniemi. Även de svenska namnen i norr skiljer sig från de jag är van vid, med efterled som -mark och -vattnet, för att inte tala om alla korta namn som slutar på -e, som Töre, Böle och Byske. Sådant har man tid att fundera på när man färdas genom Sverige.

Mörkret faller snabbt. Edith har läst ut sin lånebok och kuddar, filtar och hörlurar kommer fram. Nu väntar fem timmars färd i mörker och trötthet; den jobbigaste delen av resan i mitt tycke. Bilens brummande och däckens susande mot asfalten tycks mig mycket tydligare och mer påträngande när man inte ser annat än motortrafikledens raka körbana framför sig. Världen krymper tills det enda som existerar är den plåtbeklädda bubbla som omsluter oss och som färdas framåt i hundra kilometer i timmen, ensam på en ödslig väg som leder norrut.

Till slut rullar vi in i ett mörkt och tyst Orjasjärvi. Det är påskdagsnatt och vi har nått vår slutdestination. 160 mil har vi i ryggen och vi har sett vårt hemland i nästan hela dess utsträckta längd. Städer byggda på olika förväntningar, militäranläggningar för att försvara oss själva och vår självständighet, karg och fattig landsbygd i kontrast till de bördiga och pampiga storgårdarnas svepande åkrar, brusande åar, glittrande sjöar (och frusna och snötäckta), mäktiga och självsäkra älvar och så Östersjön som en talande gräns för var landet tar slut. Vi har sett våren gå över i vinter, smakat på en annan matkultur (ja, inte jag då, men ändå) och vi har sett hur de boningar som svenskarna har byggt åt sig skiftar i stil och funktion, allt efter regionernas förutsättningar och innebyggarnas preferenser. Kanaler, järnvägar och brukssamhällen vittnar fortfarande om 1800-talets avgörande strukturella förändringar som format landet, suddat ut skillnader, öppnat vägar och fört oss närmare varandra. Vi har hört dialekter som avspeglar avstånd och skillnader, men som ändå är varianter av samma språk och som går att förstå med lite god vilja. Nu väntar några dagar i en annan och för oss skåningar lite exotisk del av landet, så avlägsen att min bror och svägerska som åker skidor i italienska alperna, befinner sig närmare hemmet än vad vi gör här uppe i köldens och renarnas rike. Sett i det perspektivet är det inget underligt alls att de kulturella skillnaderna ibland ter sig rätt rejäla. Sverige är i sanning ett avlångt land.