Konfirmation, kalas och gott grannskap

I helgen konfirmerades Vilgot. I drygt ett år har han och elva andra ungdomar "gått och läst" i Tureholmskyrkan och vuxit i livsåskådning, självkännedom och ansvar. Läsningstiden avslutades nu med ett crescendo till gudstjänst denna varma och gyllene söndagsförmiddag i september. Frimodigt och tillitsfullt stod de tolv framför en fullsatt kyrksal och framträdde på olika vis, var och en utifrån läggning och önskemål.

Vilgots uppgift var som så ofta under det gångna året, både i ungdomssamlingar och på gudstjänster, att bidra till musiken. Redskapet för dagen var gitarr, både elektrisk och akustisk, och det var - som vanligt - en stolt moder som betraktade sonens självklara

närvaro på scenen. Det är så fint hur han och hans storebror fått möjlighet att utvecklas, öva och pröva sina förmågor, lära känna sina egna styrkor och svagheter och utforska det ofta ordlösa samarbetet med andra musiker och behärska situationen mer och mer. Under konfirmationsgudstjänsten var det för oss på Minnet idel välbekanta toner som hördes - Vilgot och hans vänner hade deltagit mycket aktivt i att välja musiken som ramade in akten och de allra flesta styckena var sådana som våra båda äldsta söner allt som oftast, gärna sent på kvällarna (läs nätterna), när övriga familjemedlemmar gått till vila, river av i husets bibliotek (som numera kanske snarare borde kallas musikrum) med full styrka i både röster och instrument.

Dagen till ära var också missionshuset Minnets egen kyrksal uppsnofsad och högtidlig. Sensommarens gyllene ljus silade in genom sex stora fönster och speglade sig i putsade silverljusstakar och blankstrukna vita linnedukar, på vilka de gamla höganäskrusen tungt och stadigt vilade, innehållande prunkande och omfångsrika buketter av dahlior, i skördemånaden alla mättade, lysande färger, prålande och strålande. 

Flera dagars nit och slit hade fått hemmet att skimra sakralt såsom bara ett gammalt missionshus på landet kan göra. Att ha en kyrksal i sitt hem är både en förbannelse (tänk städning och fönsterputsning på sex flaggfönster utspridda på 78 kvadratmeters yta och med fem meters takhöjd) och en välsignelse, men absolut mest det sistnämnda. Ett rum som med lätthet rymmer 30 festglada gäster eller fler, kommer väl till pass vid milstolpar i livet eller andra begivenheter. Här, i Minnets stora sal där gudstjänster firats så många gånger under 1900-talets första sex sekler och där bygdens barn samlats till söndagsskola och deras mödrar, mor- och farmödrar till symöten, har vår familj försökt respektera och bevara stämningen, möjligheterna och högtidligheten under de arton år som vi haft äran att få vara förvaltare av huset. Här döptes vår Arvid en försommardag för drygt tolv år sedan, här har jular, nyårsaftnar, kräftskivor och födelsedagar markerat årets och tidens gång och nu har vi även firat ett älskat barns konfirmation här. Den glädje och känsla av gemenskap som sitter i väggarna i detta vårt stora rum är påtaglig och får åtminstone min nacke att böjas i andaktsfull vördnad inför historien, inför de människor som en gång hade en vision som var så stark att den tog fysisk form i tillkomsten av vårt varmt lysande tegelslott och som kom att forma Bjärröd som by under decennier och vilkas arv på något sätt fortfarande vilar över och verkar i vår lilla bondby, så långt ut på landet som man över huvud taget kan komma i den här delen av Sverige. (Om du vill läsa mer om vårt hus bakgrund och historia kan du göra det här.)

Notera den gula slangen!

Vårt missionshus byggdes av människor som ville ge något, av folk som ville bidra till förändring och förbättring, av strävsamma bönder som offrade av sin dyrbara tid och sina små ekonomiska tillgångar för att skapa något värdefullt för andra i sin närhet. Det förvaltades av de generationer av Bjärrödsbor som följde och förädlade uppdraget och trots att missionshuset nu sedan många år är privatbostad så lever minnet av det som Minnet gav och stod för alldeles tydligt i vår lilla by. För var annars händer det att när en familj på sex personer plötsligt inser att vattnet i deras brunn har sinat, erfar att hela byn sluter upp som en stark och enad kraft omkring dem? Att de fantastiska grannarna norr om den angränsande kohagen, som investerat i en djupborra, utan att tveka erbjuder en ledning av livgivande och räddande vatten, rakt ner i de törstandes torrlagda brunn? Och var annars ringer de underbara närboende från gammelgården i nordväst och det gamla soldattorpet i sydväst, oberoende av varandra nästan samtidigt, och erbjuder slangvindor, kopplingsanordningar och möjlighet att låna toaletter för de tillströmmande konfirmationsgästerna? Mot bakgrund av all denna medmänsklighet, värme och självklara beredvillighet till hjälp blir även en utmaning som denna, att mindre än tolv timmar före en fest finna sig stå utan vatten, ett vackert och tankeväckande bevis på hur byns kärna av gemenskap och vilja att dela med sig är densamma idag, 115 år efter att missionshuset Minnet byggdes, byggd på övertygelsen om att vi är här för hjälpa varandra och göra gott. Det är så vackert, rörande manande, på en och samma gång. Vi beror av och kan förlita oss på varandra; kanske i synnerhet vi som valt att sätta ner våra bopålar långt ifrån de flesta andra.

Så på eftermiddagen, när det står klart för oss att den mat vi beställt från Citygross i Hässleholm (rekommenderas!) i 25 portioner skulle kunna räcka till nästan lika många till, är det ett självklart beslut att skriva i vår granngrupps-chatt och bjuda in alla som vill slippa laga söndagsmiddag till en After-Confirmations-måltid i vår egen kyrksal. Till denna andra sittning, knappt en halvtimme efter att de sista festgästerna lämnat Minnet för att åka mot Falkenberg, dyker alltså invånarna i tre av Bjärröds hushåll upp för att hjälpa oss att äta upp den franska potatissalladen med mangomarinerad kyckling, fläskfilé, mozzarellaost och en massa andra godsaker samt ett par överblivna kladdkakor till efterrätt. Det blir en fin kväll med granngemenskap, skratt och glädje över att vi har varandra. Som en ljuv avslutning på dagen väljer de två grannbarnen i det vackra gröna huset på höjden att stanna kvar en stund på studsmattan för att umgås med våra båda yngsta - ett hoppets tecken på att även Bjärröds unga fostras in i det tankesätt och den välvilliga grannsämja som vilat över bygden under det senaste seklet och som klätts i ord som Vilgot och hans vänner som konfirmerades i Tureholmskyrkan fått lära sig från Matteus evangelium: "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem."