September

På kvällens lördagsaftonpromenad drar jag koftan tätt omkring mig. Gula löv kantar vägen och även om augustivärmen dröjer sig kvar under dagtid så lurar dimslöjorna under det fuktiga gräset i hagarna för att i skydd av skymningens suddiga mörker stiga fram och påbörja förvandlingen till älvdansöser som svävande över markerna stilla sjunger att hösten är här. Rönnbären tynger grenarna och ljuger om att vintern kommer att bli kall och snörik, trädgården prunkar av sensommarblommor med glöden hos den som vet att den snart ska dö och har mod och visdom nog att ta vara på och leva fullt ut den sista blomstringstiden.

Av helgmålsringningen från Äsphult hör jag ikväll ingenting och jag drar mig till minnes att jag nog någon gång läst att kyrkans helgmaning på lördagskvällar främst behövdes under sommaren, då ljuset lockade och jäktade bönderna att jobba långt in på natten för att trygga vinterns försörjning. Under vinterhalvåret sinade möjligheterna till arbete med det avtagande dagsljuset och risken var inte så stor att man missade helgfriden... Kanske markerar den första höstmånadens intåg slutet på sommarens helgmålsringning än i dag; kanske är perioden för företeelsen helgmålsringning lika passé som dess grundtanke i en tid då helgen börjar redan fredag eftermiddag och når sin kulmen ungefär då den förr i tiden började.

I en trädgård där växtkraften är så intensiv att den nästan går att både se, höra och känna doften av, är september årets vackraste månad. Den skira, skimrande försommargrönskan är tillägnad de vilda blommorna och de öppna fälten, högsommaren tillhör åkrarna och bärsnåren, men skördetidens färgsprakande prakt är trädgårdens egen paradgren. Det tuktade miniuniversum som omges av skyddande murar, häckar eller staket och som ansats och vårdats mer eller mindre noggrant och kärleksfullt, äger under sensommaren sitt största existensberättigande då människan kan skörda det hon odlat.

På åkrarna ståtar resultatet av böndernas möda och löftena inför vintern. Allting är redo att starta om. För mig är hösten begynnelsen, både bokstavligen, oktoberbarn som jag är, och känslomässigt. Som lärare delar jag ju in tiden på samma sätt som barnen, i läsår som börjar och avslutas med ett sommarlov. De första skolveckorna i augusti är trögarbetade, smockfulla och arbetsamma, men utan det egentligen händer särskilt mycket, i alla fall inte sådant som går att se och mäta. De ägnas mest åt att få systemen att fungera och människorna att återinträda i rutiner och anpassa sig efter nya förutsättningar. September blir själva startskottet för jobbet; det är nu vi drar på och accelererar för att så småningom nå våra mål.

Jag älskar hösten och hälsar med glädje vardagens återkomst efter sommarens rutinlöshet. Jag gillar att börja om, att starta upp och att ha en hel hoppfull tidsera framför sig som ett oskrivet blad. Jag tycker om att se älvorna dansa längs vägen åt Ljunga till, jag njuter av att se hur människor och natur gör sig redo att huka sig inför vintern och bygga sina murar av trygghet och värme. När höstvindarna tar livtag om husen och strömmen försvinner kryper vi ihop i soffan med böcker och sällskapsspel, tänder ljus i alla rum, eldar i kaminen och är tacksamma för vår ombonade trygghet och vårt fina och funktionella tak. När dimman stiger ur marken och lägger sig tung som en våt filt runt Bjärröd ser vi inte ens till Humlalyckan, men vi ser vad vi har i form av sällskap och möjligheter till umgänge med varandra. Hösten innebär mörker och ljus, engagemang och stillnad, umgänge och avskildhet. Kontrasternas årstid är den. Längtan till julen bär den. Ett nytt år för mig erbjuder den.

Kära Höst, välkommen till vår bygd igen! Du är väntad och efterlängtad. Jag ser fram emot ditt sällskap.