Snapphanen Nisse - Sösdalas egen frihetskämpe

Efter flera års uppehåll på skrivarfronten tror jag att det nu är dags igen att försöka åstadkomma någonting som kanske kan bli till gagn - eller åtminstone till glädje - för någon mer än mig själv. Den inspiration som får mig att tvinga min ovana skrivarhjärna att samarbeta med fingrarna kommer sig av att jag i vintras träffade en ung vän, uppvuxen i Sösdala men som vuxen utflyttad till Munkfors i Värmland. Och detta kan Munkforsborna glädja sig åt - Alma har där nä
mligen varit delaktig i ett spännande projekt som syftar till att på spännande och innovativa sätt tillgängliggöra lokalhistoria för alla åldrar. Projektets arbete med att låta ungdomar bekanta sig med traktens berättelser via digitala medier har nyligen tilldelats Värmlands Folkrörelsestipendium - ett mycket gott val av stipendiat, anser jag.

Med denna folkbildande insats i tankarna har jag nu återupptagit min egen lilla mission kring det kulturella och historiska arvet - att sätta på pränt och sprida de gamla sägnerna om min hembygd som jag vuxit upp med och som jag önskar ska leva vidare i kommande generationers medvetande som en del av vår identitet och känsla av tillhörighet. Jag har tidigare återberättat den gamla sägnen om den lame och tjuvarna i Norra Mellby kyrka (om du vill ta del av den finns den här), en spännande historia som farmor berättade för mig under en av barndomens julaftnar, i huset som låg strax nedanför kyrkans kulle. Den berättelse du nu ska få ta del av utspelar sig geografiskt sett en halvmil längre åt sydväst och tidsmässigt sett sisådär trehundrafemtio år från nu. Men i min egen livshistoria kom den mig till del när jag var i tioårsåldern och det var min scoutledare Thomas som förmedlade den. Där och då, i ett vindskydd invid en eld i den höstmörka kvällsskogen, tedde sig det förflutna som oerhört spöklikt och läskigt och framför allt kröp sig en känsla av närhet inpå. Som om platsen där det hände ännu minns, som om stenarna och de halvsekelgamla ekarna som i sin ungdom såg det ännu bär på vittnesbörd om snapphanetidens upproriska kamp för identitet och tillhörighet. 

För så här var det nämligen, att för snart 370 år sedan, vid freden i Roskilde 1658, utgick ett påbud om att Skåne inte längre skulle tillhöra fäderneslandet Danmark, utan i stället lyda under den ständige rivalen Sverige. För skåningarna gällde nu att lära sig ett nytt språk och att anpassa sig till nya lagar. Det var inte så lätt för alla och för de som hade det svårast att på svenskt sätt tigande knyta näven i fickan fanns ibland bara utvägen att slå sig ihop med de gerillaliknande grupper av män som levde som fredlösa ute i skogarna och stöttade de danska militära förbanden, de män som kallades snapphanar. Dessa skogens kämpar var fruktade av svenskarna; de kände trakterna, visste vilka vägar som var säkrast att färdas på och vilka platser man borde undvika och de utnyttjade friskt sina kunskaper i kampen för Danmark. De svenska soldaterna var därför både rädda för snapphanarna och samtidigt mycket sugna på att undanröja det hot de utgjorde när möjlighet gavs. Den person som den här berättelsen kretsar kring var en torpare som hette Nisse. Han bodde i en ett litet hus i skogen – kanske var det rentav på Skoghus? – och han var en danskarnas förkämpe. En sen och mörk höstkväll hade han besökt sina vänner i ett snapphaneläger och när han var på väg hemåt genom den tysta skogen blev han upphunnen av två svenska soldater till häst. När han hörde hovslagens trampande bakom sig på stigen blev han först inte särskilt orolig, fastän han insåg att ryttarna sannolikt inte ville hans bästa. Han visste att träden och stenarna var hans vänner och att de var redo att gömma honom i sina mörka skuggors djup närhelst han valde att kliva av från vägen. Men när soldaternas hästar närmade sig bakifrån upptäckte Nisse till sin fasa att himlen ljusnade – månen var på väg upp över trädtopparna. Snart skulle dess runda, gula ansikte sända sina strålar ner på stigen där han nu skyndade på sina steg för att inte bli sedd. Han hoppades att nå fram till vägskälet innan hästarna var i kapp honom – där kunde han förhoppningsvis smita undan och bli kvitt förföljarna. Men lyckan skulle inte stå Nisse bi den här natten – snart var den tidigare så svarta kvällsmörkret förvandlat till ett fullmånelandskap i silver med skärande skarpa skuggor som avslöjade varje rörelse. I det obarmhärtiga ljuset blev Nisse ett lätt blickfång för de båda svenska soldaterna, som sporrande sina hästar tog upp jakten på honom. Nisse sprang genom skogen. Han rusade som han aldrig gjort förr i livet. Fortfarande hade han ett trumfkort på hand – sin lokalkännedom. Han visste att han befann sig i närheten av den lilla Iglasjön och han visste hur han skulle hitta ner till bryggan, bryggan där det alltid låg en liten roddbåt förtöjd. Nu sprang han för sitt liv och flämtande såg han hur träden glesnade framför honom och hur vattnet speglade månljuset. Till sin lycka såg han också hur höstens kyla drivit dimma upp från den stilla ytan. Han ökade farten. Några steg till, ut på bryggan, ner i ekan och sedan ut på vattnet, in bland dimslöjorna, så skulle han vara i säkerhet. Bakom honom ekade hovslagen från förföljarnas hästar, de dånade i takt med hans eget skrämda hjärta.

När de båda ryttarna nådde fram till strandkanten insåg de genast att de tappat bort sitt villebråd. Vattnet under bryggan hävde sig och månstrålarna bröts av små vågor som krusade vattenytan. Ute på sjön syntes inget mer än den täta dimman, men plasket från årtag hördes tydligt. En av soldaterna höjde då sitt gevär och slängde iväg ett par skott på måfå ut över vattnet.

Nästa morgon insåg Nisses anförvanter att han inte kommit hem. Efter att de besökt hans vänner i snapphanelägret och fått veta att han lämnat dem före midnatt började de leta. Snart hittade de spåren av de tunga hästarnas hovar längs den slingrande skogsstigen och insåg vad som troligen inträffat. De följde spåren mellan träden, ner mot sjön. Framme vid sjön möttes de av en syn som de aldrig skulle glömma – och som människorna i trakten i sina folkminnen aldrig heller ska glömma, inte ens 370 år senare. Ute på den stilla sjön guppade ekan i gryningsljuset. Den var tom. Men vattnet i sjön var alldeles rött, rött av Nisses blod. Efter denna händelse kom sjön inte längre att kallas sitt gamla namn, utan fick ett nytt namn som påminde om det hemska som den blivit vittne till och än i dag heter den Rönissasjön.

Detta var berättelsen så som jag fick den berättad för mig, där invid elden på Skoghus, en sen hajkkväll, som upptakt till den spårning vi strax skulle ge oss ut på. Som förstärkning av känslan att det förflutnas förmåga att tränga sig nära inpå, avslutade Thomas med att förkunna att samma måne som kastade sitt silverskimmer över oss där vid hajkelden också hade lyst på samma sätt den där ödesdigra natten för längesedan, då Nisse mötte sitt öde. Fortfarande kunde - och kan - man, om man vågar sig fram till Rönissasjöns strand just en fullmånesnatt få se en liten mörk båt guppa på vattenspegeln, som så klart inte bara skimrar av månsilver, utan också reflekterar det blod som spilldes i kampen mot den svenska övermakten.

Till helgen är det åter dags för scouthajk. Vilken gång i ordningen den tecknar för mig har jag ingen aning om, men jag vet hur en bra spökhistoria ska berättas och vilka knep som behövs för att den med sitt kyliga grepp ska krypa nära, så nära inpå den som strax ska ut och gå i en nattlig skog. Denna berättandets konst är jag glad och stolt att få bära med mig och föra vidare till kommande generationers scouter. Jag hoppas att de, precis som jag, kommer att minnas berättelsen om snapphanen Nisse även när mer än trettio år har gått sedan jag berättade den för dem och jag blir glad om de håller folkminnet levande, även om Rönissasjön numera har dikats ut och förlorat sin vattenspegel och varken kan spegla månsken eller minnet av upprorets blodsoffer.

(Och till dig som läser - ett tips! Om du någon gång ger dig på att återberätta den här historien i syfte att sända spänningens rysningar genom den som strax vill utmana sina rädslor i en vandring i skogen i gränslandet mellan Häglinge och Mellby socknar, byt då ut månskenet mot just det väder som råder för tillfället. Likheten skapar en suggestiv närhet till det förflutna och berättelsen blir lika bra med en fond av småregn som med dimma och fullmåne. Tro mig, jag har testat den i snart sagt alla väder!)

Hitta hit: Rönissasjön ligger här, några kilometer sydost om Sösdala. Lättast är att parkera vid Skoghus, gå en liten bit tillbaka längs vägen man kom ifrån och sedan svänga vänster. I närheten av den numera utdikade sjön finns ett gravröse med en hällkista från stenåldern (märkt med ett fornlämnings-R på kartan). Passa också gärna på att ta dig upp på Lönnebjär, traktens högsta berg som på 145 meters höjd bjuder på en milsvid utsikt. Dess historia som vulkan syns tydligt i alla kantiga, svarta basaltkupper som finns utströdda på sluttningarna.

Kartan är hämtad från appen Lokalsinne.