Mellan åsarna: Och så blev det advent...

Jul i Lilla Köket

Hösten kom och gick, försvinnande vacker, gråtmild och tungsint, precis som sig bör. Här i Skåne brukar just hösten vara rätt försynt; den kommer smygande och tar stillsamt över efter sommaren utan att man riktigt märker det. Plötsligt är den liksom bara här, som en förlängning av sommaren fast lite kallare, lite mörkare och lite blötare. Sedan sprakar den lite färgglatt ibland, men långtifrån varje år. Den kan lika gärna fortsätta att göra sin blygsamma natur rättvisa med ett suddigt orangefärgat dis som lägger sitt filter över sommargrönskan. I slutet av november har färgerna gått till vila och de skånska markerna glänser regnmättat brun-gröna och då passar hösten på att abdikera och smita ut bakvägen utan att någon märker det. När december och advent kommer är naturen sig lik. Ute ser det likadant ut som veckan innan, som om hösten fortfarande regerat, men just den där första adventshelgen vet alla att vi välkomnar vintern och plötsligt råder samma upptrissade frenetiska flit som när sommaren är i antågande, fast i motsatt riktning så att säga.

Nu ska saker in istället för ut. Enris, mossa och kottar ska plockas och arrangeras. Fönster ska putsas och lådor som varit tillslutna i elva månader öppnas. Övriga årstiders strävan efter renhet, ljus och minimalism är som bortblåst och alla hem ska nu bäddas in i ett mjukt, murrigt, röd-grönt överdåd av mys och juleljus. Måttfullhet är inte längre en dygd och lagom är långtifrån bäst. Julmusik ackompanjerar de nyvakna vinterandarnas intensiva inomhusstök, hemmen kläs i juleskrud och Facebook och Instagram svämmar över av inspirerande bilder av pepparkakshus, adventsljus, snö och granar, alla konkurrenter i tävlingen i att utstråla mest jul.

Advent i biblioteket.

Det är lätt att lite överseende raljera över fenomenet. Det är kanske ännu lättare att dras med och låta alla andras filtrerade bilder av overklighetens mikroskopiska ögonblick av julefrid och imiterad barndomsidyll bygga på stressen och pressen över vad som borde hinnas, borde göras, borde KÄNNAS inför julen. För en lärare på högstadiet underlättas förhållandet till advent och världens förväntningar på juletiden dock av betygstidens allt överskuggande arbetsbörda. Runt lucia ska terminens arbete summeras och kokas ned i bokstavsform och innan detta låter sig göras ska allt material från eleverna ha samlats och tjatats in (man kan härvidlag ibland undra vem som egentligen är mest angelägen om betyget - eleven eller jag), allt ska ha rättats och bedömts, ämnesvarningar ska ha delats ut, listorna på betygswebben ska ha kontrollerats och så vidare. Detta arbete pågår dag och natt och lämnar inte mycket tid över åt estetiska och kreativa utsvävningar och den energi som finns kvar till reflektioner eller för den delen julångest är högst begränsad. Det blir liksom ett hål i tiden; ett hål där inget annat finns än det nödvändiga arbetet. Varje år inför advent fylls min hjärna av idéer kring julkrubbor, kransar, ljusslingor, stakar och stjärnor. Varje november tror jag mig kunna omsätta åtminstone ett par av idéerna i verklighet. Och varje år står jag där sedan veckan innan jul med händerna fulla av det som MÅSTE hinnas med (typ julklappsinköp och julgran) och konstaterar att nähä, tiden räckte inte i år heller... Då är det bara att gilla läget om man över huvud taget ska få uppleva minsta lilla julefrid för egen del.

Ett pepparkakshus har jag i alla fall fått till. Eller fått och fått,

det tog några timmar, men ett kreativt projekt i juletid är ju

faktiskt ett måste...

Så i år ser julstatusen på Minnet ut som vanligt så här en vecka före julafton: Stjärnor och ljusstakar lyser i de flesta fönstren (som dock är oputsade allihop), röda ljusstakar och en och annan krans pryder lite ostrukturerat hemmets ytor lite här och var, medan juldukarna fortfarande väntar på att strykas och missionshuset suckar lite över att ingen i år heller tagit dess generösa erbjudande på allvar om en möjlig Fanny och Alexander-jul i gammaldags herrgårds-manér. Och husfrun instämmer i en ljudlös liten suck och tänker att kanske en gång, när barnen är lite större och om jobbet någon gång i framtiden inte kräver och kväver så mycket, då kanske, kanske Minnet kan få stråla av juleljus och julefrid i varje vrå och åtminstone små stunder då och då få leva upp till sinnebilden av en gammaldags, ståndsmässig, lantlig jul.

Till dess är jag nöjd med det lilla och bjuder på några bilder från de lite mer ordningsamma och pyntade platserna i vårt älskade missionshus. Jag önskar er alla en fröjdefull och stressfri sista adventsvecka!