lördag 7 april 2018

Du skall icke hava begärelse till din grannes kor...

Det var en gång en trebarnsmamma (som inom ett par år skulle komma att titulera sig fyrabarns-mamma, men det varken visste eller önskade hon när denna anekdot utspelade sig) som åkte till BVC med sin bebis och hans två storebröder, såsom föräldralediga mammor plägar. Det var sommar och solsken när hon iklädd shorts, linne och sandaler packade sig själv och de tre små pojkarna plus den livsnödvändiga skötväskan i bilen och gav sig iväg till närmsta tätort, drygt en mil från hemmet.

När hon återvände hem och en halv timme senare var det fortfarande sommar. Svensk sommar. Regnet strilade ner och mamman parkerade bilen, sprang mellan regndropparna över vägen för att låsa upp dörren och hämta ett paraply för att de tre små skulle komma torrskodda och torrklädda inom hemmets hank och stör. När hon kutade över vägen förnam hon en rörelse i ögonvrån, vilken tillsammans med råmande ljud tydde på aktivitet av det ovanligare slaget inifrån granngården. Detta fick henne att vika av från den planerade rutten (fågelvägen till glasverandan) och istället klafsa bort till hagens kant för att se om grannarna möjligen kunde behöva hjälp.

Det behövde de, visade det sig. På gårdscaféet och inredningsbutiken Humlalyckan pågick, av ljuden och parkeringsbilden att döma, en sammankomst för någon pensionärsförening. Inom parentes sagt så hade huvudpersonen i vår berättelse en liten fritidssysselsättning som gick ut på att utifrån ett hobby-sociologiskt och hemmasnickrat koncept studera bilmärken, bilmodeller, sätt att parkera (tänk avstånd, planering, förmåga att avläsa och följa skyltning, förhållanden till andra trafikanter) etc på caféets parkering vid sammankomster utanför ordinarie öppettider för att sedan försöka lista ut vilken typ av sammankomst det rörde sig om och vilken grupp av människor som företrädelsevis befann sig där. Ja ja, man kan lugnt konstatera att hon efter ett par år i Bjärröd hade blivit en äkta lantis, en sådan som kikar bakom gardinen vid minsta rörelse från landsvägen utanför som skulle kunna signalera att någonting händer som bryter det dagliga trafikmönstret av traktorer och timmerbilar. Nåväl, utan att lägga alltför mycket tid åt att fundera över denna förunderliga fascination över mänskliga mönster och fördomars förhållanden till verkligheten, kan vi konstatera att hon även den här gången gissade rätt - i det mysiga caféet i den gamla ladugården på andra sidan hagen pågick en träff för seniorer och ljudvolymen därifrån var precis som man kunnat gissa ganska hög.

Det var dock inte varken sorlet från många glada gamlingar med och utan hörapparat som gjort att vår kvinna reagerat - nej, det som dragit till sig hennes uppmärksamhet var ett trettiotal kor med kalvar som oroligt trampade omkring runt stall och maskinhallar. Normalt sett under sommartid förde dessa varelser ett lugnt koliv i en stor hage full av gräs någonstans i Bjärröd, men nu hade de uppenbarligen råkat komma lösa och istället för frihetens vingar fick de stackars varelserna pröva på osäkerhetens vimsiga och trevande steg, som ledde dem bort från det trasiga staketet och hem mot vinterns trygghet, traktorn, stallet och bondens trygga händer. Dock valde de fel dag att skrida över gränsen - bonden var inte hemma utan iväg på jobb. Han hade därför ingen chans att se sina förlorade får ...eller jag menar kor, och komma till undsättning. Såg (och hörde, pensionärerna till trots) gjorde dock mamman som just kommit hem till grannhuset. Bortom alla djuren kunde hon i det strilande regnet också skymta en kvinna med vit sjalett, som uppenbarligen försökte få ordning på kreaturen och organisera dem så att de slutade vimla omkring på gårdsplanen och istället hamnade bakom lås och bom, eller åtminstone innanför ett tryggt och säkert stängsel. "Aha!" tänkte trebarnsmamman. "En anställd på caféet har upptäckt de vilsna och hon har naturligtvis ringt bonden och fått direktiv om hur situationen bäst hanteras. Men kan hon verkligen fixa det på egen hand?"

Vår huvudperson ställde sig nu vid staketets rand och gjorde bruk av sin lärarröst (jo, för hon var inte bara mamma utan även lärare) och vrålade: "Behöver du hjääälp?!" och tyckte sig uppfatta ett jakande svar från den sjalettprydda. Så snabbt in med ungarna i huset, ner med den minste sovande i spjälsängen, fram med fika till de två större, kontrollera att inget farligt ligger framme, låsa dörren och sedan ut, till undsättning! Sandalerna, som för ett par timmar sedan smektes av sol plaskar nu i geggamoja och det vita linnet som kändes varmt mot huden då förvandlas raskt till en våt, klibbig trasa mot huden där hon rusar upp längs grusvägen mot gårdsplanen.

Hos korna är lyser den totala förvirringen i de vackra, bruna koögonen. De har hamnat fel, men lyckats ta sig hem till bonden E - och så är han inte här?! Här finns bara ett stängt stall och ljudet av en massa pensionärer. Vad ska de nu ta sig till? Olika åsikter tycks råda - och olika åsikter ropas på kospråk samtidigt som mängder av klövar trampar i skilda riktningar. En ensam människoröst ropar som bonden brukar "Kooom! Kooom!" men kan man verkligen lita på henne, hon i den vita sjaletten? Men nu kommer det en till människa hoppande. I full fart. Hon verkar veta vad hon vill, för hon pekar med hela handen samtidigt som hon ropar "Seså, sätt fart nu! Kom igen! Ditåt ska ni, det hör ni väl?" Glada över att få någon att följa börjar nu ett gäng kor dra sig mot sjalettkvinnan, som i sin tur avancerar upp mot vångavägen bort mot det stora betet. Trebarnsmamman driver på bakifrån med stora och tydliga gester, nyttjande sin vana att styra motsträviga tonåringar, stundtals lika vilsna i världen som 60 bortkomna kor: "Du skulle gå DITÅT, inte sant? Seså! Jag menar NU!" och till nästa individ "Hörde du inte? Det gäller dig också!"

Så småningom är hela ko-kollektivet i rörelse - åt rätt håll. Sjalettdamen visar vägen och mamman bildar eftertrupp, vilket snart inte behövs längre då det även för kreatur alltid är lätt att följa massan och denna nu är stadd i rörelse på en rak väg mellan staket, mot en grind som leder in i tryggheten av en välkänd hage - med nytt, färskt gräs. Småbarnsmamman slår av på farten, dröjer ett ögonblick för att vara säker på att rörelsen i gruppen ska vara stark nog att nå ända fram, vinkar åt sin sjalettprydda samarbetspartner och vänder sedan åter genom strilande regn mot hemmet och de väntande barnen. Väl hemma är hon nöjd med sin insats och över att fått en möjlighet att återgälda en del av vad världens bästa grannar har gett henne under de år hon bott i den lilla byn.

Så gick timmarna och när kvällen kom satt hon i soffan och ammade minstingen med datorn bredvid och såg att grannen, bonden E, skrev något på Facebook om att hans kor verkade ha fått vingar - visste någon möjligen hur det kunde komma sig att han fått köra runt i hela byn för att hitta dem i motsatt riktning till där han lämnat dem på morgonen? En annan granne och tillika ägare till hagen där de fanns i morse och fortfarande borde finnas svarade något lite galghumoristiskt och mamman som gått och känt sig lite cool så där hela dagen efter att ha hjälpt till, kommenterade något lite kaxigt om att någon granne kanske kunde tänkas ha varit inblandad i "kostölden"... Strax därpå hade hon bonden i telefon. "Sara! Vet du något om mina djur?!" frågade han andlöst och småbarnsmamman insåg att han faktiskt på riktigt inte visste något om kornas rymning och infångandet i regnet några timmar tidigare. Luddigt gick det upp för henne att något led i tankekedjan varit fel. Hon med sjaletten som stått och ropat på korna och visat vägen till en annan hage hade uppenbarligen inte alls hört till gårdens folk utan agerat på eget initiativ. Vem var hon? Varför befann hon sig ute i regnet för att fösa någon annans kor? Hade någon mer än mamman själv sett henne? Fanns hon ens på riktigt?

"Jaaa... De är borta i hagen mittemot Kalentebackarna; det är jag som har flyttat dem" svarade nu mamman dumt och fortsatte sedan tveksamt: "Vem var det jag hjälpte att driva dem dit?" Svaret blev, precis som hon de sista sekunderna anat, ännu en fråga. Pensionärernas sorl och gamman hade varit tillräckligt ljudligt för att personalen inne på caféet skulle missa både en flock vilsna, råmande kor på gårdsplanen, en sjalettklädd cowgirl och en regndansande, lättklädd granne som galopperade så leran skvätte och pekade med hela armen. Ingen mer än de två fäbodjäntorna som kidnappat korna hade ens märkt av hela debaclet. Efter samtalet, som ingen blivit så värst mycket klokare av, satt så mamman och funderade på hur denna underliga räcka av händelser hängde ihop, men framför allt på hur effekterna av dagens handlingar skulle te sig utifrån. 60 kor försvunna när bonden kom hem, gården full av pensionärer och personal, men ingen har sett eller hört något. Lägg till att detta skedde bara några månader efter en uppmärksammad "kostöld" i Södermanland, där 69 kor försvunnit spårlöst och där bonden själv sedermera misstänktes för försäkringsbedrägeri... Hade jag varit bonde och koägare så hade jag nog inte kunnat undgå att bli lite nervös när jag kommit hem och sett att alla djuren var borta. Så småningom återfanns ju dock Bjärrödskorna - i en stängd hage på andra sidan byn. Men vem hade flyttat dem? Och varför?

Så småningom klarnade dimman, bitarna föll på plats och mysteriet fick sin lösning. Kvinnan med vit sjalett visade sig vara en annan granne, som inte var intresserad av att ha in korna i sin trädgård och såg möjligheten att styra in dem på vångavägen bort mot stora hagen istället. Både hon och mamman i missionshuset Minnet tog nog för givet att den andra antingen hade varit i kontakt med eller i efterhand informerade den stackars snopne bonden som kom hem till en tom hage...

Ja, vad vill då denna lilla berättelse lära mänskligheten? Ingenting alls så klart, men fortfarande är den en av barnen Lindbergs mest efterfrågade sagor. "Mamma, kan du inte berätta om när du snodde alla korna?" brukar det låta. Så nu har jag berättat och satt det på pränt, på det att ingen må glömma den där sommardagen i Bjärröd då Sara stal grannens kor...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar