Utklädda till skelett, häxor, vampyrer och andra otäckheter och med uppskruvad förväntan i varje rörelse väntar åttaåringarna på att dörrarna ska öppnas. När de gör det tystnar barnen ett ögonblick för att stumt betrakta de tre gestalterna som lösgör sig ur skuggorna och stelt skrider ut på trappan. En häxa och två vampyrer, klädda i svarta kåpor och med dödsbleka ansikten under hattarna, blickar ner på barnen. Det blir tyst en sekund, sedan kommer det första fnittret följt av en lättad barnröst "Det är ju bara D, J och E!" Ja, visst är det världens bästa fritidspedagoger som står där, utklädda visserligen, och möjligen lite läskiga i mörkret, men hälsande välkomna med samma vänliga och trygga röster som möter både barnen och oss föräldrar varje morgon. Skratten återvänder och åttaåringarna porlar in över trösklarna till Lill-Klas, samma byggnad som de lämnade för några timmar sedan, nu försänkt i ett sammetssvart mörker, så förändrad av kvällens stillhet som bara en plats som vanligtvis vimlar av människor, ljud och rörelse kan bli. Nu börjar det! Nu är de beredda att tänja sina gränser och våga bejaka skräckens lockelse i den trygghetens ram som deras fantastiska och engagerade pedagoger erbjuder.
Jag är så tacksam för och imponerad av mina barns fritidspedagoger. Ja, jag är förstås mer än nöjd med deras lärare också, men deras gärning kan jag mer förstå drivkrafterna bakom och jag känner igen organisationen, planen, arbetssättet och metoderna för att nå målen. Men trots att lärarens och fritidspedagogens vardag och uppdrag krokar i och kompletterar varandra, ligger den sistnämndas vision och kall långt bortom min egen förmåga och ork. Jag själv blir matt av bara tanken på att försöka utföra det jobb som de gör varje dag - och detta utför personalen på vårt fritids dessutom med ett leende på läpparna, med vänliga, nyfikna och personliga ord till varje barn (och deras föräldrar), med öppna ansikten som speglar välvilja, intresse och omtanke. De engagerar sig, ser varje barn, bygger grupper och utvecklar dynamiken i dem, fångar upp de barn som behöver en fysisk eller känslomässig hand att hålla i under vissa situationer, planerar och fixar aktiviteter, konflikthanterar, räknar in, förklarar och motiverar, delar ut och samlar in lappar, håller koll på lämnings- och hämttider, räknar in igen, svarar på frågor, skojar, pratar allvar, hanterar scheman, ringer föräldrar och påminner om glömda lappar (utan att ens sucka lite), tar emot barnens förtroenden och förmedlar vid behov informationen vidare och säkert gör de en hel massa annat också som jag inte har en aning om att de gör - allt för våra barns skull och med våra barns bästa för ögonen. Det är ofattbart och oslagbart.
Jag som lärare har oftast 20-30 elever att hålla koll på - i ett rum. Min arbetsyta tillsammans med eleverna är klassrummet. Fyra väggar avgränsar friheten för eleverna och begränsar utmaningarna för mig. Fritidspedagogens elevantal begränsas i princip av intet och hens fysiska ansvarsområde är mångdubbelt större än mitt - ett antal rum plus en hel skolgård, eller två. Mitt uppdrag bygger på en läroplan med kursplaner och kunskapskrav för en obligatorisk skola. Visserligen är det min plikt och min glädje att individanpassa undervisningen, både i svårighetsnivå, och vad gäller utgångspunkter och metoder, men till sist faller allt ändå tillbaka på kravet att detta och detta måste vi göra, för det står i kursplanens centrala innehåll och är inget som går att välja bort utan det är bara att tugga i sig, vare sig jag och eleverna vill eller ej. Fritidshemmet har också en läroplan - men med mycket mer abstrakta och svårfångade mål. Fritids ska bl a enligt Skolverket "stödja elevernas sociala och allmänna utveckling, utvidga och fördjupa deras kunskaper och erfarenheter, samt erbjuda en meningsfull fritid." Det är stora ord för ett mycket viktigt uppdrag. Det lämnar mycket att tolka och omsätta i praktisk handling och planering. Det kräver sin pedagog för att lyckas med detta uppdrag som dessutom kompliceras av det lilla, högst subjektivt tolkningsbara ordet "meningsfull". För en meningsfull fritid ser ju knappast likadan ut för dig som för mig som för någon annan... Därför bygger relationerna och verksamheten här i mycket större utsträckning på frivillighet och personliga preferenser hos eleverna än vad skolarbetet gör, vilket innebär ett mer lättflyktigt och svårdefinierat verksamhetsbygge som kräver stora mått av inlevelseförmåga, intresse för andra, fantasi, kreativt och lösningsorienterat tänkande och fingertoppskänsla. Att det över huvud taget finns människor som besitter dessa kvaliteter i kombination med förmågan (för att inte nämna orken och viljan!) att utföra alla arbetsuppgifterna ovan gör mig förundrad, glad och hoppfull inför framtiden. Att så många av dessa människor dessutom har valt att arbeta på mina barns skola fyller mig med tacksamhet!
Så alla ni som jobbar på Fritids, i synnerhet i Sösdala, men förmodligen också på andra orter runtom i landet, känn att ni har min och garanterat också åtskilliga andra föräldrars - och barns fulla beundran, tacksamhet och förtroende. Gå in i höstlovsveckan i stolt medvetenhet om hur viktiga och värdefulla ni är och hur ert engagemang lyser upp höstmörkret för de barn vars fritid ligger i era händer och för deras föräldrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar