Tankar från en lantlig kyrkogård

På måndagar är Bosse föräldraledig och det är då jag passar på. Först och främst passar jag på att jobba - att börja så tidigt som möjligt och ofta stanna kvar efter att alla andra gått hem. På så vis kan jag göra undan någon av de förtroendetimmar som en lärare ska göra utöver sin arbetsplatsförlagda tid varje vecka. Förtroendetid på jobbet är både mycket trevligare och mer effektivt än förtroendetid hemma sent på kvällarna då barnen (i bästa fall) somnat eller på helgerna när alla andra är lediga. Dessutom passar jag på att uträtta sådant på måndagseftermiddagarna som jag aldrig kan göra på vägen hem de andra dagarna när jag skyndar för att hämta hos dagmamma och på fritids. Oftast rör det sig om sådant som att uträtta något ärende inne i stan eller storhandla. Någon gång ibland händer det dock att jag också passar på att stjäla en stund från mitt liv som mamma och gör sådant som bara Sara gillar att göra - ensam.

Som att vandra runt på en kyrkogård en stund. Norra Mellby är den enda kyrka jag passerar på väg hem och tursamt nog omges den av en av mina tre favoritkyrkogårdar i världen. Här finns så mycket av min historia - runt stenarna, som i olika grad av förvittring stumt vittnar om att här vilar mitt ursprung, dansar mina egna minnen med löven över gräset. Här, i Mellby, lekte jag, mina syskon och kusiner i farmors och farfars vita, snickarglada kråkslott intill prästgården. Här, på kyrkogården, lärde farfar oss att inte springa och hoppa, av respekt för de döda och de sörjande, medan farmor lärde oss att plantera ("Djupare! Mer vatten!") och berättade för oss om människoödena bakom gravvårdarna och monumenten.

Min passion för Norra Mellby kyrkogård baseras inte bara på det faktum att den bokstavligt och bildligt gömmer mina och släktens minnen utan även på de kvaliteter som skiljer ut den ur mängden av kyrkogårdar. Den är vacker - så vacker med sin kuperade terräng, sina ädellövträd, sin ovanliga minneslund och sin omgivning av gammal bybebyggelse och fäladsmark att den listats som en av de vackraste i vårt land. Variationen den bjuder på, både i natur och kultur är ovanlig för en kyrkogård ute på landet. I egenskap av sockenkyrka till stationssamhället Sösdala och patronatskyrka till godset Maglö har Norra Mellby genom åren kommit att famna döda och levande från alla samhällsklasser. Sida vid sida vilar här adel, präster, borgare och bönder, lika inför döden men dock fortfarande underkastade människans vilja att kategorisera utifrån gravvårdarna som i stil och prisklass återspeglar den dödes position i livet.

En sen måndag i september står jag alltså här, uppe på kullen och tittar ut över "min" kyrkogård. Vid horisonten skymtar den skogbeklädda randen av höjderna vid Lunnahöja några kilometer norrut; den plats som man enligt traditionen valde ut att bygga sockenkyrkan på för nästan niohundra år sedan. Dock fanns det tydligen högre krafter som motsatte sig att den urgamla hedniska tingsplatsen skulle helgas åt den nye guden. Det som byggdes upp på dagen raserades på natten och våra förfäder fann sig tvungna att fatta beslut om huruvida man skulle fortsätta bygga i Lunnahöja eller försöka hitta en säkrare plats för sin kyrka. För att få ledning i frågan tog de till en väl beprövad metod. De släppte lös två vita kalvar på kyrktomten i Lunnahöja. Blev de kvar där så skulle också kyrkan byggas där; gick de till en annan plats så skulle detta visa på var dess rätta läge borde vara. Och självfallet gick det så, att de båda vita kalvarna lämnade Lunnahöja för att återfinnas i Norra Mellby, varför kyrkan kom att byggas här istället.

Den vita elvahundratalskyrkan, som fram till år 1917 då tornet byggdes hade en helt annan profil, har sedan 1400-talet flankerats av sin trogne vän klockstapeln. Om den första kyrkklockan finns också en sägen, som börjar när Mellbyborna just hade fått sin klocka upphängd och tagen i bruk. Precis som i resten av landet, fanns det i denna trakt troll och dessa varelser har som bekant svårt att tåla både vita kyrkor och deras klockklang. Trollen i Lundshallen i Vannaröd stod inte ut med ljudet av Mellby-kyrkans klocka och tog sig för att riva ner den från dess stapel och sänka den i en vattenfylld håla som de grävt några hundra meter väster om kyrkan. Där, på botten, kunde Mellbyborna nu skymta sin klocka, men få upp den igen, det rådde de inte med eftersom den var förtrollad och inte kunde bärgas enbart med muskelstyrka. Nu kom man att tänka på de vita kalvarna och deras förmåga att bryta trolldom. Man födde upp fyra vita kalvar, som så småningom skulle få dra upp klockan ur djupet. Dock fick kalvarna inte utfodras på vanligt sätt; för att magin skulle verka fick de endast dricka mjölk, absolut inte vatten. När tiden var inne för kalvarna att okas på för att med gemensamma krafter rädda klockan, såg det först ut att gå vägen. Kalvarna drog och drog och klockan steg uppåt, mot ljuset och de väntande, utsträckta människohänderna. Men plötsligt föll en av kalvarna till marken och de andra förmådde inte att hålla emot, utan kyrkklockan sjönk snabbt tillbaka ner i det mörka djupet. Samtidigt ljöd trollens hånfulla rop: "Där stöp vannkalven!" Det visade sig att man hade fuskat med uppfödningen av kalven; den hade fått vatten att dricka och kunde således inte bidra till att bryta förtrollningen. Klockan som i dag hänger i tornet är alltså en annan klocka, av senare datum. Den ursprungliga ligger fortfarande kvar i sitt hål, sägs det.

Mellan ekekullen och kyrkan sträcker sig en smal ås och på toppen av den är minneslunden belägen. Strax intill ljusbäraren finns två gamla grindstolpar och bortanför dessa löper helt tydligt en gammal väg. Denna är den äldsta sträckningen av den väg som i dag är en riksväg och bär numret 23. Sedan urminnes tider har det funnits en färdväg från Röinge och söderöver och en gång i tiden löpte den alltså här uppe på åskammen. Så småningom flyttades vägen ner väster om kyrkan. I dag löper den vägen genom Norra Mellby, samtidigt som ljudet av 23:an påminner om vår tids brådska och effektivitet - inte kan en väg tillåtas snirkla sig fram och följa naturen och bebyggelsen om det finns ett snabbare, bredare, rakare alternativ.

Jag står en stund vid farfars grav uppe på kullen och tänker på vägar och resor. Han brukade bjuda barn och barnbarn på resor runtom i Sverige och Europa. Vi startade alltid i Mellby, där bruset från vägen lockade när varje förbisusande bils möte med vägbanan blev till ett "Koooom!" när de körde förbi. Kom, kom, kom! Här rinner vägen upp, vill du följa den till okända och spännande platser? Koooom! Fortfarande låter landsvägens ljud likadant i Mellby och för mig knyter det ihop livet på jorden och det som jag hoppas och tror väntar efteråt. Det är ett färdens och resans ljud, en förhoppning och ett löfte om att mer finns att upptäcka, nya platser att utforska.

På andra sidan kyrkogården breder landsbygden ut sig, som en fysisk och sinnlig motpol till vägen. Här betar kossor som de alltid har gjort och de små husen i byn Betlehem intill är små, låga stugor av falurött trä med halmtak. Nästan längst bort mot gärdet finns en låg, fyrkantig sten rest till minnet av min farmors farmors far Per Bengtsson från Vannaröd och hans fru Elise. Efter att hon hade lämnat jordelivet tog det inte lång tid innan också han låg för döden. Hans dotter Maria skötte honom och vakade över honom när han brinnande av feber och av oro yrade och gång på gång ängslades över att han "inte kunde komma ner". Maria undrade förstås vart det var han ville och fick det kusliga svaret "Jag kommer inte ner i graven!" Så småningom segrade sjukdomen över rädslan och Per följde sin hustru över gränsen till de dödas rike. När begravningsföljet kom fram till gravplatsen fann de att jorden från gropen hade rasat ner i hålet igen - Per kunde alltså inte komma ner i graven! Kistan fick ställas ner på marken i väntan på att en vaktmästare tillkallats som kunde skotta undan jorden och öppna graven. När kistan slutligen kommit på plats tyckte prästen att klockringningen som brukade avsluta begravningsakten var onödig och kunde hoppas över, men detta motsatte sig de efterlevande. Självklart skulle Pers avslut ramas in av klockringning när han nu slutligen lyckats komma ner i graven!

Närmast kyrkan finns gravstenar av en helt annan stil. Här är stenarna höga och kolonnlika. Omgärdade av smidda staket och krattade grusgårdar reser de sig stolta och strama i vittnesbörd om att här vilar de som haft en mer framskjuten plats i samhället. Prostar och kyrkoherdar, grevar och baroner, men också barnmorskor och lärare sover den eviga sömnen i ringen närmast helgedomen. Många av stenarna pryds av symboler som representerar den dödes ställning och livsgärning. Den svenska studentsångens fader Otto Lindblads gravsten är så klart en lindstam, krönt av en lundensisk lagerkrans. Den mest talande av alla gravvårdarna tillhör dock den unge montören Anton Emil Andgren som dog 1918, endast 27 år gammal. Han var förlovad och skulle strax därpå gifta sig med hönsa-Maria, men istället för att förbereda hans bröllop fick hans familj ordna med hans begravning. Efter gravsättningen tog den förtvivlade fästmön sin brudslöja och draperade den över stolpen som markerade Antons grav. Som ett minne härav fick hans gravsten huggas just sådan - en kolonn med namn och datum, och överst tronande brudslöjan som berättar om kärleken som följde Anton i graven.

Mellby kyrkogård är ganska stor och har många vinklar och vrår. På en stulen stund på väg hem en måndag hinner jag ingalunda besöka alla gravar som jag har en relation till, men jag är nöjd. De tio minuternas vandring räcker för att hitta lugnet, jämvikten och få en överblick över tiden och perspektivet. Att se ut över sina förfäders gravar och minnas vad de kämpade med och kämpade för och betänka hur förutsättningarna har förändrats och förbättrats gör det lättare att sålla bland de "måsten" som fyller en nutidsmänniskas medvetande. Historia och identitet är viktigt, för både samhället och individen.