Bondespelet

Söndagsmorgon på Minnet. På bordet i vardagsrummet viks en spelplan ut, pengar fördelas och kort läggs i prydliga högar. Sedan börjar det roliga - att välja torp och utsäde och placera ut spelpjäser på ägorna som sedan ska skötas hela året igenom. Det klassiska Bondespelet, med minst 50 år på nacken, lever och frodas fortfarande!

På vår spelplan från 1985 finns sex små torp, fyra välmående gårdar, två ståtliga herrgårdar och i mitten det eftertraktade rosa slottet - utan åkrar, utan traktor och utan allt annat som vittnar om att människan måste slita för brödfödan. Här finns i stället välansade gröna gräsytor, symmetriska grusgångar och i blickfånget en sprudlande fontän - sinnebilden av vila och ro för en stressad knegare. För en miljon (!) riksdaler kan det bli ditt - men vägen dit är lång; du måste jobba dig hela vägen från ett litet torp vid skogsranden och dina tillgångar är det som jorden har att ge på den plats i världen, nej, jag menar spelplanen, som du kan kalla din.

När vi var små spelade vi ofta Bondespelet, mina syskon, kusiner och jag. Därför blir jag så glad när en söndag börjar med att Alvar hojtar: "Vem vill vara med och spela Bondespelet?" att jag inte kan säga nej, även om det innebär att hela förmiddagens schema av disk, tvätt, utfodring, tandborstning, matförberedelser och listmålning blir förskjutet. Jag förtränger de tankarna genom att övertyga mig om att jag gör mina barn en pedagogisk och social tjänst när vi spelar - och vips, så är vi igång! Första varvet innebär att vi alla sliter på våra små torp - små inkomster, små utgifter, men ett lika strävsamt liv som de i spelvärlden har som tillhör samhällets övre ekonomiska skikt. Som vuxen ser jag helt andra kvalitéer och filosofiska ingångar i spelplanslandskapet än när jag var barn. I en tid då valfrihet är ett större problem än risken att tvingas förbli vid sin läst, ligger det något högst befriande i en spelidé som inte bygger på strategi och egna val för att avancera och vinna, utan där livets med- och motgångar sprids i slumpvisa skurar och blint drabbar både fattig och rik.

Inte går det att undkomma en stark blåst (märk väl, inga stormar som besjälas med norska namn här inte, utan en högst prosaisk beskrivning av verkligheten - här blåser starka vindar), inte heller skyddar pengar dig mot en elak influensa; det är bara att lägga sig och gilla läget. Att sälja höns är för en bonde i dåtidens Sverige lika självklart som att det stormar och blåser ibland och illustrerar landsbygdens förändring - från mångfald till ...enfald? För vilket annat ord går att hitta som beskriver det faktum att det är större sannolikhet att en slumpvis vald svensk har ett dussin höns att sälja än att en grisbonde har detsamma? I Sverige 2016 har en grisbonde enbart grisar, medan en hönsbonde inte har någon gris att slakta till jul och inte heller någon ko att mjölka. Att företag nischar sig är inget som är förbehållet städerna...

Men då som nu behöver varje trakt, oavsett demografi, någon som tar ansvaret för att svinga kommunstyrelsens ordförandeklubba och i Bondespelet sker det valet lika till synes slumpvis och ibland oväntat som i verkliga livet. Fast för ett arvode om fem tusen kronor om året så är nog risken för maktmissbruk minimal; här krävs det någon som verkligen är hängiven sin uppgift och som sätter sin heder och ära före ekonomisk vinning. Å andra sidan är det inte något särskilt betungande uppdrag; det går faktiskt att slappa året runt på den fronten och ändå bara håva in pengarna vid årsskiftet! Försäkringar är också enklare än i verkligheten. Visserligen måste man både välja försäkringsbelopp och betala för det, men det finns bara ett försäkringsbolag och ordet självrisk finns inte i ordlistan, lika lite som försäkringsbedrägerier eller risken att bli utan ersättning för de skador man lider.

Själva spelplanen i vår 80-talstappning är en orgie i färgglädje och detaljrikedom. På spelplanen bor tidsmarkörer från flera decennier; här trängs höhässjor med traktorer och vissa bönder föredrar att plantera lökar för hand och slår sin skörd med lie (gröna vågen-folk måhända?), medan andra är glada och tacksamma över modern teknik och sköter sitt skogsbruk med motorsåg och tillhörande utrustning. Längs sjöar och åar syns också semesterfirare som njuter av livet på landet och av allemansrättens möjligheter. Eller är det måhända de lyckliga, rofyllda bönderna som har så gott om tid att de unnar sig ett par timmar på den solvarma klipphällen, en stunds fiske eller en kanottur?

Under förmiddagen lever vi oss genom fyra år, följer årstidsväxlingarna indelade i kvartal där början av året präglas av händelser som den olyckliga dag då min hund kommit lös och bitit ihjäl Alvars får. Han låter sig dock inte nedslås av förlusten utan tar glatt emot den tusenlapp jag erbjuder i ersättning. Vidare säljer vi höns under våren, vissa avverkar skog och så stormar det, precis som i verkligheten.

Under våren och försommaren växer säden för skördens tid och ung och gammal gläds därvid... Åtminstone gläds de som får höga siffror på den gröna tärningen - den som visar hur många utsädeslappar man får lägga på sina åkrar. Fast sedan får vi stark frost två gånger samma vår och både havren och potatisen fryser bort. Det blir ett avbräck ekonomiskt, verkligen... Och inget arv finns i sikte som kan rädda ekonomin, tyvärr. I en äldre upplaga av spelet som jag brukade spela som barn fanns det en rik faster som dog och testamenterade en förmögenhet till en om man hade tur. Fick man ett sådant arv som torpare så innebar det ett försprång som blev nästintill omöjligt för motspelarna att ta igen. Kanske var det därför de skippade det kortet till 1985 års version. Synd, tycker jag. Inte för att jag önskar livet ur min faster - tvärtom, hon är en fantastisk kvinna som förtjänar att leva i många år till - men möjligheten att bli rik mitt bland alla utbrott av mul- och klövsjukor, stenmurar som måste lagas, grisfoderinköp och andra mer eller mindre oförutsedda utgifter, är onekligen ganska lockande...

Så går hela veckan, alla dagar och år. Vi kör våran traktor och vi plöjer och sår. Sommaren kommer och skörden bärgas, med lie eller skördetröska; var och en blir salig på sin fason. Frågan är bara hur länge man vågar vänta innan man skördar. Avvägningen är hårfin mellan att få ut mesta möjliga och att passera gränsen och stå där och inse att det är för sent, att allt arbete är förgäves.

Årets sista månader handlar mest om skogsarbete. Vi avverkar och tjänar pengar. Någon stjäl någon annans julgranar och den bestulne blir förbannad. Precis som man hade blivit på riktigt. Och så jagar vi älg, för det gör ju alla på landet. I en av skogarna skymtar till och med en björn mellan gran och fur, men jag tror inte att den är lovlig att skjuta. I alla fall finns det inget händelsekort som berättar om någon skjuten björn och inte heller hamnar någon i fängelse eller måste böta för att ha fällt en varg som rev hens får. Vid närmare eftertanke tror jag att jag måste tillverka några egna händelsekort som ger lite extra krydda åt bondelivet. Det var en gång ett arv, en björn, en varg och ett rättssystem... Och ett EU-bidrag, så klart! Fast nej, vitsen med det hela var ju verklighetsflykt och då är det ju så bra som det är, det kära gamla Bondespelet!

När december gått till ända sammanfattar vi året som gått och förbereder oss för det nya. Utsäde ska köpas, djurbesättningar uppdateras och försäkringar betalas. Och kanske, kanske finns det någon strävsam och tursam bonde som har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att byta upp sig och köpa en större gård, eller åtminstone en skog... För i Bondespelet finns det hyfsat snabba pengar att göra inom lantbrukssektorn. Livet på landet äger alltså, såväl i fantasin en söndagsförmiddag som i verkligheten samma dag. Fast på olika sätt!