Sommar-nostalgi i orangeri

Jag gjorde ett försök att kategorisera mina bilder i datorn i helgen. Det var inte lätt - hur bygger man sitt system bäst och mest effektivt, liksom? Och hur avgör man vilka foton som hör hemma i vilken kategori? En del av dem kan ju med lätthet platsa i fyra-fem olika grupper medan andra inte hör ihop med någon annan. Ytterligare en försvårande omständighet var att så många av mina bilder fångade min uppmärksamhet på helt andra sätt än de organisatoriska. Det är lätt att bli sentimental av att sitta och titta på gamla bilder. De här bilderna är några av de som jag dröjde lite extra vid. De är tagna i somras vid Hovdala, strax söder om Hässleholm och föreställer parkens pärla, det lilla orangeriet från 1790-talet.

Inuti det lilla huset finns det här vackra rummet, som på senare år återfått sin uppgift som härbärge åt slottets växter. De ojämna, vitrappade väggarna, den enkla takpanelen och det lite råa golvteglet andas stramhet och spartansk återhållsamhet och bildar en perfekt fond åt växternas frodiga och slingrande grönska och 1700-talsmöblernas sirliga formspråk.

Det är inte svårt att förstå att många väljer att gifta sig i det här underbara rummet. Även vi hade nog övervägt det om det inte varit för att hyran låg på ungefär lika mycket som vår sammanlagda bröllopsbudget.

Hovdala med sina båda borggårdar, sitt stolta vakttorn och sin omväxlande park är väl värt ett besök. Ett tips är att åka dit en kväll; då är det stor chans att man har hela området för sig själv. Jag och barnen var där en kväll i somras, alldeles ensamma. Det var en sällsam upplevelse att se barnen springa runt överallt och hur som helst, leka tagen, rulla nerför backarna, hojta och skrika hur mycket som helst utan risk att störa någon. För den vuxne kvällsbesökaren bjuds en stunds stilla ro (nåja, en väldigt liten stund om man är där i sällskap av fyra minimänniskor med obegränsade energimängder, men ändå...) och en trolsk stämning där historiens vingslag ekar mellan gråstenslängorna och skuggorna av tidigare generationers herrskap och tjänstefolk smyger i skumrasket för den som vill tro att tiden endast är en begränsande dimension för oss som är fast i den, på den här sidan gränsen mellan livet och det som vi levande kallar döden.