Så kom det till sist i alla fall. Slutet. Fast det var svårt att tro, fast vi absolut inte ville och fast vi gjorde vad vi kunde för att ignorera och skratta bort alla tecken på att det närmade sig med skrämmande fart. Nedläggningen. Slutet för en skola, slutet för ett arbetslag, slutet för ett "vi" och ett "oss".
I går kväll hade vi vår tredje avslutningsmiddag (av fyra, som i T4 förstås) och när vi efteråt gick åt varsitt håll mot våra bilar, M och jag - vi som delat den sista klassen och den sista tiden, liksom vi delat undervisningen i många klasser och många arbetsår tillbaka i tiden - slängde jag över axeln det gamla vanliga: "Vi ses i morgon!" Där och då slog mig verkligheten i magen - ja, vi ses i morgon, men detta är sista gången någonsin de orden kan bekräfta vår arbetslagsgemenskap. I morgon kommer det inte att finnas något i morgon. Inte för oss. I morgon är vi inte längre ett vi, annat än i backspegeln. Tiden kom till slut i fatt oss, splittrade oss och tog ifrån oss vår samhörighet. Härifrån går vi vidare utan varandra, utan det sammanhang och den gemenskap som T4-skolans 7-9-arbetslag har stått för i nästan hela mitt yrkesliv hittills.
I tolv år har jag kommit och gått på T4. Kalla, mörka vintermorgnar och lika kalla och mörka eftermiddagar, över sommarhet asfalt och i strilande höstregn. Gått på lov och föräldraledigheter trygg i vissheten om att en plats väntar på mig när jag kommer tillbaka; en plats där jag trivts och som välkomnat mig med öppen famn. I morgon blir sista gången jag låser upp dörren med den nyckel som dinglat i min knippa och vars tyngd och form min hand känner lika väl som den invanda rörelsen handen utför av sig själv utan att hjärnan behöver kopplas på varje gång jag äntrar eller lämnar ett klassrum. I morgon stänger och låser jag om mina minnen, lämnar nyckeln och kör hem, mot det första sommarlovet som inte slutar med en återkomst.
Att byta jobb är egentligen ingen stor sak. Det finns det som är mycket värre. Som att mista sina närmsta vänner till exempel. Och det är väl just det som varit så speciellt med vårt arbetslag och som gör det så smärtsamt att skiljas - det vi förlorat är inte bara en liten, gemytlig och välfungerande skola med ett välsmort maskineri där varje kugge gjort sitt jobb för att bygga en fungerande verksamhet för varje elev - nej, vår nedläggning tecknar också en personlig förlust för den som varit van vid att varje dag få umgås, skratta och skoja med flera av de människor som stått en allra närmast. En gång i tiden kallade vi oss ett ungt arbetslag; många av oss var runt 25, fyllda av entusiasm och säkert också nybörjaraktigt naiva många gånger, men samtidigt som vi lekte, skrattade, festade och skämtade växte vi i ansvar och mognad tillsammans, ganska snabbt tror jag, kanske på grund av det förtroende som gavs oss och genom insikten att här gällde det att hugga i; ingen mamma fanns som rättade till det vi missade. Senare blev vi inte fullt så unga, utan kom att dela småbarnsårens trötthet, vabbande och deltidsarbete. Vi såg andra sidor av varandra, hittade tryggheten i relationer som krävde och tillät att vi hade överseende med varandra och ställde upp. Och så skojade och skrattade vi. Alltid.
Kära, fina, underbara T4-skolan, jag är så ledsen över att vi inte förmådde rädda dig. Nedläggningen är en förlust för alla, inte bara för oss personal utan främst för de elever som i framtiden hade behövt vårt lilla sammanhang och vårt trygga och elevnära arbetssätt. Jag är så ledsen. Dock överskuggas sorgen av den stolthet jag känner. T4-skolan, jag är så stolt över det du var och det du gav. Jag kan kanske inte med gott samvete säga att jag njutit av varje stund hos dig, men jag vågar lova att det inte är många människor som startat varje måndagsmorgon och som kommit tillbaka efter varje långhelg, lov eller semester med så ljusa tankar och så lite motståndskänslor som jag gjort de senaste tolv åren. Varje morgon har mitt hjärta varit lätt när vägen fört mig över Björkebergas vångar, över Nösdalakrönet med dess bedårande panorama över det ständigt skiftande konstverk som Göingeåsens träd bildar, ner i dalen förbi Tormestorp och Finjasjön och vidare upp längs Vankivavägens tulpanrabatter, dra västerut vid trafikljusen vid Kungsparken för att slutligen nå sitt mål på Norregatan. Aldrig har det varit tungt att gå uppför trapporna i glashuset och aldrig har skyltdockan Tyras välkomsthälsning känts hånfull eller falsk. Kära T4, jag kommer att sakna dig så!
Och till sist: Kära, fina, underbara ni som varit en del av världens bästa arbetslag, ni som fyllt T4 med skratt och värme, ni som stannat kvar vårt sista läsår och ni som valde eller tvingades att gå tidigare: jag önskar er alla ett nytt sammanhang lika positivt och vackert som det vi hade. T4 är historia men framtiden är vår. Ta med er glädjen och skrattet till nästa arbetsplats och låt det bygga en bro mellan det gamla och det nya. Fortsätt skämta, fortsätt vara nyfikna och intresserade och fortsätt skratta. Det tänker jag göra. Sen, när jag har gråtit färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar