Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind

Ute blåser sommarvind i kväll. Den vanliga stillheten som brukar komma när skuggorna blir långa och dagen börjar gå mot natt har inte infunnit sig här ännu, utan små virvlande vindilar driver fortfarande omkring i luften, lekfulla och oberäkneliga. Jag tänker mig dem som det unga gardet av vindar, entusiastiska, rastlösa och impulsiva. Att gå och lägga sig bara för att det är pingstafton och för att alla vindar alltid lagt sig i kvällningen är liksom inga argument som biter på vildhjärnor som vill leva livet. Men deras framfart passar ju i och för sig rätt bra en dag då vi arbetat ute i ett hiskeligt tempo, allt för att matcha den nästintill galna växtkraft som präglar naturen just nu. I varje snår sjuder det av liv, det myllrar, det piper, det rör sig, det växer, det gror...

Snabbast och mest kraftfulla av alla är troligtvis de som vi helst inte vill ha i vår närhet: myrorna, nässlorna och skräpporna. I alla fall känns det så, även om det skulle kunna förhålla sig så att det är just dem vi lägger märke när de växer till eftersom vi inte vill se dem utöka sitt territorium. Eller är det just på grund av deras närmast osannolika växthastighet och reproduktionsförmåga som vi inte vill ha dem i vår närhet? För att de tar över, dominerar, tränger undan och - kanske värst av allt för oss människor - fråntar oss kontrollen och den imaginära ordning som vi så hårt kämpar för att upprätthålla i det mellanting mellan hem och natur som kallas trädgård.

Dagens arbete här på Minnet har mycket handlat om det där tuktandet. Vi har rensat ogräs, klippt häckar, tagit bort mossa, räfsat, sopat och planterat ut de små ljusgröna rankiga krasseplantorna som grott och vuxit i det varma solgasset innanför glasverandans bubbliga fönsterglas. Nu väntar kyligare tider för de små liven och det ska bli spännande att se om deras blomning blir tidigare än de frön som direktsåtts ute.

Men vi har inte bara arbetat denna pingstafton. Bjärrödsgöken har varit hänryckt som aldrig för och Edith är lika förhäxad av den som jag alltid varit. Vi har lyssnat om och om igen på dess galande från högan björk uppe i dungen åt Winqvists till. När den då och då tystnat har dottern krävt att den ska börja låta igen. När jag hävdade att vi inget kunde göra mer än att vänta på att den kanske skulle sätta igång igen fick jag till svar "Men...! Sätt bara igång den då!" Jag funderar på hur hennes fascinerande föreställningsbild av en gök ser ut. Själv vet jag exakt hur jag som barn tänkte mig denna magiska fågel med det så ovanliga lockropet.

Den här växten heter, som du säkert vet, gökärt. Denna lilla oansenliga vårblomma är en av mina favoriter sedan barnsben. Mamma visade oss hur varje blomma är skapad som en liten fågel; näbben som klamrar sig fast vid stjälken och bakom den det perfekta lilla huvudet som övergår i kropp med vingar och stjärt - hur underbar som helst i sin färgsprakande fjäderdräkt. Eftersom fågelblomman fått sitt namn efter göken med den vackra sångrösten är det ju självklart för ett litet barn att koppla ihop de båda och bygga en bild av en sagofågel, smäcker, rosa-lila, sittande i ett magiskt träd och ropande så vemodigt i försommargryningen. Så såg min barndoms gök ut och jag minns besvikelsen när jag insåg att verklighetens gök var en grå, klumpig och ganska ful fågel som dessutom bar sig illa åt mot de småfåglar som närde den vid sin barm...

Trots krocken med verkligheten bär gökens rop fortfarande ett budskap om sagans skimrande möjligheter - eller är det kanske sommarens? För nu går det fort. Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind, mor hon går på grönan äng... Hade du varit här i Bjärröd i dag hade du sett att allt detta faktiskt hände. Och fastän jag inte vill tänka på det så stämmer väl också den sista raden i visan in: Liten fager jungfru opp, växer fort som rosens knopp... Lilla Edith, den här sommaren fängslas du av göken; nästa sommar är han kanske ett minne av en saga blott. Väx inte för fort, lilla du, tids nog kommer verkligheten att bygga sina murar kring din fantasi. Stanna i barndomens land så länge du kan, inte bara för din egen skull, utan också för din mammas, du mitt sista lilla barn.

Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Och nu är aldrig så mycket nu som just nu. I hänryckningens tid, när solen knappt dalar bakom trädtopparna innan hon ångrar sig och vänder tillbaka igen. "De här ljusa nätterna i maj och juni, då borde man inte sova alls!" lät Astrid Lindgren modersgestalten Gullan undslippa sig i femtiotalsboken Rasmus, Pontus och Toker. Och jag tror sannerligen att hon hade en poäng där, mamma Gullan. Här inne i lilla salen dröjer sig värmen kvar. Utanför fönstren smyger juninattsskymningen kring sovande buskar och träd och erbjuder svalka och avskildhet. Och vem är jag att sätta mig över Lindgrensk och Taubesk visdom? Klockan är kvart över tio när jag bestämmer mig för att gå ut ännu en sväng. God natt, alla som tänker vaka hänryckta över sommarens ankomst. God natt också alla sansade, som tänker sova trots att juniskymningen lockar och drar.