Minnet

När jag och Bosse först längtade och sedan letade efter ett hus på landet för sisådär tio år sedan, hade vi "Ingalunda" som arbetsnamn på vårt kommande hem. Ett lagom lekfullt namn för två ironiker som sökte efter något lite utöver det vanliga. Vi såg för oss ett sekelskifteshus i trä ute på landet, med snickarglädje, glasveranda och framför allt fönster på rätt håll. Alltså med långsidan vertikalt och kortsidan horisontellt. Vårt hus skulle givetvis omges av en trädgård med fruktträd, ha något uthus men inga stora ladugårdar att sköta, ligga lagom nära vägen (så att vi skulle slippa ha egen traktor för att ta oss ut om vintrarna) och ha en tydlig identitet i en gammal kulturbygd. Dessutom skulle det ligga inom en tvåmils radie med Sösdala som mittpunkt och kosta absolut max en och en halv miljon.

De här kraven visade sig vara ganska begränsande för vårt sökande. Vi tittade på hus efter hus, men inget var vårt Ingalunda. För dyrt, för dåligt skick, för litet... Samtidigt som vi hade full koll på Hemnet så sneglade vi också på de fem-sex hus runt Sösdala som vi tyckte bäst om, men som inte var till salu och hoppades... Och faktiskt så kom två av dessa våra drömhus ut till försäljning under tiden längtade och letade, men det ena såldes för snabbt och det andra för dyrt.

Försommaren 2007 blev tredje gången gillt. Det gamla missionshuset i Bjärröd i Hässleholms kommuns sydöstra (av-)krok var ett av vår trängtans föremål och när det kom ut till försäljning väcktes förhoppningarna igen.

Med sina varmröda tegelväggar och sitt läge tätt intill och längs med landsvägen och samtidigt så långt bort från allt annat så uppfyllde det ju inte precis kriterierna, men för en som är uppvuxen i en gammal skola, har haft sina morföräldrars hem i en annan skola och har tillbringat varje jul i ett fantastiskt hem som ens farföräldrar skapat i en f.d. butik så var det ju inga problem att moderera önskelistan något, för att få  en kyrksal på 76 kvadratmeter med fem meters takhöjd...

När jag för första gången trädde in här, var det med en viss bävan. Jag hade nämligen föreställt mig att det stiliga huset med det lite engelska utseendet beboddes av en sträng och högdragen äldre dam som med vattenkannan i hand rörde sig i stram värdighet mellan de älskade och vårdade rummen med de murriga, jugendmönstrade tapeterna medan kakelugnarna stod på vakt i de tysta hörnen. Lättnaden som infann sig var nästan komisk när den stilla känslan av att ha kommit hem flödade över mig lika varm som solskenet som sköljde in genom de stora, rättvända korsfönstren i Lilla Salen istället för den ingående granskning jag väntat mig att utsättas för av min respektingivande fantasidam. Husets namn Minnet, tänkte jag, måste syfta på minnet av de ljusa, glada, hoppfulla stunderna som människor upplevt i denna kyrkobyggnads hägn under nästan hundra år och som fortfarande präglade väggarna och luften mellan dem...

Och verklighetens ägarpar Maj-Britt och Sven visade sig vara jordnära, trivsamma människor som valde att ge just oss det stora förtroendet att fortsätta förvalta det kulturarv de påbörjat när de räddade Minnet undan förgängelsen för att sedan renovera det från ett rivningshotat ruckel till ett beboeligt och mycket speciellt hem. Att vi sedan fick företräde till huset framför andra spekulanter var och är vi mycket tacksamma över - på samma sätt som jag kände att jag kommit hem när jag trädde över tröskeln till Minnet så kände visst Maj-Britt och Sven att det var Minnets framtid som just kommit in.

Den enda missräkningen var att huset redan hade ett namn. Vi kunde ju inte gärna döpa om det efter nästan ett sekel, så när barnen några år senare behövde en lekstuga så var förstås namnet på den redan klart. Och med handen på hjärtat så passar ju Ingalunda bättre på trotsiga treåringars lekhus än på vår stolta tegelkyrka.

Förresten, om någon gillade den strama gamla damen i min föreställningsvärld och tyckte det var synd att hon inte fanns på riktigt, så kan jag meddela att det gör hon faktiskt. Dock tillhörde hon inte Minnets dåtid, utan dess framtid. Det var inte historiens skira slöja som gled åt sidan för min inre syn, utan framtidens. Hon kommer att finnas där, om trettiofem år ungefär. Hon heter Sara.