"Det här är livet..." Minnen från den varmaste sommaren i kvinnominne

Tillbakalutad i en fåtölj med fötterna utsträckta så att de vilar i behaglig närhet av kaminens flammor trotsar jag kvällens ogenomträngliga novembermörker genom att gå igenom bilderna från i somras. Sommaren 2018 - denna långa, varma räcka av dagar då solen ständigt var vår gäst och regnet först lyste och senare oroade oss med sin frånvaro, sommaren då vi njöt av sol, värme och vatten som aldrig förr, månaderna då AC i bilen borde räknats till de mänskliga rättigheterna och då brandmän och frivilliga gjorde hjälteinsatser i de eldhärjade mellansvenska skogarna. En för oss vuxna lite oroande sommar, då kortsiktiga svårigheter som vattenbrist och förtorkade skördar med allt vad det innebär och oroande framtidsutsikter i en klimatförändrad värld gjorde det svårt att njuta av allt det som vi vanligtvis förknippar med sommarens skimmer och som vi suktar efter under våra kalla, mörka och dystra nordiska höst- och vintermånader.

När jag tittar på bilderna jag tog under dessa månader står det klart skrivet i de brunbrända barnens ansikten att den här sommaren kommer att lysa i deras minnen hela deras liv med en närmaste gudomlig strålglans. För den som liten är blev 2018 års sommar en skinande solskensmagi, med dagar och nätter då ljuset och värmen aldrig tog slut. Titta bara!

"Det här är livet!" säger sjuåringen med tillfredsställelse målad i hela ansiktet där han halvligger bekvämt tillbakalutad mot flera kuddar på en säckakärra som sakta rullar fram över Bjärröds vägar och traktorleder. Från sin tron kan han se det förtorkade sommarlandskapet svepa förbi och om han riktar blicken uppåt så möter den hans ömma moders ögon, lite trötta och frånvarande i blicken sådär som mammors ögon kan vara ibland när de tycker att uppoffringen egentligen är för stor, men ändå värd belöningen i form av glada leenden hos deras barn. Att bli skjutsad runt den i sommarskrud klädda hembygden på en mjuk tron byggd av kuddar uppå en säckakärra efter ett svalkande dopp vid vår egen lilla badvik, ja, det är kanske en av om inte livets, så i alla fall sommarlovets, höjdpunkter.

"Mamma, visst är det fantastiskt att man kan plocka hallon!" säger treåringen med lysande ögon som sveper över de taggiga buskarnas dignande röda bevis på att åtminstone någon växtlighet älskar den här varma och torra varianten av svensk sommar. Och ja; visst är det underbart att hallon växer i skogarna och att skogarna är tillgängliga för Alle-man och -kvinna och -barn och att vi fritt och ohämmat får njuta av denna kalhyggenas revansch efter förödelsen. En sådan ynnest är för oss bortskämda vuxna så invant självklar att det behövs en liten barnslig och smutsig sommarhand framsträckt mot en, full av  

skogarnas anspråkslösa godsaker 

som bjuds oss i överflöd, alldeles gratis, bara vi tar oss tiden att hitta dem och njuta dem.

"Tänk att jag vågade sitta i rövarens knä och vara med när de sjöng Vargsången i Mattisborgen!" viskar femåringen för väl tjugonde gången när han ligger och ska sova. Jag ler och instämmer i att jag är både stolt och glad över att han till sist tog klivet och vågade göra det som betydde så mycket för honom på Astrid Lindgrens värld - att sjunga ihop med de fantastiska skådespelare som iscensatte närapå hela Ronja Rövardotter-berättelsen för oss den där julidagen i Vimmerby. Att våga, vinna, pröva nytt och utvecklas - det är också livet och sommaren till för.

Och när sommarlovets sista kväll ska gå över i natt och vi alla känner att tiden gått för fort och att vi inte fått nog trots det övermått av sommar vi fått oss till livs, då ser vi framåt, den nyblivna tioåringen och jag och ställer in siktet på nästa sommar. "Vad skulle du vilja göra då?" undrar jag på sängkanten när vi bereder oss att lämna allt bakom oss och kliva in i skolans värld igen. "Åka till Kroatien!" kommer svaret blixtsnabbt, följt av en stunds tyst eftertanke. "Eller till Västervik... Och Hanö." Alltså ett återseende av de minnen vi just lämnat bakom oss. Och jag håller med. Tänk vad mycket sommaren 2018 gav oss av upplevelser som nu i november blivit skimrande minnespärlor i livets smyckeskrin.

Som att övernatta i ett hus med havsutsikt på ovanvåningen och goda vänner på bottenplan, och åka båt över havet och gå i land på en bergig ö utan bilar och ta sig upp till fyren på klippan och hälsa på hjortarna längs vägen.

 Och att hoppa över berghällarna i spåren efter en drake och leta efter märket där den kraschade in i berget, förblindad av ljusskenet från fyren, stackars draken... Och att hitta märket och inte bara det, utan också två grottor - kanske drakens grottor? Att få kliva in i deras svala mörker och huka under tyngden av sten ovanför huvudet och rysa lite åt att så här bodde man på stenåldern...

 Att se solens sista strålar smeka över vattnet när kvällsdiset drar in över campingen och känna magin när Västerviks alla lampor speglar sig i den dimhöljda, blå fjärden och lyssna till sorlet av semesterfirande människors lyckliga avslappning med sommarmusiken svävande över alltihop som ett soundtrack i en film när man vänder åter mot stugan.

Att få tjura och ilsket stampa i det bräckta vattnet i hamnbassängen i Kivik när kvällen kommer och man måste sluta bada och åka hem fast man inte vill... Stampa hårt i vattenbrynet så att det skvätter om den arga lilla foten.







Att få åka till Dalstorp och hälsa på sin gamlamormor (eller farmor, som man också kan kalla henne om man ingen egen farmor har) och leka på skolgården och sova över och väckas mitt i natten av världens åskväder. Att få hälsa på i hennes gamla hus och cykla till dammen och se så att kräftorna lever och knipsar med klorna trots att dammens vatten står närapå en meter lägre än vanligt.





Att få åka racerbåt med sin morbror och prova att köra alldeles själv, så att båten hoppar mot vågorna.

Att gå ut och lyssna på helgmålsringningen från Äsphults kyrka från den högsta punkten i hagen varje lördagskväll och kanske ha någon hemlig godsak med sig.



Och sist, men inte sämst, att uppleva sommaren här hemma i Bjärröd med alla sinnen - höra grannens traktorbrådska med skörden, känna den lite söta ko-doften från alla de ljushyllta kreaturen, smaka på skogens hallon och odlingarnas jordgubbar, känna den lite fetsträva ullen på Niklasgårdens får under sina fingrar, alltmedan sommarens dagar förrinner och lämnar oss med minnet av ett gyllene, ljuvligt, drömmande skimmer. Som solsken genom ett augustiskirt lövverk. Vilken sommar vi hade!